Etikettarkiv: Yttrandefrihet

Prediktioner för 2019

Svenska, , , ,

Det är fjärde gången jag skriver ut mina prediktioner – mina förutsägelser för det kommande året. För klarhetens skull: rubriken är ett försök att vara smålustig; prediktionerna är defintivt inte resultatet av mystiska uppenbarelser eller plötsliga insikter efter timmar av meditation. Prediktionerna är helt enkelt en slag pulstagning av den rådande tidsandan, som eventuellt kan ge ett hum om vartåt vi är på väg. Till hjälp har jag en relativt väl ackumulerad levnadserfarenhet samt ett någorlunda mått av allmänbildning, speciellt bär det gäller samhällshistoria, politisk historia och teknikutveckling.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2019 →

Attacken mot Charlie Hebdo var inte ”en attack mot yttrandefriheten”

Svenska,

Vansinniga och vidriga illdåd (senast attacken mot satirskriften Charlie Hebdo) manar fram många fenomen som jag har svårt med. De är, i irritationsordning:

  1. Politker som börjar posera med händelsen i bakgrund, och använder den som ”bevis” för vad som helst – ibland till och med diametralt olika saker.
  2. Kommentatorer som i oändlighet försöker komma med ”förklaringar” – oftast i själva verket enbart spekulationer (och oftast även spekulationer som är en del av kommentatorens egna agendor).
  3. De stora massorna som utan reflektion eller kritiskt tänkande går med i olika versioner av grupptänkande.

Det är förstås en mycket mänsklig egenskap att genast försöka hitta förklaringar och ”betydelser” till vidriga illdåd som nästan känns oförklarliga. Och kanske det även är naturligt att politiker försöker utnyttja vilken kris som helst för sina egna ändamål. Som oberoende observatör kan man bara försöka påpeka de största skenheligheterna eller de konceptuella och semantiska misstagen som människor gör, och som nuförtiden naturligtvis sprids och förstärks som en löpeld via de sociala medierna.

Jag har i en tidigare text behandlat begreppet yttrandefrihet, så jag går inte nu i detalj in på vad yttrandefrihet är. Vad det dock absolut inte är, är något man kan attackera med vapen. Så när en politiker/kommentator säger att ”detta var en attack mot yttrandefriheten” kan man genast ropa ”skitsnack”!

Yttrandefrihet är nämligen inte något som är manifesterat i en redaktion eller en person, utan en filosofisk idé och en princip, som förverkligas i större eller mindre grad i olika samhällen, och vid olika tidpunkter.

I olika samhällen finns dessutom en osynlig gräns mellan riktig yttrandefrihet och vad som vid olika tidpukter är lämpligt, eller politisk korrekt att säga. Det bevisas av att samma människor som nu skenheligt försvarar det som Charlie Hebdo representerade,  tidigare fördömt liknande yttringar som Charlie Hebdos som ”hatprat”. Och de kommer att fördöma sådana även i morgon, utan att blinka.

Det är för mig obegripligt att det finns mäniskor som på riktigt börjar stöda principen om yttrandefrihet först då någon blivit mördad. Finns det  faktiskt människor som behöver uppleva ett sinnessjukt terroristdåd för att ”förstå” hur viktig yttrandefriheten är? Vad är det i dagens värld som får folk så förvirrade, att de selektivt, från fall till fall, kan välja när yttrandefrihet passar dem, och när den inte passar dem?

Jag hörde idag i radion ett inslag där man relaterade en intervju med Charlie Hebdos nu mördade chefredaktör. Han hade en mycket klar syn på det hela: ”Charlie Hebdos roll är inte att försvara yttrandefriheten”.

Så rätt han hade. Att försöka se Charlie Hebdos tecknare som ”försvarare av yttrandefrihten” är förstås en lika idiotisk idé som att till exempel försöka utmåla sannfinländarna som ”försvarare av yttrandefriheten”, då de publicerade en satirisk seriepamflett inför EU-valet.

