På ytan kan det låt som om dagens inlägg gäller en liten, lokal fråga – men frågan – och speciellt hur den läggs fram och debatteras – har även många allmänna dimensioner.
Saken gäller Malms flygplats i Helsingfors. För tillfället börjar hotet om stängning förvandlas från avlägsna mörka moln till ett illavarslande muller. Nu har den finska regeringen satt sin sked i soppan, då Trafikministeriet 23.10 meddelade att staten drar tillbaka sin verksamhet från Malm inom två år, inklusive flygledningen. Som beredning och grund för beslutet användes en ny konsultrapport över var privatflyget kan operera om Malm stängs, men den rapporten har redan på många håll kritiserats för att till sina metoder och slutsatser vara ovetenskaplig och olovligt tunn. Med andra ord ett politiskt beställningsarbete för att berättiga redan gjorda beslut, inget annat.
Bakom allt spökar den gamla motiveringen att Helsingfors stad borde få bygga bostäder på området.
Redan denna enkla huvudmotivering är falsk. Det finns redan planerad tomtmark med plats för 140000 människor inom Helsingfors gränser, så de 20000 som eventuellt kunde få plats på Malm spelar ingen större roll (speciellt som marken är utmanande och dyr att bygga på). I tillägg finns massvis med oplanerad mark inom Helsingfors gränser. Det finns alltså ingen vettig orsak alls att stänga Finlands andra livligaste flygplats. I stället borde beslutsfattarna med jämna mellanrum starta därifrån på en liten flygtur, som genast skulle visa att Helsingfors (och hela huvudstadsregionen) till största delen består av skog och ödemark.
Som motivering har också sagts att Malms flygfält ”går på förlust”. Till det kan man bara säga: vilka för landet essentiella och livsviktiga infrastrukturarrangemang genererar ”vinst”, och vem borde i så fall dela på den ”vinsten”?
Övriga motiveringar man hört gränsar närmast till skymfningar (som att flygplatsen endast används av en handfull förmögna med egna privatplan), så dem kan vi också genast avfärda.
Motiveringarna till att fortsätta flygverksamheten på Malm är däremot många och valida:
Det är bra om en huvudstad har flera flygplatser, till exempel om den ena, av en eller annan orsak måste stänga (olycka, terrorism etc).
Ersättande flygplatser finns inte på ett vettigt avstånd från huvudstaden, det borde i så fall byggas. Dyrt och onödigt.
Planerna på ett ersättande fält har hela tiden skjutits på (både tidsmässigt och geografiskt). En flygplats 100 kilometer från Helsingfors betjänar inte längre huvudstadens behov, överhuvudtaget.
Flygttrafiken på Malm kan inte heller som sådan flytta över till huvudflygplatsen i Vanda, det är alldeles onödigt (och farligt) att den sorts trafik (bland annat flygutbildningen) som sker på Malm såsar in sig bland den tunga trafiken på Helsingfors-Vanda.
Det är mycket bättre att flygutbildningen sker i en vältrafikerad omgivning, med adekvat flygledning, än ute i de finska urskogarna. (Det är därför Finlands flygledare motsätter sig en stängning av Malm).
I tillägg kan man konstatera att Malms flygplats förr var Helsingfors enda flygplats – vilket gör både stället och speciellt flygterminalen till en kulturhistoriskt intressant och viktig plats. Kulturellt har platsen alltså lika mycket värde som vilken annan historisk plats som helst, så en stängning skulle också innebära en kulturskandal – men det kan man förstås säga att är normal kutym när politiker utan någon som helst känsla för de här sakerna fattar beslut.
År 2007 publicerades en mer ingående utredning över flygtrafiken (pdf på finska) i huvudstadsregionen där man bl.a. utredde byggandet av ersättande flygfält i huvudstadsregionen. Det var fråga om relativt ambitiösa och realistiska alternativ i Borgåtrakten och i Ingå, som dessutom skulle kunna utvecklas till riktiga regionalflygfält, utan att störa trafiken på Helsingfors-Vanda. Men inget av dessa projekt har ju ens avancerat längre än tanke-experiment, så man kan fråga sig varför det nu är så bråttom att stänga Malm, då inget ens närapå realistiskt alternativ föreligger.
Trafikministeriet pratar i sin senaste utredning om ”skapliga” förutsättningar för det (mycket nedsättande beskrivna) ”hobbyflyget” – i Hyvinge och Nummela. Nummela är dock redan tekniskt helt olämpligt, vilket även framgår av rapporten, som i samma andetag konstaterar att inte ens miljöloven och andra samhällsstipulationer på dessa platser närmelsevis räcker till för det antal starter och landningar som idag sker på Malm. Övrig privat luftfart behandlas inte alls.
Man har alltså gått från realistiska (men förstås dyra) alternativ år 2007, till ”skapliga” (kohtuullinen) alternativ 2014, där ordvalet avslöjar hur falskt det hela skorrar. Det viktigaste i rapporten (kanske den egentliga orsaken till hela rapporten) hittar man sedan i några bisatser: tjänstemännen på ministeriet har upptäckt att privatflyget inte administrativt (d.v.s. av stat och kommun) alls behöver beaktas ifall Malm stängs – privatflyget får helt enkelt klara sig själv efter en stängning, så gott det går. Enligt pressmeddelandet skall man ändå i den nära framtiden träffa representanter för privatflyget för att ”diskutera framtiden”. Varför sådana charader behövs efter denna knock-out övergår mitt förstånd.
Det är alltså inte speciellt lätt att försöka fundera fram sig till vad som på riktigt är på gång. Medborgaradresser har samlats ihop för fortsatt luftfartsverksamhet på Malm (den senaste på 67 000 namn), inga starka folkopinioner kräver att flygplatsen skall stängas (tvärtom tycks den för många invånare vara något man gärna visar upp), och inga vettiga rationella orsaker finns alltså för att stänga fältet – men ändå driver politikerna igenom projektet som en fix idé.
