Etikettarkiv: Religion

Omskärelsedebatten fick åter fart

Svenska, , ,

Jag har åter deltagit i en insändardebatt i Hbl om fenomenet religiös omskärelse. Jag inser att lösryckta insändare med flera dagars mellanrum blir svåra att följa med, så jag samlar här mina egna postuleringar för den som är intresserad. Jag redogör även för debattens gång – den har intressanta drag, som tycks återkomma.


Intressant grafik. Andelen omskärda i olika världsdelar.
Blått 0-20 %, gult 20-80%, rött 80-100 %

Liksom förra gången (för cirka fem år sedan) initierades debatten av en skribent som krävde ny lagstiftning som skulle förbjuda religiös omskärelse. Och precis som förra gången kom de förväntade svaren från den judiska och den muslimska gemenskapen, med ganska svag argumentering:

  1. Den medicinska: I Afrika sysslar självaste Världshälsoorgansisationen med omskärelser i kampen mot AIDS, och enligt mätningar minskar de här ingreppen på spridningen. I USA sker det rutinmässigt och är hygieniskt bra. Svar: De här argumenten skulle vara relevanta för vår diskussion enbart om AIDS skulle vara ett stort problem i den judiska eller muslimska gemenskapen i Finland (vilket åtminstone inte jag tror), eller om folk i Finland aldrig skulle lära sig använda tvål och vatten. I Afrika sker ingreppet dessutom på vuxna män, inte på försvarslösa spädbarn. Så hela den här argumentationsfåran kan vi utan vidare avfärda.
  2. Det kulturella: Omskärelse har skett sedan urminnes tider och är påbjudet av Gud. Att kritisera det är i själva verket dolt judehat, förföljelse, eller åtminstone hatprat. Svar: Det här argumentet har inte validitet eftersom det inte bemöter själva sakfrågan, utan endast strävar till att svartmåla kritikern eller kritikerns avsikter. Inga traditioner (varken religiösa eller icke-religiösa) kan förstås ställas utanför kritik, och åldern på dem spelar faktiskt ingen roll. Använder vi sådan argumentation går samhället aldrig framåt.

I debatten gjorde jag först klart att jag inte hör till gruppen som kräver ny lagstiftning. Jag anser nämligen att lagstiftning överlag skall vara entydig och klar. Nya lagar behövs ej, eftersom det naturligtvis redan nu är olagligt att gå och skära i spädbarns könsorgan.Skulle jag göra det (eller beställa ingreppet av en utomstående), skulle det förstås klassas som den misshandel det är – jag hör nämligen inte till ett judiskt eller muslimskt samfund.

Samtidigt är jag övertygad att att en ny lag inte skulle ha någon verkan. Religiös omskärelse skulle fortsätta precis som förr. Proceduren har inte försvunnit trots FN-konventionen om barnets rättigheter (som även Finland ratificerat), där man bland annat slår fast: ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”[…] ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling.”

I min andra insändare skrev jag följdaktligen att vi har ett läge i Finland där olika medborgargrupper behandlas olika av lagen; myndigheterna ser helt enkelt mellan fingrarna när det gäller religiös omskärelse. På detta fick jag ett svar där man lite näsvist påstod att jag ställt mig ovanför lagen själv, eller åtminstone Högsta Domstolens beslut från 2008 (som kom efter att en muslimsk mor åtalats för misshandel efter en omskärelse). Beslutet slår nämligen fast att religiös omskärelse är helt okej.

Jag är förstås mycket medveten om HD:s kuriösa beslut, som i själva verket bara stöder mitt påstående: det som för alla andra medborgare naturligtvis är straffbart (att skära i försvarslösa barns könsorgan) är inte det, ifall man råkar höra till en handfull religiösa samfund.

Högsta domstolens text är kuriös av många skäl. I insändaröversättningen beskrivs beslutet så här: ”åtgärden kan bedömas ha positiv betydelse för pojken själv och hans identitetsutveckling”. Vem som kommit fram till detta luddiga ”kan bedömas” säger man inte – det handlar förstås om en översättning av en finsk passivsats, och de passusarna låter ofta ”myndigare” och bättre på finska: ”voidaan arvioida”.

Främst har jag alltid undrat över hur det hela sedan i praktiken skulle kunna gå till. Föregås kommande religionsutövningar i vuxnare ålder av en titt i brallorna med påföljande gemenskapskänsla? Och även om man inte tittar, medverkar faktiskt vetskapen om detta (i vanligt umgänge) osynliga ingrepp faktiskt till ”förankring i pojkens religiösa och sociala samfund”?

Nästa kuriositet gäller HD:s bedömning att allt är ok ifall ingreppet sker ”medicinskt adekvat”. Vad som är ”medicinskt adekvat” och vem som borde avgöra det sägs inte. Men kanske det var just detta juridiska dilemma som för något år sedan ledde till det absurda laginitiativet om att religiös omskärelse enbart borde få utföras av läkare – något som förstås Finska läkarförbundet skarpt tog avstånd ifrån, eftersom läkare helst inte vill vara aktörer i religiösa riter. Redan läkareden förpliktigar (förstås) läkarna till att enbart syssla med vetenskap, och medicinska ingrepp.

HD:s beslut bör alltså ses (och ordvalen avslöjar det) som en ”nödvändighet”, ett sätt att normalisera rådande praxis (att se mellan fingrarna). Fallet påminner om situationen där medlemmarna i ett enda religiöst samfund (Jehovas vittnen) är befriade från den allmänna finska värnplikten, eftersom man annars skulle ha en massa ”åsiktsfångar” på halsen, då Jehovas vittnen inte heller vill göra civiltjänst (här kan vi också börja diskutera varför kvinnor och män behandlas ojämlikt gällande denna allmänna värnplikt).

Myndigheterna vill alltså inte ha en ful situation där flera personer ur den judiska eller muslimska församlingen årligen och rutinmässigt åtalas för misshandel – därav HD:s beslut. Praktiskt och bra, men lite brydsamt eftersom olika medborgargrupper därmed behandlas olikt inför lagen. Eller egentligen: att vi har olika juridisk praxis för olika medborgargrupper. Visst: i många fall kan det vara motiverat att särbehandla minoriteter, även lagstiftningsvägen – men det skall vara s.k. positiv särbehandling, tycker jag, inte handla om riter som inbegriper knivar och könsorgan.

Själv anser jag alltså att det kanske i fall som dessa vore ärligare att ha en enda entydig lag (misshandel är misshandel) – och så väljer man då att selektivt se mellan fingrarna, utan att krångla till det med ny lagstiftning, som egentligen inte gör någonting tydligare. Lagstiftar man mot religös omskärelse måste man ganska fort även börja definiera vad som egentligen är religion, och vad annat som kan tänkas vara tillåtet eller förbjudet om man tillhör den eller den församlingen eller sekten. Till exempel är lagen entydig när det gäller att slå barn,  men ändå står det i Bibeln att det är okej att aga.

Tänker man efter ordentligt så märker man alltså att det inte går att lagstifta om religiösa uppfattningar och traditioner. Laginitiativen måste vi därför tolka som välvilliga människors försök att belysa hur arkaiska och irrationella många religiösa uppfattningar och föreställningar är.

Till sist: i slutändan av den aktuella debatten började det åter dyka upp insändare undertecknade av kvinnor, där grundidén var att omskärelse är ett så litet ingrepp, att hela debatten är onödig och överdriven. (Förra debattgången var det även en kvinnlig insändarskribent som i slutdebatten ville diskutera Jesus Kristus omskärda schlong som en förmildrande omständighet – vilket jag dock avböjde.)

Jag blir alltid lite mystifierad av de här texterna. Jag frågar mig: hur har de här kvinnorna avgjort vad som är ett ”litet” ingrepp på detta, ändå rätt så känsliga område på kroppen. Var skulle gränsen för dessa kvinnor gå? En öronsnibb? Ett lillfinger? Varför denna nedsättande, förminskande attityd i en fråga som alldeles tydligt engagerar på allvar?

