Etikettarkiv: Svenskfinland

Laura Birn som Helene Schjerfbeck

Schjerfbeck-filmen: varken slarv eller ont uppsåt

Svenska, , ,

Att tidigare levande personer som porträtteras på filmduken inte talar sitt modersmål är varken nytt eller remarkabelt. Det har faktiskt skett ända sedan stumfilmens dagar, med textplanscher. Idag tippar jag att även finlandssvenskarna reagerar endast med mild irritation då till exempel tyska generaler talar bruten engelska i amerikanska krigsfilmer. Jag påstår därför att den finlandssvenska upprördheten över att Helen Schjerfbeck kommer att tala finska och inte svenska i Antti Jokinens Helene utgår från många felaktiga antaganden. Inte bara om hur de finländska filmproducenterna tänker, men också om filmen som medium. 

Fortsätt läsa Schjerfbeck-filmen: varken slarv eller ont uppsåt →

Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Svenska, , , ,

Gästbloggare är åter min mor Singa Sandelin Benkö, som i denna text postumt tar ställning till vårt samhällsklimat idag. Hon kommenterar förhållandet mellan strukturer, skolan, företag och fack, individen samt förhållandet mellan könen. Läs först, och titta först på slutet efter när texten är skriven. Bara att konstatera att texten fortfarande känd aktuell. Eventuellt har skolan åtminstone delvis utvecklats enligt de linjer som hon föreslår.

Lust och kreativitet eller emotionell sittstrejk?

Solen skiner också på sommaren i det land jag kort skall beskriva. Men människorna där går med moln över ansiktet. När barn och unga skriver uppsatser om vad de väntar sig av framtiden beskriver de skräckvisioner av undergång och katastrof. Unga par framskjuter eller rent av avvisar tanken på egna barn. Modlösa, maktlösa adopterar de kanske ändå ett barn från något fjärran land, “för att ändå göra något”. Många ungdomar är inte mera nyfikna på livet efter skolan. De har inte lust, inte kraft att göra något. Ett behov som inte kan tillfredsställas snabbt, just nu, är otänkbart. Många driver omkring i en kronisk nedstämdhet, en total organismisk protest, som yttrar sig i en “emotionell sittstrejk”. De vuxna har gett upp, eller arbetar krampaktigt. I radion talar på måndag den missmodiga psykologen, på tisdag den beklämda socialvårdaren, på onsdag den modlösa själavårdaren, på torsdag den tungsinta politikern och på fredag den uppgivna miljövårdaren, alla om förstörelse, nedgång, undergång och elände.

På fredag och lördag är det bara den allvarligt engagerade artisten som sjunger om olust, depression och varats intighet. Också tidningsartiklar, dikter, konstverk och barnens teckningar och t.o.m. forskarnas forskningsrapporter handlar om förintelse och vånda, om det störda, osunda och avvikande.
Beteckningen depression har avlägsnats från psykiatrisk terminologi. Då både vårdare och patient, förälder och barn, politiker och väljare lider av samma sakers tillstånd, betraktas det rådande sinnelaget som normalt.

Förmågan att älska fritt och kraftfullt har de flesta glömt, eller aldrig lärt sig. I en del böcker kan man läsa sig till vissa kunskaper. Men intimitet och beroende anses oerhört påfrestande för den jämlikhet man äntligen nästan genomfört, så många föredrar att vara impotenta eller frigida.

Befolkningsexperten som ännu yrkar på högre nativitet, glädje i familjen och fasta relationer mellan människorna, utsätts för bittra attacker. Forskaren som framhärdar med att undersöka uttrycksformerna för det sunda, det mänskligt fria och kreativa som utvecklas till sin fulla kraft, erhåller inga anslag och tystas ned. En obestämbar rädsla råder; osäkerhet och rastlöst missnöje svävar överallt. Några individer som ännu älskar kraftfullt, visar spontan handlingskraft, målmedvetenhet och en sund självuppskattning, ses med misstänksamhet och oro…

Det handlar naturligtvis inte om Finland.

Fortsätt läsa Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet →

Nya finska regeringen – ett experiment utan SFP

Svenska,

Regeringssonderingarna efter riksdagsvalet 2015 ser nu ut att leda till en regering med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet, och det hela har redan lett till de förväntade domedagsprofetiorna på finlandssvenskt håll. Jag skall snart berätta varför jag tror att det inte nödvändigtvis behöver gå så förskräckligt mycket sämre för finlandssvenskarna än om SFP varit med i regeringen – men först lite allmänna kommentarer:

Det är nog rätt så problematiskt med Sannfinländarna i regeringen. Deras program och rikdsagsvalsprogram (vilka jag läst) känns på många håll som kaffebordsdiskussioner av det mest förenklade slaget. Idéer som i sannfinländarnas öron säkert låter ”rätta” eller som ”bondförnuft” har inte retts ut speciellt långt, och många av dem är inte juridiskt eller ens praktiskt genomförbara – speciellt de som gäller flyktingar och invandring. T.ex. föreslår sannfinländarna att en flykting som kommit till Finland, senare gift sig och fått finskt medborgarskap, borde skickas tillbaka till urpsrunglandet om urpsrungslandet åter blir sådant att man annars kunde återvända, till exempel som turist. Sannfinländarna har glömt att grundlagen skyddar finska medborgare från godtyckliga åtgärder som att fråntas medborgarskapet eller utvisas ur landet, så denna idé går inte ens i teorin att genomföra. Eller tror Sannfinländarna att de får med alla andra riksdagspartier på att ändra grundlagen i brådskande ordning – med 5/6 majoritet i riksdagen?

Överlag måste jag säga att jag är ganska besviken på hur hela regeringsrumban efter valet gått till. Centern var den store segraren, så regeringsbildaren är klar, inget med det. Och de två övriga kommer förstås på de följande platserna om man enbart räknar mandatantalet i den nya riksdagen. Men åtminstone jag såg rött då regeringssonderaren Sipilä som första åtgärd meddelade att valresultatet inte spelar någon roll då den kommande regeringen skall pusslas ihop – svaren på frågorna avgör. Men vad är det då för idé att arrangera dyra och arbetsdryga val och valkampanjer om det inte spelar någon roll? Då kunde man väl lika bra vart fjärde år låta pinnen rotera mellan de stora (vilket nu ändå sker), och så får det då vara ”svaret på frågorna som avgör”. I år valde ju folket bland annat att utse de gröna till stora segrare, medan endast SFP – av de utgående regeringspartierna – gick framåt i röstetal. Ändå har de här partierna nu kallt skyfflats åt sidan. I stället för att lyssna på vad folket sagt i valet står nu alltså två ”loosers” vid sidan om Sipilä och ler. Något är fel med bilden.

