Etikettarkiv: Säkerhet

Prediktioner för 2016

Svenska, , , , , , , ,

Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie

Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

  • Fortsatt ekonomisk malaise?
  • Invandring?
  • Ett hårdnande samhällsklimat?
  • Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
  • Terrorism och övervakning?
  • Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2016 →

Germanwings 9525 – underlig utredning, underlig rapportering

Svenska, ,

Uppdatering 3.4.2015: Nya uppgifter från tyska åklagare. Kort uppdatering 1.4.2015 kl 20.00: Några klarifieringar gällande den franska olycksutredningen vs. brottsutredningen, samt borttagande av vissa citationstecken och fränare uttryck som orsakade missförstånd.

Jag tänker inte spekulera i vad som orsakade kraschen, och i det här skedet är det väl dessutom onödigt. Så massiv är den färdigtuggade narrativ vi fått oss serverade om den olyckliga, depressiva och självmordsbenägna andrepiloten, att några alternativa teorier överhuvudtaget knappast kan få en syl i vädret.

I skrivande stund (början av april, 2015) är fakta detta: Vi vet inte med säkerhet någonting om vad som pågått på flyget, och åtminstone jag har inte fått mig presenterat några som helst trovärdiga bevis för just något alls. Saken förbättras inte av att en stor del av rapporteringen sköts av journalister med ringa kunskaper om flygplan eller lufttrafik – de ställer sällan de frågor som borde ställas då någon levererar ny och sensationell information.

Det första som – enligt CNN ”franska myndigheter” – rapporterade efter kraschen var att piloterna kontaktat flygledningen med ”Emergency, emergency”.

Den storyn drogs bort någon dag efter olyckan, då den franske åklagaren Brice Robin under en flåsig presskonferens relaterade en ljudupptagning från cockpit, från en av de ”svarta lådor” som hittades. I och för sig är det vanligt att den första rapporteringen efter traumatiska och kaotiska händelser blir fel och modifieras. Men vem denna åklagare var och vad han hade med haveriutredningen att göra blev mycket dåligt förklarat, speciellt i finländsk media. Han leder inte själva olycksutredningen, utan en utredning som skall slå fast ifall brott föreligger. (Olycksutredningen leds av BEA, den franska flygsäkerhetsmyndigheten, och dess chef Rémi Jouty).
Om hur Brice Robin hört ljudupptagningen och varför han valt att läcka den har så vitt jag kunnat utröna ingen journalist ställt några frågor. De har bara sprungit med storyn. Och någon ljudfil eller ens en ordentlig avskrift har vi inte hört eller sett. I och för sig förklarligt, eftersom det är själva haveriutredningen som skall bestämma om de sakerna.

Paris Match har en detaljerad beskrivning av ljudupptagingen. I själva verket så detaljerad att man häpnar över att så mycket kan utläsas ur en ljudfil. Som:

The[n] one can hear the sounds of the automatic pilot being reprogrammed to accelerate the descent, pushing the plane from 38,000 feet (11.000 meters) to 100 feet (30 meters) in a matter of minutes.    […]The captain asks for the crowbar hidden in the back of the plane. Louder bangs can be heard hitting the door, followed by metallic sounds. The captain tries to bend the door with the crowbar. […] Despite the deafening noises, Lubitz’s breathing can cleary be heard through an oxygen mask he put on.  He is breathing normally.

Bara några detaljer:

  1. Tyska Bild rapporterade först stort att kaptenen försökt ta sig in med en yxa. I CNN:s referat på basen av Bild (med datoranimerad bild och allt) visas inga tillhyggen alls. I Paris Match mer detaljerade referat har verktyget förvandlats till en kofot. Det kan ju vara fråga om språkförbistring, men även det är ganska oroväckande, och gör inte referaten mer pålitliga.
  2. Cockpitdörrens låsmekanism har en emergency access-kod med vilken dörren kan öppnas utifrån (t.ex. om båda piloterna svimmat) under 5 sekunder och som föregås av en ljudlig och lång signal i cockpit (beskrivs i denna Airbus-video). Öppningen har en override inne i cockpit (ifall t.ex. kapare hotar kabinpersonal för att få koden) så man kommer inte automatiskt in i cockpit, men inget om ljudsignalen framgår i referaten från CVR-inspelningen. Användes inte emergency access-koden? Verkar underligt.
  3. En Cockpit Voice Recorder kan vara konfigurerad och installerad på olika sätt. Kan en 25 år gammal installation med säkerhet plocka upp ljudet från autopilotens vridknapp? (i CNN:s anmation går handen lustigt nog till helt andra instrument än planets Flight Director). De CVR-inspelningar jag hört har aldrig varit speciellt tydliga. Kanske om installationen förnyats, och kanske kan ljudet tidsmässigt kan korreleras med nedstigningens början. Av en ljudfil kan man förstås inte höra vad autopiloten ställs in på, så denna detalj i referatet är bogus i vilket fall som helst,
  4. Kan mikrofonerna plocka upp vad kaptenen säger till övrig personal på andra sidan dörren (”asks for a crowbar”). Svårt att avgöra, jag skulle luta mot högst osannolikt. Inget sägs dock om att man kan höra andrepiloten sätta på sig syremasken, den bara antas vara på i slutet, kanske på grund av det karakteristiska ljudet (men då andas man ju nog inte ”normalt” – eller avses enbart andningsrytmen?). En A320-pilot har i en intervju att CVR-mikrofonerna omöjligen kan ta upp andningsljud. 
  5. Hur CVR-inspelningar skall behandlas i samband med haveriundersökningar följer vanligtvis ett visst mönster. Inspelningen skall säkras, och läsas med specialutrustning beroende på hur den spelats in (Magnetband, solid state-minnen). Vanligtvis krävs även ganska avancerad ljudbehandling för att få ut något hörbart från inspelningen, vilket tar sin egen tid. Längden som rapporterats (30 min) tyder på en äldre sortens magnetbansinspelning. Proceduren som ledde till att åklagaren (och Paris Match) så fort kunde höra inspelningen borde alltså redas ut.

En massa motsägelsefull information alltså, och släppt alldeles för tidigt i utredningen.

Paris Match och tyska Bild har också rapporterat om en video som påstås vara tagen i olycksplanet vid kraschen (CNN:n intervju med Bilds chef.red.). Chefredaktörerna säger inte mer än att det ser äkta ut (videointervju på franska i första länken ovan). Om videons autenticitet (format, datumstämplar, metadata, igenkännbara detaljer) sägs inget, inte heller om hur den hittats, och vem som gett Paris Match den. I min bok betyder det tillsvidare att det är fråga om ett sjukt skämt. Men intressant att annan media tar de här två skvallerblaskorna på djupaste allvar, och rapporterar vidare.

