Ord är viktiga. Då vi väljer att beskriva skeenden i samhället med vissa ord är det inte bara fråga om nyansskillnader som betonar något ur en viss vinkel – med våra ordval kommunicerar vi betydligt mer på omedvetet plan. Ett bra exempel på ett ord som slarvigt och okritiskt används i politik, i samhällsdebatt och i media, är ordet ”nyfinländare”.
Det har skapats (enligt svensk förebild) i ett försök att hitta på ett nytt ord för ”invandrare” och ”flykting”, eftersom de orden allt mer förknippas med negativa fenomen som främlingsfientliget och hat. Samtidigt har syftet säkert varit att försöka ”inkludera” de människor, som av en eller annan orsak valt att flytta till Finland.
”Nyfinländare” har dock tre enorma problem, det första praktiskt/juridiskt, de två andra filosofiska:
Idag används ”nyfinländare” både om invandrare och flyktingar. Men det är en mycket stor juridisk skillnad på de här grupperna, för att inte tala om skillnaderna på individnivå. En flykting har sällan valt att komma just till Finland, medan en invandrare gjort ett specifikt val (i de flesta fall dessutom av vitt skilda orsaker). Låt vara att en flykting också kan bli en invandrare, men genom att dra alla över en kam väljer vi att bortse från individuella skillnader.
Ordet ”finländare” gäller människor med finländskt medborgarskap. I detta bottnar förstås den tänkta inkluderingen i ordet ”nyfinländare”; också personer som precis anlänt, skall känna sig som ”finländare”, medan xenofober och invadrarkritiska skall signaleras – ja, något… Det goda syftet till trots ingår här en mycket problematisk aspekt: Någon som redan blivit finländsk medborgare borde ju med all rätt inte kallas för något annat än ”finländare”. Men ändå händer det att man fortsättningsvis beskriver människor som ”nyfinländare”, då man t.ex. i en tidningsartikel vill peka på en finländares invandrarbakgrund. Jag ställer frågan: När slutar man då vara ”nyfinländare”? Då man varit finsk medborgare i 5 år? i 10 år? i 20 år? (Är dessutom ens barn, födda i Finland, också ”nyfinländare”, och hur länge?)
Många märker det inte, men ordet ”nyfinländare” målar upp en mycket självgod och självgratulerande bild av att det inte finns något finare på jorden än att vara en finländare (”lottovinst att födas till finländare”). Signalen är tydlig: ur den synvinkeln kan förstås det enda en flykting/invandrare eftersträva, är att få bli ”finländare” (må vara, att inte ännu riktigt på riktigt, men ändå ”ny”). Samma människor som signalerar detta, skulle aldrig i livet vilja bli stämplade med etiketten ”nysvensk” om de skulle flytta till Sverige efter jobb. Steget är därmed kort att enbart reservera ordet ”nyfinländare” för människor som ser annorlunda än man själv – som kanske t.o.m. har lite mörkare hudfärg. Ordet är alltså inte alls inkluderande, utan i stället ett värsta sortens ordmonster: ett segregerande ord inlindat i en eufemism.
Skippa alltså ordet ”nyfinländare”. Det finns ingen orsak att inte kalla flyktingar för flyktingar, invandrare för invandrare, och finländare för finländare, oberoende av ursprung.
Och om det nu verkligen i något sammanhang är nödvändigt att betona att en person är född någon annanstans, så kan man väl göra det då – öppet.
Uppdatering 2017: Det är som folk skulle ha läst det ovanstående jag skrev 2012 och i stället hittat på ordet ”nyanlända”. Men det är inte ett skvatt bättre, förutom att den finsk-nationella aspekten i punkt 3 mildrats en aning. Ordet är precis lika exkluderande som ”nyfinländare”, eftersom det bortser från individuella skillnader och preferenser, och inte alls beaktar de juridiska skillnaderna mellan till exempel flyktingar och andra invandrare. För att inte tala om den omöjliga uppgiften att definiera när någon varit tillräckligt länge i landet för att inte längre behöva kallas ”ny”.
Ord är viktiga. Vi säger en hel del med de ord vi väljer att använda – saker som våra lyssnare oftast förstår direkt. Men med ordvalen säger vi också en hel del omedvetet och underförstått; outsagda saker som folk tar för givet och som berättar mycket om vår begreppsvärld.