Motiven bakom denna sorts insändare har jag alltså svårt att få grepp om. Men hela ingreppet måste ju ursprungligen (och troligen även idag) ha att göra med vår stora upptagenhet gällande vår mänskliga sexualitet. Kanske svaren kan sökas där.

Varför finns teologi på Åbo Akademis läroplan? (= Varför är jag ateist)

Svenska, ,

[Tillägg 4.2.2015:] 

Frågan lyder egentligen: Varför finns teologi på ett enda universitets läroplan?

Jag inser att rubrikens tema, överförd på universitetsvärlden som helhet, inte är ny – saken har förstås diskuterats ända sedan upplysningstiden. Då mitt förra inlägg om religion handlade om hur problematiskt det är att hänvisa till guds vilja (eller tvåtusen år gamla skrifter) i en politisk debatt, handlar detta inlägg om den vetenskapliga sidan, och den oförenlighet jag där kan skönja. Denna oförenlighet mellan religiös övertygelse och vetenskap behöver inte alls utmynna i gräl, hänsynslös intolerans eller respektlöshet, men jag tror det kunde vara skäl att lungt erkänna att dikotomin existerar. Detta erkännande av fakta kunde tvärtom minska på grälen och motsättningarna.

1. Grundsyn 

I det förra inlägget påpekade jag alltså hur problematiskt det blir med religiösa aspekter i en dagsdebatt  – speciellt som det i ”de heliga skrifterna” går att hitta belägg för snart sagt vilken uppfattning eller livsfilosofi som helst, även sådana som idag skulle betecknas som helgalna. Som religionsintresserad ateist suckar jag ganska ofta då jag läser insändare där någon skribent hänvisar till en passage i Bibeln som på något sätt kan användas som slagträ i debatten, medan samme skribent glatt frånser andra, idag helt olämpliga stycken (som till exempel uppmaningen att slå ihjäl sina barn om de kommer hem och talar om andra gudar än den enda, sanna guden). Det krävs inte mycket läsansträngning för att förstå att alla ”heliga skrifter” skrivits utgående från skrivtidpunktens sensibiliteter och verkligheter, och att de därför ständigt måste tolkas och omtolkas, samtidigt som de idag politiskt inkorrekta textavsnitten måste allegoriseras eller bortförklaras.

Vill man alltså basera sin egen grundsyn eller livsfilosofi på dessa gamla skrifter blir det obönhörligen fråga om ett à la carte-val, som i den större kontexten leder till en uppslitande intern kamp mellan det som lite förenklat kallas progressivitet och konservatism. Ju längre tid som gått sedan texterna skrevs, desto uppenbarare är det att de rätt och slätt skrevs av människor, som i texterna speglade sina egna moraluppfattningar. Därmed blir det ur min synvinkel omöjligt att i någon som helst diskussion påstå att de här skrifterna representerar gudomlig och därmed orubblig sanning.

Religiositetens betydelse i olika regioners vardagsliv.
Ljusrött= mindre viktig, djuprött=mycket viktig.

2. Ateism och tro

Ateist. Många troende jag träffat tycker att det berättar något väsentligt om mig som person. Jag brukar själv mycket sällan föra det på på tal eller göra något väsen av det, men en gång då det kom fram, försökte en troende som ville ifrågasätta mitt val påstå: ”så du skulle kunna döda vem som helst, eftersom du inte anser att det har några konsekvenser”. Jag brukar svara, att om det faktiskt bara är den religiösa övertygelsen som hindrar troende från att konstant gå bärsärkagång, så är vi alla verkligen i trubbel. Jag går förstås inte omkring och dödar människor bara för att jag inte råkar tro på en yttersta dom. Och inte ens det faktum att det finns en lag som förbjuder mord, är orsaken som hindrar mig. Det är min egen moral som hindrar mig. Jag förstår inte vad religiös tro (eller dess eventuella frånvaro) överhuvudtaget har med sådana frågor att göra (annat än då religiös övertygelse tvärtom används för att döda människor; ett beklagligt ofta förekommande fenomen genom historien).

Några gånger har diskussionen fortsatt så, att det för mig blivit tydligt att många troende  anser att ateism i själva verket också är en sorts ”tro”. Eller att allting bara handlar om kristendom versus ateism. Men så är det inte.

Ateism är i all enkelhet frånvaron av tro på övernaturliga krafter. Den ateistiska utblicken gäller därför förstås alla sorts gudomar, helt oberoende av religion. Detta faktum gör det i själva verket mycket enkelt för en kristen att försöka föreställa sig en ateistisk inställning: Försök medvetet att ”tro” på till exempel Zeus, Tor eller Hathor, i stället för på Gud. Det går förstås inte, och skillnaden till mig är endast att jag adderat ännu en gud till denna lista av ”omöjliga”.

Jag vet att det finns sammanslutningar, föreningar och olika rörelser för ateister och fritänkare, och säkert hittar man där medlemmar som arbetar med ”religiös” iver. Men det är ändå inte fråga om religiösa samfund. Själv tycker jag ateistiska föreningar eller organisationer för fritänkare är ganska överflödiga och fåniga. En fritänkare behöver inte tänka i grupp.

3. Vetenskap och tro

Det är inte heller så att man som ateist valt att i stället ”tro” på vetenskapen. Vetenskap handlar nämligen inte alls om tro eller övertygelse, utan om att man stöder den vetenskapliga processen, där man genom att ständigt försöka falsifiera uppställda hypoteser strävar till att nå en så riktig beskrivning av verkligheten som möjligt. Det är alltså inte så att man valt att tro på Big Bang, i stället för att tro på Bibelns (eller någon annans) skapelseberättelse, utan att man för tillfället anser att Big Bang är den beskrivning av starten för det synliga universum som gäller – tills en bättre hypotes ställs upp och en ny teori eventuellt växer fram (som ersätter den förra).

Jag förde för en tid sedan en längre insändardebatt med troende som försökte sammanjämka tro och vetenskap. Som bevis för att det går att göra hänvisade de till astronomer från 1500- och 1600-talet, men det har förstås ingen relevans för dagens vetenskap.  Det var länge sedan, och beskrivande tycker jag det är, att många av de astronomerna även fungerade som de kungliga hovens astrologer, eller som alkemister. Utan att alltså förringa de stora bidrag dessa astronomer gjorde för att utveckla vår syn på solsystemet och universum, så har vi, så att säga, redan gått vidare.

När det gäller modernare teorier som t.ex. Big Bang eller arternas evolution borde man enligt sammanjämkarna av religion och vetenskap se på skapelseberättelsen som en allegori – en symbolisk återberättelse av samma händelser. Bakom Big Bang och evolutionen skulle därmed kunna sväva samma ande – samma skapare som i Bibeln. (Kvant- och partikelfysiken glömmer de behändigt bort).

Tyvärr. Det finns idag inga tecken på att övernaturliga fenomen skulle ligga bakom Big Bang, evolutionen eller någon annan vetenskaplig teori. Framför allt:  de teorierna får inga nya fördelar av att man introducerar en övernaturlig faktor. Och det skulle ju nästan vara löjligt att påstå att människor för tusentals år sedan skulle ha haft mer kunskap om Big Bang och evolutionen än vad vi har idag, för att därefter välja att enbart skriva det hela i sago- och mytform. De två beskrivningarna utesluter tyvärr totalt varandra.

Även i övrigt har jag faktiskt mycket svårt att se hur man kan vara vetenskapsman (eller ha ett vetenskapligt förhållningssätt) och samtidigt tro på gudar. Förr kanske det lyckades, och det skedde säkert även som en del av den samhällsomgivning som rådde, med en betydligt starkare samhällsställning för kyrkan än idag. Men en forskare idag kan väl knappast längre förklara nya, överraskande eller motsägelsefulla forskningsresultat med att det måste handla om Guds inblandning, eller ett mirakel.

4. ”The Force”?

