Etikettarkiv: Svenskfinland

Myndighetspersoner och kommersiella budskap

Svenska, , ,

Så förekommer då Finlands minoritetsombudsman åter en gång som mannekäng i Synsams reklamkampanj för glasögon. Det här är misslyckat och problematiskt och väcker många frågor, som jag inte hittat tillfredsställande svar på.

Låt mig först få undanstökat att jag inte har något emot Eva Biaudet som person. Det här är alltså inte en attack mot Eva Biaudet. Men nu är det inte som privatperson hon förekommer i reklamen, utan som minoritetsombudsman.
Reklamkampanjen är misslyckad på två helt olika plan:
1.
Först kan man konstatera att faktumet att hon på webbkampanjen fortfarande förekommer som ”presidentkandidat” visar att någon på Synsam inte har kontroll över situationen. Har man deltagit i en valkampanj är ”presidentkandidat”  inte en titel man behåller resten av livet (vilket däremot ”president” är, ifall man blir vald).
Men också bortsett från denna småsak är reklamen kommersiellt dålig. Ok, jag förstår indelningen i två bilder, där det på den ena endast syns förnamnet (”vanliga” Eva), och hur glasögonen sedan på den andra bilden ”gör” henne till hennes arbetspersonlighet. Men jag förstår inte vad det tänkta budskapet med att ha henne med är. 
  1. Att minoritetsombudsmannen med nya glasögon får skarpare syn att granska diskrimineringsfall? 
  2. Att vi som uppskattar hennes arbete nu även borde förstå att uppskatta Synsams stora samhällsgärning (finns det en sådan)? 
  3. Att hon är med för att belöna Synsam, som visat sig ta speciellt bra hand om minoriteter, eller varit särdeles icke-diskriminerande? 
Jag tror inte det. 
Som svar på de frågor jag ställde på Facebook fick jag bl.a. att det är ”cool” att hon är med, och med detta drag  ändrar på gamla politiska tabun. Hon är dessutom ursnygg och kan därmed på ett ”sexigt feministiskt” sätt lyfta fram mänskliga rättigheter. Alla alldeles valida åsikter, men i mitt tycke ordentligt felriktade. 
Jag kan hålla med om att Eva Biaudet är jättesnygg. Men vad om vi då i stället hade en lite gråare och vardagligare minoritetsombudsman på posten, eller rentav en ful person? Skulle hen då få en självskriven plats i Synsams reklamkampanj? Knappast. Är snygghet ett kriterium för att vara minoritetsombudman?
Min poäng: om det i denna kampanj skulle förekomma andra personer på viktiga samhällsposter som arbetar för utsatta människor, då skulle jag fatta kampanjens idé. Nu består resten av gänget av bl.a. en moderedaktör, en inredningsarkitekt och några småkändisar. Biaudets arbete och samhällsinsats är i den samlingen lättviktare förstås av helt annan magnitud – vilket bara kan leda till två slutsatser: antingen valde Synsam henne enbart på grund av hennes utseende, eller så för att  ge lite ”legitimitet” åt kampanjen – man hoppas att det viktiga hon gör skall ”smitta av sig” på Synsam.
2.
Det andra, och mycket mer vägande skälet varför minoritetsombudsmannen inte borde delta i kommersiella evenemang, är att (som jag skrivit om tidigare) myndigheter och myndighetspersoner per definition i alla lägen skall föra vår (medborgarnas) talan emot stora och krassa kommersiella intressen, inte alliera sig med dem. Myndigheter skall i alla lägen vara helt neutrala. Det är alltid suspekt då en myndighet eller en myndighetsperson ger ett intryck av att (även indirekt) stöda eller gynna ett visst företag eller dess produkter. Sker detta, påverkar det naturligtvis vår uppfattning om denna myndighets förmåga att förhålla sig neutralt till de ärenden den egentligen är satt att sköta.

I det aktuella fallet  borde väl också Biaudet och hennes rådgivare ha diskuterat ett  scenario där allt slutar slutar i en ordentlig blamage för Biaudet; tänk om Synsams representater (eller någon med bara vag anknytning till Synsam) eller ett Synsam-franschisingbolag plötsligt blir del i ett uppmärksammat diskrimineringsfall? Även om den möjligheten är försvinnande liten, borde minsta risk för braskande rubriker med en leende glasögonmannekäng på bild ha manat till eftertanke.