Ett sådant ord är ordet ”rasism”. Alla tänkande människor är förstås icke-rasister. Vi deltar i ”rasism”- debatten och påpekar så ofta vi kan, att det är fel att diskriminera på grund av ras.
Men vänta lite! Innebär det inte då att vi utgångsmässigt anser att det överhuvudtaget finns något sådant som ”ras” när det gäller människor? Forskarna har ju för länge sedan bevisat att vi genetiskt, på insidan, är likadana, oberoende av hudfärg eller andra yttre attribut. Om också vi väljer att tala om ”ras”, ger vi rasisterna så att säga en jämn spelplan när det gäller debatten. I själva verket har rasisterna inte bara fel i att det är vettlöst att koppla ihop människors egenskaper med yttre attribut – det finns inte ens en vetenskaplig grund för att överhuvud göra den indelningen!
Egentligen borde vi använda ordet ”rasism” och ”rasist” enbart i den snäva betydelsen då vi säger: ”jag är anti-rasist”. Det betyder att vi inte enbart motsätter oss förknippandet av mänskliga egenskaper med hudfärg (och diskriminering på den grunden) – vi motsätter oss hela idén om mänskliga ”raser”. ”Diskriminering på basen av hudfärg” är lite längre, men korrektare.
Ordet ”rasism” har sedan en knippe andra problem som hänger ihop med att människor älskar att använda ordet i ur och skur, och oftast på fel sätt. De finns t.ex. inget sådant som ”åldersrasism”. Det heter ”åldersdiskriminering”. Ord är viktiga. Det lönar sig att vara tydlig.
Symboler definieras som märken, kombinationer av bokstäver, eller konkreta ting som representerar något annat än sig själv: ofta idéer, uppfattningar eller något abstrakt. Symboltänkandet utvecklas vid treårs åldern, och tycks vara en oskiljbar del av vårt neurologiska system.
Alla språk är uppbyggda av symboler; ordet ”hus” (vare sig skrivet eller talat) är inte ett hus, utan symboliserar ett hus. En del filosofer definierar kulturella symboler som något som pekar på något ”utanför sig självt”, där det som symboliseras är mångbottnat och mångdimensionerat och tolkas olika av olika människor, beroende på bakgrund eller sammanhang. Vissa kallar denna sorts symbol ”ikon”. Med denna definition slipper vi befatta oss med regelrätta skyltar, t.ex. trafikmärken och varningsskyltar, där tolkningen av t.ex. en stoppskylt förblir oförändrad oberoende av betraktaren eller sammanhanget.
Tolkningarna av de kulturella symbolerna påverkas under historiens gång, så att det som någon gång var accepterat kanske inte längre är gångbart, eller tvärtom. Det här leder ofta till konflikter, då den symbol som för någon kan vara en helig ikon kan vara något avskyvärt för någon annan.
För några år sedan var det stort bråk kring den s.k. bronsstatyn i Tallin. Bråket visade tydligt hur samma föremål kan symbolisera två helt olika saker beroende på betraktarens bakgrund. Speciellt starka blir reaktionerna då känslor som gäller folksamhörighet, ursprung eller patriotism kommer in i bilden.
Nazism eller hinduistisk helighet? Ett annat bra exempel, men för oss i väst inte lika tydligt, är hakkorset, eller svastikan. De flesta av oss kombinerar symbolen instinktivt med nazismens ruskigheter eller med dagens extremgrupper, och vi reagerar med avsky då vi ser symbolen.
Ursprungligen, och fortfarande, är hakkorset emellertid en av de äldsta och heligaste symbolerna i de dharmiska religionerna, bl.a. hinduism, jainism och buddhism. De flesta indiska tempel och husportar är dekorerade med hakkors, och symbolen används ofta i samband med bröllop och religiösa fester. I väst började symbolen dyka upp i slutet av 1800-talet efter Schliemanns ut grävningar av Troja, och då han associerat den med olika protoeuropeiska migrationsrörelser. På detta hakade tyska völkishrörelser och nazismen, som adopterade symbolen på 1920-talet för att symbolisera teorierna om att tyskarna var ”arvtagare” till de indoariska raserna.