Om man som jag följer med de senaste rönen inom astronomi, kosmologi och teoretisk fysik förstår man fort hur lite utrymme det finns kvar för en aktivt deltagande gud i vårt vardagliga liv. Förr var det naturligtvis annorlunda, då till och med vanliga naturfenomen kunde tillskrivas högre makter. Och då vi samtidigt idag saknar några som helst riktiga bevis på mirakel eller gudomliga ingripanden, finns det egentligen bara kvar tanken på en ”urmakare”, en ”skapare” som skapat allting före Big Bang, för att sedan luta sig tillbaka och låta det hela ha sin gång.

Jag misstänker starkt att just denna sorts ”skapare” är det som de flesta som idag hör till kyrkan tror på. En osynlig gud, vars existens eller icke-existens inte kan bevisas (och som följaktligen är irrelevant ur vetenskaplig synvinkel). Spåren av denna skapare skulle idag dock utgöras av det som troende uppfattar som religiös trancendens eller ”andlighet”. Men de fenomenen, hur verkliga de än ter sig för troende, kan inte heller utgöra bevis för en övernaturlig inblandning, då de lättare kan förklaras med andra fenomen.

Religionsforskaren (och katolska nunnan) Karen Armstrong spelar i boken ”För Guds skull” ett vanligt religiöst trick: hon beskriver tro med varma ord som andlighet och trancendens, d.v.s något ”högre och bätte” utöver vår vanliga tillvaro, medan vetenskap och en rationell attityd beskrivs som kall, klinisk och strikt logisk (och därmed nästan onaturlig). Lite som då motivationstalare försöker dupera oss med prat om fullständigt olika hjärnhalvor.

Den sortens semantiska spel tycker jag är ganska onödigt: min ateistiska och vetenskapliga utblick hindrar mig verkligen inte från trancendens till exempel i närvaro av fin, gripande musik eller konstutövning, eller varför inte vid besök i vackra byggnadsverk som kyrkor. Allt detta är dock skapat av människor – inte heller här tycker jag det finns minsta behov av tillskriva någon högre makt det som är mänskliga skapelser och våra personliga känslor. Och de känslorna blir inte alls ”sämre” för det, det är ju precis tvärtom.

5. Livets mening

Som yngre var jag en sorts agnostisk tvivlare, som dock i slutändan lutade mot tanken på att det nog finns en ”skapare” i bakgrunden. Men jag har ändrat mig, främst för att jag börjat läsa vetenskaplig litteratur. Som ateist är det en enorm befrielse att  släppa hela idén på ”urmakaren” som satt igång allting, och som sedan konstant håller reda på oss.

Jag saknar inte alls denna sorts patriarkaliska figur i min tillvaro, och frånvaron får mig inte alls att känna mig vilsen eller oviktig i universum, eller att känna att livet skulle vara meningslöst – tvärtom. Ansvaret för mina handlingar ligger enbart på mig själv, och min tid på jorden känns därför så mycket angelägnare och viktigare. Jag slipper också tanken på att jag har rätt att vänta mig syndernas förlåtelse, eller att jag borde känna tacksamhet för att någon dött för mina synder. Så mycket enklare och friare är det då att bemöta mina medmänniskor här och nu – och så mycket, mycket intressantare känns vandringen på jorden, då denna sorts ”fribiljetter” och intellektuella ändstationer inte grumlar perspektivet.

6. Teologi

Vilket för mig till rubrikens fråga. Varför finns teologi på studieprogrammet i ett universitet, som utgångsmässigt borde syssla med vetenskaplig, rationell forskning? Min diskussion ovan visar att religiös tro inte kan handla om rationalitet eller vetenskaplighet (och jag tycker inte heller den behöver göra det – även det som är irrationellt kan, liksom konsten, vara vacker eller viktigt för någon). Därför tycker jag det är underligt att man vid Åbo akademi kan ta kurser som Gudstjänstliv,  Guds lag, Retreatens teologi och spiritualitet, Religiös fostran med övningar, Homiletik (läran om predikokonst) och Liturgisk-homiletiska övningar. Med all respekt: lika bra kunde ÅA ha en astrologisk fakultet – konceptuellt skulle det inte vara någon större skillnad, om man bortser från att teologin har en lång, traditionell historia på många universitet. Men skulle det inte vara dags att börja utbilda präster inom kyrkan i stället? Det tycker jag skulle kännas rättare.

Religion och politik – aldrig en bra kombination

Svenska, ,

Rubrikens tema har åter aktualiserats på ett konkret sätt i samband med medborgarinitiativet till en könsneutral äktenskapslag i Finland. Diskussionen före och efter omröstningen i riksdagen visade med all tydlighet hur absurd debatten blir, då vissa debattörer som argument för sin ståndpunkt använder en samling skrifter skrivna i den samhällsmoraliska omgivning som rådde för tvåtusen år sedan. Eller hävdar att det är Gud som instiftat äktenskapet att gälla enbart mellan man och kvinna.

För min del får man gärna hävda att det finns en Gud – min poäng är endast att man i en samhällspolitisk debatt bör ha betydligt bättre argument än att hänvisa till denna gudom. Vi kan nämligen inte fråga Gud vad han (eller hon) tycker, och få ett svar som alla debattörer kan enas om att har validitet  – och de facto finns det ganska många debattörer som anser att man först borde presentera konkreta bevis för att Gud överhuvudtaget finns, innan man kan hänvisa till honom. Uppenbart är alltså att debattörerna inte alls befinner sig på samma spelplan, och man borde då försöka hitta andra, gemensamma regler för hur debatten kunde gå till. Men det tycks vara svårt.

I vårt land leder denna sorts problem lyckligtvis inte till värre saker än att någon blir sårad, eller känner att det inte finns tillräckligt med ”respekt” i debatten. Utomlands ser vi betydligt värre problem. När religiösa övertygelser (tillsammans med hänvisningar till uråldriga skrifter) i ursprungsområdena för de tre stora monoteistiska religionerna används för att motivera politiska eller territoriella anspråk blir det ofta fråga om blodsutgjutning eller regelrätta blodbad.

Jag läser som bäst religionshistorikern Karen Armstrongs ”För Guds skull”, som kom ut för några år sedan som ett mottdrag till bland annat Richard Dawkins ”The God Delusion” och Christopher Hitchens ”God is Not Great”. Alla böckerna är mycket läsvärda, och trots att man kan se Armstrongs bok som en slags motvikt till den ateism som bland annat Dawkins (och jag) representerar, sitter alla tre ändå till sist nästan i samma bordsända; Armstrong pekar nämligen starkt på religionernas – även de monoteistiska religionernas – ursprungligen starka mysticism, där  ”tro” inte handlar om att blint ”tro” på trossatser eller på en personifierad gud – utan där initiering och ritualer öppnar vägen till ett gott och fullödigt liv, inkluderande de medmänniskor man möter som inte råkar tro som man själv (Armstrong hittar paralleller både till religionerna i Öst och till grekiska filosofer).

Armstrong påminner oss om att religion förr var en helt integrerad del av vardagen. Hennes lite idealistiska bild handlar om hur själva utövningen (förr, och som hon hoppas, även idag) är betydligt viktigare än att ”tro”. Devisen om att bete sig mot andra, så som man hoppas de skall bete sig mot en själv, ingår ju i så gott som alla religioner (även i de tre ”stora”), och Armstrong citerar även passusen i Koranen som säger att ”Bokens folk” (judar och kristna) bör behandlas med respekt eftersom de har samma Gud som islam.

Jag har inte läst Armstrongs bok helt färdigt, så jag vet inte om hon försöker hitta något svar på varför så många troende trots allt är ordentligt i luven på varandra, inte bara mellan religionerna, utan även internt. Och när vi kommer så långt i debatten tenderar jag att hålla med Dawkins: skulle inte allting vara lättare utan religion? Att bete sig som folk och uppföra sig hövligt mot andra är väl högst vanlig humanism, och allting skulle ju bli så mycket enklare i fall vi enbart kunde resonera om gemensamma saker och problem rationellt och med förnuft, och inte blanda in övernaturliga aktörer, och deras förmodade vilja i diskussionen.