Det är kanske onödigt att här börja spekulera i vad som egentligen ligger bakom det hela. Kan det faktiskt bara vara politisk envishet eller prestige? Att någon har redan satsat för mycket politiskt kapital för att våga backa ur, efter att det hela satts i rullning? Undersökande journalister kunde gärna gräva lite i mer i frågan. Det är alltid stora pengar som sätts i rörelse då hela, nya områden byggs ut. ”Qui bono” (Vem gynnas av detta?) är en fråga som alltid borde ställas då något stort projekt ros i hamn stick i stäv med folkviljan.
Folk tycks överlag gilla att identifiera sig med olika varumärken, och gillandet har bara ökat i och med nätet och dess möjligheter för likasinnade att samlas kring sina favoriter. Detta fenomen har företagen benäget hakat på, och idag kan man t.ex. på Facebook gilla sina favoriter, för att därefter få… ja, åtminstone uppdateringar på vad företaget pysslar med, och kanske möjlighet att delta i någon tävling nu och då.
Företagen själva talar själva om tvåvägskommunikation och dialog med konsumenterna, men själv har jag aldrig förstått varför man skulle göra gratis reklam för ett företag, som i grund och botten endast är intresserat av två saker: sitt eget resultat, och på vilket sätt din plånbok kan hjälpa till att förbättra sagda resultat.
Jag skulle t.ex. aldrig ”gilla” en kafé- eller hamburgerkedja på Facebook, lika lite som jag skulle bära kläder med deras logo på, eller som ett nöt ställa mig i en halvtimmes kö, bara för att få smaka på deras likriktade utbud då en ny enhet råkar öppna.
Den här långa inledningen behövs som en grund för en hypotes som utkristalliserats för mig den senaste tiden. Samma varumärkstänkande jag beskrivit ovan tycks idag kunna skönjas även på konstens och kulturens område. Speciellt tydligt tycker jag mig ana detta när det gäller debatten kring ett eventuellt Guggenheim-museum i Helsingfors.
Förutom de som av princip motsätter sig, eftersom att det alltid finns något ”viktigare” att satsa pengar på än kultur, kan man se två läger i debatten:
de skeptiska frågeställarna, som hyser stora farhågor gällande de optimistiska uträkningarna, och som vill ställa projektet i relation till hur inhemska kulturella strävanden kan påverkas av ett Guggenheim.
förespråkarna, som hänvisar till huset som en säker turistattraktion, och som dessutom skulle generera arbetstillfällen och sociala intäkter.
De två lägren kommer nog aldrig att kunna enas om något, eftersom inget i debatten gäller innehåll. Man diskuterar kostnader, besöksantal och licensavgifter, och glömmer totalt bort det konstnärliga innehållet. I själva verket tycks den frågan vara av helt underställd rang; debatten kretsar mest kring förespråkarnas poäng att det är huset själv (ritat av någon stjärnarkitekt) som kommer att dra folk, och skeptikernas rädsla för vem som till sist får betala hela kalaset.
Jag är en stor vän av konst. Om jag besöker en stad, vare sig i hemlandet eller utomlands, ingår konstmuseet eller museerna alltid i mitt standardprogram. I min repertoar ingår både klassisk och modern konst. Ofta kan jag vandra i museerna i flera timmar, till förtret för mitt resesällskap, som hellre vill shoppa eller sitta på restaurang (vilket jag nog också gör). Detta konstintresse gör att jag stortrivs i städer som London, där det t.o.m. efter flera besök alltid finns något nytt och spännande att se. (Den enda gång jag besökt New York var Guggenheim tyvärr stängt för renovering, så det blev bara MoMA den gången). Men som sagt, även mindre städer och mindre museer är intressanta.
Väl värt ett besök: National Gallery i London
Ett måste: Ufizi i Florens
Att jag ändå i Guggenheimfrågan tenderar att räkna mig till de skeptiska frågeställarna kanske därför kommer som en överraskning. Men om jag kopplar ihop hela frågan till min varumärkesdiskussion ovan, kanske du förstår vad jag menar. Min hypotes är att samma varumärkestänkande som styr människorna som ”gillar” varumärken på FB, styr mångas inställning till varumärket Guggenheim och i förlängningen museiprojektet. För dem räcker det med varumärket – det övriga är inte så viktigt. De mest barnsliga uttrycken rör sig på en förvånande låg nivå av självkänsla: ”Vi borde vara glada för att Guggenheim är intresserade av oss”.
Javisst. Guggenheim är ett välkänt och fint varumärke. Solomon Guggenheim-stiftelsen har i därför i många år strävat till att förkovra sin förmögenhet genom att sälja varumärket via franchising (i princip exakt samma sak som en hamburgerkedja). Ett museum får tillstånd att kalla sig Guggenheim för en furstlig licensavgift, och sedan en årlig franchising-avgift.
Men ett varumärke kan också tappa sin lyster. En eventuell skandal eller pinsamma avslöjanden, eller bara illvilliga rykten, kan fort (speciellt med den makt som horderna på Facebook idag har) göra ett varumärke till något ingen vill ha något att göra med. Eller så bara falnar varumärket med tiden.
Nu säger jag inte att det finns sådana överhängande faror med varumärket Guggenheim, men redan möjligheten att man kanske om 10 år sitter med ett museum som har ”fel” namn, men där man skall avskriva licensavgiften för namnet i tio år till, borde få oss att tänka efter.
Nyligen presenterade Guggenhiem-stiftelsen en ny Guggenheim-plan på en ny tomt. En PR-sajt finns också öppnad ”för att stimulera den öppna debatten” (som dock tydligen skall ske enbart på finska). Det finns också nya uträkningar på vad det hela kan kosta, och vad eventuella samhällsintäkter kan bli.