Sedan tycks speciellt Timo Soinis leende nu också orsaka stora skälvningar bland många finlandssvenskar. Det hela klumpas på de flesta håll ihop i meningar som ”jag är rädd för svenskans framtid i Finland”. Men vad ett enskilt regeringsparti, en ordförande eller ens en regering kan få till stånd är ändå begränsat (se grundlagsexemplet ovan), så riktigt vad som helst kan nog inte ske. Och Soini verkar dessutom nu göra nästan vad som helst för att få bli minister, så den stora frågan är vilka kompromisser han gjort för att få komma med. Han har garanterat tvingats tumma på en hel del sannfinländska agendor för att bli salongsfähig. Och då förutspår jag att besvikelsen i delar av hans riksdagsgrupp fort kommer att bli stor, då man inser att en regeringsmedverkan inte automatiskt betyder att alla ”kaffebordsprogrammen” blir verklighet. Min andra förutsägelse innan perioden gått ut är att en besviken grupp bryter sig ur sannfinländarna – liksom Suomen kansan yhtenäisyyden puolue i tiderna bröt sig ur SF-föregångaren SMP, då SMP satt med i regeringen. I kombination med att en allt tröttare Soini en vacker dag inte längre orkar, är det början på slutet på Sannfinländarna, för den här gången.
Den enda riktiga politiska risken är förstås nu om omvända eftergifter sker: om Centern och Samlingspartiet väljer att till exempel ta in invandringskritiska formuleringar med syfte att fria till sannfinländarna, för att på det sättet försöka hålla regeringsskutan tät. Frågan är ändå hur det kunde göras utan att alienera stora skaror av de egna trupperna: troligtvis måste det i så fall skrivas så vagt att allting kör ner sig i tolkningsfrågor, med lika stora besvikelser på sannfinländskt håll, då det sedan kommer till kritan.
Många farhågor rör sig även kring den samhällsstämning som nu kan tänkas uppstå i Finland. Herrarna ovan kan ju inte med bästa vilja beskrivas som liberala, så här finns något man alldeles legitimt kan vara rädd för. I sina råaste exempel i form av idioter som nu tror att persunas regeringsmedverkan ger ”rätt” att till exempel skrika glåpord åt eller gå lös på utlänningar eller invandrare (eller helt enkelt människor som inte ser ut som idioterna själva). Men i mildare former även en bakåtsträvande konservatism när det gäller andra frågor. Till exempel Sipiläs och Soinis religiösa övertygelser kommer med ganska stor säkert att färga av sig på de kommande fyra årens arbete när det gäller saker som jämställdhetsarbete eller arbetslivsfrågor. Hela det politiska fältet tycks även ha gubbifierats om man ser på partiledarna och de personer som nu förhandlat om ”samhällsfördrag” – trots att både unga och kvinnor valdes in i med starka mandat i valet. Och som några stora minoritetsförsvarare har inget av regeringspartierna utmärkt sig som, snarare som ”försvarare” av majoriteten (en befängd idé, jag vet). Men en hel del hänger förstås på hur resten av ministerkollegiet kommer att se ut – och ifall Stubb får gehör för den ”öppenhet och tolerans” som han säger sig företräda.
Många har kanske röstat Centern för att de ser upp till en Sipilä som nu tydligtvis axlat rollen som räddare av Finlands ekonomi. Han är ändå ganska ny i spelet, och politik är sannerligen inte samma sak som affärsliv – att leda ett företag ger inte nödvändigtvis de färdigheter som behövs för att att leda en regering. Man kunde kanske vänta sig att företagaren Sipilä skulle få få stöd och draghjälp av Alexander Stubb (ens i de ekonomiska frågorna) men något säger mig att de tu representerar så olika sorters konservatism att detta inte kommer att ske. (I tillägg minns jag inte att Stubb en enda gång visat att han förstår sig på ekonomi eller nationalekonomi). Leendena är breda nu, men jag tror de kommer att stelna ganska fort.
SFP är ”ute i kylan”, för första gången sedan 1978, och den gången var det inte heller fråga om att bli lämnad utanför dörren, utan snarast en självvald taktisk manöver, med så gott som säkert återinträde i nästa regering (det var den tiden då regeringarna avlöste varandra lite oftare än idag). På grund av den långa perioden i regeringen finns det av naturliga skäl ingen i partiapparaten som nu kan ge tips hur korten borde spelas, så man kan tänka sig att det blir lite improviserat i början. 
Läget behöver inte leda till katastrof, men ett predikament är det förstås. Vilka vägar går det att påverka, vad kan byggas upp, som tidigare kanske känts omöjligt? Kunde till exempel Folktinget nu börja spela en lite större roll? Politiskt har ett mer inflytelserikt Folkting inte hittills intresserat SFP, men nu bör man förstås utnyttja alla möjligheter att påverka andra partier. Goodwill  för ”det svenska” finns det mycket av (vilket visades av omröstningen om medborgarinitiativet om att slopa obligatoriska svenskan), så inget är ännu förlorat, trots den nuvarande regeringsbasen. Det kan också hända att republikens president blir lika viktig för SFP och finlandssvenskarna, som den institutionen varit för ålänningarna och deras självstyre. Jag har alltid tyckt att det var lite synd att man i tiderna så drastiskt minskade på presidentens inrikespolitiska befogenheter – i den institutionen kunde finnas en garant för att alla finländska medborgargrupper behandlas väl, oberoende av hur de politiska konjunkturerna förändras. Visst – presidenten kan kanske ryta till även nu, men jag har på känn att det lätt av regeringen kunde utpekas som obehörig inblandning, oavsett hur påkallat denna rytning i sig kunde vara.
För SFP är det största problemet de kommande fyra åren förstås synligheten: ministrar syns, och Carl Haglund gjorde bra ifrån sig som försvarsminister. Denna gång hjälpte inte ens det, då ”de stora” bestämt att ”de små” denna gång skall hållas utanför. Det sker knappast enbart av illvilja; de stora är säkert skrämda av hur den förra sammelsurium-regeringen fallerade på slutrakan. Inget av det var förstås SFP:s fel, så orättvist känns det, och säkert finns det även nu ett mått av att nu ”visa SFP var skåpet står” bland regeringsbildarna. Men som sagt, den kommande regeringen känns också den nästan lika osäker som den förra, trots att den på ytan ser mer koherent ut (åtminstone blandar man inte borgerliga partier och vänsterpartier i samma regering, vilket även jag kan godkänna). Men tycker Samlingspartiet en vacker dag att Centern och Sannfinländarna börjar likna varandra alltför mycket kan en splittring ske. Och Centern och Sannfinländarna  kan inte, trots Centerns valskräll, regera ensamma. 
Spännande tider.

Den stora HBl-kritiken

Svenska, , ,

Det kunde ha varit skäl att även i början av mitt inlägg Den stora YLE-kritiken lite mer i detalj gå in på vad denna sorts kritik handlar om. För det första är jag mycket medveten om att det hela onekligen blir mycket subjektivt. Förhoppningsvis kommer jag ändå med påpekanden som kan ha någon slags allmän relevans – eller ens allmänt intresse. Produkten av en en tidning, ett mediehus, en redaktion är ju en kollektiv upplevelse, så troligtvis finns det fler som tycker precis som jag. Det finns dock en risk att jag i förhållande till hela läsekretsen hör till en minoritet, och inte till ett ”vanligt” medeltal eller en median (som kanske intresserar medieproducenten mest), då jag hela mitt yrkesliv jobbat i informationsbranschen (och dessutom varit en stor medieslukare och nyhetsfantast hela mitt liv). Men i bästa fall har jag ändå av den orsaken lite lättare att i ord formulera de tankar som en medieprodukt väcker.

Min bakgrund gör inte att jag anser mig ha större ”rätt” att uttala mig om till exempel Hbl eller YLE. Jag erkänner gärna att jag, trots erfarenheter av redaktionsarbete (och några ”insiders” både på Hbl och YLE) inte på riktigt vet vad som pågår på de där redaktionerna – vad som driver människorna där, hur beslutsgången ser ut, eller vilken stämningen är där. Det enda jag kan göra, är att på basen av mina upplevelser beskriva hur saker och ting verkar vara – hur de ter sig för en utomstående, med den läggning och de medieerfarenheter jag har.

Ok, då sätter vi igång:


Först kan man som förmildrande omständighet konstatera att Hufvudstadsbladet, precis som alla andra traditionella, tryckta medier för tillfället upplever en kris som aldrig förr. De frågorna har jag tidigare behandlat i Dagspressen har ett dilemma, så jag går inte in på detaljerna här. Det räcker att konstatera att krisen av naturliga skäl resulterat i att Hbl är tvungen att göra många försök och experiment, för att försöka hitta lösningar som fungerar i den sköna, nya världen. Därför skulle det vara orättvist att idag i detalj börja dissekera enskilda saker som till exempel Hbl Kväll. Just nu måste det finnas marginal för att pröva sig fram, och se vad som fastnar. Kanske med ett förbehåll: allt för mycket, och alltför snabbt experimenterande kanske inte är så lyckat – det ger lätt ett intryck av en skock huvudlösa höns som yrar omkring.

1.
Det känns kanske onödigt att säga det, men ledningen är viktig. Jag hör till den sortens traditionalister som tycker att den gamla indelningen med en ”brandvägg” mellan den journalistiska sidan och den ekonomiska sidan är den enda rätta. Chefredaktören skall representera redaktionen, och vid behov kunna sätta hårt mot hårt mot bolagets ekonomiska ledning. Ett sådant system leder till en intressant och i mitt tycke välbehövlig dynamik, och det bottnar förstås i det enkla faktum att en tidning både är kultur och business. Visst, de båda sidorna är helt avhängiga av varandra, men det betyder inte därför att de bör fösas ihop, eller att man borde göra rollerna oklara och tvinga människor att sitta på två pallar samtidigt.

