Etikettarkiv: Teknik och vetenskap

dvd - eller cdskivor

Till försvar av fysisk media

Svenska,

Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa på olika tekniksajter. I min dagliga dos ingår även podcasts som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men ibland blir jag lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa från ”döda träd”, eller att nätbaserad film redan slagit ut de otympliga skivorna.

Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:

  • lättillgänglighet
  • snabbhet

Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns dessutom modernt, grönt och ekologiskt, då tillverkning och transporter uteblir (mer om det längre ner). Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn. Allt bra alltså?

Kanske inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:

1. För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra nerladdningar där, eller ödsla massvis med tid för att föra över min nuvarande samling, även med alla dokumentärer och allt extramaterial. Till ett sådant scenario skulle också höra motsvarande stora backup-system, medan de skivor jag har inte alls löper samma risker för katastrofala dataförluster som magnetisk media eller SSD-lagring. 

2. Att helt ”koppla loss” och lagra allt i molnen, eller lita på att t.ex. Netflix har ett tillräckligt och intressant utbud tror jag inte att jag gör – på den ständigt skiftande marknaden litar jag inte alls på något företags förmåga att ta hand om detta på lång sikt, eller ens för fem år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta faktum: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster, av vilken orsak som helst, och utan någon ersättning till dig. 

3. Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den till exempel på iTunes, Youtube eller Amazon, köper du i själva verket endast en rätt att titta på filmen flera gånger. Den filmen kan lika väl plötsligt dras bort, till exempel på grund av skiftande distributionsrättigheter.

4. Du kan aldrig – i motsats till fysisk media – enkelt och behändigt ge bort en e-bok eller en film i present, sälja den på en andrahandsmarknad, och även köpa den begagnad. Dina eventuella barn kommer heller aldrig att kunna ärva ett bibliotek bestående av e-böcker eller en nätbaserad musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till. Du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen för streaming.

5. Integritetsproblemen är stora. Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon någonstans exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, så att författarna därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet. En tryckt bok som anses farlig av de styrande kan köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar i någons databas – i din online-profil, som idag är en handelsvara (komplett med ansiktsigenkänning på grund av alla bilder du laddat upp) och som säljs och köps på marknader vi inte har en aning om.

Vad är egentligen det gröna valet?

Idag är det pop att ”göra sig av med prylar”. Till diskussionen kopplas ganska märkliga ekologiska motiveringar och uppfattningar, speciellt då det gäller böcker eller filmer. Här några tankeväckande fakta:

1. En tryckt bok drar efter tillverkningen noll energi, och det gör den så länge den fysiskt existerar, vilket kan vara flera hundra år. Och inte bara det – alla tryckta böcker har ett värmevärde. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning finns alltså lagrad i den, och kan i nödfall vid behov utnyttjas (börja snälla med skatte- eller statistikböckena). E-böckerna däremot kräver hela tiden elektricitet då man läser dem, och dessutom apparatur och tekniska arrangemang. Till allt detta kan förstås ännu läggas att tryckta böcker är inrednings-, diskussions- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista e-böcker på paddan. Tryckta böcker har alltså betydligt större sex-appeal.

Även DVD- och Blu-ray-skivorna drar noll energi efter att de tillverkats, och minimalt då de spelas upp. Medan däremot Netflix, Amazons och Googles servrar surrar dygnet runt för att kunna serva upp en film. Den stupendiösa energiförbrukningen för dessa serverhallar ökar enligt rapporter för tillfället exponentiellt.

En filmsamling med fysisk media
En del av min filmsamling. De är cirka 1400 i dagsläget.

Så vad är på riktigt det ekologiska alternativet? Jag har på känn att då alla effekter räknas in, vinner fysisk media idag ordentligt, även om ganska många intuitivt tänker annorlunda.

Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media aldrig ersätter fysisk media. Utvecklingen är förhoppningsvis inte så linjär som redaktörerna vill få det till – men det är klart att det är frestande att måla upp även detta som en ”kamp”, där den ena parten måste utgå med ”segern”. Jag hoppas på att det inte är så enkelspårigt.

Teknik för teknikens skull

Svenska

Några tekniknyheter den senaste tiden har fått mig övertygad om att mycket av det vi så ivrigt kastar oss över i själva verket inte underlättar våra liv.  Är det fråga om lösningar som söker problem att lösa, och inte tvärtom?

Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den fantastiska persondatorutvecklingen ända från 1970-talet. Nyckelordet har varit miniatyrisering. Det som tidigare åstadkoms med en koloss i ett luftkonditionerat rum med 10 herrar i vita rockar ryms idag i fickan, och mer än det. Utvecklingen drivs dels av miniatyrisering och ökad snabbhet i sig, dels av vad man kan göra med allt vad utvecklingen därmed möjliggör.

Ur filosofisk synvinkel, och ur säkerhets- och personlig integritetsvinkel har utvecklingen flera sidor, inte enbart positiva – men det har jag skrivit om annanstans (även här). Idag behandlar jag alldeles konkret och påtaglig teknikfixering, med de påföljande onödiga, nästan löjliga ”innovationer” som teknikpressen och bloggerati älskar att lyfta upp.

1.
För en tid sedan lanserade Google ett nytt Android-system för telefoner. En av de mest omtalade ”egenskaperna” var att telefonlåset kunde öppnas genom att kameran kände igen ägarens ansikte, istället för att man knäpper in en sifferkod. Vilken tidsinbesparing! Vilken innovation! Förutom att systemet i många fall tar längre tid på sig än att knäppa in några siffror, och att det räcker med att visa upp en bild på ägaren för att låsa upp telefonen.

Försvarstalet går ut på att inget låssystem är fullständigt eller kan hindra en ambitiös hackare från att stjäla information om han kan lägga vantarna på telefonen fysiskt. Men det är synd att ett så dåligt system som detta behövs för att förklara den saken. Framför allt: vad är det som är så svårt med en sifferkod, att man ens måste ”innovera”?

2.
Microsoft Kinect är en kamera och mikrofon till spelkonsolen Xbox360 (kan även kopplas till datorn) som känner igen dig och reagerar på dina rörelser och din röst framför kameran. Äntligen, utropade nördarna. Nu kan vi styra spel och interaktera med konsolen/datorn som i scifi-filmen Minority Report!

Fox har tagit bort scenen med Tom Cruise från YouTube, så klippet ovan är någon som försöker emulera en scen i filmen. Också den får mig nästan att skratta lika hysteriskt. Inget i sådan här användargränssnittet skulle vara enklare eller effektivare än de vi redan nu har. De som ens i begränsad utsträckning experimenterat med det här märker dessutom att armarna mycket fort blir trötta. Bländande Hollywood-effekter är inte samma sak som verklighet.

Kinect-spelen har också blivit en besvikelse. Ingen har ännu hittat på hur Kinect skall användas i mer komplicerade spel (som de flesta är intresserade av) De flesta Kinect-spelen ”går på räls” till fasta punkter, där interaktionen begränsar sig till att vifta med händerna eller hoppa. Jättespännande.

Kinect funkar också dåligt som ersättare för fjärrkontrollen. Interaktionen med tv:n (eller datorn) går långsammare – en vanlig fjärrkontroll är mycket snabbare att använda, och inte heller beroende av ett tyst rum, så att röststyrningen fungerar.
3.
3-D på film och tv. Jag var med om den förra ”3-D”-boomen på 1980-talet, och har också studerat den ”3D-craze” som svepte genom Hollywood på 1950-talet. ”Experterna” svär att det denna gång inte är fråga om en gimmick, eftersom att tekniken idag gått så mycket framåt att upplevelsen är något helt annat. Till en viss grad kan man hålla med om detta – utveckligen utvecklas – men är det till sist ändå fråga om något mer än ett marknadsföringstrick?
Inget nytt under solen. Bwana Devil från 1952.
Egentligen är det fel att kalla 3D för 3D. Vad som nu åter hypas är stereoskopiska bildpar (i riktig 3D borde man kunna gå runt bilderna och studera dem från olika vinklar). Problemet med stereoskopiska bilder (som funnits sedan 1838) är att illusionen av tre dimensioner skapas med två platta bilder, en för var öga. Bilderna fotograferas med två objektiv, där det inbördes avståndet och vinkeln avgör vilket objekt i bilden hamnar på samma avstånd som bioduken/tv-skärmen. Om föremål då faller för långt utanför denna yta upplevs de svårt förvrängda och ansträngande för ögonen, som måste vinklas onaturligt. Strikt skulle detta fenomen också innebära att filmen borde filmas på två olika sätt för biograf och tv. Mycket få filmare är därför tillräckligt skickliga för att utnyttja stereoskopi så att ”det inte märks”, James Cameron har kanske kommit längst med Avatar.
Det här är mitt största problem: så länge man sitter och tänker på, och märker tekniken (och dess inneboende problem), är det bort från filmupplevelsen, som ju ändå skall handla om en story. I en 3D-film kan man t.ex. inte gör ett snabbt klipp från en översiktsbild till en närbild – ögonen hinner inte med! Redan denna lilla sak begränsar och styr bildberättandet till den grad, att det är svårt att fatta att någon seriös regissör orkar bry sig om tekniken.