Armstrong vänder på steken och vill skylla rätt många problem på den ”kalla”, rationella vetenskapen. Hon menar att även religiös fundamentalism är ett nytt påfund, ett sentida försök att inlemma religionens mythos i vetenskaplig logos. Man har enligt Armstron sedan några hundra år tillbaka felaktigt börjat läsa de heliga skrifterna bokstavligen, i stället för att göra tolkningar.

Hon har säkert en poäng i detta, men jag misstänker att folk i dagens föränderliga värld faktiskt söker stabilitet, enkla sanningar och rättesnören i skrifterna. Då blir religionen inte en from och ödmjuk livsstil (en utövning), utan enbart ett sökande efter belägg och berättigande för egna åsikter gällande det ena eller det andra. Jag har läst både Bibeln och Koranen (svensk översättning), och jag kan meddela att problemet i så fall är att skrifterna är så ”mångsidiga”, att det i dem går att hitta berättigande för vilken ståndpunkt som helst (även helt galna). Och om vi faktiskt försöker förbättra läget genom att göra nya tolkningar och omtolkningar leder det enbart till en uppslitande debatt om vem som får avgöra vilken nya tolkning som är den rätta. Ett nytt koncilium? Nya kyrkomöten? Oftast leder de träffarna inte till enhet, utan ytterligare splittring.

Så goda föresatser till trots, kommer vi tydligen inte ifrån att troende människor benäget projicerar sin religion (eller vad de råkar veta om den) på högst värdsliga företeelser. Ett stort tilläggsproblem är att religionerna är stora  gruppföreteelser. Jag tycker det sällan blir bra med grupptänkande och dogmer när det gäller frågor om vår existens eller om det finns en mening med livet. Visst, vad andra tänkt om sakerna borde alla mångsidigt läsa och studera, men slutsatserna borde alltid vara högst personliga.

När diskussionen kommit så här långt märker jag att jag fort börjar luta åt teman som ”behövs religion över huvudtaget”, eller ”missar jag något som ateist”? Men det tar vi nästa gång, då jag också behandlar det utlovade resonemanget om varför jag anser att ett ämne som teologi inte borde finnas på ett vetenskapligt universitets studieplan.

Intressant korrelation: Ju större ”religiositet” ett land har, desto sämre BNP.

Är religionerna en naturlig del av evolutionen?

Svenska, ,

Då Darwin fyllde 200 år år 2009 skrev jag följande artikel om hur evolutionsläran även kan förklara uppkomsten av religion. Artikeln ger mycket bakgrund till många av mina ståndpunkter i frågor om religion och humanism, så jag återpublicerar den här.

Charles Darwin insåg genast då han publicerade sin teori om naturligt urval att den innebar inte bara konsekvenser för biologin, utan även bäddade för en krock med den samtida religiösa tron.

– Det var denna kontrovers som åtminstone delvis fick honom att skjuta på publiceringen av teorin med tjugo år, och som också förklarar hans försiktighet att diskutera hur teorin kunde tillämpas på människan. Det säger John Teehan, som forskar i religiös moraletik vid Hofstra University i New York.

I sin bok ”Om arternas uppkomst” på nästan 500 sidor nämner Darwin människan bara en gång. I några meningar i slutet av boken föreslår han att hans idéer eventuellt kan kasta ljus även på människans härkomst och historia.

– Man förstår hans försiktighet. Nästan genast tog läsarna fasta på vad evolutionen hade för konsekvenser för mänskligheten, och religionen stod genast i diskussionen mittpunkt, säger Teehan.

Enligt Teehan låter ämnet bekant även för dagens människor. Konflikten pågår fortfarande, speciellt i USA. Enligt Teehan har de som bokstavligen tror på Bibeln fullständigt rätt i att det inte går att godkänna Darwins evolutionsteori och samtidigt tro på en bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen. Berättelserna utesluter nämligen varandra.

Redan på 1830-talet var Charles Darwin en vetenskaplig kändis. 

– Men de bokstavstrogna kreationisterna måste också kasta överbord mycket annat. Samtidigt som de skippar evolutionen är de tvungna att avsäga sig modern fysik, astronomi, kemi, arkeologi, geologi och paleontologi, eftersom alla de här vetenskaperna pekar på ett dynamiskt och mycket gammalt universum. För att kreationismen skulle vara korrekt, borde alltså alla de här vetenskaperna ha fel, och inte bara i detaljerna, utan i fundamenten. Det är detta faktum som betonas för lite då debatten om evolution och kreationism pågår, eller då man diskuterar om kreationism borde läras ut som ett ”alternativ” i klassrummen.

Enligt Teehan är det förstås lika klart att många religioner och många religiösa personer inte läser sina heliga skrifter bokstavligen. Den katolska kyrkan gör det inte, liksom inte många protestantiska kyrkor. De flesta judiska samfund har inte heller haft problem med att integrera evolutionen i sin religiösa världssyn. Situationen gällande islam är enligt Teehan mer komplicerad, men det finns också muslimska röster som talar för evolution.

– Det intressanta är vad de fundamentalistiska utfallen mot evolutionen lett till, även i vetenskapliga kretsar. Det är många som idag inte vill peka ut någon kontrovers mellan religion och evolution. Man drar ett streck i vattnet och säger att evolutionen hör till empirisk forskning, medan religionen befattar sig med frågor om moral och andlighet.

Enligt Teehan är den här inställningen säkert strategiskt vettig i dagens upphetsade klimat, men den behandlar både evolutionen och religionerna mycket ytligt.

– Det är solklart att det fortfarande finns många religiösa traditioner som allvarligt krockar med Darwin. Vi kommer inte bort från det faktumet bara genom att konstatera att vi inte tycker lika. För miljoner människor är det fråga om deras orubbliga världssyn, och evolutionen passar inte in i den synen, säger Teehan.

De som vill lappa ihop förhållandet mellan Darwin och Gud borde enligt Teehan kanske hellre säga att det inte behöver finnas någon inneboende konflikt mellan de två, och att det i många religiösa syner finns plats för båda. Det stämmer bättre med verkligheten, och respekterar de många religiösa världssyner som finns.

Darwins största påverkan på religionen ligger dessutom enligt Teehan inte i kontroversen mellan evolution och kreationism. I slutet på sitt storverk målar Darwin upp hur hans insikter kan få konsekvenser även för psykologin. Nu, 150 år efter hans banbrytande idéer, börjar de bära frukt.

– Hjärnan är ett fysiskt organ och som sådant utsatt för precis samma naturliga urval som alla andra organ i kroppen. Därför måste alla studier av hjärnan ta i beaktande de utmaningar människan klarat av för att framgångsrikt överleva och föröka sig genom evolutionshistorien. Med den utgångspunkten kan man söka fram de kognitiva och emotionella verktyg som gynnat människan.

Forskare från många områden har de fyrtio senaste åren forskat i människans beteende och uppfattningar, och beskrivit människans sexualitet, samarbetsförmåga, sociala organisation och moral utgående från evolutionsteorin. De senaste femton åren har också många evolutionsteoretiker riktat uppmärksamhet mot religionen. Den här fascinerande forskningen är ett relativt nytt område, och därför behäftat med både växtvärk och skepticism, men den utgör ändå en av de mest spännande linjerna när det gäller modern religionsforskning.

Anubis
Den egyptiske guden Anubis ledsagade de avlidna till Osiris domstol i underjorden där han placerade deras hjärtan i den ena vågskålen av en balansvåg, och en fjäder från rättvisans gudinna Ma’at på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i efterlivet.

Enligt Teehan är ett av de viktigaste mentala verktygen i evolutionär psykologi vår starka förmåga att upptäcka ”aktörer” i världen.

– Vi bildar oss t.ex. en bestämd uppfattning om vad andra människor har för syften då vi ser dem utföra handlingar eller då de talar; vi kan nästan automatiskt uppfatta mål och mening. Men vi lyckas även använda förmågan på icke-levande objekt. Då datorn krånglar förnimmer vi en ”aktör” som försöker göra livet surt för oss, trots att vi egentligen vet att datorn inte lever, och alla fel kan förklaras i tekniska termer.