Nu bör man tillägga att Hbl-ägaren KSF råddat till det hela ytterligare, genom att ha en KSF-ledning som också (tydligen) utgör Hbl:s ledning, med Hbl:s chefredaktör som vice VD för KSF. Då han inte grälar med KSF:s VD Barbor Teir om pengarna kan Hbl:s chefredaktör alltså gräla med sig själv.

Denna senaste organisationsförändring har jag faktiskt inte alls fått grepp om ännu, och den förblir för mig mycket obskyr. Har KSF:s innehållsdirektörer Martina Harms-Aalto och Susanna Ilmoni nu alltså ansvar för innehållet i alla KSF-tidningar? Varför har de andra tidningarna kvar något som kallas chefredaktör? Eller varför sitter inte också de chefredaktörerna i KSF-ledningen? Jag förstår ingenting.

Läget när det gäller den redaktionella integriteten på Hbl förvärras i mina ögon av att Hbl har en chefredaktör som inte skriver. Åtminstone jag har inte hittills hittat annat än några korta texter (jag skulle kanske kalla dem kåserier), som oftast handlar om hans tidigare arbetsplats YLE. Det är inget fel att ha kåserier i en tidning, men det hör inte till chefredaktörerns uppgifter, tycker jag.

Det här leder till två problem. Dels växer en misstanke fram att det är fråga om ett medvetet val av arbetsgivaren. Och det höjer inte min aktning alls, tyvärr. Problem nummer två är att tidningens linje, tidningens röst i stället enbart skapas av så kallade ledarskribenter. Det behöver inte vara en katastrof, men det finns en stor risk att det blir lite ensidigt och tunnt. Ledare behöver inte vara ”neutrala” eller ”opartiska” men på ledarsidan får det gärna finnas lite mera horisont, lite mera analys, lite mera självständigt tänkande – kanske främst en utblick som tyder på att man kan koppla ihop skeenden och och kontexter som går lite utanför dagens populära mem. Då till exempel den ledarskribent som av tidningen utmålas som ”försvarsexpert” skriver att Ukrainakrisen är den värsta kris som drabbat Europa sedan andra världskriget, tyder det på något mer än bara ett misstag i arbetet; väljer man att bortse från Berlinblockaden 1948, Ungern 1956, byggandet av Berlinmuren 1961, Prag 1968 eller inbördeskrigen i Jugoslavien på 1990-talet säger det mig att här finns en agenda bakom: att utmåla händelser i ett visst ljus för att driva en viss sak. Och jag gillar aldrig att bli ledd, genom att någon håller i mig i näsan och drar.

2.
Sedan kan man till exempel bara öppna dagens tidning i skrivande stund, och se att ledarkrönikan inte är en ledarkrönika, utan ett kåseri – en rolig anekdot om hur skrivaren inte kände igen republikens president som var ute och rastade sin hund. Skojigt, men passar absolut inte på ledarsidan där det borde publiceras betydligt tyngre inlägg.

Ledar- och opinionssidan råkar vara det jag tycker är intressantast att läsa i Hbl, så för mig är det här oerhört viktigt – egentligen avgörande för om jag fortsätter prenumerera. Jag inser naturligtvis att det säkert inte är så för alla andra läsare, och att ledar- och opinionssidan kanske inte just nu är överst på Hbl:s egen prioriteringslista. Men håll det i tankarna.

3.
Ett annat problem: De flesta som skriver kolumner i Hbl gör det tydligen på grund av att någon på redaktionen ansett att de ”är i tiden”, har ett prestigefullt jobb eller på något annat sätt är intressanta och populära personer. De är alltså inte kolumnister för att de kan skriva kolumner, vilket jag tycker borde vara det enda riktiga kriteriet. Att skriva kolumner är nämligen en konst som faktiskt ganska få behärskar, och som knappast är en egenskap man magiskt erhåller bara på grund av sitt jobb. Förr brukade jag säga att den enda som på riktigt skrev kolumner i Hbl var Bo Lönnqvist – idag kanske det är Thomas Rosenberg, och Mikael Sjövall (med några förbehåll). Även Monica Ålgars har mycket positivt vuxit i rollen de senaste åren. Men de facto är sedan det mesta som i Hbl hamnar under etiketten kolumn enbart kåserier: små trevliga tyckanden om vardagliga, eller högst personliga, och därmed för en bredare allmänhet helt ointressanta ting (för att publiceras på kolumnplats alltså).

Att skriva en vass och intressant kolumn är inte heller samma sak som att skriva insändare – här tycks även många läsare missförstå hela grejen, vilket man ibland kan utröna av de ”svaromål” som lyckade och tankeväckande kolumner leder till. Mitt råd till Hbl: skaffa riktiga kolumnister, människor som är  intressanta för att de har annorlunda, tankeväckande utblickar och idéer – inte bara ett intressant,  ”viktigt”, eller prestigefullt jobb.

4.
På tal om opinioner. Något jag inte gillar är när journalisternas opinioner (egentligen: attityder) skiner igenom i sådant som borde vara högst vanlig rapportering. Det är pop idag, och det finns många som gillar att journalisterna blir egna små stjärnor – men inte jag. Även här: sådana artiklar är inte fel eller förbjudna i sig, men dylika attitydartiklar bör ha rätt etikett. De skall inte vara förklädda till normal rapportering, där jag enbart väntar mig få fakta (så gott det går) i något ärende – så att jag själv kan bestämma vilken attityd jag vill ta. En liten förbättring har skett alldeles nyligen: Anna-Lena Lauréns artiklar från Ryssland är faktiskt nuförtiden försedda med epitetet ”Opinion” – alldeles riktigt och ärligt. De är inte mindre läsvärda för det.

5.
Det har blivit lite bättre, men fortfarande händer det att rubrikerna ”lovar mera” än vad sedan artikeln levererar. I tiderna tycks det ha hängt på en och samma person, så klara spår kunde man se: rena kvällsjournalistiska, braskande rubriker ovanför intetsägande eller alldagliga artiklar. Ibland till och med så att rubriken blev helt felaktig, och man till och med exakt kunde se var i artikeln rubrikmakaren hade läst eller förstått fel, för att sedan skriva en rubrik som inte hade något att göra med innehållet. Det ger ett slarvigt intryck, och det blir även ett stort och skrikande stilbrott i en tidning/media som Hbl, som inte är en kvällsjournalistisk produkt (och förhoppningsvis inte heller har aspirationer på att bli det).

Någon annan rubrikmakare på Hbl tycks idag ha behov att ”vitsa till det” med en ”fyndig” ordlek i rubriken. Även det är en konstart som behärskas av mycket få, så mitt råd skulle vara att försöka motstå frestelsen. Det blir oftast inte speciellt lyckat – speciellt då man märker att skrivarens allmänbildning inte riktigt räckt till, utan en metafor eller metonym inte sitter bra: det som borde få en att dra på munnen, får en bara att grimasera illa av pinsam medkänsla.

6.
Då Hbl fyllde 150 utkom en alldeles trevlig bilaga, en extratidning, där även alla (tror jag) medarbetare presenterades med bild och allt. Idén var säkert god, men åtminstone jag blev förvånad av hur många människor som faktiskt jobbar där. Min känsla är förstås samma som när det gäller Svenska YLE: åtminstone ställvis får man intrycket av att det på ganska många håll är en mycket lugn och stressfri arbetsplats – trots alla deadlines. YLE kallade jag lite skämtsamt (och utan att få ett enda mothugg) för ett ”vilohem” jämfört med många andra normala arbetsplatser, och samma kan man väl nog säga om Hbl också. Jag har inte fört någon statistik, men upplevelsen är nog att det finns ganska många journalister på Hbl som levererar i snitt kanske en artikel i veckan, eller som med större eller mindre regelbundenhet rullas ut enbart för vissa sorts artiklar, till exempel de som handlar om de finlandssvenska fonderna. Jag säger alltså inte att det är så här för alla på Hbl, eller att det för vissa alltid är så här (och jag är säker på att alla anställda på Hbl gör det de anställts för och får den lön de avtalat om). Jag säger bara att detta är den bild som emellanåt uppstår för oss läsare som ägnar lite mer tid åt tidningen än några snabba ögonkast.