På den tyska sidan har vi även åklagare som öppet relaterar upptäckter de gjort, bland annat medicinska papper i andrepilotens skräpkorg som ska visa hur han hade den ena eller andra fysiska eller psykiska åkomman. Senast publicerades uppifter om att andrepiloten gjort nätsökningar på ”cockpitdörrarnas säkerhetssystem” och på ”självmord”. Vi har också personer som beskrivs ”flickvänner” som kommer med olika uttalanden, som på något sätt ska bevisa hans självmordsbenägenhet.

Den tyske åklagaren (vi får sällan göra några namn i nyhetssändningarna) träffar pressen på gatan efter att flygplanets färdskrivare hittats. Vad är det för sorts utredning som ordnar presskonferenser på gatan?

Det kan mycket väl hända att allting stämmer, men allt detta dramatiska läckande är högst ovanligt under en pågående flyghaveriutredning, eller ens under en brottsundersökning. Alldeles tydligt är ju att man nu samstämmigt och ganska frenetiskt ”målar en bild” av vad som skett. Till saken hör även den sorts datoranimering som CNN sysslar med: vi får hela händelseförloppet uppspelat för oss, så då vi börjar bilda en åsikt om vad som skett har vi redan ”sett med egna ögon” hur det hela gick till – detta trots att allting tekniskt sett fortfarande är helt outrett. Återigen, åtminstone jag har inte ännu sett något som jag skulle kalla påtagliga bevis. Inget konkret visas upp, utan vi har åklagare som pratar på presskonferenser samt en rad anonyma berättelser och skriverier i franska och tyska skvallerblaskor.

Öppenhet är alldeles bra, men i sådana är komplicerade fall skulle jag hellre vänta tills bevis presenteras trovärdigt av en grundlig utredning, inte då det läcks till höger och vänster och enbart öser bensin på lågorna.

Det intressantaste som hittills presenterats är den data som flightradar24.com skickat utredarna: transponderuppgifter som visar olika inställningar som gjorts i cockpit. Det här är data som nyare ADS-B-transpondrar experimentellt skickar ut (och som möjliggör tjänster som flightradar24, där man i realtid kan följa med hur flygplanen rör sig). Men även här är det ännu oklart ifall denna data kan hackas och förvrängas, hur pålitlig den är, och vilken bevistyngd som kan tillmätas uppgifterna.

Summa:

[3.4.2015] Den svarta låda som lagrar omfattande uppgifter om hur flygplanet betett sig och vad piloterna sysslat med i cockpit har nu hittats. Den datan kan nu matchas mot CVR-inspelningen, radardata etc.

Helt oberoende vad den riktiga utredningen slutligen kommer att visa (och mycket pekar ju på att andrepilotens självmord är den enda plausibla förklaringen), är det verkligen underligt att så mycket läcker ut i ett så tidigt skede, och att definitiva slutsatser om kraschen dras på basen av de motsägelsefulla uppgifter som relateras från ljudupptagningen, samt massor av löst prat, som tillsvidare bara borde karakteriseras som skvaller.

Nu skulle det vara dags att låta utredningen ta sin gilla gång och ge de riktiga utredarna arbetsro. Utredarna får inte styras av att ”alla redan vet vad som änt”, av spekulationer eller skvaller, utan måste ta alla möjligheter i beaktande. Airbus 320 har som andra flygplanstyper inte varit utan tekniska problem sedan typen introducerades 1987; även de senaste åren har datorerna emellanåt gjort farliga felaktiga manövrar, hydrauloljedimma har blandats i cockpitluften (blir en nervgas som orsakar kraftiga hallucinationer) etc etc.

Förslaget till lagstiftning om massövervakning

Svenska, , , ,

Till skillnad från många andra brukar jag alltid läsa igenom de utredningar, betänkanden och rapporter som olika arbetsgrupper producerar som bas för nya laginitiativ. Därför tar det en tid innan jag hinner kommentera ordentligt.

Denna gång var jag tvungen att traggla igenom de 130 sidor som Försvarsministeriets arbetsgrupp för informationsanskaffningslag skrivit ihop under rubriken Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning (pdf). Förutom några bra termdefinitioner i början är det fråga om ett ganska luddigt papper, där den stora textmängden säkert är tänkt att slå dimridåer kring det man egentligen vill åstadkomma: en lag som skulle tillåta massövervakning av nättrafik.

Det viktigaste just nu att hålla i minnet:

  • Det är inte bara betänkandets huvudslutsats (att vi måste lagstifta om massövervakning av nätet) som är problematisk, utan också många av de antaganden och generella uppfattningar som ligger som grund för slutsatserna i pappret. 
  • Finländska polismyndigheter kan, om de misstänker ett brott, redan nu avlyssna och övervaka nättrafik. Extraordinära åtgärder (som massövervaking) borde förstås var möjliga endast under extraordinära omständigheter (som krigstillstånd).
  • Att Sverige och Nederländerna och andra länder som USA råkar ha lagar om massövervakning är ingen orsak att ta efter. De lagarna är dessutom starkt kritiserade.

För den som vill ha ett lite längre, effektivt sammandrag av det hela räcker det egentligen med att läsa den avvikande åsikt som Kommunikationsministeriet lämnat in, och som återfinns i slutet av betänkandet. Kommunikationsministeriets tjänstemän belyser på ett beundransvärt sätt hur hela arbetsgruppen med all tydlighet från början endast haft som uppgift att hitta motiveringar och ”bevis” för att en massövervakningslag behövs. I den avvikande åsikten avslöjas också att arbetsgruppen – tydligen efter samhällsdebatten i samband med Snowden-avslöjandena – konsekvent bytt ut ordet ”nätövervakning” till ”informationsanskaffning” i hela betänkandet.

Jag förde redan en kort insändardebatt med rätt så vilseledda medborgare som ansåg att Kommunikationsministeriet nu förstör allt och ”kastar sand i kugghjulen” gällande något som är nödvändigt och bra. Insändarspalterna är tyvärr lite för begränsade (och långsamma) för att föra någon vettig debatt, så jag listar i stället här de viktigaste sakerna som gör att arbetsgruppens betänkande är mycket, mycket problematiskt:

