Uppdatering mars 2023: Finland är på väg in i Nato. Denna text, vars första version skrevs för över tio år sedan, har därmed förlorat sin relevans som debattinlägg i frågan om vi skall gå med eller inte. Jag låter den stå kvar som historieskrivning och hänvisar i stället till inlägget Finland i Nato. Fast många av de frågetecken gällande alliansen jag tar upp i inlägget nedan är fortfarande relevanta. Främst:

1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde gälla då man diskuterar Nato. Före Ukrainakriget, då många bytte åsikt gällande Nato på grund av rädsla, vädjade Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skulle gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitta med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.

---

Nato är inte längre det som många minns eller hoppas på

Ett av Natos största problem (liksom för EU), är att organisationen i sin ivrighet att expandera börjar bli för stor, och att man kanske tagit med länder som inte riktigt haft de rätta förutsättningarna. Med 30 (snart 32) medlemsländers drastiskt olika historia, ekonomi och samhällsförhållanden (vissa har t.ex. inga försvarsstyrkor att tala om) börjar en vettig hantering därför bli riktigt utmanande, eftersom alla Nato-beslut skall fattas i konsensus. Alliansen har aldrig på riktigt testats  – och min profetia är att en ordentlig kris i Europa med stor sannolikhet helt skulle förlama Natos beslutsförmåga, när medlemmarnas egna nationella intressen tar över.

Vill man dra historiska paralleller kan man ju undersöka hur mycket värde olika allianser och traktat haft då det börjar smälla på riktigt. Oftast knappast ens det papper de skrivits på. Realpolitik och nationella intressen kör tyvärr mycket fort över festtalens goda intentioner och blomsterspråk. Så vi kan nog inte på riktigt vänta oss att någon rusar till undsättning vid ett eventuellt angrepp – lika lite som vi automatiskt skulle skicka våra pojkar och flickor för att strida, ifall till exempel Natolandet Turkiet dras in i en konflikt i Mellanöstern. Och Natos kärnvapenmakter aktar sig mycket noga för att hamna i skarp konflikt med ett annat kärnvapenland (vink: Ryssland). Så de håller sig med stor sannolikhet borta, om Finland utsätts för ett anfall.

Natos ”säkerhetsgaranti” (Artikel 5) har dessutom en klar och tydlig fegis-klausul: vid ett angrepp mot ett annat Natoland kan medlemsländerna skrida till ”such action as it deems necessary”. I sin mildaste form alltså sympatiyttringar, moraliskt stöd, filtar och tält. Mycket intressant är att Natoanhängarna paradoxalt nog använde just denna vaga paragraf för att bevisa att Finland – om landet blir medlem – inte behöver dras in i konflikter där andra Natoländer medverkar.

Problemet i Vinterkriget var inte alls det att vi inte var medlem i en militärallians, utan att vår försvarsmakt var dåligt utrustad, trots försvarsrådet propåer i många omgångar. Det skall vi se till att inte händer igen – och Nato (eller någon annan allians) har nästan ingenting med det att göra.

Att inget Natoland attackerats sedan starten 1949 är inte ett bevis för något alls. Det finns också en rad länder i Europa utanför alliansen som undgått anfall, så argumentet kan lika bra (och lika fel) användas för att stanna utanför Nato. Den senaste tidens stora Natoutvidgning leder däremot till en uppenbar risk för att det förr eller senare uppstår en väpnad konflikt mellan två Natoländer. Och risken ökar markant i och med att än fler länder skall lockas med. Vem skall då rusa till undsättning, och till vem?

Slutligen: Att Europa upplevt fred sedan andra världskriget är förstås resultatet av betydligt mer, och helt annorlunda arbete, än det som Nato utfört. Europarådets arbete för mänskliga rättigheter och demokrati borde kanske främst lyftas fram, fastän EU gärna försöker roffa åt sig den äran idag.

Men Nato är idag en internationell samarbetsorganisation eller värdegemenskap precis i stil med EU eller Förenta Nationerna. Vill är med för att vara trovärdiga på den internationella arenan. Vi skall sitta med vid samma bord där besluten fattas.

Nato är inte samma sak som EU eller FN. Det är en militärallians, där dessutom USA har ett stort inflytande. Vi kanske inte direkt tvingas delta i USA:s militära äventyr på olika håll, men trycket kommer garanterat att öka. T.ex. Danmark deltog av någon oförklarlig orsak i ”The Coalition of the Willing” under det illegala anfallskriget mot Irak. De militära konsekvenserna av att på detta sätt leka med de stora pojkarna kan bli allvarliga, för att inte tala om de moraliska konsekvenserna. Troligen skulle det också minska på vår egen försvarsvilja.

