I dagsdebatten diskuteras åter frågan om tvåspråkiga skolor. Debatten är tyvärr färgad av många feluppfattningar och direkt felinformation, så nedan försöker jag lite reda ut begreppen.
Skolsystemet i Finland är uppbyggt som en språkautonomi. Det är alltså inte fråga om någon ”modell” som Christoffer Taxell i tiderna presenterat och hamrat igenom. Autonomin betyder i korthet att Finlands två språkgrupper självständigt och självbestämmande (autonomiskt) har rätt att ordna skolgången så som de finner bäst. Denna lösning var en kompromiss, i stället för en geografisk autonomi för den svenska språkgruppen, vilket efter självständigheten inte längre i praktiken gick att ordna.
Den stora grundfrågan då man funderar på blandskolor – de må vara av vilken sort som helst – är ifall minoritetsspråkets ungdomar med tanke på sin språkutveckling har möjlighet att i vardagen befinna sig i en övervägande ”egen” miljö. Detta gäller inte bara svenskspråkiga, utan även finskspråkiga ungdomar på orter där svenskan dominerar – ja, det finns sådana.
Speciellt i huvudstadsregionen är det finska språkets inflytande överlag t.ex. i massmedia och ”på gatan” så massivt och öronbedövande, att det för de svenspråkigas del sannerligen inte generellt finns behov av blandskolor ”för att de skall lära sig finska”.
Om de finskspråkiga i det här området – där lustigt nog kraven på tvåspråkiga skolor tycks vara störst – vill lära sig svenska, går det bra att gå i en svensk skola, bara man har så mycket svenska i bakgrunden att man kan förstå undervisningen. För tvåspråkiga är ju detta också ett alldeles reellt alternativ.
Det finns absolut ingen orsak att skapa blandskolor på basen av lösa antaganden och tyckanden om att ”det skulle öka förståelsen mellan språkgrupperna”. Sådana här allmänna antaganden och hypoteser handlar om emotionell argumentering, inte om fakta. Dessutom hör förhållandet (i detta fall egentligen ”andan”) mellan språkgrupperna inte alls till skolans uppgifter, och det är i högsta grad oklart om blandskolor skulle åtgärda ett enda problem på det området – problem som i många fall dessutom är starkt överdrivna. Mycket effektivare, om man vill påverka språkattityderna på sikt och kanske även till språkinlärning utöver engelskan överlag, skulle vara att tidigarelägga svenskundervisningen i de finska skolorna, och att även göra den intressantare – bl.a. öka kulturinslagen.
Det som kallas ”Taxells paradox” betyder inget mer än hans observation (presenterad bl.a. i denna artikel i SFV-kalendern 1986), att institutioner och organisationer där minoritetsspråket svenska skall samsas med majoritetsspråket finska, med största sannolikhet sakta och smygande får en helt finskspråkig administration. Och att det relevantaste och viktigaste efter några år i praktiken går på finska. Observationen handlar bara i begränsad mening om tvåspråkiga individer, eller om hur man effektivast kan skapa sådana individer eller ett gott språkklimat. Den handlar om hur man bäst skapar ett tvåspråkigt Finland ur samhällelig synvinkel. Lätt föråldrad gällande administrativa indelningar och svenskspråkig tv låter Taxells text från 1986 som den kunde vara ryckt ur dagsdebatten:
- Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång […] är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats. Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga. Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om samhällets struktur och identitet? För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.
Det enda Taxell alltså säger är: om man är intresserad av att det finns något svenskt inslag i Finland i framtiden (utöver att man pratar svenska i familjeförhållanden) behövs svenska enheter. Börjar man tumma på principen om enspråkiga enheter, och speciellt i något så grundläggande som i den grundläggande utbildningen, så är det slut. Finito.