  1. Betänkandet är alltför spretande. Man vill behandla alla ”cyberhot” på en gång (läs gärna min text om varför vi borde skippa ordet ”cyber”) och blandar ihop allt till en salig röra: nätattacker mot infrastruktur och företagsverksamhet, militära hot, terroristhot, samt militär och civil spanings- och spioneriverksamhet (både vår egen och utländsk sådan).
  2. Förslaget skulle innebära att de tjänsteleverantörer som erbjuder nättrafik ”frivilligt” skulle upplåta utrymmen i sina maskinsalar för myndigheternas utrustning, som sedan skulle filtrera all nättrafik. Få tänker på att ett samhällsarrangemang där statsmakten och företag på detta sätt verkar i maskopi med varandra och skapar en elit ”som vet bättre” kallas för korporatism, och att korporatism är ett av de tydligaste tecknen på ett fascistiskt samhälle. Tror du mig inte, så kolla själv. Eftersom en stor del av även den ”vanliga” nättrafiken till oskyldiga sajter idag sker krypterat, skulle en massövervakning endast kunna bli möjlig ifall medborgarna lagvägen tvingas acceptera nättillhandahållarnas certifikat – så att trafiken kan läsas. I praktiken skulle man alltså göra kryptering olaglig för vanliga medborgare. Att kriminella förstås skulle strunta i sådan lagstiftning väljer man att bortse ifrån.
  3. Man lyfter som ”goda” exempel fram Sverige och Nederländerna, som stiftat lagar i stil med det som nu föreslås. Men bara i förbifarten nämns den mycket stora kritik de här lagarna utsatts för. EU-domstolens fördömande utslag gällande EU-kommissionens Data Retention-direktiv (förslaget att alla teleoperatörer skulle tvingas spara metadata om nättrafiken i minst 6 månader) är också i praktiken ett ställningstagande emot sådana här oproportionerliga, massiva åtgärder.
  4. Betänkandet (och de vilseledda medborgarna i Hbl) argumenterar från ett antagande om att massiv nätövervakning redan förhindrat terroristattacker. Eller att massövervakning skulle kunna ge relevant data om eventuella militära hot mot Finland. Men för det finns inga påtagliga bevis. Riktiga brottslingar kommunicerar krypterat eller med kodord, och då hjälper ingen massövervakning av nättrafiken. I ännu högre grad gäller det militär kommunikation, som sedan länge varit krypterad.
  5. Man skall aldrig lagstifta på basen av rädslor. En lag är text på papper, och kan förstås inte förhindra något alls, på sin höjd få någon att sova lite bättre. Man kan alltså inte motivera en lag med att den ”behövs för att upptäcka hot och förhindra attacker”. Mycket bättre använda resurser är att skugga och avlyssna personer som på riktigt kan misstänkas för brottslig verksamhet. Men håll i minnet: i de senaste uppmärksammade attackerna (Charlie Hebdo i Paris, och i Danmark) (update 2017: lastbilsattacken i Stockholm) var förövarna sedan länge kända för polisen i den alldeles verkliga verkligheten, och hade till och med suttit häktade eller i förhör hos myndigheterna i olika omgångar. Och ändå gick attackerna inte att förhindra.
  6. Massövervakning är ett så stort intrång på det skydd medborgarnas kommunikationer idag åtnjuter i Finland, att det skulle kräva att Finlands grundlag skrivs om. Det konstaterar faktiskt också arbetsgruppen i sitt betänkande, men man märker att erkännandet sker mycket motvilligt. En stor del av betänkandetexten går åt till att tona ner, bagatellisera eller bortresonera den här aspekten. 
  7. I Finland har vi ett grundlagsenligt skydd mot att myndigheterna beter sig godtyckligt, eller skrider till oproportionerliga åtgärder mot enskilda medborgare. Försvarsministeriets betänkandet är en så fundamental förändring i riktning mot en polisstat att jag är förvånad att ingen påpekat det tidigare.
  8. Betänkandets skrivelser kring hur massövervakningen skall regleras är full med de sedvanliga passivsatserna, vars tomhet ofta avslöjas i svensk översättning: tulisi olla läpinäkyvä, pitäisi määritellä, tulisi olla valvonnassa blir: borde vara genomskinligt, man borde definiera…, man borde övervaka. Visst, det är mycket som man borde… (Och för de som menar att det rätta ordet är ”bör” och inte ”borde”; de två orden är exakta synonymer – ”bör” förpliktigar inte till något mer än ”borde”. Fundera t.ex. på en sats som ”du bör inte döda”)
  9. Enligt finsk lagstiftning kan myndigheter endast få befogenheter till det som gäller deras lagstadgade uppgifter. De finländska polismyndigheterna har redan idag stora befogenheter att elektroniskt övervaka människor, och alltså tumma på det skydd kommunikationer åtnjuter I DET FALL POLISEN MISSTÄNKER BROTTSLIG VERKSAMHET. Jag skrev det föregående med stora bokstäver för att till och med de dummaste skall förstå att det som arbetsgruppen nu föreslår inte handlar om att första gången ge polisen rätt till avlyssning eller att övervaka nättrafik, utan om att utvidga myndigheternas befogenheter och uppgifter långt utöver det som myndigheterna enligt lag skall syssla med. 

Jag kan inte annat än lyfta på hatten till de rakryggade tjänstemän på Kommunikationsministeriet som tagit avstånd från Försvarsministeriets betänkande. Lyckligtvis kommer den här saken inte att framskrida speciellt fort, eftersom de nya lagar som nu föreslås kräver grundlagsändringar. Om inte något annat inträffar…

Låt aldrig en god kris gå till spillo

Svenska, , ,

Så ligger då opinionen i Sverige jämnt gällande Nato, enligt Svenska Dagbladet, som beställt en opinionsundersökning av Sifo. Ok, i själva verket är läget inte riktigt jämnt, utan nästan jämnt, och en ganska stor grupp svarare väljer att inte alls ta ställning i frågan (40 % för, 42 % emot och 18 % vet ej).

Gällande själva undersökningen och dess metodik så har jag svårt att ta ställning till om 1000 intervjuade räcker för att ge tillräckligt små felmarginaler för att resultatet skall beskriva svenskarnas åsikter. Troligen visar resultatet ändå på trendens rikting, och det är ju det som är det intressanta. SvD kan faktiskt peka på en likadant utförd undersökning från mars, då de Nato-positiva svenskarnas antal tvärtom hade minskat sedan den föregående undersökningen. I mars överraskades säkert många av en sådan trend, eftersom situationen i östra Ukraina då hade förvärrats ordentligt, och tecknen på en stark rysk inblandning hade blivit tydligare.

Den  nu publicerade undersökningen gjordes efter ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård i oktober, vilket alltså med all tydlighet visar vad som nu fått opinionen att svänga. U-båtsrapporteringen, närmare sagt mediahysterin, nådde alldeles nya höjder, vilket även jag kommenterat. Då krisen landade på svenskarnas egen trappa (eller det åtminstone målades upp en bild av att så skett) blev resultatet något helt annat än då något sker i ”avlägsna” Ukraina. Natoanhängarna i Sverige och Finland gnuggar nu händerna och hoppas förstås på att en folkomröstning om Nato skulle ordnas precis vid en lika läglig tidpunkt – helst genast.

Och i den senaste SvD-artiklen intervjuas verkligen statsvetare som nu väntar sig en folkomröstning i Natofrågan tack vare det ”positiva” enkätresultatet. Jag kan tänka mig att även Natoanhängarna i Finland kommer att hänvisa till detta resultat, och förvänta sig (eller åtminstone hoppas på liknande trender (med påföljande slutsatser för den finska politiken).