Men ännu i början av 1900-talet användes symbolen som ett tecken för framgång och lycka, speciellt bland flygare. Detta förklarar varför finska flygvapnet tog symbolen i användning den 18 mars 1918, då den svenske greven Eric von Rosen donerade ett flygplan till den vita armén, dekorerat med sin lyckosymbol. Det blåa hakkorset på flygplanen byttes 1945 ut till den nuvarande kokarden, men hakkorset förekommer fortfarande i flygflottiljernas egna flaggor. I dagsläget kräver det i många sammanhang långa förklaringar, så det kunde vara skäl att fundera på någon annan symbol. Det finns ju många att välja emellan.
Hammaren och skäran då? På många håll kan man idag köpa t-skjortor med gamla sovjetiska symboler och märken. För de flesta är det lite retro, lite camp, och definitivt ”in”. Men bevisligen var sovjetregimen 1922–1991 en av de mest totalitära och förtryckande regimerna i historien, skyldig till miljontals människors död, speciellt under ledning av Josef Stalin, en galen diktator som i grymhet utan problem nådde Adolf Hitlers kaliber.
Hur kommer det sig då att sovjetsymboler inte ses med samma avsky, eller likt nazisymboler till och med förbjuds i vissa länder? Orsaken måste ligga i att Sovjetunionen i slutet av andra världskriget var på de allierades sida i kampen mot NaziTyskland, och delvis också i att Sovjet själv under Krutchev gjorde upp med Stalins utrensningar och lyckades tvätta bort stämpeln av diktatorskap. En bidragande orsak är säkert också den utbredda uppfattningen bland vänstermänniskor i Väst under 60- och 70-talet att Sovjetunionen var ett modellsamhälle.
Varför lakuflickan skulle bort Då Cloetta Fazer i januari 2007 meddelade att den traditionella svarta negern på Fazers lakritsstänger tas bort väcktes en liten storm av indignation. I internetadresser och i insändare hänvisade man till att symbolen är gammal och traditionell, och en viktig del av den finländska identiteten sedan 1927. Man sade också att symbolen inte är rasistisk och att det ju även förekommer vita människor på olika produktförpackningar.
Inga av dessa motiveringar har dock någonsomhelst relevans. Symbolen var visserligen knappast uttalat rasistisk då den kom till, på sin höjd en aning nedsättande. Men tiderna har faktiskt förändras.
Ett bra tankeknep är att fråga sig om vi på en helt ny lakritsprodukt skulle täckas sätta ut samma symbol. Förstås inte! Det stämmer också att det förekommer ljushyade människor på produktförpackningar. Men de finns inte där på grund av kopplingen mellan hudfärg och produkten. T.ex. Eloveenaflickan symboliserar lite diffust ”den rena finska landsbygden”, hon finns inte där för att havreflingor är vita.
Vi har för länge sedan i civiliserade kretsar kommit överens om att hudfärg inte symboliserar något alls: varken intelligens, människovärde eller någotsomhelst annat. Så varför skulle hudfärg på ett hopplöst förlegat sätt få symbolisera svart lakrits?
Söndersmulas faktiskt vår finländska identitet om symboler som negern tas bort? Förstås inte. Och lakritsen (liksom Brunbergs negerkyssar) smakar precis lika gott trots att symbolerna och namnen ändras. (Orkar någon längre minnas stohejet kring hur vår finländska identitet skulle gå förlorad då presidenterna försvannfrån definska sedlarna?)
Så vad är det då frågan om? Det kan vara skäl att ställa sig den frågan nästa gång du reagerar extra starkt inför en symbol.
Den byggda miljö som omger oss varje dag påverkar direkt vår sinnesstämning, vårt sätt att tänka och våra attityder till omgivningen och våra medmänniskor. Därför är det oerhört viktigt att stadsplaneringen och arkitekturens formspråk utgår från mänskliga proportioner, känns meningsfull, och hjälper oss orientera i de strukturer vi bygger upp.
Ett besök i Östra Böle i Helsingfors får vem som helst på dåligt humör. Årstiden spelar inte så stor roll, eftersom inte ens en solig sommardag förmår fördriva den ångestfyllda, orwellianska tyngd som fyller en då man rör sig i området. Man frågar sig instinktivt hur någon kom på att rita ett så brutalt, omänskligt område.
Den ursprungliga idén bakom Östra Böle i Helsingfors har säkert varit god; att separera bil- och fotgängartrafik från varandra. Tyvärr har det lett till en löskoppling mellan de mänskliga aktiviterna boende, arbete och transporter. Misslyckandet ha även drabbat både spårvägen och järnvägen intill området. Vill man komma till, eller ta sig bort från Östra Böle tvingas man i något skede bekanta sig med de ogästvänliga, mörka och vindpinade kanjoner som effektivt avskärmar kontors- och bostadsområdena från resten av staden likt vallgravar.