Minoritetsombudsmannens jobb är ett allvarligt jobb, och minoritetsombudsmannen borde inte förekomma i en reklam (en reklam, för guds skull). Det förringar minoritetsombudsmannen som institution, och ökar inte trovärdigheten i jobbet i minsta grad. 
Man undrar verkligen vem som rådgett Biaudet i denna fråga. Förra gången det skedde levererades i efterhand den lätt löjeväckande förklaringen att Biaudet gick med enbart för pengarnas skull. Det är dyrt att leva i huvudstaden och försörja en rad barn, och bla bla bla.  Om förklaringen verkligen skulle stämma väcks en oroväckande fråga: betalar faktiskt ministeriet så dåliga löner, att minoritetsombudsmannen är tvungen att extraknäcka? Det faktumet borde ju i så fall ha åtgärdats efter den första gången, så hon inte upprepade gånger måste offra sig på kommersialismens altare.

Det är också denna penningförklaring som de personer jag nu diskuterat med vill ge som frikort åt Biaudet. Alla vet vi ju hur dyrt det är att bo i huvudstaden, och att försörja en familj. Men förklaringen håller inte; med den lön Biaudet kan antas erhålla, borde hon ha alla chanser att arrangera sitt liv så att just denna sorts extraknäck inte skulle behövas. 

Pengarna låter alltså mer som en snabbt ihoprafsad bortförklaring (trots att den minsann inte ökar trovärdigheten). Kanske som ett resultat av att något bättre inte gick att hitta på, då det för Biaudet och hennes stab blev uppenbart att tilltaget kanske inte var så lyckat. Alternativen är nämligen lite skrämmande: Om det var ett försök att få uppmärksamhet för minoritetsombudsmannens ”sak” så blev det ju helt fel (se mitt resonemang ovan), och om det var fråga ren och skär fåfänga så blir det ju bara värre. Märk åter att jag inte talar om privatpersonen Eva Biaudet, som förstås får göra precis vad hon vill med sig och sitt liv. Även oövertänkta och omdömeslösa saker – precis som alla vi andra. Men nu gäller det en myndighet med ett essentiellt, viktigt uppdrag.

Jag blir alltid lika förvånad då människor (och nu talar jag inte bara om Biaudet) inte uppfattar och förstår skillnaden mellan att agera som privatperson, eller i rollen av myndighetsperson. Eller som sätter likhetstecken mellan kritik av en myndighetsperson och personlig attack. Kanske det beror på att de offentliga rollerna och privatrollerna  i de små och ganska inåtvända finlandssvenska kretsarna ofta sammanblandas – dessutom mycket benäget av rollinnehavarna själva.  Men det är kanske ämne för ett helt nytt blogginlägg.

Försök argumentera med argument – inte med känslor

Svenska,

Notera, att jag i denna text inte tar ställning till om en eventuell sammanslagen finlandssvensk yrkeshögskola skall ha högsäte i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Jag anser mig inte ännu ha tillräcklig information i frågan. Jag anser inte heller att man inte får ha känslor. Jag bara konstaterar, att diskussionen om den finlandssvenska yrkeshögskolan lett till ett mycket förutsägbart skyttegravskrig mellan norr och söder, där saklig argumentering kastats överbord, och känslorna helt tagit över.

Och då Strömsö-fernissan skalats av, gäller ”debatten” som vanligt inte slutmålet (eller om en sammanslagning överhuvudtaget behövs eller är önskvärd), utan prestigefrågor, som var rektorn skall sitta. Även försök till sakliga inlägg blir då föremål för högljudda skrikkampanjer fulla av fördomar och mycket svagt underbyggda, förutfattade meningar, som leder till att uppmärksamheten leds bort från själva saken.

Här kommer en lista på några falska argument som jag hittills hittat efter en snabb genomläsning av artiklar och kommentarer, och som inte borde få förekomma om man vill diskutera själva sakfrågan  (jag fyller på med mera då jag stöter på dem):

  • Regionerna har fått för mycket, nu är det Helsingfors tur. (Även om det första påståendet skulle stämma, saknar det relevans i de specifika fallen, som förstås skall utvärderas skilt för sig).
  • Det finns ett liv även utanför Ring III. (Det här självklara konstaterandet används ofta, men är förstås inte ett argument för någonting alls).
  • I Nyland bor 133 000 svenskspråkiga, i Österbotten bara 90 000. Därför skall administrationen sitta i söder. (En visserligen intressant siffra som ofta glöms bort, men som knappast kan anses vara ett kriterium för ett beslut i den här frågan). 
  • XX skall inte uttala sig, eftersom han/hon är [välj själv orsak]. (Klassisk Ad Hominem-attack. Man kritiserar inte argumentet, utan misstänkliggör på olika sätt den som uttalar det).
  • Den enda rätta finlandssvenskheten finns i Österbotten. (Hur man trovärdigt skulle kunna mäta något sådant, och vad det ens har att göra med denna fråga går över mitt förstånd).
  • I Helsingfors kan inte ens finlandssvenskarna tala svenska längre. (Även om så vore fallet – vilket bevisligen inte stämmer – har det ingen relevans i detta fall).
  • Att tala för Helsingfors är en krigsförklaring mot regionerna. (En närapå barnslig överdrift).
  • Det går inte att dra likhetstecken mellan dem utanför Ring III och den lilla klick som struttar omkring i Helsingfors vid Svenska Teatern och på Högbergsgatan. Den allt mer förfinskade finlandssvenskheten i Helsingfors borde kastas åt vargarna. Institutioner som Svenska folkskolans vänner, Svenska litteratursällskapet och allt vad de heter kunde flyttas ut till bygderna. (Så här idiotiska kommentarer vet jag inte hur man ens kunde börja att kommentera).

