Etikettarkiv: Kultur

Dagspressen har ett dilemma – och recepten är få

Svenska, ,

Mycket sägs och skrivs om medialandskapet just nu. Idag när jag öppnade morgon-Hbl handlade nästan alla kolumner och insändare om journalistikens kris.

Det verkar som om vissa trender drivs till avgöranden – dels på grund av den tekniska utvecklingen, dels på grund av den ekonomiska kräftgången som inte tycks ha någon ände. Nu har vi uppsägningar och nedskärningar till höger och vänster. Farhågorna och besserwisser-råden haglar i olika debattforum. Nedan kan du läsa mina egna.

Jag hade inte tänkt sätta min sked i soppan riktigt än, men efter Media-Informationsseminariet #M14i på Soc&kom (se seminariet här) kan jag inte låta bli att komma med några kommentarer. En av seminariets bäste talare, Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, bekräftade nämligen det jag länge misstänkt: det kommer att bli mycket svårt för de finlandssvenska tidningarna att nå tillräckliga volymer på den digitala sidan.

Seminariet inleddes av Henrik Othman, som är biträdande chefredaktör för Österbottens Tidning. Han redogjorde för hur ÖT och dess företrädare de senaste decennierna klarat av en hel rad kriser och utmaningar. Gällande nuvarande utveckling där antalet pappersprenumeranter stadigt minskar och där även papperstidningens annonsintäkter minskar (utan en motsvarande ökning på nätet) var Othmans ord tappert optimistiska, men inte hans minspel eller röstläge. Det ser verkligen inte ljust ut – och samma utmaning gäller idag alla finlandsvenska tidningar.

Seminarieskaparnas idé var säkert att Jan Helin därefter skulle komma med ett recept för hur man fixar omvandlingen från papperstidning till lönsamma nät- och mobilversioner.  Och jovisst – Helin visade på ett övertygande sätt att Aftonbladet faktiskt lyckats. Han hade också många goda poänger, varav den främsta kanske var att redaktionerna helt borde sluta jobba med tanke på papperstidningens dygnsrytm; tänk i stället på vad folk vill ha under dygnets olika faser. (Hbl:s experiment med den elektroniska  ”kvällsupplagan” kan sägas vara en sådant steg i rätt riktning).

Men Aftonbladets exempel är nog tyvärr inte receptet för hur de finlandssvenska tidningshusen skall klara sig på nätet:

  1. Prestigetidningar som Österbottens Tidning (eller Vasabladet, eller Hufvudstadsbladet etc.) kan förstås inte omvandla sig till kvällstidningar, bara för att klara sig på nätet. Och tyvärr börjar det bli klart att det nästan enbart är löpsedelsjournalistik som ekonomiskt fungerar på nätet. Nätets snabbhet i kombination med de sociala medierna leder till en benhård tävling om klicken och delningarna, vilket så gott som garanterar en skränig och skrikig löpsedelsjournalistik. Helin försökte hävda att Aftonbladet nog kombinerar denna aspekt med seriös, tung journalistik, men man behöver bara går till aftonbladet.se för att ställa sig frågan: Är det så här man vill att hbl.fi, vbl.fi eller ot.fi skall se ut?
  2. Volymerna i den lilla nischen finlandssvensk media kommer aldrig att närma sig Aftonbladets, redan av demografiska skäl. Det betyder även att annonsvolymerna kommer att förbli blygsamma, trots att de säkert kommer att öka lite.

Framtiden för Hbl, Vbl etc?
Exemplet från aftonbladet.se är inte ett ihopklipp av det värsta,
utan en riktig skärmdump på en del av webbsidan.

Det stämmer att några stora och seriösa dagstidningar bland annat i USA, och vissa nischtidningar småningom har börjat se sina betalväggar löna sig. Men här gäller samma volymdilemma. Blir det verkligen business i lilla Svenskfinland? Våra gamla tidningar kan inte heller spara kostnader genom att slopa papperstidningen och satsa allt på webben, eftersom papperstidningen ännu länge kommer att vara viktig för en del av läsarna och annonsörerna. Aftonbladets Jan Helin trodde till och med att pappersversionen kanske aldrig försvinnner.