Jag har länge presenterat starka argument för att inte gå med i Nato (eller att överhuvudtaget tro på att någon militärallians kan ”rädda” oss). Att opinionen kan skifta, och till och med vända till Natos fördel är också något jag alltid sagt att kan ske. Med en del Natoanhängare har jag dessutom gemensamt att jag anser att ett eventuellt medlemskap förstås skulle kräva en bred förankring i folkopinionen.

Men jag skulle dock motsätta mig tanken på att en medlemsansökan bör lämnas in (eller en folkomröstning ordnas) på basen av ett enskilt opinionsresultat. De snabbt skiftande resultaten pekar nämligen på att folkopinionen mycket lätt svänger på grund av det som råkar segla upp som en kris på kvällstidningarnas löpsedlar – och som förstås utnyttjas av propagandamakarna till det yttersta.

Valet att gå med eller inte gå med i Nato borde aldrig avgöras som en popularitetsomröstning – ifall vi sedan faktiskt går med, kunde man ju lika bra hävda att vi omedelbart borde dra oss ur Nato så fort en opinionsundersökning visar att opinionen åter svängt i andra riktningen. Att jag har rätt i detta bevisas också av ett faktum jag ofta påpekat: då Natostödet är i sämre, brukar en hel del Natoanhängare avfärda hela folkopinionen, och påstå att hela frågan egentligen är alltför viktig för att avgöras av folket.

Detta selektiva sätt att hänvisa till folkopinionen då det passar ens egna syften är i sig inget nytt, fenomenet återkommer i de flesta frågor som skarpt delar folket. Men konsekvensen när det gäller en fråga som Nato är inte alltid så uppenbar. Det hela ställer förstås även en folkomröstning i frågan i en lite lustig dager: valet av tidpunkt för en folkomröstning påverkar förstås utgången enormt mycket mer än till exempel en fråga om EU eller inte, eller om Finland bör slopa obligatorisk svenskaundervisning. Som SvD-undersökningen visar: Nato-opinionen avgörs av hur den geopolitiska krisen du jour råkar se ut, inte av övervägda resonemang kring vad en militärallians i längden (och då den senaste krisen blåst över) kan innebära för oss.

Ett stort tilläggsdilemma i en opinionsundersökning är att folk får den enkla frågan ”bör vi gå med Nato?”

Ordet ”Nato” manar förstås fram ganska olika bilder i människors huvuden. Jag vågar påstå att de flesta av de bilderna troligtvis handlar om känslomässiga attityder och mycket förenklade begrepp kring ”trygghet” – eller gamla intrycksbilder från gångna tider (få vet till exempel hur den sista stora Natoutvidgningen till 28 medlemmar påverkat alliansens beslutsstrukturer). Och mycket få människor tycks ens ha brytt sig om att läsa Natostadgan, vars paragrafer de facto innehåller mycket lite som kan beskrivas som några garantier för militärt stöd.

Finns det då någonsin en ”rätt” tid att rösta om Nato (eller ens att göra en opinionsundersökning)? Kanske inte. De som känner mig vet att jag anser att frågan för Finlands del är så klar och uppenbar att hela ärendet redan kunde avskrivas från dagordningen. Till syvende och sist är det bara vi själva som försvarar Finland – vilket gör att det enda vi nu borde koncentrera oss på, är att i rask takt öka våra försvarsanslag till en adekvat nivå. Natodebatten är en onödig distraktion, och ett medlemskap skulle riskera att minska vår försvarsvilja och vagga in oss i en falsk känsla av trygghet.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Estland,
men eskorteras av holländska F-16, inte av estniska plan
(de har inga – vilket gör att man frågar sig vad de har i Nato att göra)

Kan vi sluta tala om ”cyber”?

Svenska, , ,

Rapporteringen kring olika nätbaserade intrång och attacker har blivit sämre. Allt oftare hänvisas bara till ”cyberattacker”, utan att vi får reda på några som helst detaljer om vad det egentligen är fråga om. Det här är inte bra, eftersom dataintrång, spioneri, nätsabotage och nätattacker har många olika aspekter (både tekniska, ekonomiska och samhälleliga) som helt suddas ut under det ”behändiga” samlingsordet cyberattack.

Slarvet beror på två relaterade orsaker:

  1. Teknikrapporteringen i vanlig media är generellt sett på usel nivå. Oftast är det bara rena slumpen om det råkar finnas en teknikkunnig journalist på en redaktion (som dessutom är insatt i nätintegritetsfrågor). Allmänreportrar  satta att bevaka dataintrång eller nätattacker vet oftast inte ett dyft om sakerna, och ser sig tvungna att enbart citera vad de får tilldelat sig.
  2. Vissa personer, företag, organisationer och myndigheter har förstås ett egenintresse i att måla upp en situation där kusliga och diffusa ”cyberattacker” hotar oss med jämna mellanrum. Det lönar sig att inte vara alltför detaljerad, ifall man till exempel vill sälja nätsäkerhetstjänster, få en större budget, eller kanske knuffa landet lite närmare Nato, nu när militäralliansen har ”cyberattacker” som ett av sina huvudtemaområden.

Det finns emellertid ingen orsak att vara diffus och oklar när man behandlar de här frågorna. Nedan går jag igenom några fundamentala fakta som kan löna sig att hålla i minnet, och referera till nästa gång man hör om en ”cyberattack”.


I dag är det inte längre sakligt att i ur och skur hänvisa till hackers så fort ett intrång eller ett sabotage skett. Främst kanske för att en hacker också kan betyda en skicklig programmerare ”på den goda sidan”, men också för att ordet fortfarande manar fram en lite felaktig bild av ensamvargar i sina källare. De här intrången är i dag allt mindre amatörmässiga, och görs ofta av semiprofessionella eller professionella  ligor. Intrången kan vara mycket allvarliga (speciellt ekonomiskt) och är kriminella i alla länder, så det är bättre att hänvisa till kriminella, brottslingar etc, än till hackers.

De riktigt sofistikerade intrången görs av stater med stora resurser bakom sig. Snowden-avslöjandena visade det som många redan misstänkte: amerikanska NSA har till sitt förfogande dels en hel arsenal av hittills oupptäckta svagheter och hål i kommersiella operativsystem, och dessutom hela avdelningar som sysslar med att kompromettera systemhårdvara: processorerna och minnen i routers, och i olika datatillbehörs kontroll-chips. Utan att det direkt går att peka ut NSA, är till exempel Stuxnet-viruset som slog ut det iranska kärnprogrammet ett bra exempel på denna sorts avancerade verksamhet, där viruset planterades via USB-stickor i maskiner som inte var kopplade till nätet. Samma gäller det senaste spioneriprogrammet som uppdagades, Regin. Och det finns ingen orsak att tro att inte andra större länder (åtminstone Ryssland,  Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Indien, Kina) har, om inte direkt motsvarande resurser, så åtminstone betydliga resurser till sitt förfogande för likadan aktivitet. Mycket av denna sorts aktivitet, och själva verktygen, är fortfarande höljda i dunkel.