Saken blir förstås inte bättre av att media älskar uttalanden som de här – det blir saftiga rubriker och många klick på webben när ”debatten” fortsätter och person sätts mot person. Varför döda en bra story då den kommit igång?

Retoriska knep i skolnätsdebatten

Svenska,

Jag har inga egna barn i skola i Helsingfors, och mina egna erfarenheter är så gamla att de inte längre är relevanta gällande skolnätsreformen i Helsingfors. Därför har jag valt att inte kommentera den inflammerade sakfrågan, utan bara kommenterat själva diskussionsklimatet och diskussionen.

Debatten har ur min synvinkel nämligen varit ytterst intressant, då den vimlat av klassiska retoriska knep, som det i alla debatter lönar sig att vara uppmärksam på. När jag tänker efter har debatten om skolnätsreformen i så hög grad bestått av dessa retoriska trick, att jag i slutändan inte lärt mig speciellt mycket om vare sig reformförslaget eller kritiken. Nåväl:

Ad hominem-attacker: Deltagarna i debatten har fått höra att deras åsikter inte kan tillmätas något värde, antingen på grund av deras socio-ekonomiska bakgrund, deras stadsdel, eller på grund av att de har ett påstått egenintresse i frågan. Detta är inte ett relevant argument, eftersom förslag och motförslag borde bemötas utgående från förslagens egna meriter, oberoende vem som framför dem.

Straw-man-attacker: Ett förslag eller dess motförslag målas av motståndarna upp med helt nya påhittade negativa egenskaper, som sedan sågas ner i stället för att det riktiga förslaget bemöts. En slarvig lyssnare tror att hela förslaget därmed är sågat.

Personliga erfarenheter: I en debatt där man ställer två saker mot varandra, hittar man oftast personliga erfarenheter som kan tala för båda alternativen. Man hittar t.ex. alltid personer som haft en härlig skoltid, eller en miserabel skoltid, både i stora och små skolor. De här erfarenheterna, hur intressanta de än är, kan inte tillmätas relevans i en diskussion som gäller stora mängder människor.

Vädjan till auktoriteter: I stället för att försvara den egna åsikten på dess riktiga meriter går det här tricket går ut på att vädja till att en auktoritetsfigur, eller bara i allmänhet till ”forskning”, som man påstår stöder den egna åsikten. Trots att det här argumentet kan ha meriter, hittar man ofta även andra auktoriteter eller annan forskning som stöder motsatsen.

Spela på rädslor-argumentet: I stället för att bemöta det andra argumentet målar man som fullständigt säkert upp allt det hemska som kommer att följa på ett eventuellt beslut – utan att ha några riktiga belägg för farhågorna. En variant har med brådska att göra: gör vi inte det här genast, blir katastrofen så mycket större i framtiden.

Så nästa gång debattkarusellen får fart – håll det ovannämnda i minnet. Och försök återföra debatten till själva sakfrågan.

Pisa-resultaten – ett saftigt köttben

Svenska

Så presenterades då tolkningen av Pisa-resultaten (OECD:s mätning av 15-åriga skolelevers kunskaper) från år 2009 på ett seminarium ordnat av Kulturfonden. Jag satt med under presentationen, men stack efter lunchen då inläggen och kommentarerna började följa de gamla invanda mönstren.

Denna gång var Pisa-undersökningens tyngdpunkt läskunskaper och läsförståelse, i vid mening. Positivt var att testet inte enbart betonade mekanisk läskunnighet, utan även kontexter, läsa mellan rader, helhetsuppfattning etc. Pisa testade även lässtrategier, d.v.s i fall eleverna hade förskansat sig förmågan att lägga upp sin läsning så att förståelsen blev så effektiv som möjligt.

Så kommer vi då till de nationella resultaten, och separat de finlandssvenska resultaten. Mycket förutsägbart visade det sig att de svenskspråkigga skolorna i Finland har lite sämre resultat överlag än de finskspråkiga, samt att det även finns skillnader mellan regionerna. Och mycket förutsägbart började debatten efter den första presentationen att urarta. Finns det i finlandssvenska sammanhang något härligare köttben att kasta sig över, än då en undersökning visar på regionala skillnader? Kraven på att gå till botten med detta och undersöka vad skillnaderna beror på och hur de kunde åtgärdas höjdes redan i den första kommentarrundan under seminariet. Mossan och mullen började yra då grävandet av de första skyttegravarna inleddes.

