Etikettarkiv: Språk och symboler

Vad har hänt med barnböckerna?

Av förekommen anledning är det åter aktuellt för mig att köpa blädderböcker och barnböcker för en 1,5-åring. Med den förra kullen i slutet av 1990-talet märkte jag hur viktigt det är att inte bara konstant prata med barn från början, utan också att läsa med dem – och ofta. Det försnabbar den språkliga utvecklingen i hög grad – och underlättar även läsförståelsen senare.

Min 1,5-åring är redan intresserad av böcker där det händer något, där det finns en historia. Inte regelrätta sagoböcker med invecklade intriger, men lite enklare vardagshistorier.

Lyckligtvis hittade jag i bokhandeln några nytryck av Emma Woldes 70-talsböcker om Emma. Kloka och mänskliga resonemang kring saker och händelser som barn stöter på hela tiden. Böckerna är även lätt pedagogiska (utan att hötta med fingrarna) – betonandes bl.a. hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

Lite på gränsen till vad 1,5-åringen orkar följa med, men garanterade succéer framöver. Mycket trevligt illustrerade, dessutom.

På bibban hittade frun några 90-talsböcker om den sympatiske Mulle Meck och hans hund Buffa. Perfekt bild- och textavvägning för en liten pojke. 1,5-åringen vill höra dem om och om igen.

Men en stor del av den nyare barnboksproduktionen är något helt annat (gäller så gott jag kunnat utröna utbudet både i bokhandeln och på bibban). Mycket av 2000-talsutbudet tycks bestå av böcker som närmast kan beskrivas som någon slags terapeutisk övning för författarna själva.

Det absolut största problemet: En mycket underlig svenska. Visst, små barn behärskar inte språk, och de gör ofta grammatikaliska fel. Men det finns ingen orsak för oss att därför tala eller läsa ”felaktigt”, eller ”barnsligt” med dem! Exemplen nedan är så horribla att jag inte på något sätt kan tänka mig att läsa det högt för min 1,5-åring. Är författarna helt tokiga? (Misstänker att de missförstått Steven Pinkers teser i The Language Instinct)

Ett annat stort problem är layouten. Även barnböcker tycks ha blivit en sandlåda där allehanda  ”grafiker” fritt får förverkliga sig själv. Textstorlekarna är oftast så små eller texttypen så snirklig att boken är nästan omöjlig att läsa i ett rum med dämpad belysning (som till exempel då man läser en bok före sovdags). Och det är inte så, att det inte skulle finnas plats på sidan för tydlig text (som dessutom även barn skulle ha lättare att följa med, för att småningom lära sig bokstäverna). Valet är gjort av ”grafikern” (troligtvis på en stor och ljuskraftig datorskärm) enbart för att tillfredsställa grafikern själv – utan att beakta hur boken skall användas eller vem som skall läsa den. Det luktar amatör långa vägar. Finns det ingen på förlagen som reagerar på detta?
Jag kan inte heller låta bli att kommentera vissa av ämnesvalen (som jag tyvärr inte har exempel på här). En gång för alla: barn behöver inte i barnböckerna utsättas för ”svåra” frågor, eller belastas med vuxnas relationsmässiga problemnystor eller nojor – saker som för ett barn förstås ter sig alldeles oförklarliga. Jag anser nog starkt att barn förnimmer och på sitt eget sätt förstår all dynamik som sker inom en familj – men om du inte trots dina egna problem kan skapa en trygg uppväxtmiljö för ditt barn, hjälper det nog inte med barnböcker som på något sätt ytterligare skall exponera den här typens problem.
Här blir jag lätt missförstådd; även jag gillar barnkultur som har inslag som uppskattas (och egentligen bara förstås) av vuxna. Men det är en mycket skicklig konst att skapa sådana verk. Och i vilket fall som helst gäller det knappast småbarn under 4-5 års ålder.
Sedan kan jag förstå och hålla med om att konstnärliga kvaliteter är något av en smaksak. Men jag råkar nu bara bli irriterad på barnböcker illustrerade av någon som uppenbarligen inte alls kan illustrera, eller ens rita hyggligt. Bilderna ovan må fungera som exempel. Vem inspireras till exempel av de maniskt stirriga figurerna på de två sista bilderna? Barn är värda mer än det där!
Som avslutning en ”pärla” jag stötte på i biblioteket:
Inte ens barnböcker tycks idag gå fria från sponsorer och ”product placement”. Som exempel må duga denna traktorhistoria, där företagslogon syns på varje sida, och traktorn nämns både med märke och modell. Skrämmande.

Vad den Taxellska paradoxen betyder (och inte betyder)

I dagsdebatten diskuteras åter frågan om tvåspråkiga skolor. Debatten är tyvärr färgad av många feluppfattningar och direkt felinformation, så nedan försöker jag lite reda ut begreppen.

Skolsystemet  i Finland är uppbyggt som en språkautonomi. Det är alltså inte fråga om någon ”modell” som Christoffer Taxell i tiderna presenterat och hamrat igenom.  Autonomin betyder i korthet att Finlands två språkgrupper självständigt och självbestämmande (autonomiskt) har rätt att ordna skolgången så som de finner bäst. Denna lösning var en kompromiss, i stället för en geografisk autonomi för den svenska språkgruppen, vilket efter självständigheten inte längre i praktiken gick att ordna.

Den stora grundfrågan då man funderar på blandskolor – de må vara av vilken sort som helst – är ifall minoritetsspråkets ungdomar med tanke på sin språkutveckling har möjlighet att i vardagen befinna sig i en övervägande ”egen” miljö. Detta gäller inte bara svenskspråkiga, utan även finskspråkiga ungdomar på orter där svenskan dominerar – ja, det finns sådana.

Speciellt i huvudstadsregionen är det finska språkets inflytande överlag t.ex. i massmedia och ”på gatan” så massivt och öronbedövande, att det för de svenspråkigas del sannerligen inte generellt finns behov av blandskolor ”för att de skall lära sig finska”.

Om de finskspråkiga i det här området – där lustigt nog kraven på tvåspråkiga skolor tycks vara störst – vill lära sig svenska, går det bra att gå i en svensk skola, bara man har så mycket svenska i bakgrunden att man kan förstå undervisningen. För tvåspråkiga är ju detta också ett alldeles reellt alternativ.

Det finns absolut ingen orsak att skapa blandskolor på basen av lösa antaganden och tyckanden om att ”det skulle öka förståelsen mellan språkgrupperna”. Sådana här allmänna antaganden och hypoteser handlar om emotionell argumentering, inte om fakta. Dessutom hör förhållandet (i detta fall egentligen ”andan”) mellan språkgrupperna inte alls till skolans uppgifter, och det är i högsta grad oklart om blandskolor skulle åtgärda ett enda problem på det området – problem som i många fall dessutom är starkt överdrivna. Mycket effektivare, om man vill påverka språkattityderna på sikt och kanske även till språkinlärning utöver engelskan överlag, skulle vara att tidigarelägga svenskundervisningen i de finska skolorna, och att även göra den intressantare – bl.a. öka kulturinslagen.

Det som kallas ”Taxells paradox” betyder inget mer än hans observation (presenterad bl.a. i denna artikel i SFV-kalendern 1986), att institutioner och organisationer där minoritetsspråket svenska skall samsas med majoritetsspråket finska, med största sannolikhet sakta och smygande får en helt finskspråkig administration. Och att det relevantaste och viktigaste efter några år i praktiken går på finska. Observationen handlar bara i begränsad mening om tvåspråkiga individer, eller om hur man effektivast kan skapa sådana individer eller ett gott språkklimat. Den handlar om hur man bäst skapar ett tvåspråkigt Finland ur samhällelig synvinkel. Lätt föråldrad gällande administrativa indelningar och svenskspråkig tv låter Taxells text från 1986 som den kunde vara ryckt ur dagsdebatten:

  • Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång […] är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats. Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga. Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om samhällets struktur och identitet? För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.  

Det enda Taxell alltså säger är: om man är intresserad av att det finns något svenskt inslag i Finland i framtiden (utöver att man pratar svenska i familjeförhållanden) behövs svenska enheter. Börjar man tumma på principen om enspråkiga enheter, och speciellt i något så grundläggande som i den grundläggande utbildningen, så är det slut. Finito.