Enligt Teehan är vår förmåga att se aktörer ännu mer sofistikerad än så.

– Tänk dig att ligger i säng en sen kväll. Du hör ett sakta klirr någonstans i huset. Det kan finnas många förklaringar: en svajande gren söndrade ett fönster, vibrationer fick ett glas att trilla i diskhon, eller kanske katten fällde en kaffekopp. Chansen är ändå stor att du tolkar situationen som om någon gjort någonting, det vill säga att en inbrottstjuv är i farten. Vi behöver alltså inte se djur eller människor utföra handlingar för att uppleva aktörer – och det finns goda evolutionära skäl för det. Aktörer kan i vissa fall önska oss illa, och man kan inte alltid vänta tills man faktiskt ser någon, innan man måste skrida till åtgärder.

– Vi är alla ättlingar till människor som för länge sedan överlevde på grund av att de var överkänsliga för aktörer. I tvivelaktiga situationer är vår evolutionärt betingade utgångspunkt oftast att uppleva en aktör, även om det inte i verkligheten finns någon. Det är inte fråga om ett intellektuellt beslut utan ett strategiskt beslut, med emotionella övertoner.

Enligt Teehan är det samma instinkt som ligger som grund för människans uråldriga tro på gudar. Vår förfader fick en enkel förklaring till prasslet i buskarna: det var en tiger. Men vad kan förklara åskan och blixtarna, och himlakropparnas majestätiska färd på himlen?

Evolutionära teoretiker har också upptäckt andra mentala verktyg, som alla bidrar till bilden av religion. Teehans eget forskningsområde gäller religiösa moraltraditioner, som han tror att har upprinnelse i en och samma utvecklingsstyrda moralpsykologi.

– Moraltraditioner kan också förklaras som en följd av naturligt urval, även om den religiösa ståndpunkten är att de dikterats av en gudom. Vad betyder detta för religionerna? Främst att Darwins utmaning sträcker sig mycket längre än bara till att bli tvungen att omtolka valda stycken i de heliga skrifterna.

Teehan säger att religionens evolutionära rötter pekar på en gemensam mänsklig upplevelse av gudomlighet som löper som en röd tråd genom alla olika religioner, d.v.s. att alla religioner försöker uttrycka en djupare, gemensam moralisk sensibilitet.

– Kanske den här djupare versionen av verkligheten kunde överbygga konflikterna och skapa en verklig koppling mellan alla människor; visa oss den moraliska stig som gör det möjligt för oss att vara medlemmar i en delad mänsklighet?

Enligt Teehan finns det förstås redan en sådan världssyn – den kallas för humanism.

– En av de största amerikanska filosoferna, John Dewey, skrev på Darwins hundraårsdag år 1909 en essä om hur Darwins evolutionslära, som då fyllde femtio, inverkat på filosofin. Dewey konstaterade att Darwins lära, trots farhågorna, inte lett till totalt moraliskt förfall, inte tagit bort livets skönhet eller förunderlighet, och inte gjort vår existens meningslös.

Genom att helt och fullt integrera mänskligheten och den mänskliga upplevelsen i naturen, blir naturen vårt riktiga hem. Genom att undergräva vår tro på urgamla och oböjliga dogmer, kan vi mer än tidigare ta ansvar för vårt eget öde, och genom att hitta en naturlig förklaring till våra mest upphöjda värderingar öppnar evolutionen möjligheten att genomsyra vår naturliga existens med en känsla av andakt. 

– Oberoende om vi vill kalla denna sorts grundstråk en religion eller inte, skapar en sådan världssyn förutsättningarna för vad Dewey kallar en ”gemensam tro”. Dewey säger att en humanistisk världssyn återfinns även inom religionerna, och alltid utgjort den bästa sidan av dem, men att den alltför ofta överröstas av interna strider och kamper mellan olika doktriner.

– Så intressant det skulle vara, om Darwins största inverkan på religionen, trots de bittra attackerna på honom från fundamentalistiskt håll, skulle vara att frigöra religionens bästa sidor!

Bibeln, lagen och Räsänen

Svenska, ,

Inrikesminister Päivi Räsänen orsakade stor konsternation häromsistenes, efter att hon under ett tal under ett kyrkomöte bl.a. relaterat Romarbrevet 12.2, där Paulus konstaterar ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”  I tilläg hade Räsänen i talet även behandlat initiativen till en könsneutral äktenskapslag, och i det sambandet (helt i enlighet med Bibeln) kallat homosexualietet för en avvikelse.

Ingen orkade eller brydde sig om att läsa talet i sin helhet, eller placera in det i sin kontext, utan den samlade pressen, blogosfären och sociala media rusade iväg och målade upp en bild av att Räsänen ställer Bibeln över finländsk lag (något hon alltså aldrig sagt i talet). I släpvattnet buntades Räsänen ihop med de vidrigaste stockkonservatister och religiösa extremister, och som väntat ledde uppståndelsen till att tusentals människor i protest skrev ut sig ur kyrkan via eroakirkosta.fi.

Den reaktionen är mycket märklig av många orsaker, och i detta fall ungefär lika meningslös och löjlig som att i protest mot något byta ikon på Facebook. Den första orsaken, som redan påpekats på många håll, är att Räsänen inte är en representant för kyrkan. Och om man en gång hör till kyrkan borde man väl ändå i stort kunna hålla med nästan hela Räsänens tal (det innehöll t.o.m. mycket samhällskritik som en för länge sedan utskriven ateist som jag gärna diskuterar alldeles sakligt, som hedonism och knarkmissbruk).
Men för att återgå till den första punkten: Paulus har som filosofisk ståndpunkt förstås alldeles rätt i att man inte i alla lägen kan lyda alla lagar och överheter. Det finns samhällen och tider i närhistorien (även hos oss) där många lagar alldeles uppenbart var moraliskt betänkliga, och som gärna kunde ha orsakat lite mer olydnad (att skylla på lagen är alltid den behändigaste utvägen för människor som missbrukar sina maktpositioner). 
Likaså glömmer de flesta behändigt att lagar alltid innebär maktutövning av samhällets maktelit, och ingen annan – en lag behöver inte alls handla om rättvisa, lika lite som juridik nödvändigtvis har med rättvisa att göra. Det är olovligt naivt att tro att lagstiftningsapparaten (bara för att den i vårt samhälle är ”demokratisk”) skulle vara fri från inslag av personliga ambitioner eller politisk paranoia. Samhället och dess mänskliga interaktioner kan dessutom aldrig reduceras till enbart en lagsamling – det som enligt dagens oskrivna moralnormer står för gott uppförande, god ton och god smak är i de flesta vardagliga fall mångdubbelt viktigare.
Men även om man väljer att tro att Finlands lagar är ofelbara och aldrig borde utmanas, skulle en sådan inställning även automatiskt innebära att lagar aldrig moderniserades. Ironiskt nog för Räsänens belackare, skulle denna sorts stasis t.ex. innebära att en könsneutral lagstiftning aldrig skulle bli verklighet. 
Räsänen kan alltså knappast kritiseras för att representera extremism eller anarki. Hennes tal borde i stället kritiseras på dess egna meriter. Hon räknar upp en hel del intressanta siffror, bl.a. att 69 procent av finländarna år 1999 trodde på Jesus uppståndelse, men bara 36 procent år 2011. År 1999 trodde 77 procent av finländarna att Jesus är Guds son, men bara 41 procent år 2011. De religiöst övertygade är alltså idag i minoritet.
Räsänens största fel i talet efter detta är att dra slutsatsen att dessa siffror innebär att värderingar och samhällsmoral därmed befinner sig i ett upplösningstillstånd, och att endast en kristen syn (även historiskt) kan stå för samhällsuppbyggnad, riktig moral och höga värderingar (t.ex. många gamla samhällen i Asien torde vara av annan åsikt). Men även om slutsatsen alltså är felaktig, så är det är en helt legitim åsikt.
En del av diskussionen efter talet gick faktiskt ut på att Räsänen som minister inte skulle ha rätt till personliga åsikter. Det är förstås kvalificerat strunt, eftersom alla människor har rätt till personliga åsikter – även hur korkade som helst. En annan sak är sedan om hennes politiska och religiösa näsa borde ha förutsett hur talet kommer att tolkas (och feltolkas), eller om andra formuleringar kunde ha varit bättre.
Vad handlade då hela uppståndelsen om? Närmast borde den analyseras som ett lysande exempel på pressens och de sociala mediernas makt. För fortfarande ser man t.ex. slentrianmässig pressrapportering och insändare som går ut på att hon bokstavligen sagt att Bibeln står ovanför finsk lag, vilket alltså inte stämmer. 
Jag håller alltså med mycket få av Räsänens konklusioner, eller hennes analys av samhällsläget just nu. Jag delar inte hennes syn på könsneutral lagstiftning, och inte heller hennes syn på homosexuella (gamla välkända Räsänen-åsikter som inte borde ha kommit som en överraskning för någon). Men låt oss alltså i framtiden diskutera det som verkligen sagts, och inte det som oanalytiskt och onyanserat spridits som en löpeld på nätet. 
Till sist: för min del får du gärna skriva ut dig ur kyrkan, men gör det efter ett noggrant filosofiskt övervägande, inte på grund av något du råkade se på Facebook.

