Ord är viktiga. Då vi väljer att beskriva skeenden i samhället med vissa ord är det inte bara fråga om nyansskillnader som betonar något ur en viss vinkel – med våra ordval kommunicerar vi betydligt mer på omedvetet plan. Ett bra exempel på ett ord som slarvigt och okritiskt används i politik, i samhällsdebatt och i media, är ordet ”nyfinländare”.
Det har skapats (enligt svensk förebild) i ett försök att hitta på ett nytt ord för ”invandrare” och ”flykting”, eftersom de orden allt mer förknippas med negativa fenomen som främlingsfientliget och hat. Samtidigt har syftet säkert varit att försöka ”inkludera” de människor, som av en eller annan orsak valt att flytta till Finland.
- Idag används ”nyfinländare” både om invandrare och flyktingar. Men det är en mycket stor juridisk skillnad på de här grupperna, för att inte tala om skillnaderna på individnivå. En flykting har sällan valt att komma just till Finland, medan en invandrare gjort ett specifikt val (i de flesta fall dessutom av vitt skilda orsaker). Låt vara att en flykting också kan bli en invandrare, men genom att dra alla över en kam väljer vi att bortse från individuella skillnader.
- Ordet ”finländare” gäller människor med finländskt medborgarskap. I detta bottnar förstås den tänkta inkluderingen i ordet ”nyfinländare”; också personer som precis anlänt, skall känna sig som ”finländare”, medan xenofober och invadrarkritiska skall signaleras – ja, något… Det goda syftet till trots ingår här en mycket problematisk aspekt: Någon som redan blivit finländsk medborgare borde ju med all rätt inte kallas för något annat än ”finländare”. Men ändå händer det att man fortsättningsvis beskriver människor som ”nyfinländare”, då man t.ex. i en tidningsartikel vill peka på en finländares invandrarbakgrund. Jag ställer frågan: När slutar man då vara ”nyfinländare”? Då man varit finsk medborgare i 5 år? i 10 år? i 20 år? (Är dessutom ens barn, födda i Finland, också ”nyfinländare”, och hur länge?)
- Många märker det inte, men ordet ”nyfinländare” målar upp en mycket självgod och självgratulerande bild av att det inte finns något finare på jorden än att vara en finländare (”lottovinst att födas till finländare”). Signalen är tydlig: ur den synvinkeln kan förstås det enda en flykting/invandrare eftersträva, är att få bli ”finländare” (må vara, att inte ännu riktigt på riktigt, men ändå ”ny”). Samma människor som signalerar detta, skulle aldrig i livet vilja bli stämplade med etiketten ”nysvensk” om de skulle flytta till Sverige efter jobb. Steget är därmed kort att enbart reservera ordet ”nyfinländare” för människor som ser annorlunda än man själv – som kanske t.o.m. har lite mörkare hudfärg. Ordet är alltså inte alls inkluderande, utan i stället ett värsta sortens ordmonster: ett segregerande ord inlindat i en eufemism.
Skippa alltså ordet ”nyfinländare”. Det finns ingen orsak att inte kalla flyktingar för flyktingar, invandrare för invandrare, och finländare för finländare, oberoende av ursprung.
Och om det nu verkligen i något sammanhang är nödvändigt att betona att en person är född någon annanstans, så kan man väl göra det då – öppet.
Uppdatering 2017: Det är som folk skulle ha läst det ovanstående jag skrev 2012 och i stället hittat på ordet ”nyanlända”. Men det är inte ett skvatt bättre, förutom att den finsk-nationella aspekten i punkt 3 mildrats en aning. Ordet är precis lika exkluderande som ”nyfinländare”, eftersom det bortser från individuella skillnader och preferenser, och inte alls beaktar de juridiska skillnaderna mellan till exempel flyktingar och andra invandrare. För att inte tala om den omöjliga uppgiften att definiera när någon varit tillräckligt länge i landet för att inte längre behöva kallas ”ny”.