Hos oss påverkas allting förstås ganska konkret även av att skattefinansierade YLE hela tiden ökar sitt utbud på nätet. För mediehusen (inte bara de finlandssvenska) måste det te sig nästan som att vara på knäna, för att sedan bli sparkad i huvudet: inte bara försöker man desperat hitta ny business på nätet – en konkurrent som inte egentligen behöver bry sig om klick eller prenumeranter levererar samtidigt gratis nyheter dygnet runt (låt vara att YLE-skatten lika väl kunde kallas tvångsprenumeration). Till det kan jag bara försöka trösta med: försök att vänja er. Det är klart att även YLE måste vara aktiv på nätet, liksom alla andra. Det tåget har gått.
Ok, så vad är då Besserwiser-Sandelins råd till den finlandssvenska pressen? Några snabba utkast:
  • Helin hade intressanta poänger om nätets möjligheter, främst mätbarheten och styrningsmöjligheterna när det gäller läsarna (till och med på individnivå). Om man kan bryta sig loss från tänkesättet ”en digital version av den befintliga papperstidningen” så öppnar sig en massa intressanta möjligheter. Kanske de finlandssvenska mediehusen borde skapa helt nya redaktioner, ”start-ups” för den digitala verksamheten, där den bakomliggande tekniken automatiskt bygger den ”lokala tidningen” åt läsarna, anpassad efter dygnets olika timmar. Viktiga ord: metadata, kategorisering, ämnesord – saker som kanske ännu denna dag saknas på många ställen där innehåll produceras. (Se presstanda.fi)
  • Till en början kunde kanske de digitala prenumerationsalternativen göras lite mer finfördelade än nuvarande ”allt eller inget”. Sport bryr jag mig till exempel inte alls om, så kanske jag kunde få en egen mediekanal med Hbl:s Helsingforsgrejor, featureartiklar, ledare och opinion. Gärna tar jag också lite lokalt stoff från Österbotten också (ifall KSF och HSS kan komma överens), eftersom min fru är därifrån och jag även annars känner mig ganska pan-finlandssvensk. Kanske också något smått från Kimito, där min syster bor.
Trots mina starka farhågor om att löpsedelsjournalistiken tyvärr är nästan det enda som de stora massorna vill ha på nätet, så hoppas jag alltså att mediehusen (med ett slitet uttryck) kan innovera sig ut ur problemen, som nu tycks hopa sig överallt. Men det kommer att kräva mycket jobb.
Till sist lite om de senaste eldfängda medienyheterna på finlandssvenskt håll. 
Uppsägningarna. De är förstås personliga katastrofer i många fall, men reaktionerna på fältet gällande inverkan på mediehusens eller journalistikens framtid är nog starkt överdrivna. Antalet anställda är ju inget mått på vare sig bra (eller dålig) journalistik. Folk tyck inte heller veta skillnaden på årsverken och människor.
Likaså är reaktionerna på vad ägarrepresentanterna säger i kolumner och insändarspalter överdrivna. Ägarnas jobb är att äga och förvalta, inte att göra journalistik. De är så kallade ”bean-counters”, och förhoppningsvis är de riktigt bra på den biten. Man behöver alltså inte bry sig om vad de säger om journalistik. Det enda man får hoppas på är, att de varit förutseende och modiga nog att till redaktionerna rekrytera människor med tillräcklig integritet för att även sätta hårt mot hårt mot ägarna, när det behövs. Gällande detta sakernas tillstånd är jag lite orolig.

ps.
Har du inte gjort det än, så ladda ner Konstsamfundets årsbok Konstsam som pdf. Just nu är det enbart den lite olyckligt formulerade ledaren av K-G Bergh som dominerar debatten – men skriften är full med intressanta och viktiga intervjuer om journalistik.