Efter att ha läst förslaget kan jag bara räkna en förtjänst på Guggenheim-stiftelsens konto: den årliga franschising-avgiften har i det senaste förslaget halverats (till en miljon euro), och summan är bunden till att besökssiffrorna uppnås. Licensavgiften på 30 miljoner dollar för 20 års rätt att använda namnet kvarstår dock.
I det senaste förslaget har man också ökat besökssiffrorna, andelen företagssponsorering och museets beräknade intäkter (och t.o.m. statens skatteintäkter) samt minskat på kostnaderna – och voila: förslaget blir betydligt mer aptitretande.
Idén är att göra det hela lite mer sväljbart för de politiker som skall besluta i frågan, men de nya beräkningarna kastar ju nog ett lätt löjets skimmer på siffrorna: tydligt är att beräkningarna är tagna ur luften, och att de vid behov går att dra något nytt ur hatten tills man nått siffror som politiskt kan röstas igenom.
Vad som på riktigt sedan sker vet ingen. Det är väl lite som med västmetron och all plötslig förvåning över att den blir dubbelt dyrare än ”beräknat”: prislapparna på de här projekten måste alltid göras politiskt smältbara – sen byggs projekten nog färdigt oberoende vad de riktiga kostnaderna blir.
Min skepticism gäller alltså inte om vi behöver ett konstmuseum till (jag gillar ju dem, och de får gärna bli fler i Helsingfors), och inte heller så mycket vad det hela kommer att kosta, och vem som betalar. Men är Guggenheim det rätta? Mina slutsatser:
Guggenheim kommer, det är redan bestämt på högre ort. Debatterna, diskussionerna och kommande omröstningar är till största delen politisk teater.
Vi vet att det blir dyrt, och troligen mycket dyrare än vad som beräknats.
Spelar det någon roll att det blir dyrt? Kanske inte så mycket. Konst och kultur får nog kosta, även om tiderna är svåra och det finns andra lovvärda projekt.
Licens- och franschising-avgifterna rimmar illa med konst och kultur, det luktar lite för mycket hamburgerkedja. Glöm inte att Guggenheim-stiftelsen främst är ute efter att förkovra sin förmögenhet, de är knappast på riktigt intresserade av oss eller våra förehavanden.
—
ps
Ännu en kommentar till Guggenheim-stiftelsen nya förslag: Förslaget lyfter fram Bilbao som ett lämpligt jämförelseobjekt, trots att Bilbao och Helsingfors (eller deras närområden) varken sociologiskt/befolkningsmässigt, historiskt eller geografiskt har något alls gemensamt. I jämförelsen radas även upp en massa effekter som stiftelsen räknar ut att museet haft på Bilbao och Baskien – men Bilbaos förnyelse var förstås en mycket större och mer invecklad process än bara öppnandet av ett museum (detta nämns med liten text i en fotnot).
Jag är inte av princip emot höga hus. Jag hör alltså inte till dem som säger att Helsingfors silhuett från havet sett ”förstörs” om vi bygger några höga hus i staden. Talet om ”skyskrapor” tycker jag också i de flesta fall är överdrivet, man borde inte kalla hus med 15-20 våningar skyskrapor (min egen gräns går vid femtio våningar). Däremot anser jag att det finns uppenbara problem med höga hus. I vårt land tenderar vi nämligen att bygga dem på fel ställen, och i fel kontext.
Att ”skyskraporna” fått dålig renommé i Finland beror på tendensen att placera dem lösryckta från övrig byggnation, och efter det kalla dem för ”landmärken”. De ser kanske snygga ut på ritningarna (s.k. helikopterarkitektur – där man behöver helikopter för att riktigt förstå arkitektens fina visioner), men områdena kring dem blir blåsiga och otrevliga. Man måste ofta gå över en lång ”platta” för att ens komma fram till dem. De blir blir lätt hotfulla torn som är svåra att närma sig.
Problemet ur huvudstadens synvinkel kan även ledas ur ett större principiellt problem; i Helsingfors bygger vi överlag för ”löst” – speciellt i stadens utkanter. Vi borde bygga tätare, och helst kvartersstruktur av den ”gamla” modellen som man ser av t.ex. i Tölö eller Berghäll. Av många orsaker tycks människor trivas riktigt bra i de här arrangemangen, med en blandning av bostäder, kommersiella lokaler och lättare tillverkning eller industri.
Snyggt! Torni i Helsingfors centrum.
Systemet är (speciellt med tanke på framtiden) energieffektivt. Det är kort väg till allting, bilar behövs inte för att uträtta vardagliga ärenden, man behöver inte dra långa spårlinjer, och det upptår ett naturligt urbant liv kring gatuplanet. I en sådan struktur kan jag bra tänka mig även högre hus. Tänk t.ex. på Torni, som med sina 14 våningar reser sig till dubbla höjden jämfört med de övriga byggnaderna i Helsingfors centrum.
Mina största farhågor finns på helt annat håll. Riktiga skyskrapor är dyra att bygga, och de är som enheter stora, vilket gör att även underhållet blir både svårt och dyrt. Om de blir impopulära (t.ex. för att kommande energikriser tvingar invånarna att traska 30 trappor i stället för att ta hissen), räcker det med ett litet bortfall av bolagsvederlag eller hyresintäkter, och kostnadsstrukturen för de kvarvarande och för ägaren blir fort ohållbar. I denna länk finns en artikel om övergivna skyskrapor. De är inte vackra att se på, och de är livsfarliga (många andra exempel finns) med fönster och fönsterramar som ramlar ner på gatorna i brist på underhåll. Skyskrapor är alltså inte speciellt flexibla. Att förändra användningen till något annat än ursprungligen tänkt är mycket svårt – vilket leder till att en ägare som hamnat i trubbel hellre överger byggnaden än försöker ”återanvända” den.
Så för mig och Helsingfors gäller: inte är skyskrapor helt otänkbara – men de måste byggas utgående från mycket omsorgsfull planering, och som en del av den riktiga stadsstrukturen. De får inte bli enskilda ”landmärken”, eller monument över uppblåsta sjärn-arkitekters våta drömmar.