Kanske det får räcka för den här gången. Hbl är med de andra finlandssvenska dagstidningarna, precis som YLE, livsviktig för den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland. Precis som när det gäller YLE skulle jag önska att vår tidning  (för det känns faktiskt som om det är vår tidning) inte skulle stirra alltför mycket på enkät- och utfrågningsresultat när det gäller framtiden. Jag har på känn att olika enkäter bland läsekretsen och allmänheten alltid blir så förenklade, och så beroende av hur frågorna ställs, att deras värde som styrinstrument närmar sig noll. De kan på sin höjd ge svaga signaler om vart trender är på väg – men som vi vet kan trender i dagens värld fort brytas och formas om.

Visst, jag börjar bli äldre och har alltid varit van vid papperstidningen, så jag ser den gärna fortsätta ännu en tid. Samtidigt är jag något av en teknikfantast, med 4-5 datorer och åtminstone 3 fungerande surfplattor och smarttelefoner hemma. Intressant nog väljer mina äldsta barn (17 och 20) papperstidningen vid morgonkaffet då de är på besök, trots att de annars surfar mycket på sina telefoner och sina egna små datorer, och är bevandrade i ny teknik. Men jag känner också många ungdomar som knappast vet ett skvatt mer om datorer, surfplattor, eller hur man installerar program än sina föräldrar. Min poäng här är att det kanske är lite för lätt att i arbetet utgå ifrån äldre=papperstidning, yngre=surfplatta. Vi är alla olika, och vi förändras även med tiden.

Jag vet att det tar tid och energi att vända en stor skuta. Och jag, precis som många andra trogna prenumeranter, har nog tålamod. Försök balansera mellan alla krav från olika håll, både läsekretsens och  ägarnas. Mina sympatier är med er – trots kritiken.

Den stora YLE-kritiken

Svenska, ,

Höll på att svarva ihop ett inlägg som enbart handlade om några saker som irriterar mig oerhört i Svenska YLE:s radiosändningar (t.ex. flåsig mikrofonteknik och ökande flödesradio-struntprat), men konstaterade sedan att en kommentar av vårt allas gemensamma public servive-bolag kräver mer nyans än det.

Och låt mig också i början slå fast att jag är en stor vän av public service. Jag anser att public service absolut behövs som motvikt till det kommersiella utbudet, där andelen fördummande strunt bara tycks öka för varje år som går. För den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland är Svenska YLE förstås helt oersättlig, eftersom den är regionalt heltäckande.

Till min inställning hör också att  jag tycker att ett public service-bolag inte nödvändigtvis behöver syssla så mycket med simpel underhållning. Den kan gott lämnas till de kommersiella aktörerna. Jag kan inte riktigt sätta tummen på det, men på något sätt känns underhållning gjord i samma tappning som hos de kommersiella kanalerna alltid lite obekväm i Ylleradion. Undantaget är kanske Eurovisan, men där är det ju EBU som håller i trådarna.

Jag förstår att YLE tycker det är trevligt att emellanåt kunna visa upp stora tittarsiffror, men i min bok borde public service aldrig handla om program enligt den minsta gemensamma nämnaren, utan ribban borde alltid sättas högre än hos konkurrenterna på kommersiella sidan. Jag tycker inte YLE i något läge borde vara tvunget att peka på höga tittarsiffror för att ”legitimera” det skatteuttag som i dagsläget bekostar YLE. Dessutom har ju till exempel YLE:s finska tv-kanaler massvis med tittare, och är år efter år bland de populäraste i Finland.

Ok, nog med lovord, här kommer kritiken mot Svenska YLE. Notera att en hel del kan vara oberättigat, men det jag beskriver är som det upplevs:

1.
Organisationen upplever jag fortfarande som ganska komplicerad, svåröverskådad och frånvänd.  Jag erkänner nog att det på senaste tiden blivit lite bättre om man söker kontakt – åtminstone redaktionscheferna hittar man relativt lätt på webben (visserligen under länken ”respons”) men speciellt de ansvariga cheferna lite längre upp i hierarkin verkar vilja gömma sig så bra som möjligt.

För utomstående produktionsbolag har det också blivit lite bättre, kontaktpersonerna är åtminstone samlade under länken ”produktionsbolag” – låt vara att det sedan vimlar av 20 chefer, producenter och mediaproducenter, vilket säkert gör det svårt att veta vem man egentligen borde tala med, om man vill sälja något till Svenska YLE. Vad är förresten skillnaden mellan en ”mediechef” och en ”programchef”? Eller mellan en ”producent”, ”teknisk producent” eller ”medieproducent”? Då ansvarsområden eller expertis inte skrivits ut är listan rätt så oanvändbar – ett produktionsbolag är knappast intresserat av personalens titlar eller ens den interna hackordningen, utan vad personen i fråga sysslar med på YLE.

2.
Den tittande och lyssnande publiken upplever att Svenska YLE:s ledning gör beslut utan hänsyn till publikens önskemål. Det här stämmer förstås inte hela tiden, men debatten når ett högljutt crescendo med jämna mellanrum, då någon av cheferna fattat ett impopulärt, eller (som publiken upplever) orättvist beslut. Senast gällde det den populära programledaren för Buu-klubben, vars kontrakt tog slut, men vars kontrakt med självklarhet borde ha förlängts.

Det är denna sort brist på finess som oftast utgör min beskaste kritik mot Svenska YLE. Det senaste beslutet var säkert administrativt alldeles ”riktigt” – vilket också framgår av genrechefens platta svar på responsen. Jag blir bara så besviken på att det tydligen inte finns ett system på Svenska  YLE där någon under diskussionens gång tillåts höja handen för att säga ”vänta lite – hur månne publiken kommer att reagera på det här?” Det säger mig att det finns en ganska stor löskoppling mellan publiken (betalarna/ägarna/uppdragsgivarna) och Svenska YLE:s ledning.

Här uppstår på sätt och vis en lustig dissonans. Å ena sidan gör YLE-ledningen en hel del publikundersökningar, som man gärna hänvisar till då folk påpekar det som upplevs som kvalitetsförsämringar (som ökad flödesradio). Å andra sidan fattar man sedan beslut som går stick i stäv med publikåsikterna. Här märker jag nog att jag i viss mån motsäger mig själv – i början skrev jag ju att YLE i min bok inte behöver fjäska för publik och stora tittarsiffror. Men fallet ovan (och andra liknande) är bara så oelegant och klumpigt skötta. Och aldrig att reaktionerna skulle leda till minsta reträtt, eller att man skulle få höra ett erkännande att allting i beslutet kanske inte var så lyckat. Den sortens lite arroganta inställning kan man förstås säga att gäller alla mediaorganisationer, så det är kanske orättvist att bara peka ut Svenska YLE.

3.
Fortfarande, trots budgetnedskärningar upplever jag och många andra (även YLE-insiders jag känner) att YLE, och även Svenska YLE, är en ganska ineffektiv och lågt producerande organisation. När jag senast frågade, arbetade omkring 350 människor på Svenska YLE.  Det är ganska många det, för 1 tv-kanal och 2 radiokanaler. För en utomstående i det ”vanliga” arbetslivet uppstår nog en bild av en på många ställen ganska lugn och skön arbetsplats – nästan ett vilohem – om till exempel det enda en radioredaktör behöver göra är att få ihop till ett entimmesprogram i veckan.  Visst, jag vet: förberedelser, administration, djupdykningar i arkivet, allt det där. Men ändå.

Nu kan det förstås hända jag har helt fel, och då skall jag rätta mig. Men det var också faktiskt ganska svårt att via webben ta reda på vem som gör vad, till exempel på Radio Vega. Då jag surfade över blev det mest rundgång mellan sidorna  ”Information om Vega”, där man visserligen kunde nå programchefen, och ”Kontakta oss”, som de facto bara var ett responsformulär utan några som helst kontaktuppgifter. Aha,  under ”Program” kunde man sedan klicka igenom de separata programmen, ett i taget, för att kolla vem som var redaktör för ifrågavarande program. Vilket för mig till min sista kritikpunkt.

4.
Svenska YLE:s webbsida är forfarande, efter alla dessa år, ett enda rådd. Ta en titt på Radio Vegas navigering nedan:

Vad skall man börja klicka på, och hur förhåller sig de tre menyraderna till varandra? Finns det en inbördes menyhierarki? Börjar man klicka sig fram tappar man snart all spatial uppfattning om ”var” på sajten man befinner sig. Och vissa länkar leder helt oförutsägbart bort från Vega-sidorna till Arenan, tydligen för att just det programmet inte har en egen programsida på Svenska YLE:s sidor.