Skrämselpropagandan ökar

Svenska,

Flera samtida fenomen pekar tydligt på att skrämsepropagandan ökar. Det här är speciellt tydligt om man följer med ”västerländsk”, engelskspråkig media. Och det är dessutom fråga om en underlig blandning av uppenbar officiell  propaganda, och underhållningsindustrins produkter (i och för sig kan man med fog hävda att även nyhets-businessen speciellt i USA och Storbritannien idag är fråga om underhållning). Några exempel på skrämselpropagandan.

  1. Överdriven Ebola-rädsla: (här rapporterad av YLE:s korrespondent i USA)
  2. Överdriven rädsla för IS (Isis etc): Här i Timo Soinis tappning: ”Snart på våra gator”.
  3. Överdriven rädsla för hårt väder: Katastroffilmer är ju inget nytt påfund, men nu spänns de även framför klimathysterin: Den senaste, ”Into the Storm”, recenserades till exempel i Hbl av Hans Sundström med ett slentrianmässigt konstaterande (propagandan hade alltså gått fram):  ”Förödande virvelstormar, tornador, är ett naturfenomen som inte minst i Amerika dyker upp allt oftare”. Men inget kunde vara längre från sanningen. Bilden från den officiella NOAA-statistiken visar, om något, att antalet stora tornados tycks minska tack vare ”klimatförändringen”.

Man kan se på skrämslepropagandan på flera sätt. Säkert är att den (som Vuojärvi i det länkade USA-inlägget ovan konstaterar) ”säljer” bättre, i tävlingen om människors uppmärksamhet. Det blir klatschigare rubriker, det blir flåsighet, det blir klick i de sociala medierna – och den stora allmänheten ser faktiskt ut att överlag gilla den.

En mer djävulsk tanke är förstås att skrämselpropagandan och dess ursprung är ett tecken på att styrande krafter  målmedvetet önskar hålla befolkningen i ständig rädsla. En rädd befolkning är ju lättare att styra och hålla upptagen med andra tankar, ifall till exempel ekonomin barkar så åt skogen att större social oro kunde bli resultatet.

USA upphävde år 2013 lagen (Smith-Mundt Act) som förbjöd riktandet av propaganda till den egna befolkningen. Det här gjordes med förklaringen att den propaganda t.ex. Voice of America (och dess likar i Mellanöstern) sprider, inte kan hindras att få spridning i USA via moderna kanaler som nätet eller satellitsändningar. Faktum är dock att samma ”nyhetspaket” som tillverkas av upphovsmannen BBG idag benäget köps upp även av de kommersiella aktörerna i USA – och får spridning i lokal media, och även i de nationella tv-kanalerna.

Går det att genast utröna vad som har upprinnelse i rena propagandasträvanden? Knappast. Propagandans ursprung är nämligen ofta skickligt maskerad; den kommer sällan direkt från de officiella kanalerna, utan från olika ”Non-governmental Organisations”, som går i de styrande kretsarnas ledband på grund av att de största bidragsgivarna är just de officiella kretsarna.

Mitt råd: Ständig, irrationell rädsla är ohälsosamt. Behåll i alla lägen en stor skepsis och ett kallt huvud. Och prenumerera eller lyssna emellanåt till podcasten No Agenda, en skicklig, oberoende (och rolig) dekonstruktion av mediabombardemanget.

Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

Svenska, ,

Som du senare kommer att märka, använder jag i den här texten Stan Saanilas och André Wickströms nya sketch- och humorprogram Detta om detta enbart som ett exempel. I sig är ju programmet varken speciellt roligt eller intressant. I förhandsmaterialet utlovades bland annat ”parodi på den finlandssvenska mediebevakningen”, men någon sådan dekonstruktion av media blev det förstås inte, utan nästan enbart inslag där duon läste upp artiklar i den finlandssvenska pressen, och med ett slags stand-up-komik gjorde sig lite smålustiga över de lokalt färgade ämnena. Att de därefter hejdlöst skrattade åt sina egna vitsar gjorde det inte mer roligt, snarare tvärtom.