För många av de ursprungliga medlemsländerna känns Nato kanske som ”business-as-usual”, en slags naturlig del av den egna försvarspolitiken. Det beror på deras geopolitiska historia (krigs- och efterkrigshistorien, eller grannar med Warszawa-pakten). Många av de nyare medlemmarna, speciellt i Baltikum, är däremot med på grund av sin historia bakom järnridån, eller för att de inte har några nämnvärda egna försvarsstyrkor. Man kan med fog fråga sig vad de länderna egentligen har att göra i en militärallians, då de i egentlig mening inte kan bidra med något till den.

Sedan får man ju verkligen hoppas på att Nato idag inte utvecklats till enbart en ”värdegemenskap” (vad nu sen ett sådant luddigt ord kan betyda). I så fall borde ju Nato militärt sett vara ointressant för oss.

Att ”sitta med vid samma bord” duger förstås inte som motivering för någonting alls. Bilaterala, vänskapliga band till andra västliga länder och deras underrättelsetjänster kan gott skötas även utan Nato.

I Natoivern har vi het glömt bort Österrike, där man tycker att alliansfrihet och neutralitet inte alls spelat ut sin roll på den internationella arenan. Ja hoppas själva på att en sådan roll blir viktigare i framtiden. Vad vi nu skulle behöva är en återupprättelse av 1970-talets avspänningspolitik – détante. Är man med i en militärallians öppnas en dörr, men man stänger tyvärr samtidigt många andra.

Alla demokratiska västländer i Europa är med. Därför skall vi vara med.

Det förstnämnda stämmer förstås enbart, om man samtidigt påstår att Turkiet är ett demokratiskt västland. Gällande Ungern och Polen börjar jag också ha lite frågor. Men främst: Slagord som dessa är helt värdelösa. Att gå med i en militärallians kan väl för fan inte handla om att bevisa någonting för oss själva eller andra, som att vi har ett demokratiskt och västerländskt statsskick, hör till civilisationen etc. Har vår självkänsla faktiskt lidit ett sådant nederlag att vi är med i Nato för att ingen i misstag skall tro något annat?

Nato är idag en fredbevarare, mycket viktig då det gäller nödhjälp till utsatta människor.

Många (speciellt Nato själv) har efter det kalla kriget och Warszawa-paktens upplösning försökt ”sätta läppstift på en gris”, och börjat beskriva Nato som någonslags hjälporganisation eller fredsbevarare, men det är Nato definitivt inte. Här sammanblandar man ofta medvetet begreppen. ”Krishantering” används som om det gällde ”fredsbevarande”, men i själva verket är det fråga om betydligt mer militaristiska operationer: först bombar man ett land till en ruinhög (Irak, Afghanistan, Libyen), sen går man in och ”krishanterar” den kris man själv skapat. Och i samma veva befläckas förstås hela det riktiga fredsbevararfältet och det civila hjälparbetsfältet.

FN-sanktionerade militära insatser kan behövas i en akut situation, javisst. Men det sista vi skall göra är att låta militärallianser leka humanitära hjälparbetare. Det riskerar en grov sammanblandning, där riktiga hjälparbetare – som inte har någon koppling till det militära – försätts i omedelbar livsfara.

Ok, kanske Nato inte direkt är någon fredsorganisation, men vi behöver nu Nato i kampen mot nya hot: terroristattacker, och attacker via cyberrymden mot vår infrastruktur!

Terrorism är i första hand ett polisiärt ärende, inte ett militärt. Även här har skett en stor sammanblandning i och med USA:s missriktade och improduktiva ”krig mot terrorismen”. Vill vi skydda oss mot terrorattacker sker det med underrättelsearbete eller gammalt och hederligt detektivarbete – en militärallians är i detta sammanhang ett mycket trubbigt och grovt verktyg.

Samma gäller riktade attacker mot infrastruktur. Har vi sårbar infrastruktur (t.ex. vårt elnät eller våra kärnkraftverk) skall vi förstås åtgärda det problemet själva – vad i all sin dar har Nato eller någon annan militärallians med det att göra? Och när det gäller att försvara sig mot ”cyber”-attacker har en militärallians som Nato precis lika lite att bidra med – det vet alla som ens har ett hum om hur nätet fungerar. Finlands militär skall förstås skydda sig adekvat mot nätattacker och framför allt inte ha känsliga system kopplade till nätet, men behövs faktiskt en militärallians för att inse denna självklara sak? Pratet om cyberattacker är alltså rätt och slätt Natos skrämselpropaganda för att på något sätt berättiga sin egen existens – de gånger inte Ryssland på ett lämpligt sätt utgör en kontrahent.

Tänk på vad som hände i Ukraina. Tänk om ryssarna anfaller oss i morgon med någon förevändning? Vi kan bara försvara oss i en vecka med våra egna medel om en stormakt anfaller. Samma sak gäller Sverige.