Går du till nyhtspotalen svenska.yle.fi blir det värre. Alla regioner syns färdigt, trots att det finn en menyrad på högre nivå som skall leda till ”Regionerna”. Trots att de låter likvärdiga är ”Kultur och nöje” på en högre menynivå än ”Samhälle” och ”Mat & fritid”, som av någon orsak likvärdigt delar menyrad med de regionala länkarna, som ju med all tydlighet borde vara överordnade.

Men klicka inte en regional länk, till exempel ”Västnyland”! Då har du plötsligt framför dig (trots att du redan är på ”Västnyland”-sidan) två länkar till  ”Västnyland”, men på två olika menyrader. Hur skall man våga klicka på någonting alls nu? Vart hamnar jag riktigt?

Längst upp har man helt vettigt försökt skapa ordning med en ”toppnivå”, med länkar till alla svenska kanaler samt  Arenan. Men av någon orsak har sedan Buu-klubben (ett enskilt program) promoverats till samma nivå. Vänta! Det var inte en programsida, utan en direktlänk till julkalendern! Man får intrycket av att någon försökt skapa en slags ordning i det stora antalet sidor som produceras, eller försökt skapa ingångar för olika sorters användare, men i något skede bara kastat upp händerna och gett upp.

Den tag-baserade nyhetspubliceringen på nyhetssidan är väl i princip vettig, men den leder bland annat till att samma artikel kan förekomma flera gånger på samma sida med lite olika utseende, i fall artikeln i systemet taggats med flera sökord, och det samtidigt finns flera olika ”samlare” på sidan. Ser oplanerat och amatörmässigt ut.

Och så avslutas varje sida med ”A–Ö: Mer från svenska Yle”. En om möjligt ännu råddigare länksamling med ett sammelsurium av lösa länkar till programsidor, till temabaserade artikelsamlingssidor, till kanalernas huvudsidor, till regionala helheter, till allmän info om YLE, och så vidare. En stor del är dessutom dupliceringar från huvudnavigeringens olika nivåer, men här finns även länkar till sidor som är helt onåbara från andra navigeringar (så långt jag kunnat utröna).

Allt det här har jag gett feedback på åtminstone fem gånger, efter att en pop-up bett mig, första gången strax efter att de nya sidorna blev färdiga. Nu börjar det kännas som om ingen läser den feedbacken.

Är allt då åt skogen på Svenska YLE? Nej, och jag har även stor förståelse och sympati för personalen på YLE, där de flesta säkert gör sitt bästa varje dag.

Jag tror att det stora dilemmat för ett rundradiobolag (och dess personal) är att själva ägandet är så anonymt: det finns inte en tydlig (och mediakunnig) ägare, som vid behov kan slå näven i bordet och säga: ”nu gör vi så här”. Det finns bara de förutsägbara och ganska platta visionerna som slagits fast av riksdagen, förvaltningsrådet och styrelsen.

YLE:s förvaltningsråd är enbart en politisk belöningsklubb som man inte kan vänta sig något ifrån, och styrelsen inte hemskt mycket bättre. Det betyder att själva organisationen i det dagliga arbetet ganska långt får administrera och även utveckla sig själv – ett läge som åtminstone i de flesta andra fall gynnar ineffektiv tillväxt och byråkrati, i stället för trimmad effektivitet och produktivitet. Så ur den synvinkeln är det egentligen alldeles fel att skälla på YLE-människorna om något upplevs gå fel – det är förstås ägaren som bär helhetsansvaret.

Så kanske jag gnäller i onödan. Som sagt, Public Service är jätteviktigt, och för det mesta tycker jag Svenska YLE gör ett riktigt skapligt (och framför allt viktigt) jobb. Men det är också just därför jag anser mig ha rätt att påpeka vad jag upplever som brister. Jag ser på mig själv, med mitt individuellt blygsamma skattebidrag, som en engagerad ägare (som vid tillfälle ibland slår näven i bordet).

Nästa vecka: Den stora Hbl-kritiken.

Dagspressen har ett dilemma – och recepten är få

Svenska, ,

Mycket sägs och skrivs om medialandskapet just nu. Idag när jag öppnade morgon-Hbl handlade nästan alla kolumner och insändare om journalistikens kris.

Det verkar som om vissa trender drivs till avgöranden – dels på grund av den tekniska utvecklingen, dels på grund av den ekonomiska kräftgången som inte tycks ha någon ände. Nu har vi uppsägningar och nedskärningar till höger och vänster. Farhågorna och besserwisser-råden haglar i olika debattforum. Nedan kan du läsa mina egna.

Jag hade inte tänkt sätta min sked i soppan riktigt än, men efter Media-Informationsseminariet #M14i på Soc&kom (se seminariet här) kan jag inte låta bli att komma med några kommentarer. En av seminariets bäste talare, Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, bekräftade nämligen det jag länge misstänkt: det kommer att bli mycket svårt för de finlandssvenska tidningarna att nå tillräckliga volymer på den digitala sidan.

Seminariet inleddes av Henrik Othman, som är biträdande chefredaktör för Österbottens Tidning. Han redogjorde för hur ÖT och dess företrädare de senaste decennierna klarat av en hel rad kriser och utmaningar. Gällande nuvarande utveckling där antalet pappersprenumeranter stadigt minskar och där även papperstidningens annonsintäkter minskar (utan en motsvarande ökning på nätet) var Othmans ord tappert optimistiska, men inte hans minspel eller röstläge. Det ser verkligen inte ljust ut – och samma utmaning gäller idag alla finlandsvenska tidningar.

Seminarieskaparnas idé var säkert att Jan Helin därefter skulle komma med ett recept för hur man fixar omvandlingen från papperstidning till lönsamma nät- och mobilversioner.  Och jovisst – Helin visade på ett övertygande sätt att Aftonbladet faktiskt lyckats. Han hade också många goda poänger, varav den främsta kanske var att redaktionerna helt borde sluta jobba med tanke på papperstidningens dygnsrytm; tänk i stället på vad folk vill ha under dygnets olika faser. (Hbl:s experiment med den elektroniska  ”kvällsupplagan” kan sägas vara en sådant steg i rätt riktning).

Men Aftonbladets exempel är nog tyvärr inte receptet för hur de finlandssvenska tidningshusen skall klara sig på nätet:

  1. Prestigetidningar som Österbottens Tidning (eller Vasabladet, eller Hufvudstadsbladet etc.) kan förstås inte omvandla sig till kvällstidningar, bara för att klara sig på nätet. Och tyvärr börjar det bli klart att det nästan enbart är löpsedelsjournalistik som ekonomiskt fungerar på nätet. Nätets snabbhet i kombination med de sociala medierna leder till en benhård tävling om klicken och delningarna, vilket så gott som garanterar en skränig och skrikig löpsedelsjournalistik. Helin försökte hävda att Aftonbladet nog kombinerar denna aspekt med seriös, tung journalistik, men man behöver bara går till aftonbladet.se för att ställa sig frågan: Är det så här man vill att hbl.fi, vbl.fi eller ot.fi skall se ut?
  2. Volymerna i den lilla nischen finlandssvensk media kommer aldrig att närma sig Aftonbladets, redan av demografiska skäl. Det betyder även att annonsvolymerna kommer att förbli blygsamma, trots att de säkert kommer att öka lite.

Framtiden för Hbl, Vbl etc?
Exemplet från aftonbladet.se är inte ett ihopklipp av det värsta,
utan en riktig skärmdump på en del av webbsidan.

Det stämmer att några stora och seriösa dagstidningar bland annat i USA, och vissa nischtidningar småningom har börjat se sina betalväggar löna sig. Men här gäller samma volymdilemma. Blir det verkligen business i lilla Svenskfinland? Våra gamla tidningar kan inte heller spara kostnader genom att slopa papperstidningen och satsa allt på webben, eftersom papperstidningen ännu länge kommer att vara viktig för en del av läsarna och annonsörerna. Aftonbladets Jan Helin trodde till och med att pappersversionen kanske aldrig försvinnner.