Med jämna mellanrum föreslås att kollektivtrafiken i Helsingfors borde bli avgiftsfri, senast i en fullmäktigemotion härom dagen. Motiveringarna lyder ofta att gratis kollektivtrafik skulle öka kollektivtrafikens popularitet och minska privatbilismen. Det finns vissa belägg för detta, men frågan är om det räcker till. Jag brukar sälla mig till motståndarna, och med dessa argument:
Kollektivtrafikens kostnader försvinner inte, utan skall då i stället i ännu större grad bekostas med andra medel – antingen så att det blir mindre pengar till annat, eller genom att öka skatteuttaget. Ingendera alternativet är bra.
Avgiftsfri kollektivtrafik innebär de facto en inkomstöverföring från de som har sämre tillgång till kollektivtrafik till dem, som har nära till spårvagns- eller busshållplatsen.
Frågan är om ökande passagerarmängder ens närmelsevis kan ställas i relation till de kraftigt ökande kostnaderna.
Om passagerarsiffrorna mot förmodan ökar riktigt ordentligt, så ökar kostnaderna än mer, då man i så fall måste investera i fler spårvagnar, bussar, depåer etc. Alternativt sjunker servicestandarden (överfulla, smutsiga och dåligt skötta färdmedel).
För många ligger det nära till hands att tycka att det som inte kostar något är så gott som värdelöst. En avgiftsfri kollektivtrafik tenderar att förvränga och fördunkla ekonomiska frågor.
Jag understryker ändå att jag är stor vän av kollektivtrafik. I framtidens energikriser kommer kollektivtrafiken att spela en allt större roll, och Helsingfors satsningar på spårtrafik är mycket välkomna. Priserna i kollektivtrafiken skall alltid vara så låga att de är konkurrenskraftiga och inte känns oöverkomliga. Det skall vara rent och snyggt i färdmedlen, och resandet skall vara tryggt för alla.
Jag cyklar till jobbet alltid när det är möjligt. Det bidrar till att att hålla konditionen i trim, jag kommer piggare till jobbet, och dessutom går det faktiskt fortare än att ta spårvagnen in till centrum från Munksnäs där jag bor. Glädjande nog har även staden klart uttalat att cykling skall understödas; nya cykelvägar byggs, gamla leder rustas upp. På pk.hsl.fi/sv/ hittar man cykelvägar och promenadstråk. Målet är tydligt – det skall gå att smidigt ta sig fram var som helst i staden med cykel. Några mindre postitiva fenomen gällande cyklingen känner jag mig ändå tvungen att ta upp. Det första gäller själva debatten. På många bloggar och i insändare jämförs Helsingfors med Köpenhamn – oftast så att Köpenhamn cykelsiffror lyfts upp som ett hägrande mål, eller som ett exempel på att cykelpolitiken misslyckats i Helsingfors. Här är det skäl att påpeka att klimatet i Köpenhamn och Helsingfors skiljer sig rätt mycket. Vårarna och höstarna är betydligt längre i Köpenhamn, och snörika vintrar är det nog endast de extremaste cykelentusisaster som cyklar i Helsingfors; siffrorna kan aldrig bli likadana i de två städerna.
Högsta medeltemp. C
Jan
Feb
Mar
Apr
Maj
Jun
Jul
Aug
Sep
Okt
Nov
Dec
Helsingfors
-1,3
-1,9
1,6
7,6
14,4
18,5
21,5
19,8
14,6
9,0
3,7
0,5
Köpenhamn
2,0
2,1
4,8
9,6
15,1
19,4
20,5
20,4
16,8
12,2
7,2
3,7
Cykelvägen på Munksnäsallén vintern 2010
Ett annat mindre positivt fenomen som måste hitta en lösning innan cyklingen ökar i Helsingfors är själva cykelkulturen. Under mina små färder på cykelvägarna kan jag inte annat konstatera än att vetskapen om trafikregler är på usel nivå. Det går inte en dag utan att jag ser cyklister strunta i trafikljus eller trafikskyltar, cykla i hög fart på trottoarer avsedda endast för fotgängare, eller i övrigt riskera fotgängares hälsa på de områden där promenadstråk och cykelvägar samsas om ett gemensamt utrymme. (På stadsplaneringsbyrån har man tagit skeden i vacker hand och satt som mål att inte längre bygga cykelvägar på trottoarerna, utan se på cykeltrafiken som en del av hela trafikflödet på hjul).
Likaså är det, då höstens mörker infaller, ett undantag att se en cyklist med en lampa på sin cykel. För denna livsfarliga ”sport” finns förstås ingen ursäkt – en klart lysande led-lampa med laddningsbara batterier kan köpas för under 10 euro. Att på en 1000 euros, eller ens en 200 euros cykel ”glömma” denna detalj berättar för mig om ett tydligt attitydproblem – knappast om brist på information.
– ett konstmuseum på Skatudden är en bättre idé än ett hotell.
Sedan: Guggenheim-utredningen är ren blådunster. Man har blåst två miljoner på en ”utredning” där alla inblandade på förhand visste utgången.
Är någon förvånad att utredningen förespråkade att Helsingfors bekostar ett Guggenheim-museum? Är någon förvånad att (st)arkitekten, 82-åriga strutten Frank Ghery redan är ”intresserad” av att rita det nya museet?
De som känner mig vet att jag är en kulturmänniska. Jag hör också till dem som inte i alla lägen nödvändigtvis vill ställa kultur mot annan samhällsservice, utan anser att de tu skall behandlas var för sig. Men i det här fallet (och speciellt med de ekonomiska utsikterna) har jag mycket att invända mot Guggis-projektet.
Har man faktiskt så dålig självkänsla i det här landet att man måste franchise-importera ett ”bränd” för att kunna kalla sig kulturstad? Har vi inget inhemskt att komma med längre på arkitektursidan? Men det är klart, Aalto har väl redan fallit i glömska, och t.o.m. Finlandiahuset börjar kännas lite slitet och dammigt i skuggan av Musikhuset, Sanomahuset och någon annan låda som byggs vid Tölöviken just nu.