I båda fallen är det fråga om yttranden, som inte borde tillskrivas filosofiska, nästan abstrakta egenskaper som de inte har, utöver själva innehållet. Efter det kan vi sedan välja att bemöta åsikterna i yttrandena på olika sätt – beroende på om vi tycker, eller inte tycker likadant (eller anmäla dem till polisen, om vi misstänker att ett brott begåtts). Då grumlar vi inte sakdiskussionen med struntprat.

De enda som alltså på riktigt kan ”attackera yttrandefriheten” är vi själva, de politiker och makthavare vi valt att representera oss, och den byråkratiska tjänstemannaapparat som maler i vår samhälle. Inte en handfull galningar som griper till vapen.

Så låt oss alltså ärligt sörja de människoliv som så tragiskt spilldes, och känna sympati enbart med de medmänniskor som på rikigt, och oersättligt, förlorade någonting.

Tankar om yttrandefrihet och hatprat

Svenska, , ,

Debatten om yttrandefrihet går emellanåt het. Men ganska många debattörer har rätt vaga föreställningar om vad de i grunden debatterar – ibland blandas begreppen så mycket att man efter att ha läst insändarna inte riktigt vet vad skribenterna egentligen anser i frågan. Till en stor del beror det på att frågan om åsikts- och yttrandefrihet idag benäget kopplas till diskussionen om vi behöver ny eller skärpt lagstiftning mot det som kallas hatprat.

Åsikts- och yttrandefriheten är på många håll idag ofta konkretiserad i någon form av lagstiftning – Finland fick remarkabelt nog en tryckfrihetslag redan på 1700-talet – men yttrandefrihet är först och främst en princip och en filosofi, inte en entydig lag- eller förordningssamling. Lika viktigt är att åsikts- och yttrandefriheten inte handlar om någon specifik teknisk lösning för att sprida information.

Ibland står yttrandefriheten till och med i motsatsförhållande till lag. Ett bra exempel är att vi i Finland har en lag som förbjuder hädandet av Gud, men den paragrafen är uppenbart verkningslös idag. Ett exempel på att yttrandefrihet inte handlar om teknik är mediahusens kommentarfunktioner på nätet. Det står förstås varje mediahus fritt att ha sådana, eller att ta bort dem. Tar någon bort kommentarfunktionen är det inte fråga om censur eller en begränsning av yttrandefriheten – eftersom yttrandefriheten trots det ju fortfarande finns kvar. Vi hade yttrandefrihet långt innan det ens fanns ett internet där man kunde kommentera nyheter.

Att den tekniska utvecklingen gjort det lättare att yttra sig påverkar i sig alltså inte denna yttrandefrihetens princip eller filosofi. Inte heller att utvecklingen gjort det är lättare än förr för människor att sprida sina åsikter och uppfattningar. Inget i yttrandefrihetsprincipen har heller ändrats av att mycket på nätet kan ske anonymt (förr i världen använde man anonyma pamfletter och flygblad).

Men trots att inget egentligen ändrats när det gäller principen, höjs idag på många håll röster för att begränsa yttrandefriheten, speciellt på nätet, eller när det gäller andra tekniska lösningar. För att bevisa nödvändigheten av de här begränsningarna knippas många för själva yttrandefrihetsprincipen ovidkommande saker till diskussionen. Sakerna är i och för sig viktiga samhällsärenden, som mobbning, terrorism, uppvigling till brott, människohandel etc. Många debattörer missar dock att det för dessa misshagliga fenomenen redan finns adekvat lagstiftning för att motarbeta dem.

I kölvattnet kring detta simmar sedan frågan om hatprat, och ifall ny, skarp lagstiftning borde skapas kring detta svårfångade begrepp. De som förespråkar ny lagstiftning rider oftast på egna käpphästar – i den senaste insändardebatten var en röd tråd att kritiserandet eller förlöjligandet av religiösa åsikter borde kategoriseras som ”hatprat” och därmed förbjudas. Det handlar i många fall alltså om försök att begränsa yttrandefriheten, så att ingen bara tar illa vid sig på grund av någons uttalanden.