Hos oss påverkas allting förstås ganska konkret även av att skattefinansierade YLE hela tiden ökar sitt utbud på nätet. För mediehusen (inte bara de finlandssvenska) måste det te sig nästan som att vara på knäna, för att sedan bli sparkad i huvudet: inte bara försöker man desperat hitta ny business på nätet – en konkurrent som inte egentligen behöver bry sig om klick eller prenumeranter levererar samtidigt gratis nyheter dygnet runt (låt vara att YLE-skatten lika väl kunde kallas tvångsprenumeration). Till det kan jag bara försöka trösta med: försök att vänja er. Det är klart att även YLE måste vara aktiv på nätet, liksom alla andra. Det tåget har gått.
Ok, så vad är då Besserwiser-Sandelins råd till den finlandssvenska pressen? Några snabba utkast:
  • Helin hade intressanta poänger om nätets möjligheter, främst mätbarheten och styrningsmöjligheterna när det gäller läsarna (till och med på individnivå). Om man kan bryta sig loss från tänkesättet ”en digital version av den befintliga papperstidningen” så öppnar sig en massa intressanta möjligheter. Kanske de finlandssvenska mediehusen borde skapa helt nya redaktioner, ”start-ups” för den digitala verksamheten, där den bakomliggande tekniken automatiskt bygger den ”lokala tidningen” åt läsarna, anpassad efter dygnets olika timmar. Viktiga ord: metadata, kategorisering, ämnesord – saker som kanske ännu denna dag saknas på många ställen där innehåll produceras. (Se presstanda.fi)
  • Till en början kunde kanske de digitala prenumerationsalternativen göras lite mer finfördelade än nuvarande ”allt eller inget”. Sport bryr jag mig till exempel inte alls om, så kanske jag kunde få en egen mediekanal med Hbl:s Helsingforsgrejor, featureartiklar, ledare och opinion. Gärna tar jag också lite lokalt stoff från Österbotten också (ifall KSF och HSS kan komma överens), eftersom min fru är därifrån och jag även annars känner mig ganska pan-finlandssvensk. Kanske också något smått från Kimito, där min syster bor.
Trots mina starka farhågor om att löpsedelsjournalistiken tyvärr är nästan det enda som de stora massorna vill ha på nätet, så hoppas jag alltså att mediehusen (med ett slitet uttryck) kan innovera sig ut ur problemen, som nu tycks hopa sig överallt. Men det kommer att kräva mycket jobb.
Till sist lite om de senaste eldfängda medienyheterna på finlandssvenskt håll. 
Uppsägningarna. De är förstås personliga katastrofer i många fall, men reaktionerna på fältet gällande inverkan på mediehusens eller journalistikens framtid är nog starkt överdrivna. Antalet anställda är ju inget mått på vare sig bra (eller dålig) journalistik. Folk tyck inte heller veta skillnaden på årsverken och människor.
Likaså är reaktionerna på vad ägarrepresentanterna säger i kolumner och insändarspalter överdrivna. Ägarnas jobb är att äga och förvalta, inte att göra journalistik. De är så kallade ”bean-counters”, och förhoppningsvis är de riktigt bra på den biten. Man behöver alltså inte bry sig om vad de säger om journalistik. Det enda man får hoppas på är, att de varit förutseende och modiga nog att till redaktionerna rekrytera människor med tillräcklig integritet för att även sätta hårt mot hårt mot ägarna, när det behövs. Gällande detta sakernas tillstånd är jag lite orolig.

ps.
Har du inte gjort det än, så ladda ner Konstsamfundets årsbok Konstsam som pdf. Just nu är det enbart den lite olyckligt formulerade ledaren av K-G Bergh som dominerar debatten – men skriften är full med intressanta och viktiga intervjuer om journalistik.

Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

Svenska, ,

Som du senare kommer att märka, använder jag i den här texten Stan Saanilas och André Wickströms nya sketch- och humorprogram Detta om detta enbart som ett exempel. I sig är ju programmet varken speciellt roligt eller intressant. I förhandsmaterialet utlovades bland annat ”parodi på den finlandssvenska mediebevakningen”, men någon sådan dekonstruktion av media blev det förstås inte, utan nästan enbart inslag där duon läste upp artiklar i den finlandssvenska pressen, och med ett slags stand-up-komik gjorde sig lite smålustiga över de lokalt färgade ämnena. Att de därefter hejdlöst skrattade åt sina egna vitsar gjorde det inte mer roligt, snarare tvärtom.

Jag har upprepat mig hes kring detta tidigare: Det räcker inte bara att fösa ihop två talanger och hoppas på att det uppstår magi. Det behövs ett team av skrivare, om man hoppas på att skapa något som på riktigt är roligt – och speciellt sådant som skall uppfattas som improviserat. Detta om detta bär ingenstans, trots några pärlor här och där.

Det blev inget vidare, tycks Stan Saanila tänka.

Men nog med programkritik – Detta om detta skulle alltså vara ett exempel på något. På vad då, frågar du.

Svar: Ett ypperligt exempel på den allmänna finlandssvenska medelmåttigheten.

Som finlandssvenskar vill vi gärna tro att det mesta vi skapar är exceptionellt bra. Det gör vi för att vi tillhör en minoritet, och en minoritet har alltid behov av att lyfta sin egen svans för att överleva. Men att vi hör till en minoritet kan ju inte automatiskt tillskriva oss några kulturella egenskaper utöver majoritetsbefolkningen. Visst, ur majoritetens synvinkel är det vi pysslar med säkert lite kuriöst, men precis som med alla andra folkgrupper så är det mesta vi producerar förstås mediokert och medelmåttigt.

Därför är jag lite orolig då samtliga finlandssvenska fonder och stiftelser nu börjat efterlysa ”goda” projekt- och understödsansökningar. Man vill inte ge ifrån sig penningar om inte allting är ”professionellt”, och om inte effekterna av eventuella understöd kan kategoriseras, mätas och påvisas. Helst vill man inte längre alls befatta sig med små föreningars eller organisationers små bidragsansökningar. Som ansökningsmotivering duger alltså inte längre ”För verksamheten”, eftersom det enbart brukar betyda att stödet betalar en liten hyra, eller det årliga (medelmåttiga) medlemsbrevets postningskostnader.

Visst, de här små föreningarnas bidrag till ”det svenska” är oftast smått, mediokert och medelmåttigt. Men det kan nog ändå vara viktigt att stöda även denna sida av föreningslivet, ifall ingen annan understöder dem. Det skapar åtminstone möten som i bästa fall leder till något gott – även om det inte går att mäta. Speciellt om Svenska YLE med sina 380 anställda, miljonbudgetar och en drös externa produktionsbolag i hälarna inte kan skapa något bättre än Detta om detta.

Låt alla blommor blomma, även de som växer bland gräsrötterna! Det är min devis.

Ajo, på tal om något icke-mediokert: Om ni inte fanns då, eller om ert 90-tal försvann i något rus; här en link med ett klipp från Iltalypsy, som jag anser att är det enda riktiga politiska och mediala parodi- och satirprogrammet som någonsin producerats för finländsk tv. Men så arbetade i medeltal tio personer i bakgrunden på varje program.

Ett klipp till (fler finns på Elävä arkisto)

Vad den Taxellska paradoxen betyder (och inte betyder)

Svenska, , ,

I dagsdebatten diskuteras åter frågan om tvåspråkiga skolor. Debatten är tyvärr färgad av många feluppfattningar och direkt felinformation, så nedan försöker jag lite reda ut begreppen.

Skolsystemet  i Finland är uppbyggt som en språkautonomi. Det är alltså inte fråga om någon ”modell” som Christoffer Taxell i tiderna presenterat och hamrat igenom.  Autonomin betyder i korthet att Finlands två språkgrupper självständigt och självbestämmande (autonomiskt) har rätt att ordna skolgången så som de finner bäst. Denna lösning var en kompromiss, i stället för en geografisk autonomi för den svenska språkgruppen, vilket efter självständigheten inte längre i praktiken gick att ordna.

Den stora grundfrågan då man funderar på blandskolor – de må vara av vilken sort som helst – är ifall minoritetsspråkets ungdomar med tanke på sin språkutveckling har möjlighet att i vardagen befinna sig i en övervägande ”egen” miljö. Detta gäller inte bara svenskspråkiga, utan även finskspråkiga ungdomar på orter där svenskan dominerar – ja, det finns sådana.

Speciellt i huvudstadsregionen är det finska språkets inflytande överlag t.ex. i massmedia och ”på gatan” så massivt och öronbedövande, att det för de svenspråkigas del sannerligen inte generellt finns behov av blandskolor ”för att de skall lära sig finska”.