De här staterna har också möjlighet att utföra offensiva handlingar (egentligen krigshandlingar) på nätet, för att försöka slå ut bland annat samhälleliga, militära, och finansiella system på motståndarsidan.

Hör man någon tala om en nätbaserad cyberattack mot samhällelig infrastruktur som el- eller vattenförsörjning (eller ens riskerna för en sådan attack), är det första en reporter borde fråga: varför i all sin dar är ett sådant kritiskt kontrollsystem överhuvud kopplat till internet? Stuxnet visade visserligen att en målmedveten aktör kan överbygga även detta, men i alltför många fall har man redan fått höra om nätuppkopplade datorer utrustade med gamla oskyddade operativsystem (som Windows XP), som kontrollerar kärnkraftverk eller livsviktig utrustning på sjukhus. Det finns ingen orsak att godkänna detta, eller att låta de dåliga bortförklaringarna och ursäkterna gå förbi oemotsagda.

Om det sker ett intrång i ett företags eller en myndighets databaser och informationen läggs ut på nätet räcker det verkligen inte längre med att rapportera att ”hackers gjort en cyberattack”. Systemen har namn och tillverkare, de som byggt och använt systemen har ansvar och namn!  Fråga efter dem! Var det en Oracle-databas? Var det MySQL? Var kunddatan krypterad på ett adekvat sätt – och om inte, varför? Vem installerade systemet? Hur var nätsäkerheten ordnad? Vem hade ansvar för nätsäkerheten?

(I det ovannämnda ligger även ett fråga jag tagit upp tidigare i andra sammanhang: ett trubbigt verktyg som en militärallians har nästan inget alls att tillföra på det här området. It-problem är it-problem, och skall skötas som sådana.)

Främst är det i alla lägen skäl att vara noga med terminologin.

Till exempel ett dataintrång görs för att komma åt information, helst genom att lämna så lite spår som möjligt (eller inga alls) bakom sig. Ett dataintrång kan pågå flera år, och riktas mot personer eller myndigheter (ofta i annat land) för att få information som ger ett gynnsamt förhandlingsläge, eller för utpressning.

En nätbaserad attack är något helt annat. Då försöker man öppet slå ut datasystem till exempel med en så kallad Denial of Service-attack. Program för detta kan enkelt laddas ner (även av amatörmässiga script-kiddies), och de samlar privatanvändares virusinfekterade datorer till ett så kallat bot-net, där alla på en gång sedan bombarderar en webbsida med åtkomstförfrågningar, vilket många vanliga webbservrar  inte klarar av, och därmed går i baklås. En attack mot en webbsida borde dock aldrig påverka ett företags eller en organisations egna interna nätverk – händer det är inte it-avdelningen sin uppgift mogen.

Spyware är inte en egentlig attack, men förstör, försinkar och försämrar vanliga användares nätupplevelse. Oftast sker installationen via en nedladdning av nyttigt material: i samma veva klickar man lätt på OK även för installation av olika ”förbättringsprogram” som installerar sig i webbläsarna eller annanstans och som utlovar en bättre webbupplevelse, virusskydd eller allmän prestandaförhöjning på datorn. I själva verket tar de här insticksprogrammen över webbläsaren, och leder alla sökresultat till vissa utvalda sajter, spionerar på och bokför användarens webbnavigering och i allmänhet förändrar datorns beteende.
Nagware är en variant där man först tror sig få en nyttig produkt gratis, men som efter en viss tid börjar gnälla efter pengar, med en länk till en sida där man lätt kan fylla i sitt kreditkortsnummer – oftast med olika förtäckta hot om vad som kan ske ifall man inte betalar.  Bra att minnas: inte ens på Windows behöver man idag köpa ett antivirusprogram, det kommer inbyggt (Windows Defender i Win 8, och Security Essentials i Win 7). Det finns också gratisprogram.

Virusattacker försöker automatiskt sprida skadlig programvara via säkerhetshål i operativsystem eller programvara. Målet kan vara skapande av bot-nets eller installerande av utpressnings-programvara (som t.ex krypterar alla filer och ger en nyckel endast mot en saftig betalning).

Trojanska hästar är skadlig programvara maskerad till ”nyttig” programvara (för att t.ex. ladda ner filmer gratis på nätet), oftast med samma mål som virusattackerna.

Med Phishing försöker man lura e-postanvändare och webbsurfare att klicka på lockande länkar eller bilagor, eller att logga in på nätbank för att ”verifiera” sitt konto. Samtidigt som skurkarna kommer åt ditt bankkonto kan ett virus eller annan malware installeras.

Social engineering är attacker där man gör det ”gammaldags”, och exempelvis helt enkelt ringer upp någon på ett kontor och påstår sig vara från ”it-avdelningen”, för att därefter fråga efter information som till exempel lösenord. Eller samtalar med folk på barer och restauranger och försöker utröna något om ett företags säkerhetssystem. Sällan uppmärksammat, men mycket använt och mycket effektivt.

För den intresserade men framför allt för den som är satt att bevaka de här frågorna är det skäl att regelbundet följa med någon podcast (t.ex. Security Now) eller webbsida (t.ex. Krebs on Security eller Schneier on Security) i ämnet. För en icke-initierad låter det mesta till en början svårförståeligt (och går dessutom på engelska), men det klarnar med tiden, så var inte rädd.

Humor: A glitch in The Matrix,
som tydligen tagit över spårvagnarnas
infosystem I Helsingfors. 

Ryssland – realpolitik i november 2014

Svenska, , , ,

Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning samt en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)

Fortsätt läsa Ryssland – realpolitik i november 2014 →
Modell av M/S Estonia i estniska sjöfartsmuseet, Tallinn.

M/S Estonia – för sent för en ny undersökning?

Svenska, , ,

Ursprunglig text 2014, uppdatering april 2018: ny information, nya länkar

Estonia fortsätter engagera över 20 år efter katastrofen. Ännu för några år sedan restes krav på en ny haveriundersökning. Men behövs det en sådan? Är en sådan ens möjlig att göra längre? Varför skulle man officiellt reagera på några ”galna konspirationsteoretikers idéer”? Vem ids bry sig längre? Jag minns Estoniamorgonen mycket bra, och har följt diskussionen sedan dess. Nedan mitt bidrag till uppmärksammandet av Estonia-katastrofen, ursprungligen skrivet då 20 år gått år 2014.

Låt mig först placera dig i den euforiska tidsandan 1994. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget var över, många forna sovjetstater var självständiga, och 1990-talets ekonomiska depression hade börjat ge vika. Vi gick mot en ny, gladare och ljusare era.

På morgonen efter att Estonia sjunkit vaknade jag ändå (ännu helt ovetande) med en lustig känsla i maggropen. Den fick mig att slå på tv:n, trots att jag på den tiden mycket sällan kollade in morgonsändningarna.

