Vilka sorts känslor är det tänkt att vi skall känna efter dessa rationaliseringar? Kanske: ”Aha, det förklarar allting. En riktig amerikansk soldat skulle aldrig göra något sådant”.

Men gå tillbaka några år i tiden. Låter fängelset Abu Ghraib bekant? Ett fängelse som upprättades efter USA:s invasion av Irak, och där oskyldiga irakier metodiskt torterades och förödmjukades av personal i den amerikanska armén. Ett system som (visade sig senare) hade den högsta politiska ledningens välsignelse. 

I ljuset av lite analys framstår den senaste massakern i Afghanistan alltså bara som den sista i en lång rad liknande massaker och övergrepp på oskyldiga civila, både i Irak och i Afghanistan. Robotbombningarna av ”terrorister” (på riktigt: lekande barn) inte att förglömma.

Så är någon på riktigt förvånad över att detta skedde? Har vi så kort minne? Om du som soldat från början indoktrinerats att ditt land är exceptionellt, kan bortse från internationella överenskommelser, och av gud har utsetts att sprida ”frihet och demokrati” i världen, är det ju självklart att du till sist blir mycket frustrerad på ”trashuvudena” som aldrig lär sig. De står ju bara där och gapar framför tv-kamerorna.

Faktum är att invånarna i Afghanistan och Irak redan i utgångsläget och uppbygget inför krigen (främst via ändlös tv-propaganda) förvandlats till undermänniskor, som man inte behöver bry sig om. Vem bryr sig om tio, tolv eller sexton oskyldiga afghaner stryker med i en bombning – vi gjorde det ju för deras eget bästa och vi är på ”de godas” sida.

Sammanfattat: Långt ifrån att ha varit en enskild människas vansinnesdåd är den senaste händelsen alltså en mycket logisk konsekvens av att en frustrerad ockupationsmakt börjar slå omkring sig. Med största sannolikhet var det här inte sista gången.