Om de finskspråkiga i det här området – där lustigt nog kraven på tvåspråkiga skolor tycks vara störst – vill lära sig svenska, går det bra att gå i en svensk skola, bara man har så mycket svenska i bakgrunden att man kan förstå undervisningen. För tvåspråkiga är ju detta också ett alldeles reellt alternativ.

Det finns absolut ingen orsak att skapa blandskolor på basen av lösa antaganden och tyckanden om att ”det skulle öka förståelsen mellan språkgrupperna”. Sådana här allmänna antaganden och hypoteser handlar om emotionell argumentering, inte om fakta. Dessutom hör förhållandet (i detta fall egentligen ”andan”) mellan språkgrupperna inte alls till skolans uppgifter, och det är i högsta grad oklart om blandskolor skulle åtgärda ett enda problem på det området – problem som i många fall dessutom är starkt överdrivna. Mycket effektivare, om man vill påverka språkattityderna på sikt och kanske även till språkinlärning utöver engelskan överlag, skulle vara att tidigarelägga svenskundervisningen i de finska skolorna, och att även göra den intressantare – bl.a. öka kulturinslagen.

Det som kallas ”Taxells paradox” betyder inget mer än hans observation (presenterad bl.a. i denna artikel i SFV-kalendern 1986), att institutioner och organisationer där minoritetsspråket svenska skall samsas med majoritetsspråket finska, med största sannolikhet sakta och smygande får en helt finskspråkig administration. Och att det relevantaste och viktigaste efter några år i praktiken går på finska. Observationen handlar bara i begränsad mening om tvåspråkiga individer, eller om hur man effektivast kan skapa sådana individer eller ett gott språkklimat. Den handlar om hur man bäst skapar ett tvåspråkigt Finland ur samhällelig synvinkel. Lätt föråldrad gällande administrativa indelningar och svenskspråkig tv låter Taxells text från 1986 som den kunde vara ryckt ur dagsdebatten:

  • Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång […] är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats. Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga. Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om samhällets struktur och identitet? För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.  

Det enda Taxell alltså säger är: om man är intresserad av att det finns något svenskt inslag i Finland i framtiden (utöver att man pratar svenska i familjeförhållanden) behövs svenska enheter. Börjar man tumma på principen om enspråkiga enheter, och speciellt i något så grundläggande som i den grundläggande utbildningen, så är det slut. Finito.

I förlängning: Om någon på den finska skoladministrationssidan eller i privat regi vill arrangera språkskolor med svenska som andra språk, så varsågod! Det skulle jag applådera stort. Men när det börjar ställs krav på att de svenskspråkiga borde ge upp sin skolautonomi på lösa antaganden om ”bättre samförstånd mellan språkgrupperna”, eller förespråkarna för tvåspråkiga skolor kastar in känslomässig bullshit-argumentering om att ”finlandssvenskarna idag isolerar sig i reservat”, då blir jag arg. När har förresten ordet ”reservat” blivit ett fult ord?

Sedan har jag märkt att en annan begreppsutredning ofta behövs: Svenskspråkiga enheter handlar inte om sär-rättigheter  eller privilegier för de svenskspråkiga , utan om lika rättigheter (yhtäläinen oikeus vs. etuoikeus). För er som ännu inte förstår: Bara om landets finskspråkiga inte alls skulle få gå i skola, skulle svenskspråkiga skolor vara ett privilegium.

Men tillbaka till tvåspråkiga skolor: Som en större, övergripande filosofisk fundering kan man också försöka föreställa sig en framtid där alla finlandssvenskar p.g.a. tvåspårkiga skolor blivit (åtminstone i beslutsfattarnas ögon) perfekt tvåspråkiga. Vad finns det då för incitament att längre bevara svenska ställning som officiellt språk i Finland? Jag brukar vanligtvis inte använda denna sorts  ”slippery slope”-argumentering, men det ligger lätt till hands att tro att en del av vissa politiska påverkares iver över tvåspråkiga skolor bottnar i detta hägrande slutmål.

 

Men som jag också tidigare sagt i många sammanhang: Trots att grundregeln bör vara enspråkiga skolor skall det förstås alltid finnas plats för experiment och flexibilitet. Det här kan bra gälla även i små kommuner med svenskspråkig majoritet. Varför inte också (som Micaela Romantschuk föreslagit) till exempel i huvudstadsregionen tänka sig en tvåspråkig skola vars målgrupp är barn från genuint tvåspråkiga familjer, och som pedagogiskt tar barnens bakgrund i beaktande.

Men experiment och försök skall vara undantag baserade på väl underbyggd fakta. Min åsikt är att sådan fakta inte är att kommunen nu skall spara pengar.

Uppdatering 21.8.2014: Taxells artikel där han presenterar ”paradoxen”
Uppdatering 6.2.2016: Tog bort onödiga parenteser, förenhetligade kursiverade ställen och rättade några stavfel.

Var det bara Nazityskland som registrerade etnicitet?

Svenska, ,

För klarhetens skull: Jag röstar aldrig på sannfinländarna, och jag försvarar inte i denna text Sannfinländarnas allmänna politiska ställningstaganden. Jag försvarar inte heller de åtgärder som Nazityskland genomförde gentemot olika etniska grupper.

Sannfinländarna gillrade igår en politisk fälla som förutsägbart fick många att falla dit pladask, med högljudda och indignerade reaktioner i Facebook- och blogosfären. Den samlande kontentan av domsutslagen i folket tribunal blev: Sannfinländaren Olli Immonen vill införa etnisk registrering i Finland, precis som nazisterna. Till och med justitieminister Anna-Maja Henriksson föll för detta enkla trick, och jämförde Immonens förslag med tiderna under Nazistyret i Tyskland (åtminstone enligt Hbl:s rapportering).

Som vanligt hade ingen orkat ta sig till Immonens egen text, där han främst hänvisar till FN-organet UNECE:s rekommendationer gällande folkbokföring (pdf här), där man konstaterar:

413. Countries with a culturally diverse population may wish to collect information on the ethnic identity (or composition) of the population, on mother tongue, the knowledge and practice of languages as well as on religious communities and denominations.
414. They may also wish to collect information on the ethno-cultural characteristics of parents and grand-parents (ancestry) to gain a deeper understanding of the origins of the population and of integration processes.

Immonen hänvisar också till USA, där denna sorts registrering gjorts vid varje folkräkning. (I USA, där man frågar efter ”ras”, motiverar myndigheterna förfarandet med åtgärder som brukar kallas ”positiv diskriminering”). Immonen nämner också Storbritannien, som har ett liknande myndighetsregister med samma motiveringar.

En reklam avsedd att få LBGT-personer att registrera sin sexuella preferens i samband med USA:s folkräkning 2010. Nazism?

Det blev alltså 5-0 i matchen Immonen-Henriksson, där Henriksson i efterhand alltså ser ut som om hon klumpat ihop FN och USA med Nazityskland, eller framstår som en person som ironiskt nog inte vill behandla minoriteter positivt.

Men i sig är den matchen ganska ointressant som ämne för en filosofisk diskussion. Mitt största problem med reaktionerna på Facebook gäller den ryggmärgsreaktion som uppenbart ligger bakom kommentarerna: Ett förslag eller en idé sågas eller baktalas, inte på grund av vad som sägs i förslaget, utan på grund av vem som frambär det. 

Jag är ganska säker på att många av de upprörda kommentatorerna skulle bli mäkta förvånade, kanske till och med indignerade, om ett förslag de själva framförde, reflexmässigt skulle sågas med den enda motiveringen att förslaget framförs av en finlandssvensk (eller en person tillhörande någon annan identifierbar grupp).

En annan bra tankeövning är att läsa och känna efter  reaktionerna på följande, fiktiva pressmeddelande:

Finlands minoritetsombudsman föreslog idag att alla Finlands etniska minoriteter borde erbjudas möjlighet att officiellt registrera sin etniska tillhörighet i folkbokföringen.
– Om vi kan inkludera alla minoriteter i systemet skulle det ge dessa grupper en röst i beslutsfattandet, underlätta integrationen av invandrare, och även förbättra dessa gruppers inre sammanhållning, sade minoritetsombudsmannen.