I tillägg till den kulturellt/nationella ynkligheten: Jag tror inte att investeringen i ett Guggenheim-museum (och dess fortsatta årliga drift) ger det utbyte som de optimistiska beräkningarna i ”utredningen” ger vid handa. Har man ens förhandlat om prislappen på 30 miljoner för Guggenheim-”brändet”? Summan är otroligt stor, och i tillägg skall Guggis-stiftelsen få cirka två miljoner varje år (i praktiken alla biljettintäkter). Alla som kan räkna förstår att den enda som tjänar på den här affären är Guggenheim-stiftelsen i New York.
Och hur man än via ”utredningar” försöker vända och vrida, är ett faktum att slutnotan till sist hamnar hos skattebetalarna. Det är egentligen detta som stör mig allra mest – stadens politiker och tjänstemän pratar och beter sig som om det är ”Helsingfors” eller ”staden” som nu satsar kulturellt.
De glömmer två saker: ”Helsingfors” är inte de förtroendevalda politikerna eller de tjänstemän som arbetar för staden, Helsingfors är dess invånare och skattebetalare. Tjänstemännen skall framför allt jobba för invånarna. Inte för sin egen nytta, och framför allt inte för Guggenheim. Och jag vill verkligen inte att de förtroendevalda politikerna på min bekostnad tar upp nya lån för att betala det här bygget, i tillägg till de lån som redan nu måste tas för att bekosta normal samhällsservice.
Med fasa kunde man idag i tidningen läsa vem som redan nu skulle rösta ja för Guggenheim-projektet (har de ens hunnit bläddra genom ”utredningen”). De har i mina ögon tyvärr förverkat ALLT politisk kapital och ALLT förtroende de någonsin haft.
—
Uppdatering 19.1: Några ja-politker har nu börjat gå ut och föra kampanj för Guggenheim med att det ändå ”bara” är fråga om 140 miljoner, detta jämfört med många andra dyrare åtaganden som Helsingfors har. Till dem säger jag: min aktning för er steg inte med de uttalandena.
Uppdatering 28.1: Lite sifferexercis. Utredningens beräkningar är optimistiska, speciellt gällande det tilltänkta besökarantalet i konkurrens av övriga museer i Norden. Men som utredningen också konstaterar, påverkar besökarantalet i sig inte speciellt mycket totalkalkylen för driftskostnaderna: biljettintäkterna är ändå små i förhållande till kostnaderna. Mycket mer problematiskt ur min synvinkel är hela totalkalkylen: Enligt konsultutredningen skulle Guggis på årsnivå kräva ny budgetfinanisering på konstmuseumsidan på cirka sju miljoner euro. Med lite kreativ räkning (skatteintäkter, statsstöd etc) minskar det en aning till fyra miljoner (det förutsätter också att Helsingfors stads konstmuseum och Guggis i praktiken slås ihop och delar på en rad uppgifter). Fyra miljoner låter ju inte mycket (och utredningen menar att totalnettot för hela landet blir ett plus på 700 000 euro varje år), men då har man glömt initialkostnaderna. 140 miljoner (MVS 0) för bygget, och 30 miljoner till Guggenheimstiftelsen för rätt till namnet i 20 år (en summa man optimistiskt tror att privata krafter skall hosta upp). 140 miljoner (om det ens håller) är en betydande del av Helsingfors investeringsbudget. Mycket annat pockar på, t.ex. olika stora infrastrukturprojekt, eller investeringarna på energisidan.
Helt intressant läsning. Men texten vimlar av: ”could benefit”, ”might increase”, ”has the potential”, o.s.v. Någon riktig riskanalys finns inte, trots att man säger att utredningen utgör en sådan.
Så har vi då snart ett nytt fint musikhus i Helsingfors. Även jag uppskattar idén, att skapa en kulturell motvikt mot det (för en liten demokrati) överdrivna riksdagshuset på andra sidan Mannerheimvägen. Min kritik handlar alltså inte om man borde ha byggt ett musikhus eller ej, eller vad slutnotan till skattebetalarna blir. Min kritik handlar om hur huset ser ut.
Ser man på kåken utifrån finns det inget uppenbart som skulle tala om för oss att här handlar det om musik på högsta nivå (det måste man läsa om i tidningen eller i en broschyr för att förstå). En kursorisk blick från andra sidan gatan eller från en förbipasserande spårvagn ger i stället intrycket av att Darth Vader har landat med sitt rymdskepp mitt i stan. Alternativt att staden nu på bästa tomtmark låtit någon köpman slå upp en avskalad hyllning till vår konsumtionshysteri i bästa Ideapark-stil. Monotont, murrigt, dystert, stumt och avisande – och under höst och vinter dessutom vindpinat och än mer oinbjudande.
Vet inte vad som riktigt gått åt arkitekten. Varför rita en så finess- och fantasilös byggnad, som inte på något sätt inspirerar våra sinnen och vår uppfattning om vad vi som människor kan åstadkomma. Kanske byggnaden är ett uttryck för någonslags post-modernistisk malaise: allt brakar ändå åt helvete, så det är ingen mening att ens försöka.
Jag anser tvärtom att alla byggnader, men speciellt offentliga sådana, på något sätt borde hylla vår mänskliga existens och det som man kunde kalla vårt civilisationsprojekt på längre sikt. Dessutom borde byggnaderna ge klara signaler om sin funktion – redan av det konkreta kognitiva skälet att göra det lätt för stadsborna och för besökarna att orientera sig i det offentliga rummet.
I det aktuella fallet kan väl förklaringen till frånvaron av dessa aspekter bara bero på en uppmaning från byggherren att det måste se så billigt ut som möjligt (efter de långa diskussionerna om kostnaderna). Någon annan förklaring kan inte jag komma på.
