Det är redan ett tiotal år sedan man började tala om att vi lever i ”informationssamhället”. Speciellt i de utvecklade västländerna har det blivit populärt att beskriva en post-industriell framtid där samhällets mervärde uppstår av utbyte av information i allt snabbare nätverk, och att detta även skulle fungera som grund för en global utveckling – egentligen en slags utopi med mindre miljöförstöring och större lycka överallt.

En snabb överblick över dagsläget kan förstås ge en bild av att så har gått. En allt större del av ekonomin försiggår idag på internet, och de snabba kommunikationerna har resulterat i ett globalt system som sakta väver in sig i alla aspekter av våra liv. Har vi alltså idag nått ”informationssamhället”?
Det enkla svaret kunde vara ja – den som till vardags är beroende av sin smarttelefon har egentligen redan tagit ett steg längre; det är fråga om att använda avancerad maskinintelligens för att klara av arbetet och fritiden. En science fiction-författare från bara några decennier bakåt kunde med fog beskriva oss som cyborgar: blandningar av människa och maskin.

Jag vill emellertid påstå att vi i högsta grad fortfarande lever – inte bara i industrisamhället – utan i lantbrukssamhället! De flesta människor orkar nämligen knappast pilla på en smarttelefon längre än ett par dagar i fall de inte får mat! Men det tänker vi aldrig på. Vi är så vana vid att allting bara funkar, att vi för länge sedan tappat kontakten till det som allting vilar på. Kommunikationerna har också gjort det möjligt att fylla på våra närbutiker ”just-in-time” från enorma centrallager – vi behöver aldrig befatta oss med hur maten kommer till och transporteras: den bara finns där varje dag.

Det ovan beskrivna leder till två faror. Den första känner de flesta igen som orkar följa med dagspolitiken: det uppstår med jämna mellanrum underliga och onödiga motsättningar mellan stad och landsbygd. Stadsfolket vaggas lätt in i en tro att landsbygden ”inte behövs”. Vi kan ju alltid flyga in rädisor från Kina! Vi får billigare mat om vi får bort småbruken och satsar på industriell matproduktion styrd av de stora kedjorna.

Den andra faran är kopplad till den första, men inte lika uppenbar. Den gäller inte bara övertron på teknik och kommunikationer, utan även våra energitillgångar. Få tänker på detta, men ingenting i det intrikata system vi byggt upp de senaste decennierna fungerar utan energi: inte smart­telefonerna, inte Google, inte traktorerna, inte långtradarna.

Ett faktum (ett geologiskt faktum, inte bara en hypotes) är att tillgången på fossila bränslen kommer att minska i framtiden. Den lätt utvinnbara oljan sinar redan idag på många håll i världen, och nya biobränslen kan inte volymmässigt ersätta den. Forskare varnar också för att koltillgångarna länge rapporterats alltför optimistiskt. Även uranet blir svårare och dyrare att utvinna. Risken är alltså att många av våra energikällor i framtiden inte ger nettoenergi: det går åt mera energi att utvinna dem, än vad vi får ut av dem.
Om man räknar in detta i samhällsekvationen börjar vårt ”informationssamhälle” allt mer likna ett korthus. Små avvikelser i energitillförseln, eller små avbrott i det mekaniserade lantbruket, transporterna eller distributionen kan leda till snabbt eskalerande, oförutsedda konsekvenser.

Betyder det här att vi en vacker dag vaknar upp och är förpassade tillbaka till ett medeltida agrarsamhälle och får dra våra plogar själva? Nej, människan är uppfinningsrik, och utvecklingen kommer att ske i olika faser. Min profetia är ändå att vi om trettio till femtio år kommer att leva i en betydligt mindre globaliserad värld, där närmiljön och närproducerat (både mat, industri och energi) spelar en mycket större roll än idag.

Knappheten på energi leder också i framtiden till att de ekonomier och politiska system som är baserade på ständig ekonomisk tillväxt får ta sig en funderare (ständig ekonomisk tillväxt kräver nämligen ständigt ökande energitillgångar). Lantbruket kommer åter att bli mera arbetsintensivt; många jobb som försvunnit de senaste decennierna kommer att återuppstå.
Livet blir alltså troligen mer strävsamt – men det behöver ju inte alls betyda att det blir sämre eller mindre lyckligt. Vi hinner bara pilla på telefonen lite mer sällan.