Man har höjt fotgängarstråken upp en våning och lämnat bilarna kvar på marknivå i tron att de benburna på det sättet skall få det trivsammare. Resultatet har blivit något som verkar taget ur en dystopisk framtidsfilm. Små människor småspringer nerhukade fram mellan gråa, smutsiga betongklossar på spruckna, vindpinade betongplattor. Bilarna susar omkring i mörka och trista kanjoner utan någon koppling till det riktiga livet. Infartsramper och garage får en att tänka på mörka och fuktiga grottor. Här och där kan man se att någon senkommen stadsarkitekt försökt piffa upp katastrofen med lite planteringar eller nya trottoarer på gatunivå. Tyvärr lyckas de bara betona den kompletta kollaps som Östra Böle utgör som mänsklig bo- och arbetsplats. Det enda som skulle hjälpa är att riva hela området och börja om från början.
Den här synen möter en när man skall börja söka sig mot Helsingfors och Finlands huvudbibliotek från den närmaste spårvägshållplatsen. Det är oklart vart man skall gå eller hur man skall orientera sig. Det finns inga klara signaler om byggnadens funktion.Om man inte kan eller orkar traska upp för de ramper som leder till bibliotekets huvudingång på den egentliga fotgängarnivån tar man den här hissen. Invånarna har med rustika grafiska uttrycksmedel berättat vad de tycker om sin byggda stadsmijö.
Nu bygger man lyckligtvis inte längre såsom i Böle. Men exemplet fungerar bra för att visa att den upplevda miljön direkt påverkar våra huvuden (det känner vem som helst som rör sig i området). Jag misstänker att vi mycket lättvindigt godkänner (och betalar) för visuellt dåliga miljöer som direkt via vårt kognitiva system påverkar vår inställning – både till mänskligheten som gemensamt projekt, och till våra medmänniskor. Den psykologiska forskningen – både den gamla kognitiva fåran men också nyare fenomenologiska och holistiska forskningslinjer – påpekar att vi som människovarelser i högsta grad reagerar och verkar på basen av det vi känner. Det är med andra ord inte oviktigt hurudana visuella miljöer vi bygger åt oss (och åt våra barn). Det kan i själva verket avgöra vår framtid.
Tanken på att människor direkt reagerar på den omgivande arkitekturen är varken ny eller originell, men den har kanske fallit i medvetandets bakgrund eftersom det inte är lätt att experimentellt påvisa sambandet. Mycket handlar det om vokabulär. Det finns helt enkelt inte ord som räcker till för att heltäckande beskriva våra inre förnimmelser då vi ställs inför en byggd miljö. Vi behöver inte skapa ord i huvudet för att känna känslor som kärlek, affektion, hat eller sorg – vi bara känner det. Och vi är inte vana att ens för vår ”inre monolog” reda ut de förnimmelser och undermedvetna upplevelser vi känner, då vi ser en byggnad framför oss.
Kan det vara bra för en människa att bo eller arbeta i ett hus som ser ut att rasa ihop vilken sekund som helst? Terrasshuset i Lillhoplax, Helsingfors (Reijo Jallinoja), och nedan Puerta de Europa i Madrid (Philip Johnson och John Burgee).
Människans förhållande till den spatiala omgivningen och de impulser den ger upphov till är ändå en av de viktigaste utvecklingsprocesserna vi går igenom under uppväxten – egentligen det som definierar oss som separata ”ting” från omvärlden. Det vi lär oss om ”utrymme” och ”rum” kombineras till en balanserad helhet med den genetiska arvsmassan, i tidernas begynnelse sprungen ur den afrikanska savannen. Vi lär oss med andra ord några enkla basregler för att överleva i den omgivning vi befinner oss i. Om något i omgivningen inte stämmer, får det oss i obalans och adrenalinet strömmar till. Därför tror jag att speciellt dagens populära manér inom arkitekturen: osymmetrier, ”galna” vinklar, obalanser och oharmonier, är ohälsosamma. Det borde inte anses meningsfullt att rita och bygga ett kontorshus som ser ut att falla över ända vilken sekund som helst. Och ingen borde tvingas arbeta i en sådan miljö. Den instinktiva urkänsla man som betraktare får i en sådan situation är ju att ta till flykten så fort som möjligt. Den stressen kan inte vara bra – varken för vår fysik eller för vårt psyke.