Inget normalt land upprätthåller i fredstid en så stor försvarsmakt att den på stående fot kan avvärja en stor, plötslig och oförutsedd stormaktsoffensiv i morgon, eller för att med några timmars mobilisering göra ett motdrag mot de olika fantasifulla anfallsscenarierna som används i militärövningarna. I fredstid är försvarsmaktens roll (vare sig vi är med i Nato eller inte) att förhindra att det uppstår ett militärt vakuum på vårt territorium.

En grav missuppfattning är att ett land i och med ett medlemskap får tillgång till något slags ”Nato-trupper”, som i fredstid placeras på ens territorium för att avskräcka en potentiell attack. Nato består enbart av ländernas egna försvar, och i tillägg finns sedan år 2002 Natos snabbinsatsstyrkor med några enheter av brigadstorlek – där medlemsländerna bidrar med roterande manskap – och som på kort varsel kan projicera militärmakt på olika håll i världen: en viktig del av det som Nato eufemistiskt kallar ”krishantering”.

En militärallians som Nato har i grunden alltså ett helt annat syfte än att motstå plötsliga, stora attacker mot ett enskilt land: nämligen att gruppera sig mot potentiella gemensamma fiender. Som alla tänkande människor förstår innebär det i förlängningen även att hitta fiender, om inga dyker upp. Hit hör precis cyberrymden och terrorism. Men på senare år har Nato i huvudsak blivit en allians där det enda spöket är Ryssland. Med all säkerhet kan man därför slå fast att vårt Natomedlemskap försämrar förhållandet till Ryssland – oberoende vem som sitter på presidentposten där.

Diskuterar man hur Nato kunde spela en roll som avskräckare ifall någon planerar att attackera Finland skulle jag gärna höra hur man tänker alldeles konkret: Vem skulle anfalla, i vilket scenario? Vad finns det för tänkbara motiv för ett sådant anfall? Vill någon ockupera oss, och av vilken orsak; ekonomisk, territoriell? Kanske i ett läge då alla diplomatiska kontakter kollapsat (och av vilken orsak)? En galen diktator? En geopolitisk näpst? Det skulle vara intressant att med öppna kort diskutera något sannolikt som vi kan diskutera. ”Ryssar är ryssar fast man skulle steka dem i smör”, tycker jag som motivering förstås kan debatteras, men även den har jag främst fått höra då andra argument tagit slut. Finland är inte Ukraina, och de ryska motiven att 2022 attackera Ukraina – både de verkliga och de falska som den ryska propagandan målar upp – kan aldrig vara de samma som man ens i teorin kunde måla upp för Finland. Även här kunde det göra gott för många debattörer att bläddra i några historieböcker som börjar före 1948. Jag börjar inte här skriva långa historiska utläggningar, men konstaterar bara att den enda riktiga gemensamma nämnaren mellan Ukraina och Finland att vi är ett gränsland. Ryssland attackerade sannerligen inte Ukraina endast av den orsaken – som på ett plötsligt infall – utan för att Ukraina i lag uttryckt en vilja att bli ett Natoland. Se min analys av Ukrainakriget här.

Men kan en mindre attack ske som en del av en större konflikt? Den idén lanserades av utrikespolitiska institutet, som presenterade ett ganska spännande scenario där Ryssland endast ockuperar ett par finska skärgårdsöar i Finska viken på grund av en konflikt med Västeuropa. Tyvärr nappade få på denna diskussionsinvit. Själv gillade jag utspelet, trots att jag tyckte det stora scenariot verkade ganska sökt. Det förutsatte på sätt och vis även en stor provokation från Natohåll. Men den stora frågan kvarstår – skulle ett Natomedlemskap hjälpa i en sådan situation? En stor konflikt i Västeuropa misstänker jag att omfördelar allianser och utfästelser i rask takt, oberoende vad det står i Natos artikel 5. Natoförespråkarna vädrar förstås morgonluft i och med varje kris där Ryssland är inblandad. Men utvecklingen i Ukraina tycker jag alltså inte har speciellt mycket gemensamt med Finlands säkerhetspolitiska läge att göra, annat än att händelserna påminner oss om att vi är granne till en stormakt, och att stormakter (både i Öst och Väst) gör precis som de behagar. Här anser jag alltså att alliansfrihet i fredstid inte spelat ut sin roll speciellt för små länder, och jag konstaterar tyvärr att motsatsen – moralistiskt hängselsmällande och till och med sabelskramlande – börjat öka som modefenomen.

Finlands grundläggande militärstrategiska fördelar är främst: ett geografiskt stort område, en värnpliktsarmé, en stor reserv, och framför allt en stark försvarsvilja. Denna förmåga att ge en näsbränna åt vilken potentiell angripare som helst tar även stormakter i beaktande då de flyttar på sina schackpjäser. Eventuella missar och fadäser i den egna beredskaps- och försvarsförmågan handlar mycket lite om Nato, utan om egna, ordentligt ökande försvarsanslag.