I förlängning: Om någon på den finska skoladministrationssidan eller i privat regi vill arrangera språkskolor med svenska som andra språk, så varsågod! Det skulle jag applådera stort. Men när det börjar ställs krav på att de svenskspråkiga borde ge upp sin skolautonomi på lösa antaganden om ”bättre samförstånd mellan språkgrupperna”, eller förespråkarna för tvåspråkiga skolor kastar in känslomässig bullshit-argumentering om att ”finlandssvenskarna idag isolerar sig i reservat”, då blir jag arg. När har förresten ordet ”reservat” blivit ett fult ord?

Sedan har jag märkt att en annan begreppsutredning ofta behövs: Svenskspråkiga enheter handlar inte om sär-rättigheter  eller privilegier för de svenskspråkiga , utan om lika rättigheter (yhtäläinen oikeus vs. etuoikeus). För er som ännu inte förstår: Bara om landets finskspråkiga inte alls skulle få gå i skola, skulle svenskspråkiga skolor vara ett privilegium.

Men tillbaka till tvåspråkiga skolor: Som en större, övergripande filosofisk fundering kan man också försöka föreställa sig en framtid där alla finlandssvenskar p.g.a. tvåspårkiga skolor blivit (åtminstone i beslutsfattarnas ögon) perfekt tvåspråkiga. Vad finns det då för incitament att längre bevara svenska ställning som officiellt språk i Finland? Jag brukar vanligtvis inte använda denna sorts  ”slippery slope”-argumentering, men det ligger lätt till hands att tro att en del av vissa politiska påverkares iver över tvåspråkiga skolor bottnar i detta hägrande slutmål.

 

Men som jag också tidigare sagt i många sammanhang: Trots att grundregeln bör vara enspråkiga skolor skall det förstås alltid finnas plats för experiment och flexibilitet. Det här kan bra gälla även i små kommuner med svenskspråkig majoritet. Varför inte också (som Micaela Romantschuk föreslagit) till exempel i huvudstadsregionen tänka sig en tvåspråkig skola vars målgrupp är barn från genuint tvåspråkiga familjer, och som pedagogiskt tar barnens bakgrund i beaktande.

Men experiment och försök skall vara undantag baserade på väl underbyggd fakta. Min åsikt är att sådan fakta inte är att kommunen nu skall spara pengar.

Uppdatering 21.8.2014: Taxells artikel där han presenterar ”paradoxen”
Uppdatering 6.2.2016: Tog bort onödiga parenteser, förenhetligade kursiverade ställen och rättade några stavfel.

Post festum: EU-valet

Så är då EU-valet förbi. Ur Svenska folkpartiets synvinkel blev rösträkningen och valvakan till sist inte en likadan thriller som gången innan, då partiet med ett nödrop slank in på den sista, trettonde platsen. Denna gång spurtade SFP in på en klar och tydlig tionde plats, även i en situation då valdeltagandet ökade en aning. Traditionellt har ju ökat allmänt valdeltagande inte ansetts gynna SFP, vars väljare påstås rösta något flitigare än genomsnittet. Jag har dock alltid sagt: ökar det allmänna deltagandet, ökar förstås även SFP-väljarnas (eller sympatisörernas) valdeltagande.

Om de avgörande rösterna sedan kom på grund av att Sannfinländarnas Jussi Halla-aho i sin videouppmaning slog fast att en soffliggarröst är lika med en röst på SFP, och att ”finländarna” borde gå man ur huse för att få ut SFP ur EU-parlamentet – ja det kan man spekulera i. Själv misstänker jag att mycket annat spelade in. Främst en ganska lyckad kandidatuppsättning och en lyckad kampanj – speciellt på Åland (vilket tyvärr ganska många SFP:are i hastigheten glömde bort under valnattens kommentarer). Det är mycket sällan endast en aspekt avgör ett val, så det var nog inte Halla-aho som ”räddade” SFP:s mandat, så som Paavo Lipponen fick det till.

För SFP:s del var det intressant att sittande EU-parlamentarikern Nils Torvalds fick ett så stort individuellt röstetal. Jag erkänner att jag själv trott på ett betydligt jämnare resultat, fördelat på tre-fyra röstmagneter. Detta speciellt efter att Torvalds kampanj kändes en aning håglös och oinspirerad. Fick Torvalds en drös tilläggsröster som gavs av väljare som inte normalt skulle rösta på SFP i nationella val, och som nu ville satsa på ett ”säkert kort”? Man kan bara spekulera, eftersom det inte finns något sätt att ta reda på SFP-rösternas fördelning mellan ”de som alltid röstar SFP” och de som sympatiröstade (eller om sådana ens fanns i betydande mängder).

Fastän Torvalds kanske inte i alla lägen representerar mina åsikter, gläds jag ändå åt att en saklig, hårt och idogt arbetande politiker blev vald, och inte en kändis. Åtminstone i denna kandidatbukett stod inte Jörn Donner längre för någon större röstskräll, men visst kom hans över 8000 personliga röster till stor nytta. Men värt att åter i detta sammanhang lyfta på hatten för den åländska kandidaten Britt Lundberg: över 11000 röster.

Fräscht nog valdes inga kändisar in i den finländska gruppen denna gång, om man inte anser att Paavo Väyrynen hör till den kategorin. Vad man än tycker har karln en remarkabel politisk ”staying power”, och fastän vi i mångt och mycket ser olika på saker känner jag också en viss dragning till hans inopportuna, EU-kritiska hållning. Eller kanske den inte är så inopportun: 70000 röster kan väl inte ha helt fel. För övrigt ett genialt drag av Centern, att ha två toppkandidater med nästan diametralt olika syn på EU: Väyrynen och Olli Rehn. Även i SFP:s kandidatbukett hade jag gärna sett ens ett lite stänk av EU-kritisk hållning, nu var alla nästan rörande eniga.

Att det inte blev en jämn fight bland SFP:s ”huvudkandidater” (dit räknar jag de kandidater som på riktigt gett sig in i leken med en påkostad och synlig kampanj) blev säkert en besvikelse för många, inte minst kandidaterna själva. Tidigare framgångar i EU-, riksdags- eller kommunalval tycktes inte denna gång kunna omsättas i personliga röster. Med lång personlig erfarenhet av att ställa upp i kommunalval (med mycket blygsamt resultat) är mina tröstande ord: det finns inga ”säkra” röster, och ingenting kan vara mer bedragande än ”stämningen på fältet”. Varje val är unikt: väljarpsykologin är oförutsägbar, medkandidaterna är andra än förra gången, och de som var med förra gången kan ha helt nya utgångspunkter i förhållande till dig själv, och så vidare.

Glada valarbetare under Österbottens Stormässa i Korsholm

För övrigt misstänker jag att ”stämningen på fältet” – alltså vad en handfull partitrogna + några intresserade – kan förmedla kandidaterna och funktionärerna på gator och torg eller via sociala media – är en usel indikator på valutgången. De stora och rörliga – de avgörande – väljarskarorna rör sig annanstans och får sina impulser på ett ganska oförutsägbart sätt. Här är jag säker på att partiordförandens framträdanden i tv spelar en mycket större roll än de flesta tror, och Carl Haglund har definitivt trovärdighet i detta svåra medium. Där hans två företrädare lätt trasslade in sig i lite svårtolkade finurligheter och ironi (som tyvärr lätt missförstås av den stora publiken) har Haglund fått många poäng för klara och tydliga budskap. I tillägg anses han höra till de få som kan ge Timo Soini svar på tal – säkert ett resultat av att de länge verkat i samma kommunfullmäktige i Esbo. Det är solklart att detta på ett positivt sätt påverkar bilden av hela partiet och dess kandidater. Om detta ”momentum” (för att använda ett populärt ord) sedan kan omvandlas i större understödssiffror i det kommande riksdagsvalet återstår att se – inte sedan Taxells och Norrbacks tider har SFP:s understöd i riksdagsval krupit över 5-procentsstrecket.