Estonia, ex Viking Sally, var ett av de större fartygen på Östersjön.
Månne inte även den kändes ”osänkbar” för de flesta.

De skakande och overkliga händelserna hade tagit nyhetsuppläsarna helt på sängen, och den stapplande rapporteringen spädde följaktligen på den mycket olustiga känslan bland oss i publiken: hur kunde något sådant inträffa här, på ”vårt” innanhav? Vanligtvis höjde man ju knappt på ögonbrynen då man läste om större färjeolyckor, kanske i Indonesien. Nu kröp en kall och ruskig verklighet ordentligt in under skinnet.

För dem som förlorade anhöriga var katastrofen förstås total, men också för många andra blev det mycket personligt: en hel del av oss hade faktiskt rest med fartyget på den tiden hon ännu hette Viking Sally. Hur kunde ett fartyg som beställts och trafikerats av Viking Line sjunka på Östersjön? Frågorna var många.

Fortsätt läsa M/S Estonia – för sent för en ny undersökning? →

Obama har förståelse för tortyr – i vissa fall

Svenska, , ,

Under en presskonferens den 1 augusti kommenterade USA:s president Barack Obama en kommande rapport (Senate Intelligence Committee report) om CIA:s ”förstärkta” förhörsmetoder (d.v.s tortyr), i efterdyningarna av terrorattackerna den 11 september 2001.

Till en början talar Obama i samma tongångar som innan hans första presidentvalskampanj:

[…] even before I came into office I was very clear that in the immediate aftermath of 9/11 we did some things that were wrong.  We did a whole lot of things that were right, but we tortured some folks.  We did some things that were contrary to our values. 

Obama säger rakt ut att människor torterades, och – även om hans ordval är lite underligt: ”some folks”. Han konstaterar också att det inte hör ihop med USA:s värderingar.
Men något har hänt med Obama under åren som president. Plötsligt finns det  förståelse och ursäkter för tortyr:

I understand why it happened.  I think it’s important when we look back to recall how afraid people were after the Twin Towers fell and the Pentagon had been hit and the plane in Pennsylvania had fallen, and people did not know whether more attacks were imminent […]

Så enligt Obama är det ok att tortera, om man är rädd. Och ifall man misstänker att en attack är förestående, då är det också ok att tortera.

[…] and there was enormous pressure on our law enforcement and our national security teams to try to deal with this.  

Så om man känner tryck i jobbet, då är det ok att tortera?
Sedan blir det tyvärr bara värre:

And it’s important for us not to feel too sanctimonious in retrospect about the tough job that those folks had. 

Vad menar Obama med ”too sanctimonius”? I klartext skulle det ju enligt Obama betyda att det enbart är skenheligt att åtala de som gav order om, eller som godkände tortyren, eller ens att ifrågasätta vad som skedde, eftersom ”de hade ett så tufft jobb”. All kritik är enligt Obama alltså skenhelighet (men vi får inte bli ”alltför” skenheliga).

And a lot of those folks were working hard under enormous pressure and are real patriots. 

Så ifall man är patriot är det ok att tortera?

Barack Obama under presskonferensen 1.8.2014
Obama är förstås inte ensam med att ”förstå” tortyren och de som gav order om, och utförde den. Andra namnstarka amerikanska politiker, på båda sidan av partifårorna, gick före presidentvalskampanjen till och med längre än Obama: de meddelade att de kan godkänna tortyr t.ex under ett ”tickande bomben”-scenario (Vi vet att en terroristgrupp tänker spränga en atombomb en viss tidpunkt, och vi har en fånge som vet var bomben finns).
Till Obamas förtjänst måste räknas att ha inte gick med i detta scenariospel, som förstås hör mer hemma i ett Hollywood-manus än i verkliga livet. På riktigt: hur stor är sannolikheten att vi vet exakt VAD som skall ske och till och med NÄR det skall ske – och att vi dessutom råkar ha en fånge som vi är säkra på att sitter inne med den sista, avgörande informationen? 
2.
Obamas ursäkter och tortyrförespråkarnas resonemang är förstås ganska vanliga bland människor med begränsad empatiförmåga, eller bland dem som utan att tänka efter anser att ändamålen emellanåt får helga medlen, eftersom vi ju är på ”den goda sidan”. 
De här personerna inser emellertid inte, att så fort vi överskrider tortyrgränsen, befinner vi oss inte längre på de godas sida. En rättsstat kan aldrig godkänna eller tolerera tortyr. Punkt. Det finns inga undantag, inga ursäkter, inga förklaringar. Av följande orsaker:
Förutom det simplistiska, nästan onödiga konstaterandet att tortyr omedelbart sänker oss till våra fienders nivå, och att vi därmed förlorar all gnutta av moralisk överlägsenhet, så finns det dessutom en orsak som man skulle tro att till och med förespråkarna borde borde fundera över. Tortyr fungerar nämligen enligt alla förhörsexperter väldigt ineffektivt jämfört med vanliga förhörsmetoder, eller vanligt hederligt detektivarbete. Tortyr tar oftast lång tid, och den information man eventuellt erhåller är inte speciellt tillförlitlig. Människor som torteras säger nämligen till sist vad som helst för att få tortyren att sluta. 
Det här betyder att tortyr egentligen inte alls är ett sätt att erhålla ”intelligence”. Så som de amerikanska styrkornas framfart  i Abu Ghraib-fängelset i Irak år 2003 tydligt visade, är tortyr enbart en uppvisning i total, överlägsen makt över människor. Tortyren korrumperar även förövarna totalt, oberoende om man i ett försök att legitimera det hela sätter upp ”gränser” eller skriver ”regler”.
Abu Ghraib, 2003
Hur man rationaliserar, ursäktar eller bortförklarar, så är tortyr alltså aldrig något annat än blodtörstig, sadistisk brutalitet. Och de som förespråkar, godkänner eller ursäktar tortyr är faktiskt inget annat än sadistiska jävlar.

Tror du inte ännu: Läs sammandraget av den officiella amerikanska rapporten.

Beklämmande svag Hbl-rapportering från SFP:s partidag

Svenska, ,

Den största rubriken på Hbl:s paradsida den 18 maj lyder: ”SFP-hyllning till Nato”.  Med blommor och allt.

Jag visste inte att Nato fyllde år – men jag kunde ju i och för sig genast ana att det var fråga om något annat än födisgratulationer.
Insidans artikel kan inte beskrivas som något annat än ett misstag i arbetet, då enbart Natoanhängare kommer till tals från partidagens allmänpolitiska debatt. Jag har svårt att tro att inte ett ett enda Nato-skeptiskt inlägg hölls, trots att jag själv inte fanns på plats som delegat.

