Etikettarkiv: Nato

En luftvärnsrobot och en finsk soldat i vinterutrustning

Unforeseen consequences of a Supplementary Defence Cooperation Agreement

I have read the entire text of the recently concluded Supplemental Defence Cooperation Agreement between Norway and the United States. If the upcoming Finnish agreement is identical, especially with regards to the Annex about permitting US bases, it will significantly reduce Finnish sovereignty, and severely restrict Finnish geopolitical options.

No doubt the Finnish agreement, like the Norwegian one, will contain flowery language about compliance with international law, mutual consultations in all situations, etc. But we should always look past such things and consider the tangible, real consequences. Since the negotiations have been conducted in secret, we have so far lacked a domestic impact assessment of what the various options in a defence agreement might entail. With this text, I’m hoping to at least start the analysis and the discussion.

A number of other countries that previously had separate defence arrangements of various kinds with the United States outside the NATO framework, have now entered into similar defence agreements as Norway. As an explanation for all the new agreements, it has been emphasised that the US recently has been striving to unify the agreements, on the grounds that this will make it much easier to move American personnel between the different countries. This somewhat prescient justification can be interpreted in different ways. A reasonably keen observer will also notice that the existence of these agreements openly recognises that NATO’s Article 5 is a more or less empty paragraph that doesn’t really commit anyone to much. I am assuming the proponents of US bases on Finnish soil are instead hoping that US bases would be a more concrete deterrent with regards to a potential Russian attack.

But they are rather selfishly assuming a rather unlikely scenario: that a Russian attack – in our case against Finland – would occur as an isolated event from the rest of world politics. Perhaps it’s the more simplistic hypotheses about why Russia attacked Ukraine that have led some to believe that it’s ”business as usual” for Russia to attack a country ”just because it is there”. Or because the attacked country represents a form of government that would be ”dangerous” for the Russian administration to allow in a neighbour. But this is with a high degree of probability not the case. I have on my blog discussed far more credible hypotheses for the attack on Ukraine, so no more on that here.

Seeking US bases solely for the sake of potential deterrence readily ignores all the obvious undesirable consequences: it creates a permanent legitimate military target, not only in the event of a military conflict between the US and Russia which initially wouldn’t even involve Finland, but also in the event of a conflict between the US and some other country, such as China. And this even in the case that the first clash or skirmish between the US and any adversary would take place on the other side of the globe.

Instead of preventing a major war, agreements and bases like these risk ensuring that localised conflicts escalate. History also shows that when great powers start to move, alliances can often change in surprising ways, especially when the interests of smaller countries happen to coincide with those of one or the other great powers. So despite of today’s flowery reciprocal assurances, an American military base on Finnish territory during a global conflict can quickly transform into a military or a political liability.

Anyone debating Finnish security should realise that superpowers like the US have no ”friends”. Like all other large countries, the US has national interests, and global ones at that. This does not mean that co-operation is impossible, or that at certain times mutual interests may even coincide. But we have to realise that one or more American bases on Finnish territory will first and foremost serve American interests. We will only become a new geopolitical pawn for the US administration – not the other way round, if anyone has been nurturing such fantasies.

Curiously, many seem to be able to completely ignore how much our own geopolitical manoeuvrability is limited with US troops in the country. In a sovereign state this whole idea should in peacetime be perceived as a major deviation from the norm. 

I have often heard as a rebuttal: ”Better American troops in Finland than Russian”. This argument is of course null, as we are not currently faced with a choice between these two alternatives; we simply have to choose between harbouring foreign troops on our territory or not. But conversely, I of course see a certain perverse logic in this argument. Because philosophically and conceptually, both options should be exactly equivalent anomalies for a sovereign state with sovereign control over its own military forces.

I have also been told that I am worrying unnecessarily. Denmark and Norway have signed similar agreements, and look at them – nothing dangerous has happened.

The scope of this text doesn’t allow for a detailed examination of the military history of Denmark and Norway during the last major war – suffice to say that their experiences largely explains their basic attitude towards such defence agreements. But at least those who engage in these kinds of uninformed comparisons could pull out a map and look at the geographical and geopolitical positions of our three countries. Denmark’s border with Russia is zero kilometres long, Norway’s 196, while Finland’s border with Russia is 1340 kilometres long. Finland has been part of the Russian Empire, Denmark and Norway have not. Finland has fought several bloody wars against Russia. Denmark and Norway have not.

With American troops on our territory, we are guaranteed – regardless of what we say in public – to create a 1340 kilometre long tense border, entirely of our own making. Curiously, there seem to be many people in Finland who see this as a desirable development. But no one has yet been able to explain to me in which way a militarily tense border with Russia serves Finland’s national interests.

”Times have changed. Time for you to admit it.” has also been thrown at me. Of course times have changed. What else is new? Times are always changing. So what? Geography however, doesn’t change. See discussion above.