En sak är jag ändå villig att konstatera på basen av SFP:s resultatlistor: SFP har kanske definitivt omvandlats till vad jag skulle vilja kalla ett socialliberalt grönt parti. Jag skulle nästan inte vilja använda ordet ”borgerligt” längre, för det verkar som om till exempel högerkanten i klubbkavaj för länge sedan gett upp. Den gruppen röstar på samlingspartiet (denna gång personifierat i Alexander Stubb). SFP har nog aldrig lyckats reparera det fatala misstaget att i praktiken röka ut SFP:s högerfalang år 1973, då SFP anslöt sig till de partier som svansade efter president Kekkonen genom att stifta en undantagslag för hans återväljande. Utbrytaren Georg C. Ehrnrooths Konstitutionella högerpartiet hade sedan några framgångar, men partiet ebbade ut i början på 90-talet, och partiets väljare återkom nog aldrig till SFP.

Eller så har jag helt fel. Kanske klubbkavaj-högern överlag är ett utdöende släkte på väljarkartan? Världen har gått vidare, och dagens stora väljarskaror i Finlands befolkningscentra är – oberoende av social status – intresserade av helt andra saker än de ”traditionella borgerliga värden” som man kanske idag främst hittar på de onekligen lätt geriatriska samlingsplatserna av typ Svenska klubben eller Handelsgillet.

”Extremhögerns” framgångar
Det finska valet bjöd alltså inte på några omvälvande saker, men valnattens analytiker och kommentatorer var synbarligen skakade av att de nationalistiska populistpartierna gick så kraftigt framåt, bland annat i Storbritannien och Frankrike. Många i media rubricerade de här framgångarna som att ”extremhögern” gick framåt, men då sätter man nog i mitt tycke fel etikett på det hela, med risk att rikta uppmärksamheten på alldeles fel saker. En fjärdedel av fransmännen (Front Nationals stöd i EU-valet) har förstås inte över en natt förvandlats till ”extremister”. De flesta av de här partierna är kanaler för missnöje – och oftast ett missnöje som representanter för övriga, etablerade partier inte alls förstår: de har för länge sedan blivit insulerade från ”verkligheten som den upplevs där ute” – även i de fall den verkligheten skulle vara baserad på felaktiga fakta.

UKIP:s Nigel Farage, en av de mer underhållande MEP:arna.

Jag tycker det finns goda skäl att tala om riktiga extremiströrelser och extremistpartier när det är berättigat (oftast suddas axeln vänster-höger helt ut där, som med Golden Dawn i Grekland), men UKIP eller Front National är nog inte sådana. Att vara kritisk till EU eller att t.o.m. förespråka ett utträde ur EU eller Euro-området är inte ”extremism”. Att vara kritisk till invandring (eller att t.o.m. korkat nog föreslå stängda gränser och interna passkontroller) är inte ”extremism”. De är politiska ställningstaganden till tidigare fattade, politiska beslut, och de skall motarbetas med politiskt resonemang, inte med demonisering eller stämpling. Allmänt: det finns förstås många nyanser i EU-kritiken, och man måste kunna få diskutera EU som politiskt projekt – även fränt kritiskt – utan att automatiskt knippas ihop med ”extremister”.

Men i samma veva är det förstås skäl att konstatera att det ovan sagda inte gör de här partierna ofarliga. Och det handlar inte om att enskilda galenpannor ibland hörs i deras led. Att många i etablissemanget så benäget vill sätta fel etikett på de här partierna beror på att framgångarna egentligen inte handlar om ”extremism”, utan om att stora väljarskaror i mitten nu röstar på dem (precis som stora skaror av sådana väljare som tidigare röstat på Centern eller Socialdemokraterna nu röstar på Sannfinländarna i Finland). Historiskt brukar även diktatorer komma till makten genom demokratiska val och inte genom extrema handlingar, och det finns inget som säger att inte de här populistiska/nationalistiska missnöjespartierna kan kapas av någon megaloman. Riktiga extremistpartier förblir oftast små, med relativt lite inflytande. Den stora faran uppstår alltså när starka centerkrafter börjar skvalpa omkring med underliga agendor.

Är religionerna en naturlig del av evolutionen?

Då Darwin fyllde 200 år år 2009 skrev jag följande artikel om hur evolutionsläran även kan förklara uppkomsten av religion. Artikeln ger mycket bakgrund till många av mina ståndpunkter i frågor om religion och humanism, så jag återpublicerar den här.


Charles Darwin insåg genast då han publicerade sin teori om naturligt urval att den innebar inte bara konsekvenser för biologin, utan även bäddade för en krock med den samtida religiösa tron.

– Det var denna kontrovers som åtminstone delvis fick honom att skjuta på publiceringen av teorin med tjugo år, och som också förklarar hans försiktighet att diskutera hur teorin kunde tillämpas på människan. Det säger John Teehan, som forskar i religiös moraletik vid Hofstra University i New York.

I sin bok ”Om arternas uppkomst” på nästan 500 sidor nämner Darwin människan bara en gång. I några meningar i slutet av boken föreslår han att hans idéer eventuellt kan kasta ljus även på människans härkomst och historia.

– Man förstår hans försiktighet. Nästan genast tog läsarna fasta på vad evolutionen hade för konsekvenser för mänskligheten, och religionen stod genast i diskussionen mittpunkt, säger Teehan.

Enligt Teehan låter ämnet bekant även för dagens människor. Konflikten pågår fortfarande, speciellt i USA. Enligt Teehan har de som bokstavligen tror på Bibeln fullständigt rätt i att det inte går att godkänna Darwins evolutionsteori och samtidigt tro på en bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen. Berättelserna utesluter nämligen varandra.

Redan på 1830-talet var Charles Darwin en vetenskaplig kändis. 

– Men de bokstavstrogna kreationisterna måste också kasta överbord mycket annat. Samtidigt som de skippar evolutionen är de tvungna att avsäga sig modern fysik, astronomi, kemi, arkeologi, geologi och paleontologi, eftersom alla de här vetenskaperna pekar på ett dynamiskt och mycket gammalt universum. För att kreationismen skulle vara korrekt, borde alltså alla de här vetenskaperna ha fel, och inte bara i detaljerna, utan i fundamenten. Det är detta faktum som betonas för lite då debatten om evolution och kreationism pågår, eller då man diskuterar om kreationism borde läras ut som ett ”alternativ” i klassrummen.

Enligt Teehan är det förstås lika klart att många religioner och många religiösa personer inte läser sina heliga skrifter bokstavligen. Den katolska kyrkan gör det inte, liksom inte många protestantiska kyrkor. De flesta judiska samfund har inte heller haft problem med att integrera evolutionen i sin religiösa världssyn. Situationen gällande islam är enligt Teehan mer komplicerad, men det finns också muslimska röster som talar för evolution.

– Det intressanta är vad de fundamentalistiska utfallen mot evolutionen lett till, även i vetenskapliga kretsar. Det är många som idag inte vill peka ut någon kontrovers mellan religion och evolution. Man drar ett streck i vattnet och säger att evolutionen hör till empirisk forskning, medan religionen befattar sig med frågor om moral och andlighet.

Enligt Teehan är den här inställningen säkert strategiskt vettig i dagens upphetsade klimat, men den behandlar både evolutionen och religionerna mycket ytligt.

– Det är solklart att det fortfarande finns många religiösa traditioner som allvarligt krockar med Darwin. Vi kommer inte bort från det faktumet bara genom att konstatera att vi inte tycker lika. För miljoner människor är det fråga om deras orubbliga världssyn, och evolutionen passar inte in i den synen, säger Teehan.

De som vill lappa ihop förhållandet mellan Darwin och Gud borde enligt Teehan kanske hellre säga att det inte behöver finnas någon inneboende konflikt mellan de två, och att det i många religiösa syner finns plats för båda. Det stämmer bättre med verkligheten, och respekterar de många religiösa världssyner som finns.

Darwins största påverkan på religionen ligger dessutom enligt Teehan inte i kontroversen mellan evolution och kreationism. I slutet på sitt storverk målar Darwin upp hur hans insikter kan få konsekvenser även för psykologin. Nu, 150 år efter hans banbrytande idéer, börjar de bära frukt.

– Hjärnan är ett fysiskt organ och som sådant utsatt för precis samma naturliga urval som alla andra organ i kroppen. Därför måste alla studier av hjärnan ta i beaktande de utmaningar människan klarat av för att framgångsrikt överleva och föröka sig genom evolutionshistorien. Med den utgångspunkten kan man söka fram de kognitiva och emotionella verktyg som gynnat människan.

