[Tillägg 4.2.2015:] 

Frågan lyder egentligen: Varför finns teologi på ett enda universitets läroplan?

Jag inser att rubrikens tema, överförd på universitetsvärlden som helhet, inte är ny – saken har förstås diskuterats ända sedan upplysningstiden. Då mitt förra inlägg om religion handlade om hur problematiskt det är att hänvisa till guds vilja (eller tvåtusen år gamla skrifter) i en politisk debatt, handlar detta inlägg om den vetenskapliga sidan, och den oförenlighet jag där kan skönja. Denna oförenlighet mellan religiös övertygelse och vetenskap behöver inte alls utmynna i gräl, hänsynslös intolerans eller respektlöshet, men jag tror det kunde vara skäl att lungt erkänna att dikotomin existerar. Detta erkännande av fakta kunde tvärtom minska på grälen och motsättningarna.

1. Grundsyn 

I det förra inlägget påpekade jag alltså hur problematiskt det blir med religiösa aspekter i en dagsdebatt  – speciellt som det i ”de heliga skrifterna” går att hitta belägg för snart sagt vilken uppfattning eller livsfilosofi som helst, även sådana som idag skulle betecknas som helgalna. Som religionsintresserad ateist suckar jag ganska ofta då jag läser insändare där någon skribent hänvisar till en passage i Bibeln som på något sätt kan användas som slagträ i debatten, medan samme skribent glatt frånser andra, idag helt olämpliga stycken (som till exempel uppmaningen att slå ihjäl sina barn om de kommer hem och talar om andra gudar än den enda, sanna guden). Det krävs inte mycket läsansträngning för att förstå att alla ”heliga skrifter” skrivits utgående från skrivtidpunktens sensibiliteter och verkligheter, och att de därför ständigt måste tolkas och omtolkas, samtidigt som de idag politiskt inkorrekta textavsnitten måste allegoriseras eller bortförklaras.

Vill man alltså basera sin egen grundsyn eller livsfilosofi på dessa gamla skrifter blir det obönhörligen fråga om ett à la carte-val, som i den större kontexten leder till en uppslitande intern kamp mellan det som lite förenklat kallas progressivitet och konservatism. Ju längre tid som gått sedan texterna skrevs, desto uppenbarare är det att de rätt och slätt skrevs av människor, som i texterna speglade sina egna moraluppfattningar. Därmed blir det ur min synvinkel omöjligt att i någon som helst diskussion påstå att de här skrifterna representerar gudomlig och därmed orubblig sanning.

Religiositetens betydelse i olika regioners vardagsliv. Ljusrött= mindre viktig, djuprött=mycket viktig.

2. Ateism och tro

Ateist. Många troende jag träffat tycker att det berättar något väsentligt om mig som person. Jag brukar själv mycket sällan föra det på på tal eller göra något väsen av det, men en gång då det kom fram, försökte en troende som ville ifrågasätta mitt val påstå: ”så du skulle kunna döda vem som helst, eftersom du inte anser att det har några konsekvenser”. Jag brukar svara, att om det faktiskt bara är den religiösa övertygelsen som hindrar troende från att konstant gå bärsärkagång, så är vi alla verkligen i trubbel. Jag går förstås inte omkring och dödar människor bara för att jag inte råkar tro på en yttersta dom. Och inte ens det faktum att det finns en lag som förbjuder mord, är orsaken som hindrar mig. Det är min egen moral som hindrar mig. Jag förstår inte vad religiös tro (eller dess eventuella frånvaro) överhuvudtaget har med sådana frågor att göra (annat än då religiös övertygelse tvärtom används för att döda människor; ett beklagligt ofta förekommande fenomen genom historien).

Några gånger har diskussionen fortsatt så, att det för mig blivit tydligt att många troende  anser att ateism i själva verket också är en sorts ”tro”. Eller att allting bara handlar om kristendom versus ateism. Men så är det inte.