Upplevelsen av tre dimensioner beror i verkliga livet dessutom på så mycket mer än bara stereoskopi: fokusering, inbördes och relativa storlekar hos objekt i synfältet, atmosfäriskt dis etc. Därför känns stereobilder alltid syntetiska, speciellt på dagens 3D-tv:n. I tillägg till att bilden är ljussvag och flimrig (beroende på hur den tekniskt framställs) ser föremålen och händelserna mer ut som platta kulisser på olika plan. Någon riktigt konkret tredimensionell upplevelse är nästan omöjlig att återskapa. Och som sagt: de i över hundra år använda fotografi- och klippteknikerna kan alltså inte användas – resultatet blir ögon- eller huvudvärk eller sjösjuka.

Mycket, mycket starkare ”3D” skulle man skapa med högre resolution, och en höjning av bildfrekvensen, som stannat på 24 bilder per sekund sedan 1920-talet (den långsammaste bildfrekvens som ger ett skapligt optiskt ljud vid sidan om bildrutorna).

K-plussa och personlig integritet

Svenska
Längre version av min insändare i Hbl 2.11.2011:

För några dagar sedan ingick i Hbl en liten notis om att man lyckats spåra ett flertal kunder som köpt olivburkar med nervgiftet botulin (som kan uppstå på naturlig väg) via Keskos Plussa-system. Plussa går ju ut på att man som kund sparar Plussa-poäng enligt eurosumman på sina inköp.

Allt gott och väl för de här kunderna, eftersom botulin på riktigt är livsfarligt. Fallet väcker emellertid några intressanta frågor:

1. Sparar Kesko faktiskt en detaljerad inköpshistoria på sina kunder, och inte bara poängsaldot?
2. Om Kesko sparar information om produktinköpen, varför?
3. Hur länge sparas informationen?
4. Vem har tillgång till denna information och varför?

Sufar man över till www.plussa.com, där man utlovas ”allt om Plussa”, möts man via länkarna bara av marknadsföringsmaterial (till och med under ”frågor och svar”). Först om man går till registreringssidan för att som Plussa-kund även registrera sig i webbversionen av systemet kan man läsa den väl gömda registerbeskrivningen (som lagen kräver).

I registerbeskrivningen står att Kesko sparar köphistorien på ”produktgruppnivå”, men det är oklart vad detta innebär. Jag har själv jobbat för en stor aktör på marknaden, och där skulle produktgrupp i det aktuella fallet vara t.ex. ”konserver”. Så om Kesko kunde spåra de giftiga olivinköpen verkar det som om Kesko sparar betydligt mer detaljerad information om våra inköp än vad de säger i registerbeskrivningen. 
I registerbeskrivningen finns även ett stycke om ”förbud mot sparandet av köphistora via separat meddelande till registerhållaren” (fri översättning). Det är även här lite oklart vad som avses, och hur ”meddelandet” skall gå till.
Jag registrerade mig och loggade in, men hittade inte något ställe där jag kunde kruxa för ett stopp för registrering av min köphistoria. Inte ens på produktgruppnivå. Via ”ostohistoria” går det nog att själv borra in sig i rätt deltaljerade uppgifter om hur ens plussapoäng uppstår, men bara enligt eurosummorna.
Någon på Kesko vet alltså vad jag äter, om jag använder mitt Plussa-kort. Ok, så strunta i det och sluta använda Plussa, svarar någon. Det alternativet finns förstås – jag är mest förvånad och förbannad på att registreringen inte öppet redovisats, utan gömts bort i en registerbeskrivning, som man kan bekanta sig först om man väljer att även registrera sitt Plussa-medlemskap på webben.

Vad då ”informationssamhället”?