Modernismen och framtidstron Forskarna anger två orsaker till varför den stela och avskalade modernismen – som fortfarande dominerar vår arkitektur – i tiderna växte sig så stark. De flesta anser att riktningen var ett svar på de sociala och politiska revolutioner som färgade slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Andra säger att impulsen kom från de nya material som den industriella revolutionen förde med sig; järn stål, betong och glas.
Troligen är svaret mer komplicerat. Modernismen hänger säkert också ihop med framtidsoptimismen under de båda efterkrigsperioderna på 30-talet och 50-talet (ofta resulterande i rena science-fictonvisioner) eller med mantror om evig ekonomisk tillväxt och ökat välstånd som startade i samband med oljebonanzan vid sekelskiftet 1900. En ”olje-era” som dessutom resulterat i vår oändliga fascination med privatbilismen.
Men det lönar sig kanske inte att grubbla så mycket över den historiska upprinnelsen. En historisk diskussion kan kanske främst hjälpa oss att ”hitta tillbaka” från det som jag börjat uppleva som ett stort estetiskt och visuellt dilemma, som rätt få tydligen orkar bry sig om i vardagen.
Vart försvann de feminina formerna? Att vi idag tycker att en byggnad från 1800-talet ser bättre ut än en nyare betong- eller glaskloss kan inte enbart handla om en universell nostalgisk läggning hos människan. Det bevisas av att man under 1900-talets första hälft i modernismens namn glatt rev t.o.m. riktigt gamla byggnader. I efterhand måste man skatta sig lycklig över bristen på pengar i efterkrigstidens Finland. Annars hade kanske Helsingfors centrum gått samma öde till mötes som Stockholm på 50- och 60-talet, där man i samband med den s.k Norrmalmsregleringen bl.a. rev en rad gamla 1600-talshus i Klarakvarteren – en av de största kulturskandalerna i världshistorien.
Stockholm City är en mycket renodlad modernistisk arkitekturhelhet. I Stockholm blir dessutom en aspekt av modernismen – som gått de flesta förbi – riktigt påtaglig; den avskalade, linjära modernismen saknar alla spår av de feminina former som senast sågs inom arkitekturen under neo-klassisismen och jugendstilen. Trots att vissa samhällskritiker som James Kunstler påpekat detta, är det egentligen remarkabelt att ingen kvinnohistorisk forkare eller humanist undersökt denna totalvändning i vårt byggda landskap, eller forskat i vilka verkningar på vår tankevärld som denna utveckling fört med sig.
De Sagerska husen vid Hamngatan i Stockholm (t.v.) invigdes 1903. Husen var byggda efter den franske arkitekten Jean Litoux ritningar och ett av de få exemplen på stilren jugend-rokoko i Stockholm. Fasaden var klädd i vit marmor och de rikt utsirade smidesarbeten hade utförts i Paris och Stockholm av smeden Hjalmar Samuelsson. Ursprungligen ville en majoritet i Stockholms stadsfullmäktige bevara husen, men i cityplanen City 67 hade de markerats som“fastigheter som avses att rivas eller ombyggas”. Riksantikvarien fann en byggnadsminnesförklaring motiverad, men tvingades till reträtt av politiska och ekonomiska krafter. Trots protester revs husen och på platsen byggde 1971-1974 den statliga PK-banken ett kontorskomplex och butiker (t.h.) efter arkitektföretaget Backström & Reinius ritningar. Huset kallas idag fortfarande för PK-huset.
MacDonaldiseringen av arkitekturen Förutom direkta männsikoavbildningar saknar modern arkitektur dessutom ofta mänskliga mått och proportioner. En blank glasfasad eller en platt betongfasad ger oss inga riktpunkter, mått eller förhållanden som vi kan relatera till oss själva. Det är som själva proportionerna blir för överväldigande, för svåra att ta in och bearbeta. Dessutom finns sällan någon koppling till det lokala – arkitekturen blir som internationella hotellrum eller en multinationell snabbmatsrestaurant – de ser likadana ut oberoende vart i världen man åker.