Ateism är i all enkelhet frånvaron av tro på övernaturliga krafter. Den ateistiska utblicken gäller därför förstås alla sorts gudomar, helt oberoende av religion. Detta faktum gör det i själva verket mycket enkelt för en kristen att försöka föreställa sig en ateistisk inställning: Försök medvetet att ”tro” på till exempel Zeus, Tor eller Hathor, i stället för på Gud. Det går förstås inte, och skillnaden till mig är endast att jag adderat ännu en gud till denna lista av ”omöjliga”.

Jag vet att det finns sammanslutningar, föreningar och olika rörelser för ateister och fritänkare, och säkert hittar man där medlemmar som arbetar med ”religiös” iver. Men det är ändå inte fråga om religiösa samfund. Själv tycker jag ateistiska föreningar eller organisationer för fritänkare är ganska överflödiga och fåniga. En fritänkare behöver inte tänka i grupp.

3. Vetenskap och tro

Det är inte heller så att man som ateist valt att i stället ”tro” på vetenskapen. Vetenskap handlar nämligen inte alls om tro eller övertygelse, utan om att man stöder den vetenskapliga processen, där man genom att ständigt försöka falsifiera uppställda hypoteser strävar till att nå en så riktig beskrivning av verkligheten som möjligt. Det är alltså inte så att man valt att tro på Big Bang, i stället för att tro på Bibelns (eller någon annans) skapelseberättelse, utan att man för tillfället anser att Big Bang är den beskrivning av starten för det synliga universum som gäller – tills en bättre hypotes ställs upp och en ny teori eventuellt växer fram (som ersätter den förra).

Jag förde för en tid sedan en längre insändardebatt med troende som försökte sammanjämka tro och vetenskap. Som bevis för att det går att göra hänvisade de till astronomer från 1500- och 1600-talet, men det har förstås ingen relevans för dagens vetenskap.  Det var länge sedan, och beskrivande tycker jag det är, att många av de astronomerna även fungerade som de kungliga hovens astrologer, eller som alkemister. Utan att alltså förringa de stora bidrag dessa astronomer gjorde för att utveckla vår syn på solsystemet och universum, så har vi, så att säga, redan gått vidare.

När det gäller modernare teorier som t.ex. Big Bang eller arternas evolution borde man enligt sammanjämkarna av religion och vetenskap se på skapelseberättelsen som en allegori – en symbolisk återberättelse av samma händelser. Bakom Big Bang och evolutionen skulle därmed kunna sväva samma ande – samma skapare som i Bibeln. (Kvant- och partikelfysiken glömmer de behändigt bort).

Tyvärr. Det finns idag inga tecken på att övernaturliga fenomen skulle ligga bakom Big Bang, evolutionen eller någon annan vetenskaplig teori. Framför allt:  de teorierna får inga nya fördelar av att man introducerar en övernaturlig faktor. Och det skulle ju nästan vara löjligt att påstå att människor för tusentals år sedan skulle ha haft mer kunskap om Big Bang och evolutionen än vad vi har idag, för att därefter välja att enbart skriva det hela i sago- och mytform. De två beskrivningarna utesluter tyvärr totalt varandra.

Även i övrigt har jag faktiskt mycket svårt att se hur man kan vara vetenskapsman (eller ha ett vetenskapligt förhållningssätt) och samtidigt tro på gudar. Förr kanske det lyckades, och det skedde säkert även som en del av den samhällsomgivning som rådde, med en betydligt starkare samhällsställning för kyrkan än idag. Men en forskare idag kan väl knappast längre förklara nya, överraskande eller motsägelsefulla forskningsresultat med att det måste handla om Guds inblandning, eller ett mirakel.

4. ”The Force”?

Om man som jag följer med de senaste rönen inom astronomi, kosmologi och teoretisk fysik förstår man fort hur lite utrymme det finns kvar för en aktivt deltagande gud i vårt vardagliga liv. Förr var det naturligtvis annorlunda, då till och med vanliga naturfenomen kunde tillskrivas högre makter. Och då vi samtidigt idag saknar några som helst riktiga bevis på mirakel eller gudomliga ingripanden, finns det egentligen bara kvar tanken på en ”urmakare”, en ”skapare” som skapat allting före Big Bang, för att sedan luta sig tillbaka och låta det hela ha sin gång.