Svenska, ,

Det är redan ett tiotal år sedan man började tala om att vi lever i ”informationssamhället”. Speciellt i de utvecklade västländerna har det blivit populärt att beskriva en post-industriell framtid där samhällets mervärde uppstår av utbyte av information i allt snabbare nätverk, och att detta även skulle fungera som grund för en global utveckling – egentligen en slags utopi med mindre miljöförstöring och större lycka överallt.

En snabb överblick över dagsläget kan förstås ge en bild av att så har gått. En allt större del av ekonomin försiggår idag på internet, och de snabba kommunikationerna har resulterat i ett globalt system som sakta väver in sig i alla aspekter av våra liv. Har vi alltså idag nått ”informationssamhället”?
Det enkla svaret kunde vara ja – den som till vardags är beroende av sin smarttelefon har egentligen redan tagit ett steg längre; det är fråga om att använda avancerad maskinintelligens för att klara av arbetet och fritiden. En science fiction-författare från bara några decennier bakåt kunde med fog beskriva oss som cyborgar: blandningar av människa och maskin.

Jag vill emellertid påstå att vi i högsta grad fortfarande lever – inte bara i industrisamhället – utan i lantbrukssamhället! De flesta människor orkar nämligen knappast pilla på en smarttelefon längre än ett par dagar i fall de inte får mat! Men det tänker vi aldrig på. Vi är så vana vid att allting bara funkar, att vi för länge sedan tappat kontakten till det som allting vilar på. Kommunikationerna har också gjort det möjligt att fylla på våra närbutiker ”just-in-time” från enorma centrallager – vi behöver aldrig befatta oss med hur maten kommer till och transporteras: den bara finns där varje dag.

Det ovan beskrivna leder till två faror. Den första känner de flesta igen som orkar följa med dagspolitiken: det uppstår med jämna mellanrum underliga och onödiga motsättningar mellan stad och landsbygd. Stadsfolket vaggas lätt in i en tro att landsbygden ”inte behövs”. Vi kan ju alltid flyga in rädisor från Kina! Vi får billigare mat om vi får bort småbruken och satsar på industriell matproduktion styrd av de stora kedjorna.

Den andra faran är kopplad till den första, men inte lika uppenbar. Den gäller inte bara övertron på teknik och kommunikationer, utan även våra energitillgångar. Få tänker på detta, men ingenting i det intrikata system vi byggt upp de senaste decennierna fungerar utan energi: inte smart­telefonerna, inte Google, inte traktorerna, inte långtradarna.

Ett faktum (ett geologiskt faktum, inte bara en hypotes) är att tillgången på fossila bränslen kommer att minska i framtiden. Den lätt utvinnbara oljan sinar redan idag på många håll i världen, och nya biobränslen kan inte volymmässigt ersätta den. Forskare varnar också för att koltillgångarna länge rapporterats alltför optimistiskt. Även uranet blir svårare och dyrare att utvinna. Risken är alltså att många av våra energikällor i framtiden inte ger nettoenergi: det går åt mera energi att utvinna dem, än vad vi får ut av dem.
Om man räknar in detta i samhällsekvationen börjar vårt ”informationssamhälle” allt mer likna ett korthus. Små avvikelser i energitillförseln, eller små avbrott i det mekaniserade lantbruket, transporterna eller distributionen kan leda till snabbt eskalerande, oförutsedda konsekvenser.

Betyder det här att vi en vacker dag vaknar upp och är förpassade tillbaka till ett medeltida agrarsamhälle och får dra våra plogar själva? Nej, människan är uppfinningsrik, och utvecklingen kommer att ske i olika faser. Min profetia är ändå att vi om trettio till femtio år kommer att leva i en betydligt mindre globaliserad värld, där närmiljön och närproducerat (både mat, industri och energi) spelar en mycket större roll än idag.

Knappheten på energi leder också i framtiden till att de ekonomier och politiska system som är baserade på ständig ekonomisk tillväxt får ta sig en funderare (ständig ekonomisk tillväxt kräver nämligen ständigt ökande energitillgångar). Lantbruket kommer åter att bli mera arbetsintensivt; många jobb som försvunnit de senaste decennierna kommer att återuppstå.
Livet blir alltså troligen mer strävsamt – men det behöver ju inte alls betyda att det blir sämre eller mindre lyckligt. Vi hinner bara pilla på telefonen lite mer sällan.