Jag har upprepat mig hes kring detta tidigare: Det räcker inte bara att fösa ihop två talanger och hoppas på att det uppstår magi. Det behövs ett team av skrivare, om man hoppas på att skapa något som på riktigt är roligt – och speciellt sådant som skall uppfattas som improviserat. Detta om detta bär ingenstans, trots några pärlor här och där.

Det blev inget vidare, tycks Stan Saanila tänka.

Men nog med programkritik – Detta om detta skulle alltså vara ett exempel på något. På vad då, frågar du.

Svar: Ett ypperligt exempel på den allmänna finlandssvenska medelmåttigheten.

Som finlandssvenskar vill vi gärna tro att det mesta vi skapar är exceptionellt bra. Det gör vi för att vi tillhör en minoritet, och en minoritet har alltid behov av att lyfta sin egen svans för att överleva. Men att vi hör till en minoritet kan ju inte automatiskt tillskriva oss några kulturella egenskaper utöver majoritetsbefolkningen. Visst, ur majoritetens synvinkel är det vi pysslar med säkert lite kuriöst, men precis som med alla andra folkgrupper så är det mesta vi producerar förstås mediokert och medelmåttigt.

Därför är jag lite orolig då samtliga finlandssvenska fonder och stiftelser nu börjat efterlysa ”goda” projekt- och understödsansökningar. Man vill inte ge ifrån sig penningar om inte allting är ”professionellt”, och om inte effekterna av eventuella understöd kan kategoriseras, mätas och påvisas. Helst vill man inte längre alls befatta sig med små föreningars eller organisationers små bidragsansökningar. Som ansökningsmotivering duger alltså inte längre ”För verksamheten”, eftersom det enbart brukar betyda att stödet betalar en liten hyra, eller det årliga (medelmåttiga) medlemsbrevets postningskostnader.

Visst, de här små föreningarnas bidrag till ”det svenska” är oftast smått, mediokert och medelmåttigt. Men det kan nog ändå vara viktigt att stöda även denna sida av föreningslivet, ifall ingen annan understöder dem. Det skapar åtminstone möten som i bästa fall leder till något gott – även om det inte går att mäta. Speciellt om Svenska YLE med sina 380 anställda, miljonbudgetar och en drös externa produktionsbolag i hälarna inte kan skapa något bättre än Detta om detta.

Låt alla blommor blomma, även de som växer bland gräsrötterna! Det är min devis.

Ajo, på tal om något icke-mediokert: Om ni inte fanns då, eller om ert 90-tal försvann i något rus; här en link med ett klipp från Iltalypsy, som jag anser att är det enda riktiga politiska och mediala parodi- och satirprogrammet som någonsin producerats för finländsk tv. Men så arbetade i medeltal tio personer i bakgrunden på varje program.

Ett klipp till (fler finns på Elävä arkisto)

Ice Bucket Challenge och andra löjligheter

Svenska, ,

I juli-augusti översvämmades sociala media av att kändisar och mindre kända deltog i The Ice Bucket Challenge. Idén var (i stort sett) att framför en videokamera tömma en hink med isvatten över huvudet, betala en summa till forskning kring nervsjukdomen ALS, och sedan utmana två andra. Bara på Facebook uppskattar man att det finns över en miljon videosnuttar där detta jippo utspelas.

Problemet med den här sortens grejer är mångfaldiga. Min första negativa reaktion hänger ihop med min onekligen lite gammalmodiga  inställning. Välgörenhet är inte något man gör ett nummer av. Det skall allra minst handla om dig, och hur förträfflig eller modig du är. Oberoende om du är en vanlig löntagare, eller Bill Gates.

Denna sorts självhävdelse har också en större aspekt: ett relativt väl undersökt fenomen som kallas moralisk självlicensering (Moral Self Licensing). Om vi fått en chans att publikt ”bevisa” vår altruism med denna sorts smärtsamma självgissling leder det i många fall till att vi känner oss tillåtna att bete oss lite sämre i framtiden. Vi har så att säga köpt oss fria.