Forskare från många områden har de fyrtio senaste åren forskat i människans beteende och uppfattningar, och beskrivit människans sexualitet, samarbetsförmåga, sociala organisation och moral utgående från evolutionsteorin. De senaste femton åren har också många evolutionsteoretiker riktat uppmärksamhet mot religionen. Den här fascinerande forskningen är ett relativt nytt område, och därför behäftat med både växtvärk och skepticism, men den utgör ändå en av de mest spännande linjerna när det gäller modern religionsforskning.

Anubis
Den egyptiske guden Anubis ledsagade de avlidna till Osiris domstol i underjorden där han placerade deras hjärtan i den ena vågskålen av en balansvåg, och en fjäder från rättvisans gudinna Ma’at på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i efterlivet.

Enligt Teehan är ett av de viktigaste mentala verktygen i evolutionär psykologi vår starka förmåga att upptäcka ”aktörer” i världen.

– Vi bildar oss t.ex. en bestämd uppfattning om vad andra människor har för syften då vi ser dem utföra handlingar eller då de talar; vi kan nästan automatiskt uppfatta mål och mening. Men vi lyckas även använda förmågan på icke-levande objekt. Då datorn krånglar förnimmer vi en ”aktör” som försöker göra livet surt för oss, trots att vi egentligen vet att datorn inte lever, och alla fel kan förklaras i tekniska termer.

Enligt Teehan är vår förmåga att se aktörer ännu mer sofistikerad än så.

– Tänk dig att ligger i säng en sen kväll. Du hör ett sakta klirr någonstans i huset. Det kan finnas många förklaringar: en svajande gren söndrade ett fönster, vibrationer fick ett glas att trilla i diskhon, eller kanske katten fällde en kaffekopp. Chansen är ändå stor att du tolkar situationen som om någon gjort någonting, det vill säga att en inbrottstjuv är i farten. Vi behöver alltså inte se djur eller människor utföra handlingar för att uppleva aktörer – och det finns goda evolutionära skäl för det. Aktörer kan i vissa fall önska oss illa, och man kan inte alltid vänta tills man faktiskt ser någon, innan man måste skrida till åtgärder.

– Vi är alla ättlingar till människor som för länge sedan överlevde på grund av att de var överkänsliga för aktörer. I tvivelaktiga situationer är vår evolutionärt betingade utgångspunkt oftast att uppleva en aktör, även om det inte i verkligheten finns någon. Det är inte fråga om ett intellektuellt beslut utan ett strategiskt beslut, med emotionella övertoner.

Enligt Teehan är det samma instinkt som ligger som grund för människans uråldriga tro på gudar. Vår förfader fick en enkel förklaring till prasslet i buskarna: det var en tiger. Men vad kan förklara åskan och blixtarna, och himlakropparnas majestätiska färd på himlen?

Evolutionära teoretiker har också upptäckt andra mentala verktyg, som alla bidrar till bilden av religion. Teehans eget forskningsområde gäller religiösa moraltraditioner, som han tror att har upprinnelse i en och samma utvecklingsstyrda moralpsykologi.

– Moraltraditioner kan också förklaras som en följd av naturligt urval, även om den religiösa ståndpunkten är att de dikterats av en gudom. Vad betyder detta för religionerna? Främst att Darwins utmaning sträcker sig mycket längre än bara till att bli tvungen att omtolka valda stycken i de heliga skrifterna.

Teehan säger att religionens evolutionära rötter pekar på en gemensam mänsklig upplevelse av gudomlighet som löper som en röd tråd genom alla olika religioner, d.v.s. att alla religioner försöker uttrycka en djupare, gemensam moralisk sensibilitet.

– Kanske den här djupare versionen av verkligheten kunde överbygga konflikterna och skapa en verklig koppling mellan alla människor; visa oss den moraliska stig som gör det möjligt för oss att vara medlemmar i en delad mänsklighet?

Enligt Teehan finns det förstås redan en sådan världssyn – den kallas för humanism.

– En av de största amerikanska filosoferna, John Dewey, skrev på Darwins hundraårsdag år 1909 en essä om hur Darwins evolutionslära, som då fyllde femtio, inverkat på filosofin. Dewey konstaterade att Darwins lära, trots farhågorna, inte lett till totalt moraliskt förfall, inte tagit bort livets skönhet eller förunderlighet, och inte gjort vår existens meningslös.

Genom att helt och fullt integrera mänskligheten och den mänskliga upplevelsen i naturen, blir naturen vårt riktiga hem. Genom att undergräva vår tro på urgamla och oböjliga dogmer, kan vi mer än tidigare ta ansvar för vårt eget öde, och genom att hitta en naturlig förklaring till våra mest upphöjda värderingar öppnar evolutionen möjligheten att genomsyra vår naturliga existens med en känsla av andakt. 

– Oberoende om vi vill kalla denna sorts grundstråk en religion eller inte, skapar en sådan världssyn förutsättningarna för vad Dewey kallar en ”gemensam tro”. Dewey säger att en humanistisk världssyn återfinns även inom religionerna, och alltid utgjort den bästa sidan av dem, men att den alltför ofta överröstas av interna strider och kamper mellan olika doktriner.

– Så intressant det skulle vara, om Darwins största inverkan på religionen, trots de bittra attackerna på honom från fundamentalistiskt håll, skulle vara att frigöra religionens bästa sidor!

Smakfullt eller smaklöst – försvarsministern som fotomodell

Så har då försvarsminister Carl Haglund sällat sig till de ”moderna” politikerna, som så att säga tänjer på de etablerade gränserna genom att ställa upp som fotomodell i Helsingin Sanomats månadsbilaga, med Mannerheimmuseet som fond.

Låt mig kort slå fast varför detta är problematiskt, ut många synvinklar.

Kläderna gör mannen, det stämmer. Och visst var det så att Urho Kekkonens blev en politiker av rang först då någon av hans flickvänner fick honom att klä sig snyggt och statsmannamässigt. Även Mannerheim själv var intresserad av snygga kläder (och uniformer), och visste hur avgörande ett första intryck kan vara – eller hur mycket mera självsäkerhet man kan få av att vara rätt klädd vid rätt tillfälle. Likaså har även Carl Haglund gjort namn av sig av att vara snyggt klädd i offentliga sammanhang. Så vad är då problemet med Haglunds ”modiga” drag (som någon av Hbl:s enkätmakare fått det till)?

Följande:

  • Det finns en dold gräns som utövare av offentlig makt inte borde överskrida. Det är gränsen där de lätt uppfattas alliera sig med kommersiella intressen. Artikeln i HS är inte ett referat av Carl Haglunds, försvarsministeriets eller SFP:s politiska ställningstaganden. Den är inte ens ett ”hemma-hos”-porträtt på privatpersonen Carl Haglund (förutom några triviala detaljer som han nämner). Det är en redaktionell reklam gjord i samarbete med de modefirmor som levererat kläderna till fotograferingen. Försvarsministern har alltså ”sålt sig” till några modefirmor. Detta oberoende om några pengar bytt ägare efter fotograferingen, eller inte.
  • Det egna motivet för Haglunds medverkan är svårt att tolka som något annat än en uttryck för den idag så vanliga politiska narcissismen. Om tanken var att promovera Mannerheim, Mannerheimmyten eller Mannerheimmuseet så blev det ordentligt snedtänt: Haglund är sannerligen inte någon Mannerheim (åtminstone inte ännu) – hur många hyllmeter han än har om marskalken hemma i bokhyllan. Men främst borde Haglund ha ställt sig frågan: skulle Mannerheim ha ställt upp på något liknande? Knappast. Mannerheim hade betydligt mer finess än så.

Frågan som borde ställas är: vem vinner på detta? Försvarsministern (och den institutionens trovärdighet)? Haglund som politiker? Nej, den enda som på riktigt vinner är de klädmärken som nu har fått en ”endorsement” av Finlands försvarsminister. Och HS, som kanske säljer några extra lösnummer – och på något sätt analyserar ihop det att handla om ”den metrosexuella Mannerheim som SFP:s frontfigur, vilket tilltalar dagens urbana unga”. Eller Hbl, som i kulturchefens blogg spekulerar om tilltaget är fråga om någotslags queer-uttryck. Suck.

Här ett litet tips till er alla: Idén med att klä sig snyggt är att inte göra någon affär av det – i ordets alla bemärkelser. Nu blev det bara en klibbig eftersmak av kvällsjournalistisk självpromovering á la Alexander Stubb.