Gudar, demoner och Jalovaara

Svenska

”Tig! Far ut ur honom!” Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla greps av bävan och frågade varandra: ”Vad är det med XX ord? Med makt och myndighet befaller XX de orena andarna, och de far ut.” 

Handlar citatet kanske om Pirkko Jalovaara, förkunnaren som enligt pressen och allmänheten påstår att sjukdomar beror på demoner, och därför uppmanar människor att inte ta sina mediciner? Nej, citatet kommer förstås från Bibeln – det är Jesus Kristus som kör ut en demon i Lukas 4.

Jesus kör ut en demon.

Oberoende om Jalovaara verkligen uppmanat folk att sluta ta sina mediciner (hon säger att hon inte gjort det) så är jag stort förundrad över att människor som påstår sig vara kristna nu attackerar Jalovaara och hennes tankar om demoner i allmänhet. Deras upprörda kommentarer kan bara betyda en av två saker: antingen har de inte läst sin heliga skrift ordentligt, eller så läser de enligt à la carte-metoden: man plockar lite här och där det som passar en själv, och struntar i resten.

Jag är ateist, så diskussionen intresserar mig endast ur filosofiskt perspektiv: Jag kan inte förstå logiken i att man accepterar idén om att

  • en gud blandar sig aktivt i människors angelägenheter,
  • guden gör via sin ande en jungfru gravid,
  • jungfrun frambringar en guds son,
  • gudens son dör för våra synder (men uppstår från de döda),
  • det finns änglar som gör Guds ärenden,

medan man samtidigt kategoriskt avfärdar tro på andra övernaturliga varelser; andeväsen, spöken, onda andar, demoner etc. Begreppsligt och intellektuellt-filosofiskt finns det ju ingen skillnad på de här två sakerna.

Min teori (den är inte ny) är att den evangeliskt-lutherska kyrkan i dagens sekulariserade Finland blivit en samlingsplats för människor som knappast alls är troende i ordets riktiga bemärkelse. I stället befolkas kyrkan av människor som kanske har svårt att tro att universum finns till av en slump, och som därför gärna vill tro på en ”skapare”. Dessutom vill de gärna sätta sin tillit till en figur de vagt vet något om (Jesus), och som för dem representerar eftersträvansvärda, goda intentioner och god vilja. Det känns liksom tryggt och bekvämt – spöken och demoner skall vi väl inte befatta oss med!

Man hör alltså till ett samfund som i själva verket har en rätt så komplicerad och strikt doktrin, men ur religionens centrala, heligt hållna skrifter kan man på sin höjd citera några valda ord eller anekdoter, som man kanske hört under en julmässa.

Till skillnad från många s.k. ”troende” har jag läst Bibeln från pärm till pärm. En sak är klar: håller man fast vid att Bibeln bokstavligen är Guds Ord, blir faktiskt en massa ”moderna” idéer (som t.ex. kvinnopräster) mycket, mycket problematiska. Så för att på något sätt passa in i vårt moderna liv kräver församlingen att skrifterna därför kontinuerligt måste omtolkas – vilket naturligtvis leder till hätska diskussioner om vilken tolkning som är den rätta. Denna hätska och uppslitande debatt utmynnar sedan i olika kompromisser på olika håll, som på grund av sin natur är svåra att förena med någon som helst riktig övertygelse.

För en rationellt tänkande människa är förstås den enda logiska utvägen att inse att de gamla texterna inte alls återspeglar någon gudomlig vilja, utan rätt och slätt mänskliga moralnormer som de såg ut för 2000 år sedan – och att det följdriktligen är hög tid att sluta hänvisa till dem. Det har vi ju lyckligtvis till största delen redan gjort när det gäller den lagstiftning vi dagligen använder – vi har redan slutat följa Guds gammaltestamentliga uppmaningar till folkutrotningar, barnmord och gruppvåldtäkter.

Jag kan hålla med om att Nya Testamentet (som de kristna förstås gärna hellre betonar) ur moralisk synvinkel är marginellt bättre än Gamla Testamentet. Men om man som en del av ett religiös grupp så lättvindigt kan avfärda stora delar av sin ”heliga” skrift – kanske det då skulle vara dags att starta en helt ny religion? Eller skriva nya heliga skrifter? Eller ens samlas i lite större grupp och för en gångs skull rösta om, och slå fast vad som skall finnas med (det har gjorts tidigare – under kyrkomötet i Laodikeia, år 363). Varför hörs inget på denna front? Eller är det så att Gud inte talar till någon längre? Finns det inga profeter längre? Vem vet, kanske Jalovaara är en sådan?

Abrahams offer definitivt inte relevant idag

Svenska

Reaktionerna på att Markus Weckman i Hbl frågade sig varför Yle på barnvänlig sändningstid sänder ut gamla, och ur vår synvinkel vidriga religiösa berättelser blev väntade. Den första gruppen är upprörd över att man överhuvudtaget ifrågasätter ”heliga texter”, den andra försöker hitta på ursäkter, eller ”tolka” berättelsen så att den egentligen handlar om guds översvallande kärlek till oss.

Det första argumentet faller omedelbart. Förutfattade meningar, rättesnören och sedelärande berättelser nedskrivna av nomadfolk i Mellanöstern för tusentals år sedan – fulla av folkutrotningnar, kvinnorov, överlagda mord och andra rysligheter – får naturligtvis kritiseras och ifrågasättas utan hinder.

Den andra argumentfåran har helt missat poängen med berättelsen om Abraham och Isak. Gud säger: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer…”
Historien har inget med guds kärlek att göra, utan lärdomen vi skall få är: tro på mig utan att blinka, våga inte ifrågasätta mig, till den grad att du hellre dödar ditt barn än ifrågasätter. Då det hela är över säger gud: ”Eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen […] och dina ättlingar skall inta fiendens städer.” På grund av de här krigiskt och fortplantningsmässigt lysande framtidsutsikterna dödar och offrar Abraham istället sedan en bagge som råkat fastna med hornen i ett snår.

Den som hittar något om kärlek i de här raderna sysslar nog med en så vig mental och moralisk akrobatik att det borde svindla för ögonen. Markus Weckman har helt rätt. Sådant här hör definitivt inte hemma i vår gemensamt finansierade radio.

Svar till Rolf Lampas kommentar

Svenska

Här är min kommentar till Rolf Lampas kommentar på mitt inlägg Vem skall bevisa vad när det gäller religion. Lampas kommentar med blå text, min med svart.

Du verkar ganska ”frimodig” i dina tolkningar av vad andra debattörer uttryckligen påstår. 

Läser insändare, och försöker uttolka skrivarnas budskap.  