I förlängning: Om någon på den finska skoladministrationssidan eller i privat regi vill arrangera språkskolor med svenska som andra språk, så varsågod! Det skulle jag applådera stort. Men när det börjar ställs krav på att de svenskspråkiga borde ge upp sin skolautonomi på lösa antaganden om ”bättre samförstånd mellan språkgrupperna”, eller förespråkarna för tvåspråkiga skolor kastar in känslomässig bullshit-argumentering om att ”finlandssvenskarna idag isolerar sig i reservat”, då blir jag arg. När har förresten ordet ”reservat” blivit ett fult ord?
Sedan har jag märkt att en annan begreppsutredning ofta behövs: Svenskspråkiga enheter handlar inte om sär-rättigheter eller privilegier för de svenskspråkiga , utan om lika rättigheter (yhtäläinen oikeus vs. etuoikeus). För er som ännu inte förstår: Bara om landets finskspråkiga inte alls skulle få gå i skola, skulle svenskspråkiga skolor vara ett privilegium.
Men tillbaka till tvåspråkiga skolor: Som en större, övergripande filosofisk fundering kan man också försöka föreställa sig en framtid där alla finlandssvenskar p.g.a. tvåspårkiga skolor blivit (åtminstone i beslutsfattarnas ögon) perfekt tvåspråkiga. Vad finns det då för incitament att längre bevara svenska ställning som officiellt språk i Finland? Jag brukar vanligtvis inte använda denna sorts ”slippery slope”-argumentering, men det ligger lätt till hands att tro att en del av vissa politiska påverkares iver över tvåspråkiga skolor bottnar i detta hägrande slutmål.
Men som jag också tidigare sagt i många sammanhang: Trots att grundregeln bör vara enspråkiga skolor skall det förstås alltid finnas plats för experiment och flexibilitet. Det här kan bra gälla även i små kommuner med svenskspråkig majoritet. Varför inte också (som Micaela Romantschuk föreslagit) till exempel i huvudstadsregionen tänka sig en tvåspråkig skola vars målgrupp är barn från genuint tvåspråkiga familjer, och som pedagogiskt tar barnens bakgrund i beaktande.
Men experiment och försök skall vara undantag baserade på väl underbyggd fakta. Min åsikt är att sådan fakta inte är att kommunen nu skall spara pengar.
Uppdatering 21.8.2014: Taxells artikel där han presenterar ”paradoxen”
Uppdatering 6.2.2016: Tog bort onödiga parenteser, förenhetligade kursiverade ställen och rättade några stavfel.
Mycket håller jag med om, men tycker att resonemanget i slutet haltar på en ganska central punkt. Tvåspråkiga skolor kan ju inte behövas för de tvåspråkiga skull – de kan ju redan båda språken! Mervärdet skulle alltså bli nästan noll ur samhällets synvinkel. Språkförsök är mera motiverade för dem som behöver förbättra sina kunskaper.
Ett upplevt problem har varit att tvåspråkiga har dålig språkkänsla, ibland på båda språken, dvs de facto behärskar de de två språken ganska dåligt (men oftast är det svenskan som lider). En skola som skulle ta detta i beaktande kunde kanske stärka båda språken bättre än en "vanlig" skola.
Det här var en av de mest pedagogiska och nyktra analyserna av tvåspråkiga skolor som jag har läst på länge. Jag har delat det på min facebooksida och uppmanat precis alla att läsa.
Ja, så här har väl de flesta landat på att det i grunden är – även om den påstådda "faran" i att finskan tar över allt och alla nog är från en tid när folks både språkpaletter och bildningsideal var smalare än de är i dag.
När det gäller att "språkgrupperna autonomt ska bestämma över sin egen skola" så tycker jag att det också kunde gälla när man diskuterar huruvida de finskspråkiga ska ha obligatorisk svenska i sina skolor.
Jan-Erik: Vet inte riktigt vad du menar med "kunde gälla när man diskuterar huruvida de finskspråkiga ska ha obligatorisk svenska i sina skolor." En diskussion eller debatt behöver väl inte ske ”autonomt”? Det skall väl vara fritt för vem som helst att diskutera vad som helst?
De obligatoriska språken var i tiden ett resultat av politisk kohandel, visserligen, men det kunde ju inte ske utan spårkmajoritetetens godkännande. Inte kan man väl påstå att obligatorisk svenska påtvingats de finskspråkiga av de svenskspråkiga? Det skulle ju vara absurdt.