Natoanhängarna fortsätter (åtminstone enligt Hbl) i sina invanda spår. Inga egentliga militär- eller säkerhetspolitiska motiveringar, utan bara retoriska knep, tänkta att vädja till känslorna (mina svar i parentes):
  1. Det behövs ingen folkomröstning, riksdag och regering skall fatta beslutet om att gå med. (Vem säger att riksdag och regering skulle fatta ett annat beslut än vad folket skulle göra i en folkomröstning? När har politikerna blivit ”klokare” än folket?).
  2. Det är självcensur och finlandisering och utrikesministern hyssjar. Det låter som ett beklämmande unket eko från 70-talet. Det är hög tid att uppdatera vår säkerhetspolitiska doktrin. (Det är aldrig en bra orsak att gå med i någonting – allra minst en militärallians – bara för att bevisa någonting, för oss själva eller för någon annan. En säkerhetspolitisk doktrin kan förstås utvidgas med en militärallians, men det är skäl att minnas att det inte nämnvärt påverkar vår försvarsdoktrin; det är till syende och sist bara vi själva som försvarar Finland. Att medvetet försämra relationen till Ryssland, ändra den militära balansen i Norr och skapa en lång ny Natogräns är inte utan negativa konsekvenser. Att ta detta i beaktande då vi funderar på Nato är minsann inte ”hukande”.)
  3. Ingen annan än Nato försvarar Europa. (Nato försvarar ingenting – Nato består av medlemsländernas egna försvar, som länderna själva kastar in i en eventuell militär konflikt – om de gör det. Jag har starka dubier. Natos solidaritetsparagraf har aldrig testats på allvar.)
  4. Jag har varit för ett Natomedlemskap sedan 1949. (Än sen? Borde vi därför gå med i Nato? Jag har så länge jag kan minnas varit emot ett Natomedlemskap – inte använder jag det som ett argument i debatten.)
  5. Nato är ett försvarsförbund av demokratiska västländer. Det är här vi hör hemma. (Det stämmer förstås, om man anser att Turkiet är ett demokratiskt västland. Gällande Ungern börjar jag också ha lite frågor. Och med risk för upprepning: Det finns ingen orsak att gå med i en militärallians bara för att bevisa någonting, som att vi är en demokrati, har ett västerländskt statsskick, hör till civilisationen etc. Har vi faktiskt så svag självkänsla?)
På ledarplats gör till sist Natoflaggaren Yrsa Grüne bort sig totalt genom att hävda att ”Ukrainakrisen är den allvarligaste i Europa sedan andra världskriget”. Hur hon kan blunda för Berlinblockaden 1948-49, Ungern 1956, Berlinmuren 1961, Tjeckoslovakien 1968 eller Jugoslavien på 90-talet går över mitt förstånd. De kriserna var nog av helt annan magnitud än Ukraina. Ifall Ukraina utvecklas till en lika allvarlig kris som de ovannämnda återstår att se. 
Så inget vidare, Hbl. I skrivande stund kan man inte på den elektroniska versionen av Hbl ens läsa den pinsamma paradsidan (det var därför jag måste knäppa bilden själv). Kanske någon på redaktionen vaknat.

Inte så svartvitt i Ukraina – och på Krim

Svenska, , ,

Uppdatering 5.3: Kerrys besök, händelserna på Maidan, Putins presskonferens. 8.3: lite mer om energifrågorna.

I skrivande stund (april 2014) har det gått cirka tre månader sedan protesterna i Kiev började, men först nu, efter en rysk reaktion och någonslags rysk kraftuppvisning på Krim, börjar man se lite nyansering i rapporteringen. För de flesta börjar det bli tydligt att läget i Ukraina knappast kan reduceras till ett enkelt ”de demokratiska EU-vänliga krafterna mot det onda Ryssland”,  så som även vår egen press hittills så benäget gjort. Ukrainas historia är redan från förr mycket komplicerad (liksom för de flesta staterna i Europa), och de politiska turerna sedan självständigheten 1991 har mest karaktär av en bananrepublik (Wikipedias Ukraina-artikel har ett ganska bra sammandrag).

Därför är det mycket svårt att som utomstående observatör idag försöka tillmäta någonslags legitimitet till den ena eller den andra partens ageranden. Ännu svårare blir det av att det mesta av rapporteringen i de upphetsade stämningarna fördunklas av semantiska trick eller av den propaganda som alla sidor sprider. Det är alltså inte alldeles lätt att bara försöka skapa sig en bild av vad som pågår. Till exempel: strax innan jag skrev detta, spreds som en löpeld på sociala medier ett rykte om ett ”ryskt ultimatum”, men det visade sig vara falskt. Som genom ett trollslag försvann plötsligt  alla braskande svarta rubriker på CNN, BBC etc.
I många västmedia utgår man nu reflexmässigt från att Ryssland ”ockuperat Ukraina”. Det stämmer att Putin utverkat ett tillstånd av ryska parlamentet för att använda militärkraft vid behov, men hittills har han inte utnyttjat möjligheten. Ryssland har däremot från förr gällande Krim-halvön ett hyresavtal för sin Svarta Havs-flotta (i kraft till 2042). Enligt avtalet får Ryssland stationera 25000 soldater på Krim. Det är alltså inte så att ryska örlogsfartyg och ryska trupper på halvön är något nytt eller överraskande fenomen. Och läget mellan de ryska trupperna och de ukrainska trupperna på Krim tycks åtminstone för tillfället vara ganska avspänt – trots medias försök att piska upp krigshysterin. Det enda man kan vara säker på är att ryktena florerar, och uttalanden, rörelser och manövrar inte alls behöver vara vad de ser ut som. Speciellt ryssarna är experter på denna sorts spel som kallas ”maskirovka” – och jag har svårt att tro att ukrainarna är sämre. I efterhand är det nästan omöjligt att veta vem som till syvende och sist satte igång ett rykte, och med vilka bevekelsegrunder.
EU och USA har ur min synvinkel ett dilemma. Det är förstås populärt och bra att stöda den väst- och EU-vänliga oppositionen i Ukraina, men faktum är ju att en demokratiskt vald president (valet av Janukovytj anses av de flesta observatörer ha gått någorlunda rätt till) avsattes, och en självutnämnd klick tog makten. Semantiskt är det intressant att våra medier trots detta kallar de nya makthavarna för ”regering” och inte ”regim”. Visst, Janukovytj ser ut att ha varit en ordentligt korrumperad herre efter sina år vid makten – men i en demokrati skulle det väl ha funnits en reell chans att rösta ut honom om ett år, vid nästa val. Nu fortsätter en kutym med odemokratiska maktövertaganden, vilket inte bådar gott för framtiden.