De kristna vetenskapsmän som grundade modern vetenskap gjorde det på grund av sin tro på bibelns gud som en ordningens Gud. Du försöker beröva dem deras tro och tankegrund.

Det är mycket möjligt att de gjorde det. Jag försöker inte (och kan förstås inte) ”beröva” dem något – annat än att påminna om att kyrkan på den tiden hade betydligt större makt (både politisk och finansiell) än vad den har idag. Men i och för sig har ju detta inget att göra med modern vetenskap (vilket var temat i de insändare som publicerades i Hbl). Hänvisningen till vetenskapsmännen från 1600- och 1700-talen var inte min idé, och att de gjorde något p.g.a. tro är irrelevant för moderna vetenskapsmän.

Myten om Galileo är seglivad. Precis som prästerskapet idag är komprometterad av hedniskt tänkande var aristotelianarna det på Galileos tid. Kan du påvisa att kyrkans eller Bibelns lära på något sätt utgjorde grund för motståndet mot Galileo? (I själva verket var de de hedniskt influerade tänkarna bland prästerna som blev kränkta av Galileos idéer). 

Ganska mycket tyder på att kyrkans och bibelns lära utgjorde grunden för motståndet mot Galileo. Bl.a. att katolska kyrkan deklarerade Kopernikus heliocentrism som falskt och emot Bibeln, trots att  Galileo anklagats, men befriats från inkvisitionen år 1616. Då Galileo trots sina löften fortsatte att tala för heliocentrism i sin Dialog, dömdes han till husarrest och boken blev förbjuden (förbudet tog slut 1835). Först 1992 ansåg påven att Galileo behandlats på ett misslyckat sätt.
Vad ”hedniskt influerade tänkare bland prästerna” är för något, har jag ingen aning om. 

I själva verket verkar du inte alls ”veta” hur det egentligen gick till när Galileo råkade illa ut.

Jag har tre hyllmeter astronomi- och kosmologiböcker hemma, varav cirka tio behandlar äldre astronomer och vetenskapsmän. Så dra inga förhastade slutsatser. Men det stämmer att jag inte var där då (lika lite som Lampa).

Citat: ”[hur kan] Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna?”. 

Jag har dock inget större problem att brottas med än den blinda scientism som inte lägger märke till hur ofta hans egna nya teorier (tankemodeller) och observationer ersätter tidigare ”kunskap” fakta eller teorier. 

Något sådant som ”blind scientism” finns inte. Då är det inte fråga om vetenskap. Blind religiös tro finns det däremot gott om i vår värld. Att på det här sättet överfört försöka likställa moderat vetenskap med moderat religiös tro är helt fruktlöst. Tro på övernaturliga fenomen är oförenligt med vetenskap – men det kan vi förstås leva med, tycker jag. 
Att nya, bättre teorier ersätter tidigare kunskap är väl inget fel – det är så vetenskapen fungerar.

Vi använder båda uteslutningsmetoden, med den skillnaden att vi bibeltroende inte behöver byta ut bibelorden inför varje ny tanke som prövas.

Precis. Vilket allt som oftast leder till oundvikliga konflikter. Många bibelord går inte att förena med vetenskap, utan att man gör kraftiga ”tolkningar” eller efterrationaliseringar.

Men rent konkret så kan förstås inte kristendomen med dess Bibliska grunddokument göra exklusiva sanningsanspråk utan att utsätta sig för saklig kritik. Men hur konkreta exempel på naturvetenskapliga (empiriska) bevis finns det t.ex. för giltigheten hos naturalistisk filosofi, egentligen? Inte ett enda, naturligtvis.

Vetenskapen sysslar (som jag skrev i en tidigare insändare i Hbl) inte strikt med att hela tiden söka ”bevis” för hypoteser, utan med att uppställa hypoteser som kan falsifieras. Man skall alltså kunna göra ett experiment som kan falsifiera hyoptesen – först då är det fråga om en vetenskaplig hypotes. Klarar hypotesen av flera falsifieringsförsök kan den utvecklas till en teori (som också skall kunna falsifieras).
När de gäller frågan i citatet ovan är slutledningen (”inte ett enda, naturligtvis”) en aning förhastad, i mitt tycke.

Notera att jag försvarar vetenskaplig metod. Men jag motarbetar därför gärna fanatisk övertro som går långt utanför metodikens egna definitioner och därmed inbyggda begränsningar. 

Det skall förstås varenda äkta vetenskapsman göra. ”Fanatisk övertro” brukar nog mera förknippas med religion, än med vetenskap. 

Det är t.ex. med hänsyn taget till vetenskapens avgränsade metod rent ut sagt oärligt att på basen av nutida observationer dra definitiva slutsatser om historiska händelser (som inte kan upprepas) men ändå sätta ”vetenskaplig stämpel” på denna typ av spekulationer. 

Ingen vetenskap har väl någonsin dragit ”definitiva slutsatser” eller sysslat med spekulationer. Som jag skrev tidigare; alla ateister skulle mer än gärna ta emot nya teorier som bättre skulle förklara vår historia än Big Bang eller evolutionsteorin. Men tills vi fått dessa bättre teorier framför oss jobbar vi med det vi har. 

Man går så långt att man avfärdar historiskt dokumenterade händelser och dumförklarar folk som inte tror på rent uppdiktade händelser, baserat på en världsbild grundad på sekulär naturalistisk filosofi. Denna filosofi är en synnerligen vidskeplig tro som själv helt saknar den empiriska grund man vill tvinga in all annan verklighetsbeskrivning inom. Naturalistisk filosofi grundas alltså inte själv på sina exklusiva krav på empiri, den grundas istället enbart på filosofi och ogrundad tro.  Kravet på bevis på Guds existens har därför sin enda grund i naturalistiska filosofins starkaste alternativ – tron att Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting. Det är detta alternativ som kan ersätta tron på en Skapare.

Vet inte vem denna ”man” är som hänvisas ovan. Inte jag åtminstone.

Känner du dig dumförklarad? Det kan åtminstone inte bero på mig. Som jag sagt tidigare: jag har inga ”krav” på bevis på guds existens. Jag anser hela frågan irrelevant. Men om du har en hypotes om universums eller jordens uppkomst, och blandar in övernaturliga fenomen, försöker jag som vetenskapsman förstås falsifiera den hypotesen med en mer enkel och trovärdig förklaring.


Det finns ingen vetenskaplig teori som heter ”Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting”. Den som läst på om olika teorier om universums uppkomst vet att de verkligen inte handlar om något så fattigt och torftigt. (Så på ett omvänt sätt kan man förstås säga att den hypotesen utgör ett alternativ till en Skapare – förutom att den alltså inte finns som vetenskaplig hypotes).

Men varför saknas då vederbörlig ödmjukhet med beaktande av denna oerhört svaga grund för denna filosofis svajande tankebygge?

Jag anser att tron på en övernaturlig skapare är ett betydligt mer svajigt tankebygge och en alltför lätt utväg. Frågan uppstår alltid: vem skapade gud då? Om svaret är: ”gud har alltid funnits”, är en betydligt mer tillfredsställande förklaring att universum alltid funnits. Varför känns det bättre att krångla till det hela med övernaturliga väsen?

Beträffande ”utfallet av experiment” så har kristna vetenskapsmän inga som helst problem att förlägga nuet i nuet och det som hänt tidigare till historien. Men där har ateisten ett problem – om hon inte kan se skillnaden. Ingen kan upprepa händelser i det förflutna. Men detta problem dras inte evolutionstron med? Den påstådda evolutionens skapelseprincip anses ju pågå hela tiden.  Men man kan inte bevisa att exakt det som anses pågå just nu ger de RESULTAT som påstås (t.ex. helt nya biologiska koncept och genetisk information). Den evolutionstroende kan inte på vetenskapligt godtagbart sätt visa att det han ser inte redan fanns, eller att processen ger ett helt annat slutresultat än det han tror. Han ser bara vad han tror att han ser. Han bevisar inget. Beklämmande. 