”American bases would send an important message”. This is another phrase I hear quite often. In fact, this kind of ”messaging” seems to have suffered huge inflation recently, because quite a lot of the current debate with regards to just about anything seems not to be about ambitions to actually achieve something, but more about messaging an ambition.

To the extent that anybody engaged in military and geopolitical matters is concerned with sending ”messages”, as opposed to engaging in cool, practical and pragmatic realpolitik, it is worth asking what kind of message we are really sending if we negotiate to allow American troops on our own territory. Personally, I think we are sending a pretty clear message that we have abandoned the military doctrine that has served, and should continue to serve us well. That is, Finland is prepared in all situations to give even a vastly superior enemy such a nose bleed that any potential attacker will think twice before taking action. By negotiating for American troops on our soil, we are merely messaging that we consider ourselves militarily weak. If this is indeed the case, this weakness should of course be remedied by investing more in our own defence.

But in the end, discussing ”messages” is eventually totally uninteresting. Great powers care as little about messages as they do about international laws, ”rules based world order” or ”common values”, unless such cosy factors happen to coincide with their own national and geopolitical interests. Recognising this, and acknowledging it to ourselves, will open up avenues for all sorts of productive cooperation between countries, including with the US.

En luftvärnsrobot och en finsk soldat i vinterutrustning

Oanade konsekvenser av ett utökat försvarsavtal med USA

Jag har precis läst hela det nyligen ingångna, så kallade Tilläggsavtalet mellan Norge och USA om försvarssamarbete. Ifall det kommande finska avtalet blir likalydande och riksdagen ratificerar det, innebär det en betydande inskränkning av den finska suveräniteten och det finska manöverutrymmet då det gäller vår säkerhetspolitik. 

Fortsätt läsa Oanade konsekvenser av ett utökat försvarsavtal med USA
En finländsk f-18 Hornet droppar antimissilfacklor under en flyguppvisning.

Finland i Nato

Jag har en längre tid försökt samla tankarna kring Finlands Natomedlemskap, och vad medlemskapet på riktigt kan innebära för oss. Jag har kommit fram till att det sannolikt inte framöver sker speciellt mycket, eftersom jag tror att medlemskapet inte just påverkar vår de facto försvarsposition. Natos grundproblem, som jag går igenom nedan, försvinner ju inte bara för att Finland blir medlem.

Fortsätt läsa Finland i Nato

Mellanuppdatering

Jag har inte i år skrivit mina traditionella prediktioner för året, och nu då vi redan är inne i november börjar det vara lite för sent. Året har dessutom varit så händelserikt, att prediktioner på något sätt känts överflödiga.

Men den utlovade fortsättningen på analysen av Ukraina-kriget (Finland som en del av Nato) är på väg. Den artikeln kommer ändå först att publiceras i tidskriften Nya Argus, som får den exklusivt i två månader. Beräknat datum för publicering här på bloggen borde vara någon tid efter årsskiftet. Efter det skall jag försöka åstadkomma några prediktioner för år 2023.

En ukrainsk och en rysk pusselbit på den europeiska kartan

Ukrainakriget – en analys

Jag har länge samlat tankarna kring Ukrainakriget och dess geo- och säkerhetspolitiska konsekvenser inte bara för Ryssland och Europa, utan även för det säkerhetspolitiska läget i Norr. I denna första del håller jag mig till de två förstnämnda aspekterna, och behandlar Finlands och Sverige numera så gott som säkra Natomedlemskap i en kommande del två.

Fortsätt läsa Ukrainakriget – en analys

Prediktioner för 2016

Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie


Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

  • Fortsatt ekonomisk malaise?
  • Invandring?
  • Ett hårdnande samhällsklimat?
  • Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
  • Terrorism och övervakning?
  • Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2016

Låt aldrig en god kris gå till spillo

Så ligger då opinionen i Sverige jämnt gällande Nato, enligt Svenska Dagbladet, som beställt en opinionsundersökning av Sifo. Ok, i själva verket är läget inte riktigt jämnt, utan nästan jämnt, och en ganska stor grupp svarare väljer att inte alls ta ställning i frågan (40 % för, 42 % emot och 18 % vet ej).

Gällande själva undersökningen och dess metodik så har jag svårt att ta ställning till om 1000 intervjuade räcker för att ge tillräckligt små felmarginaler för att resultatet skall beskriva svenskarnas åsikter. Troligen visar resultatet ändå på trendens rikting, och det är ju det som är det intressanta. SvD kan faktiskt peka på en likadant utförd undersökning från mars, då de Nato-positiva svenskarnas antal tvärtom hade minskat sedan den föregående undersökningen. I mars överraskades säkert många av en sådan trend, eftersom situationen i östra Ukraina då hade förvärrats ordentligt, och tecknen på en stark rysk inblandning hade blivit tydligare.