Jag vet nog att det till alla politikers adelsmärke hör att promovera sig själva (speciellt i valtider) – men åtminstone borde en skicklig politiker maskera det till att gälla promovering av en idé eller en ideologi – inte enbart sig själv.

Eller så är jag hopplöst gammalmodig och idealistisk. Kanske detta är dagens melodi? Vi vet ju att politik och kommersiella intressen är intimt sammanflätade, och att den makthavande eliten i de flesta ”västerländska demokratier” även i övrigt smidigt struntar i de gränser som målats upp som omutbara i läroböckerna om folkstyre. Det tycks inte finnas några gränser längre, ens i vår idealbild av politik – allt är bara showbusiness, och allt är till salu. Till och med Mannerheim har förpassats till att bli enbart rekvisita för en photo-shoot.

Hoppas ni åter förstår att jag inte har något emot Carl Haglund som person – det här är inte personligt. Jag råkar också tycka att Haglund hör till de mer vettiga av alla SFP-politikerna, och det i många avseenden. Men just nu är han försvarsminister – och hans ageranden tolkas utgående från det.

Varumärkenas fascination – och Guggenheim

Folk tycks överlag gilla att identifiera sig med olika varumärken, och gillandet har bara ökat i och med nätet och dess möjligheter för likasinnade att samlas kring sina favoriter. Detta fenomen har företagen benäget hakat på, och idag kan man t.ex. på Facebook gilla sina favoriter, för att därefter få… ja, åtminstone uppdateringar på vad företaget pysslar med, och kanske möjlighet att delta i någon tävling nu och då.

Företagen själva talar själva om tvåvägskommunikation och dialog med konsumenterna, men själv har jag aldrig förstått varför man skulle göra gratis reklam för ett företag, som i grund och botten endast är intresserat av två saker: sitt eget resultat, och på vilket sätt din plånbok kan hjälpa till att förbättra sagda resultat.

Jag skulle t.ex. aldrig ”gilla” en kafé- eller hamburgerkedja på Facebook, lika lite som jag skulle bära kläder med deras logo på, eller som ett nöt ställa mig i en halvtimmes kö, bara för att få smaka på deras likriktade utbud då en ny enhet råkar öppna.

Den här långa inledningen behövs som en grund för en hypotes som utkristalliserats för mig den senaste tiden. Samma varumärkstänkande jag beskrivit ovan tycks idag kunna skönjas även på konstens och kulturens område. Speciellt tydligt tycker jag mig ana detta när det gäller debatten kring ett eventuellt Guggenheim-museum i Helsingfors.

Förutom de som av princip  motsätter sig, eftersom att det alltid finns något ”viktigare” att satsa pengar på än kultur, kan man se två läger i debatten:

  • de skeptiska frågeställarna, som hyser stora farhågor gällande de optimistiska uträkningarna, och som vill ställa projektet i relation till hur inhemska kulturella strävanden kan påverkas av ett Guggenheim.
  • förespråkarna, som hänvisar till huset som en säker turistattraktion, och som dessutom skulle generera arbetstillfällen och sociala intäkter.

De två lägren kommer nog aldrig att kunna enas om något, eftersom inget i debatten gäller innehåll. Man diskuterar kostnader, besöksantal och licensavgifter, och glömmer totalt bort det konstnärliga innehållet. I själva verket tycks den frågan vara av helt underställd rang; debatten kretsar mest kring förespråkarnas poäng att det är huset själv (ritat av någon stjärnarkitekt) som kommer att dra folk, och skeptikernas rädsla för vem som till sist får betala hela kalaset.

Jag är en stor vän av konst. Om jag besöker en stad, vare sig i hemlandet eller utomlands, ingår konstmuseet eller museerna alltid i mitt standardprogram. I min repertoar ingår både klassisk och modern konst. Ofta kan jag vandra i museerna i flera timmar, till förtret för mitt resesällskap, som hellre vill shoppa eller sitta på restaurang (vilket jag nog också gör). Detta konstintresse gör att jag stortrivs i städer som London, där det t.o.m. efter flera besök alltid finns något nytt och spännande att se. (Den enda gång jag besökt New York var Guggenheim tyvärr stängt för renovering, så det blev bara MoMA den gången). Men som sagt, även mindre städer och mindre museer är intressanta.

Väl värt ett besök: National Gallery i London
Ett måste: Ufizi i Florens

Att jag ändå i Guggenheimfrågan tenderar att räkna mig till de skeptiska frågeställarna kanske därför kommer som en överraskning. Men om jag kopplar ihop hela frågan till min varumärkesdiskussion ovan, kanske du förstår vad jag menar. Min hypotes är att samma varumärkestänkande som styr människorna som ”gillar” varumärken på FB, styr mångas inställning till varumärket Guggenheim och i förlängningen museiprojektet. För dem räcker det med varumärket – det övriga är inte så viktigt. De mest barnsliga uttrycken rör sig på en förvånande låg nivå av självkänsla: ”Vi borde vara glada för att Guggenheim är intresserade av oss”.

Javisst. Guggenheim är ett välkänt och fint varumärke. Solomon Guggenheim-stiftelsen har i därför i många år strävat till att förkovra sin förmögenhet genom att sälja varumärket via franchising (i princip exakt samma sak som en hamburgerkedja). Ett museum får tillstånd att kalla sig Guggenheim för en furstlig licensavgift, och sedan en årlig franchising-avgift.

Men ett varumärke kan också tappa sin lyster. En eventuell skandal eller pinsamma avslöjanden, eller bara illvilliga rykten, kan fort (speciellt med den makt som horderna på Facebook idag har) göra ett varumärke till något ingen vill ha något att göra med. Eller så bara falnar varumärket med tiden.

Nu säger jag inte att det finns sådana överhängande faror med varumärket Guggenheim, men redan möjligheten att man kanske om 10 år sitter med ett museum som har ”fel” namn, men där man skall avskriva licensavgiften för namnet i tio år till, borde få oss att tänka efter.

Nyligen presenterade Guggenhiem-stiftelsen en ny Guggenheim-plan på en ny tomt. En PR-sajt finns också öppnad ”för att stimulera den öppna debatten” (som dock tydligen skall ske enbart på finska). Det finns också nya uträkningar på vad det hela kan kosta, och vad eventuella samhällsintäkter kan bli.

Efter att ha läst förslaget kan jag bara räkna en förtjänst på Guggenheim-stiftelsens konto: den årliga franschising-avgiften har i det senaste förslaget halverats (till en miljon euro), och summan är bunden till att besökssiffrorna uppnås. Licensavgiften på 30 miljoner dollar för 20 års rätt att använda namnet kvarstår dock.

I det senaste förslaget har man också ökat besökssiffrorna, andelen företagssponsorering och museets beräknade intäkter (och t.o.m. statens skatteintäkter) samt minskat på kostnaderna – och voila: förslaget blir betydligt mer aptitretande.

Idén är att göra det hela lite mer sväljbart för de politiker som skall besluta i frågan, men de nya beräkningarna kastar ju nog ett lätt löjets skimmer på siffrorna: tydligt är att beräkningarna är tagna ur luften, och att de vid behov går att dra något nytt ur hatten tills man nått siffror som politiskt kan röstas igenom.

Vad som på riktigt sedan sker vet ingen. Det är väl lite som med västmetron och all plötslig förvåning över att den blir dubbelt dyrare än ”beräknat”: prislapparna på de här projekten måste alltid göras politiskt smältbara – sen byggs projekten nog färdigt oberoende vad de riktiga kostnaderna blir.

Min skepticism gäller alltså inte om vi behöver ett konstmuseum till (jag gillar ju dem, och de får gärna bli fler i Helsingfors), och inte heller så mycket vad det hela kommer att kosta, och vem som betalar. Men är Guggenheim det rätta? Mina slutsatser:

  • Guggenheim kommer, det är redan bestämt på högre ort. Debatterna, diskussionerna och kommande omröstningar är till största delen politisk teater.
  • Vi vet att det blir dyrt, och troligen mycket dyrare än vad som beräknats.
  • Spelar det någon roll att det blir dyrt? Kanske inte så mycket. Konst och kultur får nog kosta, även om tiderna är svåra och det finns andra lovvärda projekt.
  • Licens- och franschising-avgifterna rimmar illa med konst och kultur, det luktar lite för mycket hamburgerkedja. Glöm inte att Guggenheim-stiftelsen främst är ute efter att förkovra sin förmögenhet, de är knappast på riktigt intresserade av oss eller våra förehavanden.

ps

Ännu en kommentar till Guggenheim-stiftelsen nya förslag: Förslaget lyfter fram Bilbao som ett lämpligt jämförelseobjekt, trots att Bilbao och Helsingfors (eller deras närområden) varken sociologiskt/befolkningsmässigt, historiskt eller geografiskt har något alls gemensamt. I jämförelsen radas även upp en massa effekter som stiftelsen räknar ut att museet haft på Bilbao och Baskien – men Bilbaos förnyelse var förstås en mycket större och mer invecklad process än bara öppnandet av ett museum (detta nämns med liten text i en fotnot).