Frikopplingen gäller inte bara rummet, utan även tiden; en modernistisk byggnad har inget påtagligt samband med ”idag”, annat än att byggnaden åtminstone inte symboliserar ”igår”. Motreaktionen – postmodernismen – har försökt lösa problemet, men i de flesta fall reducerat historiekopplingen till scenografi. Man klistrar på hänvisningar och återanvändningar av äldre stilar, men även då blir det mycket svårt att inlemma byggnaden i en historisk berättelse. Och för hypermodernisterna räcker inte ens det – man bygger vinklar, taköverhäng, viadukter och skärningar utan symmetri eller funktion, ofta så att de ser ut att upphäva gravitationen. De enskilda delarna bildar aldrig en helhet i betraktarens hjärna, annat än att inger en vagt olustig känsla, ibland kanske lite komisk.
Postmodernismen försöker komma bort från modernismens brutalitet och omänsklighet med att friskt låna och hänvisa till tidigare arkitekturstilar. Ofta bli resultatet ändå rätt manérmässigt, och dekorationerna kan kännas påklistrade och konstgjorda. M2 vid Setagaya, Tokyo (Kengo Kuma).
En kritisk syn på modernismen och hypermodernismen borde inte bara påpeka bristen på mänskliga mått och proportioner, eller på harmoni i byggnadsmassorna. Kritiken borde mera handla om precis den obestämda känsla vi får i magen då vi ser en byggnad eller en miljö, och instinktivt känner att något står rätt eller fel till — trots att den känslan förstås är högst subjektiv.
Då medborgarna diskuterar arkitektur och byggd miljö borde debatten inte enbart kretsa kring storstilade projekt och arkitekttävlingar som får rubriker i tidningarna. Avgörande borde ändå vara varje individuella och mänskligt subjektiva upplevelse, en upplevelse som på något sätt borde ”demokratiseras” och bekräftas, så att inte enbart stadsplanerarens eller arkitektens tolkning och förklaring är den enda som lever vidare.
En byggnad borde ge en instinktiv känsla av sin funktion, sitt mål och sin plats i mänsklighetens berättelse. Man borde aldrig behöva öppna en broschyr för att få sig förklarat vad arkitektens formspråk ”betyder” eller vad som ”egentligen” avses.
Det här är viktigt eftersom det inte går att undkomma arkitekturen. Den är inpå oss dag ut och dag in, vare sig vi vill det eller inte, och de byggnader som idag reser sig skall stå på samma plats i många decennier, om inte århundraden. Och vikten av det här gäller förstås i ännu högre grad boendemiljöer än offentliga byggnader. Modernismens rationella tänkesätt att bygga så billigt som möjligt har lett till att man ibland godkänner så torftiga miljöer att de direkt inbjuder till graffitimålning och vandalism (det man inte gillar slår man sönder). Speciellt graverande blir detta nederlag eftersom modernismen i tiden tog avstamp i sociala strävanden att förbättra boendeförhållandena för ”vanligt folk”.
Vägen framåt? Vissa positiva signaler kan skönjas. Finska staten skrev år 1998 ett arkitekturpolitiskt program som betonade vikten av arkitekturfostran och deltagande i planeringsprocesser som gäller den egna miljön. Programmet slår även fast att riktiga kulturmiljöer uppstår av byggnader med olika ålder som tar den omgivande naturen i beaktande. Det här är viktigt mot bakgrunden av att det finska byggnadsbeståndet är remarkabelt ungt (bara två procent av alla finska byggnader är byggda före första världskriget).
Ett tidigare regeringsprogram tar upp förorterna, och slår fast att ett tväradministrativt program för ökandet av trivseln skall startas. Även principen om att avdela en procent av byggnadskostnaderna för konst och utsmyckning har åter tagits till heders och till och med skrivits in i vissa städers byggnasstadgor. Men det skulle vara ytterst viktigt att denna princip inte bara gäller offentligt byggande, utan även vanliga bostadsområden.
Statens arkitekturpolitiska program borde få förnyad aktualitet och offentlighet. Alltför ofta sväljer vi planer och lösningar utan att reagera eller ens reflektera. Och det går inte att hänvisa till att arkitekter och stadsplanerare ”vet bättre” än vanligt folk. De är visserligen utbildade i ämnet och har den tekniska kunskap som behövs för att rita och planera en byggnad. Men när det gäller smak och stil, eller den maggropsskänsla en byggnad ger upphov till, är deras åsikt förstås lika mycket eller lika lite värd som någon annans. Medvetenheten om att den byggda miljön direkt påverkar oss och våra sinnesstämningar måste öka.