Kändes det annorlunda? I sak är detta så gott som exakt samma förslag som Immonens, bara avsändaren och de språkliga broderierna är lite annorlunda.  Vänta nu, säger någon: ”Vi vet ju att alla sannfinländare är högerextremister, så det kan inte vara frågan om annat än att de vill ha ett system som i Nazityskland”. Också på FB har jag diskuterat med människor som i sten påstår sig veta vad Immonens eller sannfinländarnas ”riktiga” motivering är.

Ursäkta nu bara, men då talar vi inte längre sak, utan sysslar med rena spekulationer i bästa fall, och demonisering i värsta fall. (Att spekulera i motiven kan förstås vara nog så intressant – se ett allmänt resonemang gällande sannfinländarnas övergripande agenda längst ner – men  de bör alltid avhandlas  separat från sakfrågan).

”Men Immonen skrev att alla människor med samma bakgrund tänker likadant. Hur kan man klumpa ihop människor på det där sättet?” Jaha – och du klumpar alltså inte ihop sannfinländarna till en grupp som tänker likadant?

Många reagerade också reflexmässigt med att en registrering av etnisk tillhörighet automatiskt måste vara olaglig. Det skulle det faktiskt vara (enligt personuppgiftslagen), om det t.ex. var Immonen själv, eller Sannfinländarna, som skulle sätta upp ett dylikt register. Om myndigheterna gjorde det, skulle det naturligtvis vara legalt, eftersom det (och Immonen relaterar här FN-pappret) skulle basera sig på att man frivilligt uppger sin etniska tillhörighet  (som t.ex. i USA).

Ok, vad lärde vi oss av denna affär, finns det en ”take-away”? Kort: Vill man att ens egna förslag skall tas på allvar, skall man också sakligt och analytiskt bemöta andras förslag, oberoende av vem som råkar göra dem.

Så till saken:

Jag tycker Immonens förslag är missriktat av tre orsaker:

  1. Jag tycker registrering av ras eller ”etnicitet” i grunden är en dålig idé, och att alla länder som gör det borde tänka om. Begreppet ”ras” borde inte användas alls om människor, det har ingen vettig motivering.
  2. Våra etniska minoriteter är så små att en registrering i praktiken inte skulle kunna ha några vettiga mål eller konsekvenser. Invandringen är inte heller så stor som FN-pappret avser.
  3. Det är mycket problematiskt att kategorisera ”etnicitet”. Det handlar nödvändigtvis alltid om självkategorisering (Immonen kommer med några övergripande, nästan barnsliga förslag), så vem skall till sist bestämma vilka kategorier som får komma med?

De flesta svenskspråkiga finländare upptäcker i punkt 1 ett stort dilemma (och Immonens andra fälla): Varför får svenskpråkiga registrera sig i Finland, men inte någon annan minoritet? Sågar finlandssvenskarna alltså andra minoriteter, då de automatiskt sågar Immonens förslag?

Detta gäller bara om man anser att språket i sig är en markör för etnicitet. Själv gör jag inte det, utan anser att språkregistreringen i Finland handlar om myndigheternas tjänster till finländarna. (Och när det gäller invandring till Finland, har invandrarna historiskt assimilerats på endera finska eller svenska, så som t.ex. mina tyska förfäder).

I bakvattnen ligger kanske vissa finländares diametralt olika syn på de svensktalande. Det finns nämligen grupper som anser att alla svenskspråkiga även idag är ”invandrare”. Nu spekulerar jag fritt, men slutmålet med Sannfinländarna olika förslag som skenbart omhuldar andra minoriteter kan vara att utpeka myndigheternas svenskspråkiga tjänster som orättvis ”positiv diskriminering” jämfört med andra minoriteter (och som därmed borde avskaffas). Men så är det ju inte – det handlar om likhet inför myndigheterna.

Är finlandssvenska par faktiskt så lyckliga?

Svenska

Senaste blev det stora rubriker efter att Väestöliitto publicerade några plock ur sin familjebarometer. Bl.a YLE rubricerade stort ”Finlandssvenska par lyckligare än finsktalande”, vilket förutsägbart spreds som en löpeld på Facebook och Twitter, med lika förutsägbart ryggdunkande och självgratulerande i släptåg. Inte bara lever vi längre, vi är också lyckligare! Vilken lottovinst att födas till svensktalande i Finland!

Tyvärr publicerar Väestöliitto (som idag långt är en kommersiell aktör, i tiderna grundad av Suomalaisuuden Liitto, Nouseva Suomi ja Suomen Sosiaalidemokraattinen Työläisnaisliitto) inte sitt material öppet, utan man är tvungen att punga ut 23 euro för hela rapporten. Därför är jag tvungen att enbart ty mig till pressmeddelandet.

Bakom alla de lysande rubrikerna och kommentarerna låg följande två plock ur rapporten: ”Av de finskspråkiga var 40 procent, och av de svenskspråkiga 60 procent nöjda med sin maka/make” och ”Svenskspråkiga par har 40 procents mindre sannolikhet att skiljas” [min översättning]. Några alarmklockor borde dock genast ha ringt hos redaktörerna:

  • I en bisats i Väestöliitos pressmeddelande sägs att hälften av de utfrågade svenskspråkiga bodde på landsbygden, där även de finskspråkiga skiljer sig mer sällan. Språkgruppernas sampel verkar med all tydlighet alltså inte vara jämförbara, utan ger en slagsida till det svenskspråkiga samplets fördel (i fall man utgångsmässigt anser det bättre att folk aldrig skiljer sig).
  • Ingenstans framgår om de svenskspråkiga fått svara på enkäten på sitt eget språk, eller på finska. Om enkäten skett på svenska, kan skillnaden i resultatet bero på semantiska skillnader i svarsalternativen, vilket leder till att svaren inte är helt jämförbara. Har enkäten skett på finska gäller frågan om de svenskspråkiga uppfattat laddningarna i svarsalternativen på samma sätt som de finskspråkiga (eller om de kanske är så övertygade om att finlandssvenskar borde vara lyckligare än majoriteten att de lite ”bättrat” på sina svar.)
  • Jag är inte statistiker, så någon får gärna förklara för mig hur man räknat ut att sannolikheten att ett finlandssvenskt par skiljer sig är 40 procent lägre än för ett finsktalande par. Eftersom man inte singlar slant för att besluta om man skall skiljas, kan jag inte tänka mig annat än att Väestöliitto tittat på tidigare skiljsmässostatistik, och extrapolerat därifrån. Skiljer sig finlandssvenskarna i mindre grad än finskspråkiga (siffran överlag är väl omkring 50 procent)? Det har jag inte hört. I enkäten intervjuades endast människor i parrelation. Tillfrågades de alltså om de tänker skilja sig i framtiden? Hade de flera svarsalternativ? På vilket sätt är denna sannolikhetssiffra kopplad till enkäten? Inget framgår av det knappa pressmeddelandet.

Ingenstans i pressmeddelandet förs en diskussion om de ovannämnda undesökningsmetodiska frågorna, och som sagt, jag har inte läst själva rapporten, så jag kan inte avgöra om en sådan diskussion förts, eller om resultaten korrigerats mot eventuella skillnaderna. Det kan ju hända, men det hade varit skäl att berätta lite mer om det i pressmeddelandet i så fall. Trovärdigheten lider.

Den finlandssvenska medians rubriker och gratulationerna på Facebook är i sig intressant. Den visar antagligen på en ganska naturlig reaktion hos en liten minoritet. Det finns ett starkt behov att hävda sig mot majoriteten, och övertyga sig själv om att man är något lite mer än ”de andra”. Sådana här exkluderande självgratulationer tror jag ändå att på lång sikt inte förbättrar kontakten mellan språkgrupperna i Finland – på sin höjd upplevs den svenskspråkiga befolkningen av majoriteten som en ännu lite mer pikant kuriositet, som snart kan förpassas till museer och historieböcker.

I förlängning: Jag tenderar jag att ta Markku T. Hyyppäs undersökningar om finlandssvenskarnas självupplevda hälsa och sociala kapital som faktorer för ett längre liv på mycket mera allvar. Åtminstone kan man på nätet läsa hur han utfört sina undersökningar, och hur han statistiskt arbetat för att jämna ut eventuella felviktade faktorer i enkätsvaren. Sampelstorlekarna uppges också (medan Väestöliitto klumpar ihop båda språkgrupperna till ”3000 par”). Min enda invändning (mot den ovan länkade  Hyyppäs undersökning jag hittade på nätet) är att hans undersökningar tydligen geografiskt koncentrerat sig enbart till Österbotten.