Vetenskap och religion

Svenska,

Svarsinsädare i Hbl göllande temat religion och vetenskap

Prosten Gunnar Weckström gör några klassiska argumenteringsfel i debatten om religion versus vetenskap (Hbl 14.6.2011). Det är faktiskt inte vetenskapens (eller ateisternas) roll att bevisa att gud inte finns – det är tvärtom den som kommer med fantastiska, icke-rationella påståenden (världen är skapad av en gud, det finns tomtar och troll, spöken talar till oss) som har bevisbördan.

Vetenskapen sysslar egentligen inte med att ta fram ”bevis”. Vetenskapen ställer upp hypoteser som försöker förklara verkligheten. Den mest rationella och användbara hypotesen används, tills den falsifieras och ersätts med en bättre. Forskarna (och ateisterna) skulle enbart bli glada om någon bättre och ersättande teori än Big Bang och evolutionen småningom skulle växa fram (det är så vetenskapen går framåt). Tro på ”intelligent design” förutsätter däremot att hela denna process kastas överbord, och att man istället accepterar dogmatiska påståenden, så kallade intellektuella ändstationer (Gud har skapat världen, därför behöver vi inte forska mera i saken).

Även gudstron har förklarats med en vetenskaplig hypotes. Enligt hypotesen härstammar tron på gudaväsen från en tid då gudar i himlen var den enda (och därmed bästa) förklaringen till en lång rad naturfenomen. Idag vet vi bättre, och det är t.ex. bara små grupper som konkret tror att det är åskguden Tor som kastar ner blixtar på oss. Det är dags att kruxa bort även övriga gudar.

Grönt blådunster

Svenska, , ,

Den brittiska energiforskaren David MacKay säger att de hållbara energiformerna inte kommer att räcka till om vi vill göra oss av med beroendet av olja och andra fossila bränslen. I tillägg till en kombination av flere olika energikällor måste energieffektivitet och energisparande åtgärder dessutom öka med flera magnituder. Boken  kan fritt kan laddas ner på www.withouthotair.com.

I sin bok på över 380 sidor som publicerades 2009 behandlar MacKay alternativa, förnybara energikällor ur ett realistiskt perspektiv.
– Syftet med min energibok var att få slut på ”utsläppen” av struntprat som dominerar energidebatten i Storbritannien. Struntpratet har tagit över debatten eftersom så mycket av diskussionen blir emotionell, till exempel gällande vind- eller kärnkraft, utan att någon ids titta på de riktiga siffrorna. Eller om någon nämner siffror, är det bara för att göra intryck eller plocka poäng, i stället för att bidra till insiktsfull debatt om alternativen, skriver MacKay.

MacKay är fysikprofessor vid Cambridge, och hans bok handlar främst om energiförsörjningen i Storbritannien. Exemplen är ändå tillämpbara på vilket utvecklat industrisamhälle som helst, där 80–90 procent av energiförsörjningen sker med fossila bränslen.

Vettiga siffror saknas
MacKay säger att det enda olika energidebattörer nu enas om är att ”något borde göras”. Oenigheten är stor om vad som borde göras, även inom de olika ”lägren”. Olika alternativ ställs mot varandra, och oftast utan vettiga sifferunderlag.
– Hur mycket energi kan alternativen realistiskt leverera, till vilken ekonomisk och social kostnad, och med vilka risker? Folk säger alltför lättvindigt ”kärnkraft kostar för mycket”, eller ”vi har massor av outnyttjad vindkraft”, och de få gånger verkliga siffror förs fram, fördunklas deras mening av deras enormitet, säger MacKay.
Los Angeles-invånarna kör varje dag en sträcka motsvarande en resa till Mars och tillbaka, britternas skräppapper skulle varje år fylla 103 488 tvåvåningsbussar…

Om alla gör lite, åstadkommer vi endast lite…
Resultatet av meningslösa siffror blir enligt MacKay en flod av nonsens, som i slutändan brukar utmynna i ”goda råd” för hur vi skall rädda planeten.
– BBC uppmanar bland annat oss att dra ur mobilladdaren när vi inte laddar mobilen. Om någon protesterar med att mobilladdarna inte närapå står för vår största energikonsumtion rullar man ut argumentet ”många bäckar små”. En mycket mer realistisk mantra skulle förstås vara: ”om alla endast gör lite, kommer vi också att åstadkomma mycket lite”.