Var det bara Nazityskland som registrerade etnicitet?

För klarhetens skull: Jag röstar aldrig på sannfinländarna, och jag försvarar inte i denna text Sannfinländarnas allmänna politiska ställningstaganden. Jag försvarar inte heller de åtgärder som Nazityskland genomförde gentemot olika etniska grupper.

Sannfinländarna gillrade igår en politisk fälla som förutsägbart fick många att falla dit pladask, med högljudda och indignerade reaktioner i Facebook- och blogosfären. Den samlande kontentan av domsutslagen i folket tribunal blev: Sannfinländaren Olli Immonen vill införa etnisk registrering i Finland, precis som nazisterna. Till och med justitieminister Anna-Maja Henriksson föll för detta enkla trick, och jämförde Immonens förslag med tiderna under Nazistyret i Tyskland (åtminstone enligt Hbl:s rapportering).

Som vanligt hade ingen orkat ta sig till Immonens egen text, där han främst hänvisar till FN-organet UNECE:s rekommendationer gällande folkbokföring (pdf här), där man konstaterar:

413. Countries with a culturally diverse population may wish to collect information on the ethnic identity (or composition) of the population, on mother tongue, the knowledge and practice of languages as well as on religious communities and denominations.
414. They may also wish to collect information on the ethno-cultural characteristics of parents and grand-parents (ancestry) to gain a deeper understanding of the origins of the population and of integration processes.

Immonen hänvisar också till USA, där denna sorts registrering gjorts vid varje folkräkning. (I USA, där man frågar efter ”ras”, motiverar myndigheterna förfarandet med åtgärder som brukar kallas ”positiv diskriminering”). Immonen nämner också Storbritannien, som har ett liknande myndighetsregister med samma motiveringar.

En reklam avsedd att få LBGT-personer att registrera sin sexuella preferens i samband med USA:s folkräkning 2010. Nazism?

Det blev alltså 5-0 i matchen Immonen-Henriksson, där Henriksson i efterhand alltså ser ut som om hon klumpat ihop FN och USA med Nazityskland, eller framstår som en person som ironiskt nog inte vill behandla minoriteter positivt.

Men i sig är den matchen ganska ointressant som ämne för en filosofisk diskussion. Mitt största problem med reaktionerna på Facebook gäller den ryggmärgsreaktion som uppenbart ligger bakom kommentarerna: Ett förslag eller en idé sågas eller baktalas, inte på grund av vad som sägs i förslaget, utan på grund av vem som frambär det. 

Jag är ganska säker på att många av de upprörda kommentatorerna skulle bli mäkta förvånade, kanske till och med indignerade, om ett förslag de själva framförde, reflexmässigt skulle sågas med den enda motiveringen att förslaget framförs av en finlandssvensk (eller en person tillhörande någon annan identifierbar grupp).

En annan bra tankeövning är att läsa och känna efter  reaktionerna på följande, fiktiva pressmeddelande:

Finlands minoritetsombudsman föreslog idag att alla Finlands etniska minoriteter borde erbjudas möjlighet att officiellt registrera sin etniska tillhörighet i folkbokföringen.
– Om vi kan inkludera alla minoriteter i systemet skulle det ge dessa grupper en röst i beslutsfattandet, underlätta integrationen av invandrare, och även förbättra dessa gruppers inre sammanhållning, sade minoritetsombudsmannen.

Kändes det annorlunda? I sak är detta så gott som exakt samma förslag som Immonens, bara avsändaren och de språkliga broderierna är lite annorlunda.  Vänta nu, säger någon: ”Vi vet ju att alla sannfinländare är högerextremister, så det kan inte vara frågan om annat än att de vill ha ett system som i Nazityskland”. Också på FB har jag diskuterat med människor som i sten påstår sig veta vad Immonens eller sannfinländarnas ”riktiga” motivering är.

Ursäkta nu bara, men då talar vi inte längre sak, utan sysslar med rena spekulationer i bästa fall, och demonisering i värsta fall. (Att spekulera i motiven kan förstås vara nog så intressant – se ett allmänt resonemang gällande sannfinländarnas övergripande agenda längst ner – men  de bör alltid avhandlas  separat från sakfrågan).

”Men Immonen skrev att alla människor med samma bakgrund tänker likadant. Hur kan man klumpa ihop människor på det där sättet?” Jaha – och du klumpar alltså inte ihop sannfinländarna till en grupp som tänker likadant?

Många reagerade också reflexmässigt med att en registrering av etnisk tillhörighet automatiskt måste vara olaglig. Det skulle det faktiskt vara (enligt personuppgiftslagen), om det t.ex. var Immonen själv, eller Sannfinländarna, som skulle sätta upp ett dylikt register. Om myndigheterna gjorde det, skulle det naturligtvis vara legalt, eftersom det (och Immonen relaterar här FN-pappret) skulle basera sig på att man frivilligt uppger sin etniska tillhörighet  (som t.ex. i USA).

Ok, vad lärde vi oss av denna affär, finns det en ”take-away”? Kort: Vill man att ens egna förslag skall tas på allvar, skall man också sakligt och analytiskt bemöta andras förslag, oberoende av vem som råkar göra dem.

Så till saken:

Jag tycker Immonens förslag är missriktat av tre orsaker:

  1. Jag tycker registrering av ras eller ”etnicitet” i grunden är en dålig idé, och att alla länder som gör det borde tänka om. Begreppet ”ras” borde inte användas alls om människor, det har ingen vettig motivering.
  2. Våra etniska minoriteter är så små att en registrering i praktiken inte skulle kunna ha några vettiga mål eller konsekvenser. Invandringen är inte heller så stor som FN-pappret avser.
  3. Det är mycket problematiskt att kategorisera ”etnicitet”. Det handlar nödvändigtvis alltid om självkategorisering (Immonen kommer med några övergripande, nästan barnsliga förslag), så vem skall till sist bestämma vilka kategorier som får komma med?

De flesta svenskspråkiga finländare upptäcker i punkt 1 ett stort dilemma (och Immonens andra fälla): Varför får svenskpråkiga registrera sig i Finland, men inte någon annan minoritet? Sågar finlandssvenskarna alltså andra minoriteter, då de automatiskt sågar Immonens förslag?

Detta gäller bara om man anser att språket i sig är en markör för etnicitet. Själv gör jag inte det, utan anser att språkregistreringen i Finland handlar om myndigheternas tjänster till finländarna. (Och när det gäller invandring till Finland, har invandrarna historiskt assimilerats på endera finska eller svenska, så som t.ex. mina tyska förfäder).

I bakvattnen ligger kanske vissa finländares diametralt olika syn på de svensktalande. Det finns nämligen grupper som anser att alla svenskspråkiga även idag är ”invandrare”. Nu spekulerar jag fritt, men slutmålet med Sannfinländarna olika förslag som skenbart omhuldar andra minoriteter kan vara att utpeka myndigheternas svenskspråkiga tjänster som orättvis ”positiv diskriminering” jämfört med andra minoriteter (och som därmed borde avskaffas). Men så är det ju inte – det handlar om likhet inför myndigheterna.

Myndighetspersoner och kommersiella budskap

Så förekommer då Finlands minoritetsombudsman åter en gång som mannekäng i Synsams reklamkampanj för glasögon. Det här är misslyckat och problematiskt och väcker många frågor, som jag inte hittat tillfredsställande svar på.