Uppdatering 2016: Bristerna jag radar upp nedan har alla åtgärdats av staden. Kanske någon läste min blogg?
Finländarna är ett underligt folk. Man är nog laglydig – i princip. Men speciellt i trafiken verkar det som om vissa bara väntar på att någon gör en liten förbrytelse – och då tolkar alla det som om det nu är fritt fram för en själv att göra samma sak.
På Munksnäsallén i Helsingfors har parkeringen i flera år varit rena vilda västern. Gräsmattorna mellan träden är sönderkörda av bilar som ”parkerar kreativt”, då man inte orkar gå några meter till den butik man skall besöka. På vissa håll tycks företagsamma individer ha spritt ut sand för att ge systemet en mer permanent prägel. Mönstret känns säkert igen på flera håll…
Uppmaningen till Helsingfors stad är tvådelad: höj gräsmattans stenkant och sätt ut kantstenar med bumlingar som förhindrar vild parkering – eller godkänn otyget och stenlägg partierna och gör om dem till parkering. Just nu ser det bara trist och tråkigt ut.
Den byggda miljö som omger oss varje dag påverkar direkt vår sinnesstämning, vårt sätt att tänka och våra attityder till omgivningen och våra medmänniskor. Därför är det oerhört viktigt att stadsplaneringen och arkitekturens formspråk utgår från mänskliga proportioner, känns meningsfull, och hjälper oss orientera i de strukturer vi bygger upp.
Ett besök i Östra Böle i Helsingfors får vem som helst på dåligt humör. Årstiden spelar inte så stor roll, eftersom inte ens en solig sommardag förmår fördriva den ångestfyllda, orwellianska tyngd som fyller en då man rör sig i området. Man frågar sig instinktivt hur någon kom på att rita ett så brutalt, omänskligt område.
Den ursprungliga idén bakom Östra Böle i Helsingfors har säkert varit god; att separera bil- och fotgängartrafik från varandra. Tyvärr har det lett till en löskoppling mellan de mänskliga aktiviterna boende, arbete och transporter. Misslyckandet ha även drabbat både spårvägen och järnvägen intill området. Vill man komma till, eller ta sig bort från Östra Böle tvingas man i något skede bekanta sig med de ogästvänliga, mörka och vindpinade kanjoner som effektivt avskärmar kontors- och bostadsområdena från resten av staden likt vallgravar.
Man har höjt fotgängarstråken upp en våning och lämnat bilarna kvar på marknivå i tron att de benburna på det sättet skall få det trivsammare. Resultatet har blivit något som verkar taget ur en dystopisk framtidsfilm. Små människor småspringer nerhukade fram mellan gråa, smutsiga betongklossar på spruckna, vindpinade betongplattor. Bilarna susar omkring i mörka och trista kanjoner utan någon koppling till det riktiga livet. Infartsramper och garage får en att tänka på mörka och fuktiga grottor. Här och där kan man se att någon senkommen stadsarkitekt försökt piffa upp katastrofen med lite planteringar eller nya trottoarer på gatunivå. Tyvärr lyckas de bara betona den kompletta kollaps som Östra Böle utgör som mänsklig bo- och arbetsplats. Det enda som skulle hjälpa är att riva hela området och börja om från början.
Den här synen möter en när man skall börja söka sig mot Helsingfors och Finlands huvudbibliotek från den närmaste spårvägshållplatsen. Det är oklart vart man skall gå eller hur man skall orientera sig. Det finns inga klara signaler om byggnadens funktion.Om man inte kan eller orkar traska upp för de ramper som leder till bibliotekets huvudingång på den egentliga fotgängarnivån tar man den här hissen. Invånarna har med rustika grafiska uttrycksmedel berättat vad de tycker om sin byggda stadsmijö.
Nu bygger man lyckligtvis inte längre såsom i Böle. Men exemplet fungerar bra för att visa att den upplevda miljön direkt påverkar våra huvuden (det känner vem som helst som rör sig i området). Jag misstänker att vi mycket lättvindigt godkänner (och betalar) för visuellt dåliga miljöer som direkt via vårt kognitiva system påverkar vår inställning – både till mänskligheten som gemensamt projekt, och till våra medmänniskor. Den psykologiska forskningen – både den gamla kognitiva fåran men också nyare fenomenologiska och holistiska forskningslinjer – påpekar att vi som människovarelser i högsta grad reagerar och verkar på basen av det vi känner. Det är med andra ord inte oviktigt hurudana visuella miljöer vi bygger åt oss (och åt våra barn). Det kan i själva verket avgöra vår framtid.
Tanken på att människor direkt reagerar på den omgivande arkitekturen är varken ny eller originell, men den har kanske fallit i medvetandets bakgrund eftersom det inte är lätt att experimentellt påvisa sambandet. Mycket handlar det om vokabulär. Det finns helt enkelt inte ord som räcker till för att heltäckande beskriva våra inre förnimmelser då vi ställs inför en byggd miljö. Vi behöver inte skapa ord i huvudet för att känna känslor som kärlek, affektion, hat eller sorg – vi bara känner det. Och vi är inte vana att ens för vår ”inre monolog” reda ut de förnimmelser och undermedvetna upplevelser vi känner, då vi ser en byggnad framför oss.
Kan det vara bra för en människa att bo eller arbeta i ett hus som ser ut att rasa ihop vilken sekund som helst? Terrasshuset i Lillhoplax, Helsingfors (Reijo Jallinoja), och nedan Puerta de Europa i Madrid (Philip Johnson och John Burgee).
