Uppdatering mars 2023: Finland är på väg in i Nato. Denna text, vars första version skrevs för över tio år sedan, har därmed förlorat sin relevans som debattinlägg i frågan om vi skall gå med eller inte. Jag låter den stå kvar som historieskrivning och hänvisar i stället till inlägget Finland i Nato. Fast många av de frågetecken gällande alliansen jag tar upp i inlägget nedan är fortfarande relevanta. Främst:

1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde gälla då man diskuterar Nato. Före Ukrainakriget, då många bytte åsikt gällande Nato på grund av rädsla, vädjade Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skulle gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitta med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.