Det var det jag menade, ja. Det skulle vara snyggt om vi svenskspråkiga helt och hållet skulle avstå från att ha åsikter om vad de finskspråkiga ska läsa för språk i sina skolor. Det skulle vara att respektera autonomin ömsesidigt.
De inhemska språken är dock en lite annan sak än "vad de finskspråkiga skall läsa för språk i sina skolor". Övernskommelsen gäller ju ömsesidigt, så ett beslut om total frivillighet på finskt håll måste ju innebära frivillighet även för finska på svensk håll (en dum idé, säkert). Så när det gäller frågan om det obligatoriska "andra inhemska" kan frågan egentligen drivas till sin spets: är det en lika dum idé att slopa svenskan i finska skolor, som finskan i svenska skolor.
Ja, det skulle ju i så fall ske ömsesidigt. Finlandssvenska barn skulle ju de facto fortsätta läsa finska från åk 3 eller åk 5 som man gör också nu. Ingen har ju ens insisterat på att vi skulle läsa finska i paritet med de finskspråkigas obligatoriska svenska från åk 7.
Här blir lite långt mellan replikerna, ser jag, en månad eller så… :-)
;-)
Har du förresten läst Jens Finnäs utförliga artikel om obligatoriska andra inhemska. som vi publicerade i Svenskbygden år 2011.
http://www.sfv.fi/publikationer/svenskbygden/article-4725-4690-historien-om-tvangssvenskan?offset_4725=30
Det hela var ju ett resultat av en politisk kohandel – och därför har jag altid hävdat att detta politiska beslut både får ifrågasättas och diskuterats, utan att man blandar in begrepp som "hets mot folkgrupp", vilket ganska många finladssvenskar reflexmässigt gör. Sen är det en annan sak att jag själv bytt åsikt, och idag lutar mot att bibehålla obligatoriet.
Tack för Finnäs-artikeln! Den hade jag inte läst; det finns ju många motsvarande finskspråkiga artiklar som nyktert och neutralt beskriver det hela på samma sätt.
Det olyckliga är förmodligen att SFP och finlandssvenskarna i gemen inte under förändrade yttre förhållanden – Sovjets fall, EU-anslutningen, Nokiaboomen, ökat antal tvåspråkiga finlandssvenska – senast under 1990-talet prestigelöst kunde omvärdera 1968 års affär och sagt att den obligatoriska svenskan för hela landet kanske inte längre har samma nationella betydelse.
Nu blev det ju så att 1968-affären lade grunden för "traditionen" att SFP har förmåga att spela sig med i vilken regering som helst. Jan-Magnus Jansson gick ju med i den rödaste regeringen i Finland under min livstid. Också det har på ett osunt sätt lett till att de lösningar som har gjort att vi finlandssvenskar och SFP gång på gång har lyckats hålla oss med i kärnan av beslutsfattande blir så heliga att vi inte efteråt kan ifrågasätta dem fast omvärlden och kontexten förändras.
Hur har du kommit fram till obligatoriet borde bibehållas? För att säga det kort så tycker jag själv, passivt, att det gör det samma om den obligatoriska svenskan avskaffas.
Jag vill nödvändigtvis inte hålla fast vid en vanlig, obligatorisk språkundervisning – men något om den andra språkgruppen och en elementär språkintroduktion skulle kanske vara det effektivaste.
Mitt motstårnd mot avskaffandet beror kanske främst på att det oftast motiveras med bullshit: som större valfrihet, eller med några presumtiva nyttoaspekter i arbetslivet etc (som att hoppas på att folk i stället skulle läsa ryska, eller något anat turistspråk).
Skolan finns till för att hålla barnen från gatorna – inte kan jag påstå att jag haft någon"nytta" av något jag pluggade i skolan. Skolan skall däremot vara allmänbildande och sporra till egen efterforskning och skepticism: det går att motivera något slags obligatorium gällande "andra inhemska" med detta, tycker jag.