Även företagen bidrar till nonsens-flödet. MacKay pekar ut BP som på sin webbsajt stolt förklarar att de minskat sina koldioxidutsläpp genom att byta färg på sina tankfartyg.
– Vem som helst kan väl räkna ut att innehållet i tankfartygen är mycket intressantare än fartygens yttre. BP säger även på sin targetneutral.com-sajt att de kan ”neutralisera” dina koldioxidutsläpp för bara 40 pund i året. Hur går det ihop? Om kostnaden för att fixa klimatförändringen skulle vara så låg hade vi förstås redan gjort det.

Använd klara argument
MacKay ger även en slev åt politikerna. De som vill jämföra förnybara källor med kärnkraft säger: ”vindkraft kan potentiellt ge el åt alla hushåll i Storbritannien”, och i samma andetag: ”tio nya kärnkraftverk skulle minska våra utsläpp med endast fyra procent”.
– Uttalande är missvisande, eftersom man byter spelplan mitt i argumentet. Sanningen är att mängden elektricitet som kan skapas av de potentiella vindmöllorna är exakt samma som den tio kärnkraftverk skulle generera: att ge el till alla hushåll i Storbritannien står faktiskt för endast fyra procent av alla utsläppen!

Enligt MacKay borde vi i stället för meningslös och missvisande debatt i snabb ordning få svar på bl.a. följande frågor:

  • Kan ett land som Storbritannien ens i princip leva på endast sina egna förnybara energikällor?
  • Kan en energikris undvikas om alla sänker termostaten med en grad, kör en mindre bil och tar ut mobilladdaren när den inte behövs?
  • Borde skatterna på transportbränslen höjas betydligt och hastighetsbegränsningarna sänkas?

– Om politikerna säger att klimatförändring är ”ett större hot än terrorismen”, borde då inte regeringarna kriminalisera resande och konsumtion? Eller är energikrisen sist och slutligen ett överbefolkningsproblem?

Faktuella påståenden vs. etiska
MacKay säger sig ha gjort sitt bästa för att hans bok skall handla om fakta. Han säger att energidebatten ofta är kaotisk och emotionell eftersom många blandar ihop faktuella påståenden med etiska påståenden.
– Faktuella påståenden är till exempel: ”förbränningen av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp på 34 miljarder ton årligen”, eller ”en temperaturökning på två grader leder till att Grönlandsisen smälter inom 500 år”. Faktuella påståenden kan antingen vara sanna eller falska, vilket ofta blir en fråga för vetenskapen. I många fall kan avgörandet dessutom bli: mer eller mindre sannolikt.
– Etiska påståenden är däremot: ”det är fel att utnyttja globala naturresurser på bekostnad av kommande generationer”, och ”politiker borde enas om ett tak på koldioxidutsläpp”. De här påståendena är varken sanna eller falska, utan vi håller antingen med eller inte beroende på våra värderingar.

Etiska påståenden går ofta stick i stäv med varandra: Tony Blairs regering sade att Storbritannien borde sträva till att minska koldioxidutsläppen med 60 procent fram till 2050, men samtidigt uppmanade finansminister Gordon Brown flera gånger de oljeproducerande länderna att öka sin produktion.
MacKay säger att hans bok inte handlar om den etiska frågan om det är rätt eller fel att Europa och Nord-Amerika slukar största delen av världens energikaka.
– Min bok handlar om det faktum att vi inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. Den handlar om att hjälpa läsaren känna igen ineffektiva och meningslösa förslag och att identifiera energipolitik som är samstämmig med läsarens etiska värderingar.

Kan vi leva utan fossila bränslen?
Idag kommer den överlägset största delen av de utvecklade ländernas energi från fossila bränslen. Exakt hur länge vi kan förlita oss på den källan befattar sig MacKay inte med, däremot om det överhuvudtaget går att leva utan fossila bränslen.

I sin bok adderar han dagens energikonsumtion i en röd stapel, medan han i en grön stapel adderar Storbritanniens olika förnybara energialternativ för att se om det hela kan gå jämnt ut.