Ett finländsk Natomedlemskap skulle knappast förändra eller försämra vårt förhållande till Ryssland. Ryska diplomater har sagt att ett eventuellt medlemskap är vår sak. Också Natolandet Norge har gräns med Ryssland, och de är goda grannar. Ett medlemskap skulle tvärtom klargöra rollerna – vårt medlemskap skulle ju inte vara en fientlig handling mot Ryssland – det förstår även ryssarna.

De här uttalandena står förstås idag i en lite annan dager, då den ryska statsledningen i rätt raka ordalag meddelat att Finland förstås fattar sina egna beslut, men att ett finländsk Natomedlemskap knappast skulle ses positivt, utan leda till motåtgärder. De här uttalandena uppfattar många som ”hot”, men jag anser att de är självklara realiteter, det vill säga konstaterande av fakta. Hittills har ryska reaktioner överlag varit mycket dåligt utredda. I Natoförespråkarnas få utredningar och papper jag läst citeras en handfull (oftast anonyma) ryska diplomater eller andra tjänstemän, eller så görs antaganden utgående från några simpla postuleringar.

Jag hävdade dock för länge sen, efter att ha följt med Ryssland och landets internationella kontakter sedan 80-talet, att ett finländskt Natomedlemskap med största sannolikhet rejält skulle försämra ländernas inbördes relation och öka spänningen i norr. Det kan väl inte vara någon hemlighet, och vi bör även öppet kunna diskutera den aspekten – åt geografin kan vi nämligen inget göra. Känner man rysk mentalitet ens en aning, vet man också att det i själva verket är helt irrelevant vad vi uppger för motiv att gå med i Nato, eller ens varför vi på riktigt väljer att ta det steget, oberoende av vad vi säger högt; det relevanta är hur Ryssland tolkar vårt medlemskap, och den Natoutvidgning som då skulle ske.

Fast vi skulle upprepa oss hesa, är det också ur rysk synvinkel ointressant om Finland (som medlem) skulle ha militärpolitiska intressen som inte alltid råkar vara de samma som för hela Natos eller USA:s. I en tillspetsad situation orsakad av något annat Natoland (eller USA) så är vi en del av denna nya militära sfär. Så att påstå att inget skulle ske är nog olovligt naivt. Jag kan inte se det på annat sätt än att de finländska Natoanhängare som använder argumentet ovan, i själva verket inte skulle ha något emot rejält försämrade relationer till Ryssland.

I detta avseende har Ryssland dessutom knappast alls blivit mer ”oberäkneligt”, även efter attacken mot Ukraina 2022. De ryska reaktionerna genom åren kan bara anses ”oberäkneliga”, ifall man samtidigt låtsas som om historieskrivningen startar först efter andra världskriget. För ryssarna är det franska anfallet 1812 och det tyska anfallet 1941 förstås fortfarande lika verkliga som den sovjetiska attacken 1939 är för oss. De här sakerna kan vi inte relativisera bort med Stalins samtida hemskheter och dubbelmoral, inte heller med att den nuvarande statsledningen cyniskt använder fotfolkets krigsumbäranden i sin egen propaganda. Jag misstänker att talet om ”oberäknelighet” kanske bottnar i västliga besvikelser efter den ”lovande” utvecklingen med Boris Jeltsin på 1990-talet. Men att Jeltsin ställde upp på några ”photo-ops” med västliga ledare borde väl aldrig ha tolkats som om Ryssland höll på att bli en ”västlig demokrati”?

Notera vänligen att jag inte påstår att den nuvarande ryska statsledningen är god eller bra eller ens nödvändig i ett land som Ryssland. Jag bara säger: speciellt oberäknelig är den inte.

---

Uppdateringar: 30.1.2012 och 18.6.2015: smärre ordvals- ordföljds- och stavningsrättelser. 15.2.1013: argumentation från den senaste insändardebatten i Hbl. 14.5.2013: folkopinionen har ”svängt”. 13.4.2014: Krim och Ukraina. 19.5.2014: smärre ordföljds- och ordvalsjusteringar. 22.2.2015 Ukraina-krisen. 11.12.2017 Folkomröstningars vara eller inte vara, smärre förkortningar och konsolideringar. 21.1.2022: ordföljder och preciseringar, små omdisponeringar, länk till svensk ubåtshysteri (senare borttagen). 27.2.2022, Läget efter efter Rysslands attack mot Ukraina, konsolideringar gällande folkopinion/folkomröstningar, tillägg kring krigshistoria före 1948. 17.5.2022 redigeringar, och borttagningar av stycken som inte längre är relevanta då Finland lämnat in sin Natoansökan.