Maidan-protesternas upprinnelse var visserligen demonstrationer för demokrati och förhoppningen om ett genuint okorrumperat politiskt system. Och dessa kretsar finns förstås kvar i Ukraina, med vissa frontfigurer i det nya styret. Dem skall vi stöda med alla medel. Men med på agendan och i den högljudda retoriken kom dock (som det brukar gå) även allehanda opportunister och andra som vädrar morgonluft när samhällsstrukturerna rämnar. Bland den brokiga oppositionen återfanns på Maidan bl.a. ledare för beväpnad milis och ”skyddstrupper”, och bland de nya ministrarna i det nya styret återfinns ultranationalister som de flesta EU-politiker inte skulle vilja frotteras med. Så de EU-politiker som nu reser till Kiev för att låta sig fotograferas  tillsammans med det nya styret, kan ännu komma att ångra det.

Också USA:s utrikesminister John Kerry dök upp i Kiev på en ”photo-shoot” med oppositionen. Vad han lyckades åstadkomma vet jag inte. Så fort han öppnar munnen tycks det ju hoppa en groda ur honom. Nästan genast då krisen började gjorde han bort sig gällande Ryssland och Ukraina med att säga: ”På 2000-talet kan man bara inte bete sig som på 1800-talet och invadera ett annat land med stöd av en helt påhittad ursäkt”. Han hade tydligen helt glömt att USA år 2003 invaderade Irak efter fabricerade bevis om massförstörelsevapen.

Kerry utlovade som en bättre regionpolitiker en miljard dollar för ”demokratiarbete i Ukraina”. Det låter ju bra, men det är skäl att minnas att denna sorts amerikanska pengar oftast endast innebär statligt amerikanskt stöd till amerikanska NGO:s (Non Governmental Organisations), och NGO:s direkt underställda det amerikanska utrikesministeriet, med de kommersiella amerikanska underleverantörerna i släptåg. Att som pr-trick strö lite pengar bland folket tror jag alltså inte att på riktigt löser några av Ukrainas problem. För mannen på gatan låter ”en miljard” som mycket, men tar man en titt på Ukrainas balansräning inser man också att det är en droppe i havet. Kerry kunde lika gärna ha utlovat ”a gazillion dollars”.

EU ville inte vara sämre, utan lovade på ett bräde 11 miljarder i ”stöd”.  Det är ändå skäl att minnas att detta ”stöd” till största delen är lån, och inga gratispengar. Med lånen kommer samma sorts krav och villkor som då Grekland fick ”stöd”. I de flesta fall blir mycket få saker bättre för folket på gräsrotsnivå  – däremot öppnas marknaderna för finansjättar och andra ränteutsugare. Scenerna då den nya ”premiärministern” Yatseniuk  besökte EU-kommissionen   och mottogs som en hjälte och statsman blev nästan äckliga.

Putins presskonferens andades rysk självsäkerhet och den typiska Putineska charmen: det är något med den ideologiskt rätlinjade Vladimir som tycks tilltala många, speciellt ryssarna själva. Den enda nyheten som Putin levererade var en alternativ version om konfliktens start: han menade att Janukovytj aldrig kategoriskt vägrat skriva på det EU-avtal som sägs ligga bakom oroligheterna – han hade bara lagt avtalet på is för att förhandla fram bättre villkor. Maskirovka? Kanske. I övrigt gav presskonferensen inget nytt som inte observatörer vetat länge om Ryssland och landets bevekelsegrunder och motiveringar, men kanske den åtminstone får tyst på de mest banala Facebook- och Twitteruppdateringarna; Vladimir Putin är ingen idiot, utan i högsta grad en slug räv. Och han sitter ganska stadigt på sin tron – några små protester i Moskva eller St Petersburg, fotograferade av västmedia så man inte ser de många ointresserade förbipasserande, rubbar sannerligen inte den ryska Tsaren.

Min poäng med de ovanstående politikerkarakteriseringarna (och jag har sagt det för) är: Lägg inte alltför stor vikt vid politikers uttalanden, bygg framför allt inte upp politikerna till moraliska eller filosofiska förebilder. Politiker talar i egen sak. Många politiker är manipulativa lögnare; i större eller mindre grad – och mer eller mindre konstant.

Geopolitiskt är läget mycket intressant. Enligt den amerikanska administrationen ligger nu ”alla optioner på bordet”. Vadå – även att bomba Moskva med atomvapen? Det hela låter som tom retorik, men de högerkrafter i USA som nu beskyller Obama för svaghet borde ändå minnas att samma administration inte dragit sig från att på basen av rätt så svag s.k. ”intelligence” drönarbomba oskyldiga civila, om man misstänkt att en ”militant islamist” kan stryka med samtidigt.

Men de facto skulle det var bra om ingen av ”de stora” skulle uttala sig med basröst gällande Ukraina: USA driver förstås en precis likadan ”vi invaderar vem vi vill och av vilken orsak som helst”-politik som Ryssland, och Ryssland som arvtagare till Sovjetunionen har minsann inte obefläckade händer. Som exempel kan nämnas Stalins massdeporteringar på Krim efter II världskriget (låt vara att Stalin var georgier, och inte ryss). Lite svårt har jag också med den tyska förbundskanslerns indignerade uttalanden – det är faktiskt inte så länge sedan en annan tysk kansler härjade i regionen. Likaså britterna och fransmännen (Ok, det var 1853 under Krimkriget, men ändå). Några lektioner i historia borde förresten de flesta som nu uttalar sig ta – det är skrämmande att se hur usel historiekännedomen eller ens allmänbildningen gällande  Ukraina, Ryssland, Krim och Svarta havet är bland många högljudda kommenterare.

Som en liten avstickare är det värt att notera att många observatörer nu enbart koncentrerar sig på det militära eller politiskt/retoriska, och helt glömmer bort energifrågorna, som åter (liksom i så många andra konflikter) spelar en mycket större, realpolitisk bakgrundsroll än man kunde tro. EU är förstås gällande sina reaktionsmöjligheter bakbunden av sitt beroende av rysk energi – en fråga som även långt definierar Rysslands förhållande till Ukraina: Ukrainas obetalda energiräkning till Ryssland uppgår enligt vissa uppskattningar till flera miljarder, detta i tillägg till Ukrainas övriga, nästan hopplösa ekonomiska problem, vars lösning på det ena eller andra sättet garanterat kommer att splittra det ukrainska politiska fältet. USA skulle för övrigt inte ha något emot en ordentlig eskalerande konflikt där Ryssland stryper gaskranarna till EU – då blir det lättare att avsätta den överproduktion av amerikansk naturgas (i form av LNG – liquified natural gas) som USA för tillfället upplever. Då skall helst även frihandelsavtalet mellan EU och USA (visste ni att ett sådant var i görningen?) skrivas under detta år – annars kanske det inte lyckas.

Hur situationen utvecklas blir intressant, och det finns säkert skäl att återkomma till ämnet. Jag hoppas ingen i och med denna korta text tror att jag nu valt den ena eller den andra ”sidan”. Det är just denna sorts reflex hos många som stör mig oerhört – att omedelbart och onyanserat ”välja sida” och sedan papegojartat upprepa vilken uppenbar propaganda som helst – utan reflektion, eller ens lite eget arbete med att försöka hitta källor och verifiera påståenden.