Konsumtionsstapeln innehåller transport, värme och nedkylning, belysning, informationssystem och prylar, mat och industri, medan stapeln för hållbar energiproduktion innehåller vind, solenergi, vattenkraft, vågenergi, tidvattensenergi, geotermisk energi och kärnkraft. Kärnkraften har ett frågetecken, eftersom det inte är klargjort om den alls kan räknas som ”hållbar”.
MacKay fyller upp staplarna med resten: flygtrafik i röda stapeln, solenergi och biomassa i gröna stapeln o.s.v.
– Slutstaplarna blir till sist förvånansvärt jämna, men då gäller det att minnas att vi kastat alla ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn överbord. Vissa alternativa källor trampar dessutom på varandra – i mitt scenario måste solenergifarmerna kämpa om samma landplättar som energigrödorna. Och det räcker med att vi beslutar oss för att offshore-vindkraft blir för dyrt för att staplarna hamnar i stor obalans.

MacKay lämnar i början helt bort de ekonomiska aspekterna.
– Ifall alternativa energikällor är ekonomiskt möjliga är en viktig fråga, men ofta dominerar den frågan för mycket. Man frågar sig: ”är vindkraft billigare än kärnkraft?”, i stället för att först fråga sig ”hur mycket blåser det?”, och ”hur mycket uran finns kvar i marken?”. Ifall alternativen ens i teorin kan täcka vår nuvarande konsumtion, då är det dags att se på de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna, säger MacKay.

En blekare bild uppstår om vi märker att alternativen inte når upp för att täcka vår konsumtion. Oberoende vad de ekonomiska realiteterna då är, finns det inte tillräckligt förnybar energi för vår nuvarande livsstil, och massiva förändringar är att vänta.

Räcker alternativen till?
Med enkla räkneexempel visar MacKay kapitel för kapitel hur svårt det kommer att bli att ersätta de fossila bränslena. Om man till exempel täcker hela tio procent av de blåsigaste ytorna i Storbritannien med vindmöllor, skulle energin räcka till endast hälften av den mängd som enbart personbilstrafiken idag gör av med. Solenergi fungerar verkligt bra där det är riktigt soligt – men vill de länderna sälja sin solenergi till oss? Och hur skall den levereras?

Förnybar energi räcker inte ensamt
MacKay för i slutkapitlen en kritisk diskussion med sig själv och sina slutsatser. Han jämför också sina resultat med de estimat olika organisationer och institutioner gjort över de förnybara energikällornas potential.
– Slutsatsen blir entydigt att hur positivt vi än ser på förnybara källor, så realistiskt sett kan Storbritannien inte fortsätta som förr enbart på egna energikällor – speciellt då man börjar räkna med befolkningens åsikter och attityder.
I en skämtsam men allvarlig bild av sina staplar räknar MacKay bort alla de förnybara energiformer som människorna i allmänhet anser för dyra eller alltför förfulande för miljön, och som idag möter hårdnackat motstånd. Det blir tyvärr inte mycket kvar av den gröna stapeln.
– I ett utvecklat industrisamhälle måste vi alltså göra stora minskningar i vår energianvändning i framtiden. Att stänga av mobilladdarna sparar på årsbasis el motsvarande elförbrukningen i 66 000 hushåll i Storbritannien. Det låter mycket, men siffran måste jämföras med att det finns 25 miljoner hushåll i landet. 66 000 är alltså en fjärdedel av en procent. Alltså småpotatis när vi talar om energiförsörjningen som helhet.

Energisparande och effektivitet!
Hur då nå de verkligt stora inbesparingarna? Att minska befolkningsmängden och radikalt ändra livsstil är en väg (speciellt att övergå från privatbilism till eldriven kollektivtrafik i massiv skala). Att investera i ny teknik och effektivitet är en annan, eller att övertyga andra länder att sälja sin förnybara energi till oss. Bokens slutkapitel ägnar MacKay till att se på dessa scenarier, och samtidigt avliva en del sega myter speciellt när det gäller upphaussade möjliga tekniska landvinningar, som vätgasbilar eller koldioxidavskiljning i kolkraftverk.

Mot slutet tar han även en titt på olika alternativ ur en investerings- och politikvinkel.
– Viktigt skulle vara att göra om skattesystemen så att de styr oss i mer ”grön” riktning på alla plan. Vill vi stöda utvecklingen bort från fossila bränslen måste fossila bränslen ha ett tillräckligt högt och stabilt pris. Vi borde också beskatta nedsmutsning och resursanvändning hårdare, och beskatta arbete mindre. Det är tokigt att det är dyrare att reparera en DVD-spelare än att köpa en ny, vilket beror på att DVD-reparatörerns arbete beskattas så hårt och är omgivet av omfattande och dyr pappersexercis.