 I praktiska termer betyder det att en hel del av dem som hällde iskallt vatten över sig inte donerade en endaste cent till ”den goda saken”. Eller att de som donerade något, donerade mycket lite. Eller att de som donerade lite mer, inte donerar något alls framöver, till andra värdefulla saker. Man har så att säga ”gjort sitt”. Och ifall mottagaren av pengarna (som oftast ingen ids kolla upp) inte är speciellt effektiv i sitt arbete, orsakar man en direkt negativ effekt, ifall en effektivare hjälporganisation i stället kunde ha fått de insamlade pengarna (Kony 2012 är ett bra exempel).

Kort sagt: utmaningar som denna handlar inte så mycket om att verkligen åstadkomma något bra, utan att få en chans att känna sig lite bättre till mods med sig själv.  I mina ögon är ett stort tilläggsproblem att utmaningar som dessa har karaktären av kedjebrev. Och kedjebrev går jag aldrig med i – snarare skickar jag ett osande svar till den som skickat mig kedjebrevet.

Men det finns faktiskt fenomen på sociala media som är ännu värre exempel på moralisk självlicensering och självgratulation. (I Ice Bucket-fallet kan man ju ändå hoppas på att de insamlade summorna åstadkommer något gott). Ett av dem är den sortens ”altruism” som begränsar sig till att man för den ena eller andra saken byter ikon på Facebook eller Twitter. Även här kan alla få känna ”att man dragit sitt strå till stacken” – utan att de facto ha åstadkommit ett dyft.

En riktigt obehaglig variation av ovanstående är sympatisidorna på Facebook som ploppar upp efter olika naturkatastrofer. Efter en jordbävning för några år sedan gick jag in på en av dessa och lade upp en länk till Röda korsets katastroffond, och uppmanade folk att göra något konkret i stället för att skriva av sin dåliga feelis med en ”kondoleanstext” på sidan. Mitt ironiska svar till de som svarade mig att deras små skriverier ändå ”var det minsta man kunde göra”, gick tyvärr helt förbi – det finns väl människor som bara inte fattar.

Utan Facebook i fem veckor – och jag överlevde!

Svenska, ,

Med risken att låta lite självgratulerande kan jag berätta att jag under min fem veckor långa semester inte öppnade Facebook en enda gång. Zip, zilch, nada.

Redan efter några dagars abstinens försvann impulsen att vid varje tomgångssituation fiska fram telefonen för att se de senaste uppdateringarna. Och efter en vecka tänkte jag knappt på hela eländet – det skedde endast då Facebook kom på tal i diskussioner med vänner, eller då frun relaterade något skvaller hon råkat läsa där.

Med Facebook gäller förstås samma faktum som med massor av annat som känns oumbärligt: kaffe, tv, tidningar, godis, kvällsdrinken. Det går bra att leva utan dem. Det mesta man av vana sysselsätter sig med är ju bara distraktioner och tidsutfyllnad – i sig meningslösa och oviktiga. Och tydligt är (vilket många före mig föreslagit) att sociala medier som Facebook triggar precis samma receptorer i hjärnan som andra beroendeframkallande substanser. Man kan till sist inte vara utan att konstant fylla på sin ”fix”.

När det gäller mig själv och Facebook är jag rätt nöjd med min självdisciplin. Men egentligen är jag inte hemskt förvånad. Även med annat beroendeframkallande har jag märkt att jag med relativt liten kraftansträngning periodvis kan stänga av behovet helt – utan några större abstinensbesvär.

Men varför skippa allt? Jag brukar säga att det bara finns en sak jag inte kan motstå: – frestelser. Men nästan hellre väljer jag andra frestelser än Facebook, när jag ser människor fåraktigt stirra i sina telefoner medan de promenerar på trottoarerna, medan de sitter med andra människor kring ett middags- eller kaffebord, eller medan barnen pockar på uppmärksamhet i lekparken – allt medan den kännspaka tumrörelsen över smarttelefonens skärm avslöjar vad som pågår. Hellre hänfaller jag mig åt riktiga sociala interaktioner med levande människor. Varför inte över en kopp kaffe, en godispåse, eller den där kvällsdrinken.