Låt mig först få undanstökat att jag inte har något emot Eva Biaudet som person. Det här är alltså inte en attack mot Eva Biaudet. Men nu är det inte som privatperson hon förekommer i reklamen, utan som minoritetsombudsman.
Reklamkampanjen är misslyckad på två helt olika plan:
1.
Först kan man konstatera att faktumet att hon på webbkampanjen fortfarande förekommer som ”presidentkandidat” visar att någon på Synsam inte har kontroll över situationen. Har man deltagit i en valkampanj är ”presidentkandidat”  inte en titel man behåller resten av livet (vilket däremot ”president” är, ifall man blir vald).
Men också bortsett från denna småsak är reklamen kommersiellt dålig. Ok, jag förstår indelningen i två bilder, där det på den ena endast syns förnamnet (”vanliga” Eva), och hur glasögonen sedan på den andra bilden ”gör” henne till hennes arbetspersonlighet. Men jag förstår inte vad det tänkta budskapet med att ha henne med är. 
  1. Att minoritetsombudsmannen med nya glasögon får skarpare syn att granska diskrimineringsfall? 
  2. Att vi som uppskattar hennes arbete nu även borde förstå att uppskatta Synsams stora samhällsgärning (finns det en sådan)? 
  3. Att hon är med för att belöna Synsam, som visat sig ta speciellt bra hand om minoriteter, eller varit särdeles icke-diskriminerande? 
Jag tror inte det. 
Som svar på de frågor jag ställde på Facebook fick jag bl.a. att det är ”cool” att hon är med, och med detta drag  ändrar på gamla politiska tabun. Hon är dessutom ursnygg och kan därmed på ett ”sexigt feministiskt” sätt lyfta fram mänskliga rättigheter. Alla alldeles valida åsikter, men i mitt tycke ordentligt felriktade. 
Jag kan hålla med om att Eva Biaudet är jättesnygg. Men vad om vi då i stället hade en lite gråare och vardagligare minoritetsombudsman på posten, eller rentav en ful person? Skulle hen då få en självskriven plats i Synsams reklamkampanj? Knappast. Är snygghet ett kriterium för att vara minoritetsombudman?
Min poäng: om det i denna kampanj skulle förekomma andra personer på viktiga samhällsposter som arbetar för utsatta människor, då skulle jag fatta kampanjens idé. Nu består resten av gänget av bl.a. en moderedaktör, en inredningsarkitekt och några småkändisar. Biaudets arbete och samhällsinsats är i den samlingen lättviktare förstås av helt annan magnitud – vilket bara kan leda till två slutsatser: antingen valde Synsam henne enbart på grund av hennes utseende, eller så för att  ge lite ”legitimitet” åt kampanjen – man hoppas att det viktiga hon gör skall ”smitta av sig” på Synsam.
2.
Det andra, och mycket mer vägande skälet varför minoritetsombudsmannen inte borde delta i kommersiella evenemang, är att (som jag skrivit om tidigare) myndigheter och myndighetspersoner per definition i alla lägen skall föra vår (medborgarnas) talan emot stora och krassa kommersiella intressen, inte alliera sig med dem. Myndigheter skall i alla lägen vara helt neutrala. Det är alltid suspekt då en myndighet eller en myndighetsperson ger ett intryck av att (även indirekt) stöda eller gynna ett visst företag eller dess produkter. Sker detta, påverkar det naturligtvis vår uppfattning om denna myndighets förmåga att förhålla sig neutralt till de ärenden den egentligen är satt att sköta.

I det aktuella fallet  borde väl också Biaudet och hennes rådgivare ha diskuterat ett  scenario där allt slutar slutar i en ordentlig blamage för Biaudet; tänk om Synsams representater (eller någon med bara vag anknytning till Synsam) eller ett Synsam-franschisingbolag plötsligt blir del i ett uppmärksammat diskrimineringsfall? Även om den möjligheten är försvinnande liten, borde minsta risk för braskande rubriker med en leende glasögonmannekäng på bild ha manat till eftertanke.

Minoritetsombudsmannens jobb är ett allvarligt jobb, och minoritetsombudsmannen borde inte förekomma i en reklam (en reklam, för guds skull). Det förringar minoritetsombudsmannen som institution, och ökar inte trovärdigheten i jobbet i minsta grad. 
Man undrar verkligen vem som rådgett Biaudet i denna fråga. Förra gången det skedde levererades i efterhand den lätt löjeväckande förklaringen att Biaudet gick med enbart för pengarnas skull. Det är dyrt att leva i huvudstaden och försörja en rad barn, och bla bla bla.  Om förklaringen verkligen skulle stämma väcks en oroväckande fråga: betalar faktiskt ministeriet så dåliga löner, att minoritetsombudsmannen är tvungen att extraknäcka? Det faktumet borde ju i så fall ha åtgärdats efter den första gången, så hon inte upprepade gånger måste offra sig på kommersialismens altare.

Det är också denna penningförklaring som de personer jag nu diskuterat med vill ge som frikort åt Biaudet. Alla vet vi ju hur dyrt det är att bo i huvudstaden, och att försörja en familj. Men förklaringen håller inte; med den lön Biaudet kan antas erhålla, borde hon ha alla chanser att arrangera sitt liv så att just denna sorts extraknäck inte skulle behövas. 

Pengarna låter alltså mer som en snabbt ihoprafsad bortförklaring (trots att den minsann inte ökar trovärdigheten). Kanske som ett resultat av att något bättre inte gick att hitta på, då det för Biaudet och hennes stab blev uppenbart att tilltaget kanske inte var så lyckat. Alternativen är nämligen lite skrämmande: Om det var ett försök att få uppmärksamhet för minoritetsombudsmannens ”sak” så blev det ju helt fel (se mitt resonemang ovan), och om det var fråga ren och skär fåfänga så blir det ju bara värre. Märk åter att jag inte talar om privatpersonen Eva Biaudet, som förstås får göra precis vad hon vill med sig och sitt liv. Även oövertänkta och omdömeslösa saker – precis som alla vi andra. Men nu gäller det en myndighet med ett essentiellt, viktigt uppdrag.

Jag blir alltid lika förvånad då människor (och nu talar jag inte bara om Biaudet) inte uppfattar och förstår skillnaden mellan att agera som privatperson, eller i rollen av myndighetsperson. Eller som sätter likhetstecken mellan kritik av en myndighetsperson och personlig attack. Kanske det beror på att de offentliga rollerna och privatrollerna  i de små och ganska inåtvända finlandssvenska kretsarna ofta sammanblandas – dessutom mycket benäget av rollinnehavarna själva.  Men det är kanske ämne för ett helt nytt blogginlägg.

Försök argumentera med argument – inte med känslor

Notera, att jag i denna text inte tar ställning till om en eventuell sammanslagen finlandssvensk yrkeshögskola skall ha högsäte i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Jag anser mig inte ännu ha tillräcklig information i frågan. Jag anser inte heller att man inte får ha känslor. Jag bara konstaterar, att diskussionen om den finlandssvenska yrkeshögskolan lett till ett mycket förutsägbart skyttegravskrig mellan norr och söder, där saklig argumentering kastats överbord, och känslorna helt tagit över.

Och då Strömsö-fernissan skalats av, gäller ”debatten” som vanligt inte slutmålet (eller om en sammanslagning överhuvudtaget behövs eller är önskvärd), utan prestigefrågor, som var rektorn skall sitta. Även försök till sakliga inlägg blir då föremål för högljudda skrikkampanjer fulla av fördomar och mycket svagt underbyggda, förutfattade meningar, som leder till att uppmärksamheten leds bort från själva saken.