Den  nu publicerade undersökningen gjordes efter ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård i oktober, vilket alltså med all tydlighet visar vad som nu fått opinionen att svänga. U-båtsrapporteringen, närmare sagt mediahysterin, nådde alldeles nya höjder, vilket även jag kommenterat. Då krisen landade på svenskarnas egen trappa (eller det åtminstone målades upp en bild av att så skett) blev resultatet något helt annat än då något sker i ”avlägsna” Ukraina. Natoanhängarna i Sverige och Finland gnuggar nu händerna och hoppas förstås på att en folkomröstning om Nato skulle ordnas precis vid en lika läglig tidpunkt – helst genast.

Och i den senaste SvD-artiklen intervjuas verkligen statsvetare som nu väntar sig en folkomröstning i Natofrågan tack vare det ”positiva” enkätresultatet. Jag kan tänka mig att även Natoanhängarna i Finland kommer att hänvisa till detta resultat, och förvänta sig (eller åtminstone hoppas på liknande trender (med påföljande slutsatser för den finska politiken).

Jag har länge presenterat starka argument för att inte gå med i Nato (eller att överhuvudtaget tro på att någon militärallians kan ”rädda” oss). Att opinionen kan skifta, och till och med vända till Natos fördel är också något jag alltid sagt att kan ske. Med en del Natoanhängare har jag dessutom gemensamt att jag anser att ett eventuellt medlemskap förstås skulle kräva en bred förankring i folkopinionen.

Men jag skulle dock motsätta mig tanken på att en medlemsansökan bör lämnas in (eller en folkomröstning ordnas) på basen av ett enskilt opinionsresultat. De snabbt skiftande resultaten pekar nämligen på att folkopinionen mycket lätt svänger på grund av det som råkar segla upp som en kris på kvällstidningarnas löpsedlar – och som förstås utnyttjas av propagandamakarna till det yttersta.

Valet att gå med eller inte gå med i Nato borde aldrig avgöras som en popularitetsomröstning – ifall vi sedan faktiskt går med, kunde man ju lika bra hävda att vi omedelbart borde dra oss ur Nato så fort en opinionsundersökning visar att opinionen åter svängt i andra riktningen. Att jag har rätt i detta bevisas också av ett faktum jag ofta påpekat: då Natostödet är i sämre, brukar en hel del Natoanhängare avfärda hela folkopinionen, och påstå att hela frågan egentligen är alltför viktig för att avgöras av folket.

Detta selektiva sätt att hänvisa till folkopinionen då det passar ens egna syften är i sig inget nytt, fenomenet återkommer i de flesta frågor som skarpt delar folket. Men konsekvensen när det gäller en fråga som Nato är inte alltid så uppenbar. Det hela ställer förstås även en folkomröstning i frågan i en lite lustig dager: valet av tidpunkt för en folkomröstning påverkar förstås utgången enormt mycket mer än till exempel en fråga om EU eller inte, eller om Finland bör slopa obligatorisk svenskaundervisning. Som SvD-undersökningen visar: Nato-opinionen avgörs av hur den geopolitiska krisen du jour råkar se ut, inte av övervägda resonemang kring vad en militärallians i längden (och då den senaste krisen blåst över) kan innebära för oss.

Ett stort tilläggsdilemma i en opinionsundersökning är att folk får den enkla frågan ”bör vi gå med Nato?”

Ordet ”Nato” manar förstås fram ganska olika bilder i människors huvuden. Jag vågar påstå att de flesta av de bilderna troligtvis handlar om känslomässiga attityder och mycket förenklade begrepp kring ”trygghet” – eller gamla intrycksbilder från gångna tider (få vet till exempel hur den sista stora Natoutvidgningen till 28 medlemmar påverkat alliansens beslutsstrukturer). Och mycket få människor tycks ens ha brytt sig om att läsa Natostadgan, vars paragrafer de facto innehåller mycket lite som kan beskrivas som några garantier för militärt stöd.

Finns det då någonsin en ”rätt” tid att rösta om Nato (eller ens att göra en opinionsundersökning)? Kanske inte. De som känner mig vet att jag anser att frågan för Finlands del är så klar och uppenbar att hela ärendet redan kunde avskrivas från dagordningen. Till syvende och sist är det bara vi själva som försvarar Finland – vilket gör att det enda vi nu borde koncentrera oss på, är att i rask takt öka våra försvarsanslag till en adekvat nivå. Natodebatten är en onödig distraktion, och ett medlemskap skulle riskera att minska vår försvarsvilja och vagga in oss i en falsk känsla av trygghet.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Estland,
men eskorteras av holländska F-16, inte av estniska plan
(de har inga – vilket gör att man frågar sig vad de har i Nato att göra)