Men innan hela soppan övergår i en oändlig rad av fondsponsorerade seminarier, tankesmedjeutredningar och politikersnack kunde det vara på plats att ta ett steg bakåt och se nyktert på situationen:

  • Finland (och även de finlandssvenska skolorna) befinner sig i toppen av alla OECD-länderna. före Sverige, före Norge. Det finns alltså ingen orsak till panik.
  • Skillnaderna mellan finska och svenska skolor har mer än en förklaring (många lyftes redan fram på seminariet): bl.a. är andelen elever med annat modersmål än skolans spårk större. Andelen stödundervsningselever som är integrerade i de vanliga klasserna är också större än på finskt håll.
  • De regionala skillnaderna är de samma som långt syns även i övriga OECD-länder (landsbygd vs. urbana miljöer). Även socioekonomisk bakgrund inverkar (självklara saker).

Det enda riktigt intressanta skillnaderna fanns i det lite vaga begreppet ”läslust”. Där finns plats för förbättring. Likaså borde förhållandet mellan pojkars och flickors läslust förbättras (pojkarna är sämre – vilket även förekommer i hela OECD).

Ett inlägg under seminariet handlade lyckligtvis om den andra sidan av medaljen. Vad händer om vi börjar planera undervisningen med tanke på att klara oss bättre i testen? Många exempel från t.ex. USA och Korea avskräcker. Dessutom tycks det inte ens leda till bättre resultat; i många länder där eleverna jobbar med skoluppgifter dubbelt längre än i Finland, är Pisa-placeringarna trots det sämre.

Framför allt tycker jag att man kunde fundera över vad som är det viktigaste med skolan. Är det faktiskt att vara bäst i världen i Pisa-resultat, eller är det något annat? Viktigare än att nu ödsla fondpengar och människors tid på onödiga seminarier skulle vara att undersöka om de här små skillnaderna i Pisa-resultaten på riktigt påverkar elevernas chanser i det riktiga livet. Mår finlandssvenskarna (eleverna – inte politikerna) sämre eftersom Pisa-reusltaten är lite lägre än i finskspråkiga skolor? Får de sämre jobb? Råkar de oftare ut för utslagning?

Skolan finns förstås inte till för att man skall lära sig en massa detaljkunskap, de flesta lär sig det som är viktigt i livet på annat håll (och det är positivt att även Pisa denna gång koncentrerat sig på ”att lära sig lärande”). Skolan finns – krasst uttalat – för att hålla ungarna borta från gatan medan föräldrarna är på jobb. Om de under tiden kan snappa upp några matnyttiga fakta, få lite allmänbildning och i bästa fall få en gnista att ta reda på saker och utveckla ett kritiskt tänkande – då har vi lyckats!

Svårt att räkna?

Svenska

Jan-Erik Andelin odlar i sin Hbl-ledare den 6 november 2010 som vanligt ganska underfundiga bilder och analogier som riskerar att fördunkla hans budskap. En sak är dock helt klar: han har anammat Umayya Abu-Hannas onekligen snedtända tolkning av finlandssvenskarnas ställning i Finland. Han skriver att hon berättigat frågar sig varför finlandssvenskarna skall ”ha en annan ställning än andra språkgrupper av samma storlek”.

Det skulle vara intressant att veta vilken lika stor grupp Umayya och Andelin avser: den ryska språkgruppen uppgår till 26909, den estniska till 22604. De som har engelska som modersmål i Finland uppgår till 11344. Svenskspråkigt registrerade var cirka 290000, alltså TIO GÅNGER FLER än någon annan språkgrupp.

Andelin försöker ge en känga åt liberala SFP med att ”i ett liberalt samhälle har få medborgare särskida privilegier”.  Men bäste Umayya och Andelin: lika rättigheter är INTE samma sak som privilegium! Ifall de svenskspråkiga skulle få sjukvård, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle servicen vara ett privilegium. Ifall de svenskspråkiga skulle få gå i skola, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle språket vara ett privilegium.

När man skriver om de här sakerna är det viktigt att man är mycket noga med orden. Det är skrämmande att Andelin inte bara räknar lika åt pipan som Umayya (det kan förstås ske för vem som helst som inte orkar kolla upp fakta). Mera skrämmande är att han även anammar orden och jargongen, och därmed är med om att väva ihop den ”story” om finlandssvenskarna som i längden riskerar att bli ”sanning”.