Uppdatering 15.8:
Beslutet är fattat: jag tänker deaktivera mitt FB-konto, och i stället igen börja läsa böcker – en sysselsättning som för min del oroväckande minskat de senaste åren, när nätet pockar på konstant. Samtidigt kommer jag att börja skriva mer på min blogg, vilket jag dessutom gillar mer än att i korta inlägg på FB försöka föra någon slags diskussion. Härmed gör jag också en utfästelse: att uppdatera med nytt blogginlägg varje måndag kl 11 GMT+2, lämpligt inför luncherna, så kanske folk får något att prata om. 

Uppdatering 21.8
Ok, det blev inte en total deaktivering, märkte att mitt konto är så insyltat på vissa FB-sidor (främst min arbetsgivares), att det inte var riktigt praktiskt, utan krångliga omvägar. Men jag raderade Facebook-appen från mobilen och Ipaden, så åtminstone någonting. 

Vad har hänt med barnböckerna?

Svenska, ,

Av förekommen anledning är det åter aktuellt för mig att köpa blädderböcker och barnböcker för en 1,5-åring. Med den förra kullen i slutet av 1990-talet märkte jag hur viktigt det är att inte bara konstant prata med barn från början, utan också att läsa med dem – och ofta. Det försnabbar den språkliga utvecklingen i hög grad – och underlättar även läsförståelsen senare.

Min 1,5-åring är redan intresserad av böcker där det händer något, där det finns en historia. Inte regelrätta sagoböcker med invecklade intriger, men lite enklare vardagshistorier.

Lyckligtvis hittade jag i bokhandeln några nytryck av Emma Woldes 70-talsböcker om Emma. Kloka och mänskliga resonemang kring saker och händelser som barn stöter på hela tiden. Böckerna är även lätt pedagogiska (utan att hötta med fingrarna) – betonandes bl.a. hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

Lite på gränsen till vad 1,5-åringen orkar följa med, men garanterade succéer framöver. Mycket trevligt illustrerade, dessutom.

På bibban hittade frun några 90-talsböcker om den sympatiske Mulle Meck och hans hund Buffa. Perfekt bild- och textavvägning för en liten pojke. 1,5-åringen vill höra dem om och om igen.

Men en stor del av den nyare barnboksproduktionen är något helt annat (gäller så gott jag kunnat utröna utbudet både i bokhandeln och på bibban). Mycket av 2000-talsutbudet tycks bestå av böcker som närmast kan beskrivas som någon slags terapeutisk övning för författarna själva.

Det absolut största problemet: En mycket underlig svenska. Visst, små barn behärskar inte språk, och de gör ofta grammatikaliska fel. Men det finns ingen orsak för oss att därför tala eller läsa ”felaktigt”, eller ”barnsligt” med dem! Exemplen nedan är så horribla att jag inte på något sätt kan tänka mig att läsa det högt för min 1,5-åring. Är författarna helt tokiga? (Misstänker att de missförstått Steven Pinkers teser i The Language Instinct)