Människans förhållande till den spatiala omgivningen och de impulser den ger upphov till är ändå en av de viktigaste utvecklingsprocesserna vi går igenom under uppväxten – egentligen det som definierar oss som separata ”ting” från omvärlden. Det vi lär oss om ”utrymme” och ”rum” kombineras till en balanserad helhet med den genetiska arvsmassan, i tidernas begynnelse sprungen ur den afrikanska savannen. Vi lär oss med andra ord några enkla basregler för att överleva i den omgivning vi befinner oss i. Om något i omgivningen inte stämmer, får det oss i obalans och adrenalinet strömmar till. Därför tror jag att speciellt dagens populära manér inom arkitekturen: osymmetrier, ”galna” vinklar, obalanser och oharmonier, är ohälsosamma. Det borde inte anses meningsfullt att rita och bygga ett kontorshus som ser ut att falla över ända vilken sekund som helst. Och ingen borde tvingas arbeta i en sådan miljö. Den instinktiva urkänsla man som betraktare får i en sådan situation är ju att ta till flykten så fort som möjligt. Den stressen kan inte vara bra – varken för vår fysik eller för vårt psyke.
Modernismen och framtidstron Forskarna anger två orsaker till varför den stela och avskalade modernismen – som fortfarande dominerar vår arkitektur – i tiderna växte sig så stark. De flesta anser att riktningen var ett svar på de sociala och politiska revolutioner som färgade slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Andra säger att impulsen kom från de nya material som den industriella revolutionen förde med sig; järn stål, betong och glas.
Troligen är svaret mer komplicerat. Modernismen hänger säkert också ihop med framtidsoptimismen under de båda efterkrigsperioderna på 30-talet och 50-talet (ofta resulterande i rena science-fictonvisioner) eller med mantror om evig ekonomisk tillväxt och ökat välstånd som startade i samband med oljebonanzan vid sekelskiftet 1900. En ”olje-era” som dessutom resulterat i vår oändliga fascination med privatbilismen.
Men det lönar sig kanske inte att grubbla så mycket över den historiska upprinnelsen. En historisk diskussion kan kanske främst hjälpa oss att ”hitta tillbaka” från det som jag börjat uppleva som ett stort estetiskt och visuellt dilemma, som rätt få tydligen orkar bry sig om i vardagen.
Vart försvann de feminina formerna? Att vi idag tycker att en byggnad från 1800-talet ser bättre ut än en nyare betong- eller glaskloss kan inte enbart handla om en universell nostalgisk läggning hos människan. Det bevisas av att man under 1900-talets första hälft i modernismens namn glatt rev t.o.m. riktigt gamla byggnader. I efterhand måste man skatta sig lycklig över bristen på pengar i efterkrigstidens Finland. Annars hade kanske Helsingfors centrum gått samma öde till mötes som Stockholm på 50- och 60-talet, där man i samband med den s.k Norrmalmsregleringen bl.a. rev en rad gamla 1600-talshus i Klarakvarteren – en av de största kulturskandalerna i världshistorien.
Stockholm City är en mycket renodlad modernistisk arkitekturhelhet. I Stockholm blir dessutom en aspekt av modernismen – som gått de flesta förbi – riktigt påtaglig; den avskalade, linjära modernismen saknar alla spår av de feminina former som senast sågs inom arkitekturen under neo-klassisismen och jugendstilen. Trots att vissa samhällskritiker som James Kunstler påpekat detta, är det egentligen remarkabelt att ingen kvinnohistorisk forkare eller humanist undersökt denna totalvändning i vårt byggda landskap, eller forskat i vilka verkningar på vår tankevärld som denna utveckling fört med sig.
De Sagerska husen vid Hamngatan i Stockholm (t.v.) invigdes 1903. Husen var byggda efter den franske arkitekten Jean Litoux ritningar och ett av de få exemplen på stilren jugend-rokoko i Stockholm. Fasaden var klädd i vit marmor och de rikt utsirade smidesarbeten hade utförts i Paris och Stockholm av smeden Hjalmar Samuelsson. Ursprungligen ville en majoritet i Stockholms stadsfullmäktige bevara husen, men i cityplanen City 67 hade de markerats som“fastigheter som avses att rivas eller ombyggas”. Riksantikvarien fann en byggnadsminnesförklaring motiverad, men tvingades till reträtt av politiska och ekonomiska krafter. Trots protester revs husen och på platsen byggde 1971-1974 den statliga PK-banken ett kontorskomplex och butiker (t.h.) efter arkitektföretaget Backström & Reinius ritningar. Huset kallas idag fortfarande för PK-huset.
MacDonaldiseringen av arkitekturen Förutom direkta männsikoavbildningar saknar modern arkitektur dessutom ofta mänskliga mått och proportioner. En blank glasfasad eller en platt betongfasad ger oss inga riktpunkter, mått eller förhållanden som vi kan relatera till oss själva. Det är som själva proportionerna blir för överväldigande, för svåra att ta in och bearbeta. Dessutom finns sällan någon koppling till det lokala – arkitekturen blir som internationella hotellrum eller en multinationell snabbmatsrestaurant – de ser likadana ut oberoende vart i världen man åker.
Frikopplingen gäller inte bara rummet, utan även tiden; en modernistisk byggnad har inget påtagligt samband med ”idag”, annat än att byggnaden åtminstone inte symboliserar ”igår”. Motreaktionen – postmodernismen – har försökt lösa problemet, men i de flesta fall reducerat historiekopplingen till scenografi. Man klistrar på hänvisningar och återanvändningar av äldre stilar, men även då blir det mycket svårt att inlemma byggnaden i en historisk berättelse. Och för hypermodernisterna räcker inte ens det – man bygger vinklar, taköverhäng, viadukter och skärningar utan symmetri eller funktion, ofta så att de ser ut att upphäva gravitationen. De enskilda delarna bildar aldrig en helhet i betraktarens hjärna, annat än att inger en vagt olustig känsla, ibland kanske lite komisk.
Postmodernismen försöker komma bort från modernismens brutalitet och omänsklighet med att friskt låna och hänvisa till tidigare arkitekturstilar. Ofta bli resultatet ändå rätt manérmässigt, och dekorationerna kan kännas påklistrade och konstgjorda. M2 vid Setagaya, Tokyo (Kengo Kuma).
