Både det amerikanska och det internationella mediaståhejet inför USA:s mellanårsval i november kretsar långt kring president Donald Trump. Det är förståeligt, eftersom han alldeles uppenbart är fel sorts person på posten som USA:s president. Den intensiva koncentrationen på hans person kan ändå slå tillbaka på demokraternas strategi att nu locka fram en valrörelse vars syfte är att återta majoriteten i kongressens representanthus samt vinna nästa presidentval.
Allt prat om att avsätta Trump genom olika juridiska processer måste idag ses i ljuset av det demokratiska partiets valstrategier för de kommande åren. Partiet kan knappast på riktigt önska att Trump åsidosätts som en följd av någon extraordinär process. Då tillträder ju vicepresident Mike Pence, vars habitus och framtoning är mycket mer ”presidentiell” än Trumps improviserade tölperier. Blir Pence plötsligt en populär och omtyckt president, finns det därmed risk att han återväljs till presidentposten nästa gång det är presidentval, och då sitter en riktigt konservativ, nästan bakåtsträvande republikan i Vita huset de följande fyra åren. Demokraternas strategi kan därför inte vara annan än att nu hålla upprördheten kring Trump på en precis lagom nivå före kongressvalet, och sedan ännu i två år – så att man samlar tillräckligt röster för att rösta ut Trump i vanlig ordning i nästa presidentval.
Men den strategin är inte nödvändigtvis så enkel. Demokraterna får mycket stöd bland mainstream media, men om väljarna tycker sig genomskåda ståhejet där som alltför överdrivet, finns det en reell risk att många väljare tröttnar, och i stället proteströstar in en ny republikansk majoritet i kongressvalet, och även säkrar ett återval av Trump i följande presidentval.
Ur europeisk/liberal synvinkel kan ett sådant scenario verka fullständigt ofattbart, och det kan därför löna sig att en stund fundera på varför Trump i tiderna blev vald – eller ens nominerad bland en rad andra republikanska kandidater, som alla var etablerade och i vissa fall till och med luttrade politiker. Till bakgrunden hör även att politiken i USA helt domineras av två stora partier – och även vilken sorts politisk kultur och vilka sorts kampanjer som detta upplägg leder till.
Den som vill skapa sig en någorlunda nyanserad bild av personen Donald Trump kan med fördel se dokumentärserien i fyra delar som finns på Netflix. I tillägg till att man märker att mannen inte utvecklats ett dyft som person eller människa sedan han började bli känd i bygg- och kasinobranscherna på 1970-talet, hittar man där även många förklaringar till varför Trump överhuvud kunde bli tilltänkt som USA:s president. Och förklaringen utgör något som den som enbart följde med presidentvalskampanjen kan ha svårt att förstå: Donald Trump representerar för många amerikaner – all negativ publicitet och alla tölpigheter till trots – den amerikanska drömmen. Eller egentligen drömmen om den amerikanska drömmen, eftersom hela begreppet redan havererat ganska grundligt: realinkomsterna för arbetar- och medelklass har i stort sett stampat på stället ända sedan 1970-talet.
Detta är en mycket, mycket märklig paradox, eftersom Trump ju egentligen idag är en representant för den famösa en-procenten av befolkningen – den procent vars förmögenheter och inkomster bara ökar, medan de minskar för nästan alla andra. Som Netflix-dokumentären visar kan han ändå – i det märkliga samhället USA – också vara en sorts idol, en evig uppstart; ”den som lyckats”, ”som lyckats mot alla odds”, ”som åstadkommer något”, och framför allt: ”den som uppkäftigt sätter hårt mot hårt då det gäller tung och onödig byråkrati och centralstyrning”.
Den som dåligt känner till hur USA är uppbyggt och som ser på landet ur en synvinkel dominerad av europeiska välfärdssamhällen (eller den idealiserade bilden av dem) har svårt att förstå hur stor och hur utbredd den generella misstron mot centrala och federala myndigheter är bland det amerikanska folket. Det är viktigt att påpeka att denna grundsyn inte alls återfinns enbart bland vita, bakåtsträvande och outbildade män – som så många ville få till det efter presidentvalet. För många, många amerikaner har den i årtionden förda politiken dessutom inte medfört ökat välstånd – och då svarar en person som Trump trots sin bakgrund på kravet på en förändring, då alternativen i högsta grad bara representerar more of the same.
Man kan befogat kalla det hela populism, och man kan kalla det meningslöst proteströstande – poängen är att den samhällsomgivning som till sist lyfte fram Trump som ett beaktansvärt alternativ i presidentvalet var en realitet långt innan mannen själv meddelade om sin kandidatur. I tidsandan* fanns helt enkelt en beställning. Netflix-dokumentären visar också att Trump före det senaste presidentvalet inte alls var okänd som politisk utmanare – en maverick. Han hade flirtat med presidentkandidaturen redan tidigare.
Paradoxalt nog svarade Bernie Sanders, som kämpade om det demokratiska partiets nominering, på exakt samma sentiment och beställning i tidsandan. Då de interna nomineringskampanjerna inom det demokratiska partiet pågick, förvånades många av hur denna knarriga socialistgubbe lyckades entusiasmera stora skaror, och att han även tilltalade massvis unga. Men partiets ledning hade en gång för alla bestämt att det var Hillarys tur, och i slutändan representerade hon för många väljare More of the same, Big Government och ”sumpmarken i Washington”, det smutsiga politiska spel som i folkets ögon domineras av lobbyister och stora företagsdonationer – helt oberoende om de epiteten på Clinton var förtjänta eller oförtjänta. I kombination med en kampanj som i gammal amerikansk tradition mer koncentrerade sig på att svartmåla motståndaren än på att lyfta fram de egna politiska programmen var utgången i själva verket given. Min hypotes är att många röstade rätt så motvilligt på Clinton, endast av den orsaken att hon åtminstone inte var Trump. Och många Sanders-anhängare lät kanske uppgivet bli att rösta, eftersom de trodde Clinton ändå enkelt skulle vinna mot Trump, som omväxlande utmålades som en inkompetent, stendum clown, eller en djävulskt slug och intrigerande diktatorskandidat. (Ett tips till de som vill debattera Trumps person: han kan omöjligen vara bådadera.)
Med detta facit kunde det alltså vara skäl för demokraterna att inför mellanårsvalet och speciellt inför presidentvalet om två år verkligen lyfta fram radikalt nya politiska program och kandidater, och inte bara utmåla sig som en ”räddning” från Donald Trump. Programmen och kandidaterna måste ha svar och lösningar på de svåra ekonomiska och samhälleliga utmaningar det amerikanska samhället står inför.
Nomineringen av demokratiska partiets presidentkandidat blir fullständigt avgörande. Jag misstänker att väljarna, speciellt de unga, inte alls kommer att godkänna någon som upplevs komma från ”det gamla”. Emellertid, som Sanders med sitt exempel visade, har detta inget med kandidatens ålder att göra.
Spelplanen för båda partierna kan förstås bli en helt annan om den stora, och länge förutspådda ekonomiska kraschen inträffar precis innan någondera valen. Men det är en annan historia.
—
* I mina ”prediktioner” har jag bl.a. behandlat hur tidsandan, Zeitgeisten, kan forma nya politiska rörelser som tar många på sängen. Samma ämne behandlar jag även i mitt inlägg ”Tidsandan”.