Investeringarna i forskning gällande förnybar energi måste också öka drastiskt.
– År 2007 använde brittiska regeringen 1,5 miljarder pund för att möblera om försvarsministeriet, men bara 12 miljoner pund för forskning i förnybara energikällor.

Enligt MacKay håller tiden på att rinna ut.
– Storbritanniens energi kommer till 90 procent från fossila bränslen. Och med tendensen hos de flesta att säga nej till kärnkraft, nej till vindkraftsfarmer och nej till egentligen allt annat än kraftverk som bränner fossila bränslen är jag rädd att vi inte kommer loss från de fossila bränslena innan det är för sent. Under tiden nöjer vi oss med halvmesyrer: lite effektivare kolkraftverk, några elbilar, handel med utsläppsrätter, några vindkraftverk och ett otillräckligt antal kärnkraftverk.

Om så kallad ”vetenskaplig konsensus”

Svenska,

Så kallad ”vetenskaplig konsensus” används dagligen som argument i olika debatter. Vi får höra att det finns konsensus om än det ena, än det andra, eller att det inte finns någon konsensus alls. Viktigt att minnas är att om man hör ordet nämnas i samhällsdebatten – är det alltid fråga om ett politiskt uttalande, inte ett vetenskapligt.

Vetenskapen har aldrig gjort några framsteg på basen av konsensus. Det är politiker (eller vetenskapsmän som spelar politiska spel) som använder ordet för att försöka upphöja sina idéer till så kallad vedertagen sanning (som sällan handlar om hela bilden).

Om någon söker stöd för sina påståenden genom att hänvisa till ”vetenskaplig konsensus” kan de inte avse annat än konsensus gällande en vetenskaplig hypotes. Och det är naturligtvis nonsens, eftersom naturlagarna inte avgörs på basen av demokratiska omröstningar.

En hypotes är inget mer än ett testbart påstående som ännu inte falsifierats. Märk väl att den vetenskapliga metoden inte handlar om att hitta på och utföra test eller modeller som bevisar en hypotes. Vetenskapen går framåt genom observationer och test som falsifierar hypoteser. Ingen mängd observationer kan någonsin bevisa en hypotes, däremot kan en enda väl underbyggd observation falsifiera en hypotes. Genom att småningom eliminera falsifierade hypoteser kan ett ramverk för en beskrivning av verkligheten småningom ta form – detta kallas för en teori.

Men för att vara vetenskaplig måste även teorin gå att falsifiera – teorin skall formuleras så att man  kan utveckla ett experiment (om inte nu så i framtiden) för att demonstrera att teorin inte stämmer. Om någon hävdar att en observation eller ett bevis inte kan (eller får) användas för att motbevisa en teori är det inte längre fråga om vetenskap, utan om dogma.

Ett litet exempel från verkligheten:
I samhällsdebatten har i snart 30 år förekommit en diskussion om olika naturfenomen, och en hypotes om fenomenens eventuella antropogeniska (mänskliga) orsaker och verkan. När det gäller historisk data har hypotesen för länge sedan falsifierats: jordklotets temperatur och klimat har varierat enormt under tusentals och miljontals år, helt utan mänsklig påverkan. Där jag sitter och skriver detta, fanns t.ex. ett två kilometer tjockt istäcke för bara några tiotalstusen år sedan. Hypotesen har då fått olika tillägg, som går ut på att den mänskliga påverkan trots det föregående på ett mätbart sätt kommer att påverka framtiden.

Denna hypotes är emellertid svår, för att inte säga omöjlig att ta i beaktande strängt vetenskapligt, eftersom den inte går att falsifiera.  Det går inte att testa vårt jordklot utan ”utsläpp av växhusgaser”; hur skulle man mätbart kunna skilja de stora naturliga variationerna (såsom den historiska datan utvisar) från människans, i förhållande, mycket små och kortvariga bidrag?

I stället söker vissa människor ”bevis” för hypotesen genom datormodeller – men detta har (se ovan) inget med den vetenskapliga metoden att göra. Modellerna stärker i bästa fall en tro, och det i sin tur leder till diskussioner om ”förnekare”, och krav på tribunaler där de som ifrågasätter tron skall ställas till svars. Det är skrämmande.

—
Inspirerad av bloggen BuyTheTruth.

Läs om ett betydligt större samhällsproblem – baserat på en teori som inte falsifierats.