Här kommer en lista på några falska argument som jag hittills hittat efter en snabb genomläsning av artiklar och kommentarer, och som inte borde få förekomma om man vill diskutera själva sakfrågan  (jag fyller på med mera då jag stöter på dem):

  • Regionerna har fått för mycket, nu är det Helsingfors tur. (Även om det första påståendet skulle stämma, saknar det relevans i de specifika fallen, som förstås skall utvärderas skilt för sig).
  • Det finns ett liv även utanför Ring III. (Det här självklara konstaterandet används ofta, men är förstås inte ett argument för någonting alls).
  • I Nyland bor 133 000 svenskspråkiga, i Österbotten bara 90 000. Därför skall administrationen sitta i söder. (En visserligen intressant siffra som ofta glöms bort, men som knappast kan anses vara ett kriterium för ett beslut i den här frågan). 
  • XX skall inte uttala sig, eftersom han/hon är [välj själv orsak]. (Klassisk Ad Hominem-attack. Man kritiserar inte argumentet, utan misstänkliggör på olika sätt den som uttalar det).
  • Den enda rätta finlandssvenskheten finns i Österbotten. (Hur man trovärdigt skulle kunna mäta något sådant, och vad det ens har att göra med denna fråga går över mitt förstånd).
  • I Helsingfors kan inte ens finlandssvenskarna tala svenska längre. (Även om så vore fallet – vilket bevisligen inte stämmer – har det ingen relevans i detta fall).
  • Att tala för Helsingfors är en krigsförklaring mot regionerna. (En närapå barnslig överdrift).
  • Det går inte att dra likhetstecken mellan dem utanför Ring III och den lilla klick som struttar omkring i Helsingfors vid Svenska Teatern och på Högbergsgatan. Den allt mer förfinskade finlandssvenskheten i Helsingfors borde kastas åt vargarna. Institutioner som Svenska folkskolans vänner, Svenska litteratursällskapet och allt vad de heter kunde flyttas ut till bygderna. (Så här idiotiska kommentarer vet jag inte hur man ens kunde börja att kommentera).

Saken blir förstås inte bättre av att media älskar uttalanden som de här – det blir saftiga rubriker och många klick på webben när ”debatten” fortsätter och person sätts mot person. Varför döda en bra story då den kommit igång?

Tankar om yttrandefrihet och hatprat

Debatten om yttrandefrihet går emellanåt het. Men ganska många debattörer har rätt vaga föreställningar om vad de i grunden debatterar – ibland blandas begreppen så mycket att man efter att ha läst insändarna inte riktigt vet vad skribenterna egentligen anser i frågan. Till en stor del beror det på att frågan om åsikts- och yttrandefrihet idag benäget kopplas till diskussionen om vi behöver ny eller skärpt lagstiftning mot det som kallas hatprat.

Åsikts- och yttrandefriheten är på många håll idag ofta konkretiserad i någon form av lagstiftning – Finland fick remarkabelt nog en tryckfrihetslag redan på 1700-talet – men yttrandefrihet är först och främst en princip och en filosofi, inte en entydig lag- eller förordningssamling. Lika viktigt är att åsikts- och yttrandefriheten inte handlar om någon specifik teknisk lösning för att sprida information.

Ibland står yttrandefriheten till och med i motsatsförhållande till lag. Ett bra exempel är att vi i Finland har en lag som förbjuder hädandet av Gud, men den paragrafen är uppenbart verkningslös idag. Ett exempel på att yttrandefrihet inte handlar om teknik är mediahusens kommentarfunktioner på nätet. Det står förstås varje mediahus fritt att ha sådana, eller att ta bort dem. Tar någon bort kommentarfunktionen är det inte fråga om censur eller en begränsning av yttrandefriheten – eftersom yttrandefriheten trots det ju fortfarande finns kvar. Vi hade yttrandefrihet långt innan det ens fanns ett internet där man kunde kommentera nyheter.

Att den tekniska utvecklingen gjort det lättare att yttra sig påverkar i sig alltså inte denna yttrandefrihetens princip eller filosofi. Inte heller att utvecklingen gjort det är lättare än förr för människor att sprida sina åsikter och uppfattningar. Inget i yttrandefrihetsprincipen har heller ändrats av att mycket på nätet kan ske anonymt (förr i världen använde man anonyma pamfletter och flygblad).

Men trots att inget egentligen ändrats när det gäller principen, höjs idag på många håll röster för att begränsa yttrandefriheten, speciellt på nätet, eller när det gäller andra tekniska lösningar. För att bevisa nödvändigheten av de här begränsningarna knippas många för själva yttrandefrihetsprincipen ovidkommande saker till diskussionen. Sakerna är i och för sig viktiga samhällsärenden, som mobbning, terrorism, uppvigling till brott, människohandel etc. Många debattörer missar dock att det för dessa misshagliga fenomenen redan finns adekvat lagstiftning för att motarbeta dem.

I kölvattnet kring detta simmar sedan frågan om hatprat, och ifall ny, skarp lagstiftning borde skapas kring detta svårfångade begrepp. De som förespråkar ny lagstiftning rider oftast på egna käpphästar – i den senaste insändardebatten var en röd tråd att kritiserandet eller förlöjligandet av religiösa åsikter borde kategoriseras som ”hatprat” och därmed förbjudas. Det handlar i många fall alltså om försök att begränsa yttrandefriheten, så att ingen bara tar illa vid sig på grund av någons uttalanden.

Det hör förstås till normal hövlighet att inte ösa ur sig vad som helst – att medvetet såra personer. Men yttrandefrihet betyder även omvänt att man inte borde ”ta på näsan” om någon kritiserar ens åsikt – alla diskussionsparter borde i alla lägen kunna skilja på sak och person, och ingen borde försöka höja sina egna åsikter eller trosuppfattningar över kritik, till och med frän sådan.

De mera välmenande kraven på reglering av ”hatprat” är väl i grunden försök att skydda ”den lilla människan” från orimliga påhopp och hatkampanjer på nätet. Men problemen hopar sig mycket fort: vem skall definiera vad som är hatprat? Vilka ord skall förekomma för att en text eller ett uttalande skall definieras som hatprat? Vilka skall de nödvändiga undantagen vara, och i vilka sammanhang kan undantagen godkännas? Skall Googles eller Facebooks algoritmer få avgöra saken? Det är också lite svårt att se hur Facebook, Google o.s.v. skulle kunna moderera flödena med mänsklig arbetskraft utan att hela affärsidén kollapsar. Likaså är det svårt att se att nättillhandahållarna kan göra något: nättrafiken är numera oftast krypterad, och den bör inte öppnas upp bara på grund av en yttrandefrihetsdiskussion.

Ytterst är åsikts- och yttrandefriheten ett av de viktigaste motmedlen mot politisk tyranni, vilket bevisas av att det inte existerar åsikts- och yttrandefrihet i en tyranni eller i ett totalitärt samhällssystem. Så bra att minnas, att om vi hos oss börjar stifta ”välmenande lagar” finns det inget som skulle hindra politiker med totalitära böjelser från att försöka tysta kritik mot egna politiska idéer eller övertygelser med hänvisning till ”hatprat”.

Summa:

  • Åsikter och uppfattningar (hur tokiga eller misshagliga de än är) borde bemötas på deras egna meriter – inte med ny lagstiftning eller genom att tillskriva dem egenskaper de inte har. 
  • De flesta negativa fenomen i samhället har redan adekvat lagstiftning. 
  • Att i separat ny lagstiftning begränsa yttrandefriheten på olika områden gör lagstiftningen ogenomskinlig och svårtydd – och den riskerar därmed att i bli ett verktyg för den sittande samhällsledningens paranoia och godtycklighet.
  • Lagstiftning skall alltid vara universell. Den skall inte handla om specifika tekniska lösningar, som t.ex. internet, servrar på internet, sociala medier eller mobiltelefoner. Sådana lagar blirt fort föråldrade, och samtidigt  uppstår massvis med kryphål.

Finland har redan nu en ytterst bra lagstiftning i de här frågorna: yttrandefriheten är stor, men som enskild medborgare kan du stämma personer eller organisationer som du tycker att kränkt din ära. Det är då fråga om ett målsägandebrott, det vill säga du måste själv starta en juridisk process. Sedan ser lagstiftaren mycket hårt på det som kallas hets mot folkgrupp, det vill säga att en hel grupp t.ex. tillskrivs negativa egenskaper, med syfte att uppvigla andra till våldsdåd eller skrida till andra kollektiva åtgärder som diskriminering. Detta faller inom allmänt åtal, d.v.s. det är allmänna åklagaren som startar processen.

Så nästa gång du på nätet ser något som stöter dig eller inte passar in din egen åsiktsvärld – ropa inte efter ny lagstiftning, utan starta en egen blogg, skriv insändare, skriv på Facebook, och bemöt tokigheterna. Ser du däremot något som är brottsligt (hets mot folkgrupp), meddela polisen.

Uppdaterad 10.12.2012, 17.7.2014, 13.1.2015 och 4.10.2017: små uppfräschningar för att göra texten mer tidlös, samt smärre rättelser, tillägg och ordvalsbyten. 13.1.2019: stiliseringar för att göra texten klarare, ändrade den gamla, lite arroganta rubriken ”Allt du behöver veta om…”.