Teknik för teknikens skull

Svenska

Några tekniknyheter den senaste tiden har fått mig övertygad om att mycket av det vi så ivrigt kastar oss över i själva verket inte underlättar våra liv.  Är det fråga om lösningar som söker problem att lösa, och inte tvärtom?

Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den fantastiska persondatorutvecklingen ända från 1970-talet. Nyckelordet har varit miniatyrisering. Det som tidigare åstadkoms med en koloss i ett luftkonditionerat rum med 10 herrar i vita rockar ryms idag i fickan, och mer än det. Utvecklingen drivs dels av miniatyrisering och ökad snabbhet i sig, dels av vad man kan göra med allt vad utvecklingen därmed möjliggör.

Ur filosofisk synvinkel, och ur säkerhets- och personlig integritetsvinkel har utvecklingen flera sidor, inte enbart positiva – men det har jag skrivit om annanstans (även här). Idag behandlar jag alldeles konkret och påtaglig teknikfixering, med de påföljande onödiga, nästan löjliga ”innovationer” som teknikpressen och bloggerati älskar att lyfta upp.

1.
För en tid sedan lanserade Google ett nytt Android-system för telefoner. En av de mest omtalade ”egenskaperna” var att telefonlåset kunde öppnas genom att kameran kände igen ägarens ansikte, istället för att man knäpper in en sifferkod. Vilken tidsinbesparing! Vilken innovation! Förutom att systemet i många fall tar längre tid på sig än att knäppa in några siffror, och att det räcker med att visa upp en bild på ägaren för att låsa upp telefonen.

Försvarstalet går ut på att inget låssystem är fullständigt eller kan hindra en ambitiös hackare från att stjäla information om han kan lägga vantarna på telefonen fysiskt. Men det är synd att ett så dåligt system som detta behövs för att förklara den saken. Framför allt: vad är det som är så svårt med en sifferkod, att man ens måste ”innovera”?

2.
Microsoft Kinect är en kamera och mikrofon till spelkonsolen Xbox360 (kan även kopplas till datorn) som känner igen dig och reagerar på dina rörelser och din röst framför kameran. Äntligen, utropade nördarna. Nu kan vi styra spel och interaktera med konsolen/datorn som i scifi-filmen Minority Report!

Fox har tagit bort scenen med Tom Cruise från YouTube, så klippet ovan är någon som försöker emulera en scen i filmen. Också den får mig nästan att skratta lika hysteriskt. Inget i sådan här användargränssnittet skulle vara enklare eller effektivare än de vi redan nu har. De som ens i begränsad utsträckning experimenterat med det här märker dessutom att armarna mycket fort blir trötta. Bländande Hollywood-effekter är inte samma sak som verklighet.

Kinect-spelen har också blivit en besvikelse. Ingen har ännu hittat på hur Kinect skall användas i mer komplicerade spel (som de flesta är intresserade av) De flesta Kinect-spelen ”går på räls” till fasta punkter, där interaktionen begränsar sig till att vifta med händerna eller hoppa. Jättespännande.

Kinect funkar också dåligt som ersättare för fjärrkontrollen. Interaktionen med tv:n (eller datorn) går långsammare – en vanlig fjärrkontroll är mycket snabbare att använda, och inte heller beroende av ett tyst rum, så att röststyrningen fungerar.
3.
3-D på film och tv. Jag var med om den förra ”3-D”-boomen på 1980-talet, och har också studerat den ”3D-craze” som svepte genom Hollywood på 1950-talet. ”Experterna” svär att det denna gång inte är fråga om en gimmick, eftersom att tekniken idag gått så mycket framåt att upplevelsen är något helt annat. Till en viss grad kan man hålla med om detta – utveckligen utvecklas – men är det till sist ändå fråga om något mer än ett marknadsföringstrick?
Inget nytt under solen. Bwana Devil från 1952.
Egentligen är det fel att kalla 3D för 3D. Vad som nu åter hypas är stereoskopiska bildpar (i riktig 3D borde man kunna gå runt bilderna och studera dem från olika vinklar). Problemet med stereoskopiska bilder (som funnits sedan 1838) är att illusionen av tre dimensioner skapas med två platta bilder, en för var öga. Bilderna fotograferas med två objektiv, där det inbördes avståndet och vinkeln avgör vilket objekt i bilden hamnar på samma avstånd som bioduken/tv-skärmen. Om föremål då faller för långt utanför denna yta upplevs de svårt förvrängda och ansträngande för ögonen, som måste vinklas onaturligt. Strikt skulle detta fenomen också innebära att filmen borde filmas på två olika sätt för biograf och tv. Mycket få filmare är därför tillräckligt skickliga för att utnyttja stereoskopi så att ”det inte märks”, James Cameron har kanske kommit längst med Avatar.
Det här är mitt största problem: så länge man sitter och tänker på, och märker tekniken (och dess inneboende problem), är det bort från filmupplevelsen, som ju ändå skall handla om en story. I en 3D-film kan man t.ex. inte gör ett snabbt klipp från en översiktsbild till en närbild – ögonen hinner inte med! Redan denna lilla sak begränsar och styr bildberättandet till den grad, att det är svårt att fatta att någon seriös regissör orkar bry sig om tekniken.

Upplevelsen av tre dimensioner beror i verkliga livet dessutom på så mycket mer än bara stereoskopi: fokusering, inbördes och relativa storlekar hos objekt i synfältet, atmosfäriskt dis etc. Därför känns stereobilder alltid syntetiska, speciellt på dagens 3D-tv:n. I tillägg till att bilden är ljussvag och flimrig (beroende på hur den tekniskt framställs) ser föremålen och händelserna mer ut som platta kulisser på olika plan. Någon riktigt konkret tredimensionell upplevelse är nästan omöjlig att återskapa. Och som sagt: de i över hundra år använda fotografi- och klippteknikerna kan alltså inte användas – resultatet blir ögon- eller huvudvärk eller sjösjuka.

Mycket, mycket starkare ”3D” skulle man skapa med högre resolution, och en höjning av bildfrekvensen, som stannat på 24 bilder per sekund sedan 1920-talet (den långsammaste bildfrekvens som ger ett skapligt optiskt ljud vid sidan om bildrutorna).