Det hör förstås till normal hövlighet att inte ösa ur sig vad som helst – att medvetet såra personer. Men yttrandefrihet betyder även omvänt att man inte borde ”ta på näsan” om någon kritiserar ens åsikt – alla diskussionsparter borde i alla lägen kunna skilja på sak och person, och ingen borde försöka höja sina egna åsikter eller trosuppfattningar över kritik, till och med frän sådan.

De mera välmenande kraven på reglering av ”hatprat” är väl i grunden försök att skydda ”den lilla människan” från orimliga påhopp och hatkampanjer på nätet. Men problemen hopar sig mycket fort: vem skall definiera vad som är hatprat? Vilka ord skall förekomma för att en text eller ett uttalande skall definieras som hatprat? Vilka skall de nödvändiga undantagen vara, och i vilka sammanhang kan undantagen godkännas? Skall Googles eller Facebooks algoritmer få avgöra saken? Det är också lite svårt att se hur Facebook, Google o.s.v. skulle kunna moderera flödena med mänsklig arbetskraft utan att hela affärsidén kollapsar. Likaså är det svårt att se att nättillhandahållarna kan göra något: nättrafiken är numera oftast krypterad, och den bör inte öppnas upp bara på grund av en yttrandefrihetsdiskussion.

Ytterst är åsikts- och yttrandefriheten ett av de viktigaste motmedlen mot politisk tyranni, vilket bevisas av att det inte existerar åsikts- och yttrandefrihet i en tyranni eller i ett totalitärt samhällssystem. Så bra att minnas, att om vi hos oss börjar stifta ”välmenande lagar” finns det inget som skulle hindra politiker med totalitära böjelser från att försöka tysta kritik mot egna politiska idéer eller övertygelser med hänvisning till ”hatprat”.

Summa:

  • Åsikter och uppfattningar (hur tokiga eller misshagliga de än är) borde bemötas på deras egna meriter – inte med ny lagstiftning eller genom att tillskriva dem egenskaper de inte har. 
  • De flesta negativa fenomen i samhället har redan adekvat lagstiftning. 
  • Att i separat ny lagstiftning begränsa yttrandefriheten på olika områden gör lagstiftningen ogenomskinlig och svårtydd – och den riskerar därmed att i bli ett verktyg för den sittande samhällsledningens paranoia och godtycklighet.
  • Lagstiftning skall alltid vara universell. Den skall inte handla om specifika tekniska lösningar, som t.ex. internet, servrar på internet, sociala medier eller mobiltelefoner. Sådana lagar blirt fort föråldrade, och samtidigt  uppstår massvis med kryphål.

Finland har redan nu en ytterst bra lagstiftning i de här frågorna: yttrandefriheten är stor, men som enskild medborgare kan du stämma personer eller organisationer som du tycker att kränkt din ära. Det är då fråga om ett målsägandebrott, det vill säga du måste själv starta en juridisk process. Sedan ser lagstiftaren mycket hårt på det som kallas hets mot folkgrupp, det vill säga att en hel grupp t.ex. tillskrivs negativa egenskaper, med syfte att uppvigla andra till våldsdåd eller skrida till andra kollektiva åtgärder som diskriminering. Detta faller inom allmänt åtal, d.v.s. det är allmänna åklagaren som startar processen.

Så nästa gång du på nätet ser något som stöter dig eller inte passar in din egen åsiktsvärld – ropa inte efter ny lagstiftning, utan starta en egen blogg, skriv insändare, skriv på Facebook, och bemöt tokigheterna. Ser du däremot något som är brottsligt (hets mot folkgrupp), meddela polisen.

Uppdaterad 10.12.2012, 17.7.2014, 13.1.2015 och 4.10.2017: små uppfräschningar för att göra texten mer tidlös, samt smärre rättelser, tillägg och ordvalsbyten. 13.1.2019: stiliseringar för att göra texten klarare, ändrade den gamla, lite arroganta rubriken ”Allt du behöver veta om…”.