Jag misstänker starkt att just denna sorts ”skapare” är det som de flesta som idag hör till kyrkan tror på. En osynlig gud, vars existens eller icke-existens inte kan bevisas (och som följaktligen är irrelevant ur vetenskaplig synvinkel). Spåren av denna skapare skulle idag dock utgöras av det som troende uppfattar som religiös trancendens eller ”andlighet”. Men de fenomenen, hur verkliga de än ter sig för troende, kan inte heller utgöra bevis för en övernaturlig inblandning, då de lättare kan förklaras med andra fenomen.

Religionsforskaren (och katolska nunnan) Karen Armstrong spelar i boken ”För Guds skull” ett vanligt religiöst trick: hon beskriver tro med varma ord som andlighet och trancendens, d.v.s något ”högre och bätte” utöver vår vanliga tillvaro, medan vetenskap och en rationell attityd beskrivs som kall, klinisk och strikt logisk (och därmed nästan onaturlig). Lite som då motivationstalare försöker dupera oss med prat om fullständigt olika hjärnhalvor.

Den sortens semantiska spel tycker jag är ganska onödigt: min ateistiska och vetenskapliga utblick hindrar mig verkligen inte från trancendens till exempel i närvaro av fin, gripande musik eller konstutövning, eller varför inte vid besök i vackra byggnadsverk som kyrkor. Allt detta är dock skapat av människor – inte heller här tycker jag det finns minsta behov av tillskriva någon högre makt det som är mänskliga skapelser och våra personliga känslor. Och de känslorna blir inte alls ”sämre” för det, det är ju precis tvärtom.

5. Livets mening

Som yngre var jag en sorts agnostisk tvivlare, som dock i slutändan lutade mot tanken på att det nog finns en ”skapare” i bakgrunden. Men jag har ändrat mig, främst för att jag börjat läsa vetenskaplig litteratur. Som ateist är det en enorm befrielse att  släppa hela idén på ”urmakaren” som satt igång allting, och som sedan konstant håller reda på oss.

Jag saknar inte alls denna sorts patriarkaliska figur i min tillvaro, och frånvaron får mig inte alls att känna mig vilsen eller oviktig i universum, eller att känna att livet skulle vara meningslöst – tvärtom. Ansvaret för mina handlingar ligger enbart på mig själv, och min tid på jorden känns därför så mycket angelägnare och viktigare. Jag slipper också tanken på att jag har rätt att vänta mig syndernas förlåtelse, eller att jag borde känna tacksamhet för att någon dött för mina synder. Så mycket enklare och friare är det då att bemöta mina medmänniskor här och nu – och så mycket, mycket intressantare känns vandringen på jorden, då denna sorts ”fribiljetter” och intellektuella ändstationer inte grumlar perspektivet.

6. Teologi

Vilket för mig till rubrikens fråga. Varför finns teologi på studieprogrammet i ett universitet, som utgångsmässigt borde syssla med vetenskaplig, rationell forskning? Min diskussion ovan visar att religiös tro inte kan handla om rationalitet eller vetenskaplighet (och jag tycker inte heller den behöver göra det – även det som är irrationellt kan, liksom konsten, vara vacker eller viktigt för någon). Därför tycker jag det är underligt att man vid Åbo akademi kan ta kurser som Gudstjänstliv,  Guds lag, Retreatens teologi och spiritualitet, Religiös fostran med övningar, Homiletik (läran om predikokonst) och Liturgisk-homiletiska övningar. Med all respekt: lika bra kunde ÅA ha en astrologisk fakultet – konceptuellt skulle det inte vara någon större skillnad, om man bortser från att teologin har en lång, traditionell historia på många universitet. Men skulle det inte vara dags att börja utbilda präster inom kyrkan i stället? Det tycker jag skulle kännas rättare.