Jag förstår tyvärr ingenting i ovanstående resonemang och kan därför inte svara. 

Den kristne har en mycket stabil grund i den del av verkligheten som kan studeras empiriskt. Vi kan när som helst, varje dag, empiriskt påvisa och studera en stadigt nedbrytande process, tvärtemot filosofiska påståenden om att vi ser motsatsen, dvs ”utveckling”. Hm.

Tro på övernaturliga ting är tyvärr helt oförenlig med empiriska studier och vetenskap. När skall man tillskriva utfallet av ett experiment till naturen, och när skall man tillskriva det till gud? Eller var det så att gud enbart uppenbarade sig för vetenskapsmännen på 1600-talet? Dilemmat måste vara uppslitande. Att vem som helst (oberoende av religiositet) kan studera entropi stämmer – men vad har det med tro att göra? Skall det bevisa att religiös tro är rationellt?
Större fråga: varför borde religiös tro vara rationell? Som människor har vi ju en massa andra föreställningar och uppfattningar som inte är rationella. Det är det som gör oss till människor.

Vem skall bevisa vad när det gäller religion?

Svenska

Svarsinsädare i Hbl gällande temat religion och vetenskap

Det är lätt att missförstå diskussionen i Hufvudstadsbladet om vem som skall bevisa vad när det gäller gudstro. Men jag försöker faktiskt aldrig personligen övertyga någon om att sluta tro. Jag vet nämligen att det är lönlöst. Det går inte att med rationella argument övertyga en troende, eftersom religiös övertygelse per definition är icke-rationell. Däremot antar jag gärna utmaningen att filsofiskt resonera kring de här frågorna.

Men då det gäller vem som har bevisbördan kan ju även en gudstroende fundera över följande liknelse: Föreställ dig att jag säger att jag är säker på att det finns tomtar och troll i skogen. Jag ser massvis av tecken på dem under min skogspromenad: kvistar har brutits, stenar har flyttat på sig etc. Troligen skrattar du gott och säger att en troligare förklaring är vind och vatten, eller djur. Då jag ändå påstår att det måste vara tomtar och troll, frågar du förstås vad jag har för bevis som stöder påståendet. Men i stället för att presentera bevis säger jag: ”Bevisa att det inte finns tomtar och troll. Du kan inte bevisa att det inte finns tomtar och troll, därför finns dom och jag har rätt i min tro!”

I en riktig filosofisk diskussion är det förstås aldrig tillåtet att använda så barnsliga argument. Som jag sagt förr: Fantastiska påståenden kräver också fantastiska bevis. Det räcker inte med att säga: jag tror på detta, därför är det sant.

Harri Kuistis (Hbl 19.6.2011) litteraturlista är ganska svag. Alvin Plantingas olika cirkelargument och paradoxer är nästan likna barnsliga som historien jag diktade ovan, bara inlindade i lite krångligare formuleringar. Han strävar till att bevisa att det är lika rationellt att tro på gud som att inte tro på gud. Han ställer upp krångliga ekvationer för dessa resonemang och kommer till sist till sin slutsats. Det största problemet för honom är förstås att man godtyckligt kan byta ut gud i ekvationerna mot t.ex. jultomten (eller tomtar och troll, skogsféer, o.s.v.) och då når man slutsatsen att det är rationellt att tro på dessa figurer.

Och som så många andra (även Rolf Lampa i Hbl 20.6.2011) tror Kuisti att debatten enbart gäller en debatt mellan ateister och kristna. Så är det ju inte, den gäller ateister mot gudstro i största allmänhet (även den sorts religion som båda skribenterna nedsättande kallar för hednatro). Speciellt i Lampas inlägg skiner igenom en övertygelse om att uttryckligen kristendomen filosofiskt och moraliskt skulle stå över all annan gudstro – en rätt så chauvinistisk, och dessutom högst ovetenskaplig inställning. Är man en vetenskapsman borde man ju också vara beredd att ompröva sin tro. Mänskligheten tillber idag ungefär 2500 gudomar. Hur kan Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna? Men tänk om någon av de andra är lite ”sannare”?

Som vi märker är dilemmat för alla religioner det samma –  då vi med tiden får bättre förklaringar till vår existens, blir utrymmet för gudarna allt mindre. Då man förr bokstavligen trodde på skapelseberättelsen, är man idag tvungen att kalla den för en liknelse. Annars är det ju inte bara evolutionsteorin eller Big Bang man måste kasta på skräphögen, utan även arkeologi, geologi, astronomi, biologi, kosmologi, och en hel rad andra vetenskaper. Denna poäng missar många gudstroende, som envist för fram de tokigaste mothypoteser till evolutionen, som om diskussionen enbart skulle gälla Darwin.

De vetenskapsmän från gångna tider som Lampa räknar upp i Hufvudstadsbladet hänvisade faktiskt till gud på många ställen i sina texter. Men det berodde nog bara på den tidens kutym, och på att kyrkan hade en så enormt stark politisk och pekuniär makt på den tiden (vi vet alla hur det gick för Galileo). Idag skulle en vetenskapsman som vill bli tagen på allvar förstås aldrig påstå att utfallet av ett experiment hänger på guds inblandning.

(Att gud nämns vid namn i olika sammanhang är dessutom inget tecken på religiositet eller att sagesmannen bekänner sig till kristen tro. Jag utropar ofta ”herregud” då jag läser insändare i Hbl. Likaså säger jag till människor hövligt ”adjö”, d.v.s ”a Dieu” = ”till gud”, trots att jag inte tror på övernaturliga väsen.)

Till skillnad från många troende har jag läst bibeln från pärm till pärm. Finns där intressanta filosofiska idéer? Javisst, många guldkorn här och där. Finns där vackra dikter och sedelärande berättelser? Javisst, och många som berör mig djupt, och som till och med känns aktuella ännu idag. Kräver någon av dessa moralfilosofiska idéer och tankar i bibeln att man tror på gudaväsen i himlen? Inte alls. Tvärtom känns de betydligt relevantare, om man låter bli att blanda in en berättelse om en gud som stiger ner från himlen och gör en jungfru gravid. En berättelse som förstås korrekt alltid borde arkiveras under rubriken fiktion.

Kuisti avslutar sitt inlägg i Hbl med att säga att alla fakta han känner till tyder på att gud faktiskt finns. Tyvärr väljer han att inte räkna upp ett enda av dessa fakta. Det hade varit intressant att höra och bemöta.

Vetenskap och religion

Svenska,

Svarsinsädare i Hbl göllande temat religion och vetenskap

Prosten Gunnar Weckström gör några klassiska argumenteringsfel i debatten om religion versus vetenskap (Hbl 14.6.2011). Det är faktiskt inte vetenskapens (eller ateisternas) roll att bevisa att gud inte finns – det är tvärtom den som kommer med fantastiska, icke-rationella påståenden (världen är skapad av en gud, det finns tomtar och troll, spöken talar till oss) som har bevisbördan.

Vetenskapen sysslar egentligen inte med att ta fram ”bevis”. Vetenskapen ställer upp hypoteser som försöker förklara verkligheten. Den mest rationella och användbara hypotesen används, tills den falsifieras och ersätts med en bättre. Forskarna (och ateisterna) skulle enbart bli glada om någon bättre och ersättande teori än Big Bang och evolutionen småningom skulle växa fram (det är så vetenskapen går framåt). Tro på ”intelligent design” förutsätter däremot att hela denna process kastas överbord, och att man istället accepterar dogmatiska påståenden, så kallade intellektuella ändstationer (Gud har skapat världen, därför behöver vi inte forska mera i saken).

Även gudstron har förklarats med en vetenskaplig hypotes. Enligt hypotesen härstammar tron på gudaväsen från en tid då gudar i himlen var den enda (och därmed bästa) förklaringen till en lång rad naturfenomen. Idag vet vi bättre, och det är t.ex. bara små grupper som konkret tror att det är åskguden Tor som kastar ner blixtar på oss. Det är dags att kruxa bort även övriga gudar.