En kritisk syn på modernismen och hypermodernismen borde inte bara påpeka bristen på mänskliga mått och proportioner, eller på harmoni i byggnadsmassorna. Kritiken borde mera handla om precis den obestämda känsla vi får i magen då vi ser en byggnad eller en miljö, och instinktivt känner att något står rätt eller fel till — trots att den känslan förstås är högst subjektiv.
Då medborgarna diskuterar arkitektur och byggd miljö borde debatten inte enbart kretsa kring storstilade projekt och arkitekttävlingar som får rubriker i tidningarna. Avgörande borde ändå vara varje individuella och mänskligt subjektiva upplevelse, en upplevelse som på något sätt borde ”demokratiseras” och bekräftas, så att inte enbart stadsplanerarens eller arkitektens tolkning och förklaring är den enda som lever vidare.
En byggnad borde ge en instinktiv känsla av sin funktion, sitt mål och sin plats i mänsklighetens berättelse. Man borde aldrig behöva öppna en broschyr för att få sig förklarat vad arkitektens formspråk ”betyder” eller vad som ”egentligen” avses.
Det här är viktigt eftersom det inte går att undkomma arkitekturen. Den är inpå oss dag ut och dag in, vare sig vi vill det eller inte, och de byggnader som idag reser sig skall stå på samma plats i många decennier, om inte århundraden. Och vikten av det här gäller förstås i ännu högre grad boendemiljöer än offentliga byggnader. Modernismens rationella tänkesätt att bygga så billigt som möjligt har lett till att man ibland godkänner så torftiga miljöer att de direkt inbjuder till graffitimålning och vandalism (det man inte gillar slår man sönder). Speciellt graverande blir detta nederlag eftersom modernismen i tiden tog avstamp i sociala strävanden att förbättra boendeförhållandena för ”vanligt folk”.
Vägen framåt? Vissa positiva signaler kan skönjas. Finska staten skrev år 1998 ett arkitekturpolitiskt program som betonade vikten av arkitekturfostran och deltagande i planeringsprocesser som gäller den egna miljön. Programmet slår även fast att riktiga kulturmiljöer uppstår av byggnader med olika ålder som tar den omgivande naturen i beaktande. Det här är viktigt mot bakgrunden av att det finska byggnadsbeståndet är remarkabelt ungt (bara två procent av alla finska byggnader är byggda före första världskriget).
Ett tidigare regeringsprogram tar upp förorterna, och slår fast att ett tväradministrativt program för ökandet av trivseln skall startas. Även principen om att avdela en procent av byggnadskostnaderna för konst och utsmyckning har åter tagits till heders och till och med skrivits in i vissa städers byggnasstadgor. Men det skulle vara ytterst viktigt att denna princip inte bara gäller offentligt byggande, utan även vanliga bostadsområden.
Statens arkitekturpolitiska program borde få förnyad aktualitet och offentlighet. Alltför ofta sväljer vi planer och lösningar utan att reagera eller ens reflektera. Och det går inte att hänvisa till att arkitekter och stadsplanerare ”vet bättre” än vanligt folk. De är visserligen utbildade i ämnet och har den tekniska kunskap som behövs för att rita och planera en byggnad. Men när det gäller smak och stil, eller den maggropsskänsla en byggnad ger upphov till, är deras åsikt förstås lika mycket eller lika lite värd som någon annans. Medvetenheten om att den byggda miljön direkt påverkar oss och våra sinnesstämningar måste öka.
Föreställ dig att du åker till Petersplatsen i Rom. Föreställ dig att utsikten mot Peterskyrkan skyms av marknadstält, plättvändare och turistmånglare, medan en orkester och dansgrupp ljudligt försöker övertyga dig om att åka till något annat land eller till en annan ort. En otänkbar mardröm eller hur? Förstås! Men kom till Helsingfors – här är det fritt fram!
Tyvärr har de historie- och kulturlösa helsingforsiska beslutsfattarna inte insett att Senatstorget i Helsingfors är en av de största turistattraktionerna och vallfärdsplatserna i landet precis för vad platsen är, inte för vad den kan förvandlas till i namn av den lägsta och banalaste gemensamma nämnaren.
Vilka är de beslutsfattare som ger tillstånd till marknadsevenemang på torget, som oftast dominerar torget under nästan en vecka? Det övergår totalt mitt förstånd varför dessa marknadsjippon inte kan förläggas till Narinken eller till Järnvägstorget, istället för att förfula ett av våra vackraste gemensamma offentliga rum.
Vackert?
För er som inte fattar annat än direkt anföring: Det är faktiskt inte så, att bara för att man har ett öppet utrymme, så måste man med våld fylla det med något.
En sådan handling gör bara en människa med egna interna tomrum: en tom själ, tom på bakgrund, tom på historia och tom på bildning.
—
Vackert???
Uppdatering 2012: Det fanns förhoppningar om att någon tagit sitt förnuft till fånga, efter rapporter om att Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla inte skulle återkomma till torget, men tyvärr: evenemanget bara flyttades till 2012 p.g.a. beläggningsarbetena på torget sommaren 2011. Södra Österbottens förbund gick inte med på alternativen som erbjudits: Narinken eller Järvägstorget. Man kan fråga sig varför? Den rätta målgruppen borde vara mycket lättare att hitta på de sistnämnda platserna – på Senatstorget vimlar det ju mest av sådana utländska turister, som knappast kan lockas till södra Österbotten.
I videoklippet kan man se en autentisk ”rapport” gällande det senaste besöket. Sammanfattningsvis står allt klart: ointressant, okulturellt program, svaga musikuppträdanden som ej lockar publik, och förvirrade turister som irrar omkring bland eländet.
Jag erkänner att det kanske är lite orättvist att enbart peka ut Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla – faktum är ju att Senatstorget invaderas av ett otal liknande jippon varje år. I färskt minne är till exempel den underliga inlednings-”festen” för idrotts-EM. Lovar återkomma och uppdatera med annat.