Ett annat stort problem är layouten. Även barnböcker tycks ha blivit en sandlåda där allehanda  ”grafiker” fritt får förverkliga sig själv. Textstorlekarna är oftast så små eller texttypen så snirklig att boken är nästan omöjlig att läsa i ett rum med dämpad belysning (som till exempel då man läser en bok före sovdags). Och det är inte så, att det inte skulle finnas plats på sidan för tydlig text (som dessutom även barn skulle ha lättare att följa med, för att småningom lära sig bokstäverna). Valet är gjort av ”grafikern” (troligtvis på en stor och ljuskraftig datorskärm) enbart för att tillfredsställa grafikern själv – utan att beakta hur boken skall användas eller vem som skall läsa den. Det luktar amatör långa vägar. Finns det ingen på förlagen som reagerar på detta?
Jag kan inte heller låta bli att kommentera vissa av ämnesvalen (som jag tyvärr inte har exempel på här). En gång för alla: barn behöver inte i barnböckerna utsättas för ”svåra” frågor, eller belastas med vuxnas relationsmässiga problemnystor eller nojor – saker som för ett barn förstås ter sig alldeles oförklarliga. Jag anser nog starkt att barn förnimmer och på sitt eget sätt förstår all dynamik som sker inom en familj – men om du inte trots dina egna problem kan skapa en trygg uppväxtmiljö för ditt barn, hjälper det nog inte med barnböcker som på något sätt ytterligare skall exponera den här typens problem.
Här blir jag lätt missförstådd; även jag gillar barnkultur som har inslag som uppskattas (och egentligen bara förstås) av vuxna. Men det är en mycket skicklig konst att skapa sådana verk. Och i vilket fall som helst gäller det knappast småbarn under 4-5 års ålder.
Sedan kan jag förstå och hålla med om att konstnärliga kvaliteter är något av en smaksak. Men jag råkar nu bara bli irriterad på barnböcker illustrerade av någon som uppenbarligen inte alls kan illustrera, eller ens rita hyggligt. Bilderna ovan må fungera som exempel. Vem inspireras till exempel av de maniskt stirriga figurerna på de två sista bilderna? Barn är värda mer än det där!
Som avslutning en ”pärla” jag stötte på i biblioteket:
Inte ens barnböcker tycks idag gå fria från sponsorer och ”product placement”. Som exempel må duga denna traktorhistoria, där företagslogon syns på varje sida, och traktorn nämns både med märke och modell. Skrämmande.

Smakfullt eller smaklöst – försvarsministern som fotomodell

Svenska, , ,

Så har då försvarsminister Carl Haglund sällat sig till de ”moderna” politikerna, som så att säga tänjer på de etablerade gränserna genom att ställa upp som fotomodell i Helsingin Sanomats månadsbilaga, med Mannerheimmuseet som fond.

Låt mig kort slå fast varför detta är problematiskt, ut många synvinklar.

Kläderna gör mannen, det stämmer. Och visst var det så att Urho Kekkonens blev en politiker av rang först då någon av hans flickvänner fick honom att klä sig snyggt och statsmannamässigt. Även Mannerheim själv var intresserad av snygga kläder (och uniformer), och visste hur avgörande ett första intryck kan vara – eller hur mycket mera självsäkerhet man kan få av att vara rätt klädd vid rätt tillfälle. Likaså har även Carl Haglund gjort namn av sig av att vara snyggt klädd i offentliga sammanhang. Så vad är då problemet med Haglunds ”modiga” drag (som någon av Hbl:s enkätmakare fått det till)?

Följande:

  • Det finns en dold gräns som utövare av offentlig makt inte borde överskrida. Det är gränsen där de lätt uppfattas alliera sig med kommersiella intressen. Artikeln i HS är inte ett referat av Carl Haglunds, försvarsministeriets eller SFP:s politiska ställningstaganden. Den är inte ens ett ”hemma-hos”-porträtt på privatpersonen Carl Haglund (förutom några triviala detaljer som han nämner). Det är en redaktionell reklam gjord i samarbete med de modefirmor som levererat kläderna till fotograferingen. Försvarsministern har alltså ”sålt sig” till några modefirmor. Detta oberoende om några pengar bytt ägare efter fotograferingen, eller inte.
  • Det egna motivet för Haglunds medverkan är svårt att tolka som något annat än en uttryck för den idag så vanliga politiska narcissismen. Om tanken var att promovera Mannerheim, Mannerheimmyten eller Mannerheimmuseet så blev det ordentligt snedtänt: Haglund är sannerligen inte någon Mannerheim (åtminstone inte ännu) – hur många hyllmeter han än har om marskalken hemma i bokhyllan. Men främst borde Haglund ha ställt sig frågan: skulle Mannerheim ha ställt upp på något liknande? Knappast. Mannerheim hade betydligt mer finess än så.

Frågan som borde ställas är: vem vinner på detta? Försvarsministern (och den institutionens trovärdighet)? Haglund som politiker? Nej, den enda som på riktigt vinner är de klädmärken som nu har fått en ”endorsement” av Finlands försvarsminister. Och HS, som kanske säljer några extra lösnummer – och på något sätt analyserar ihop det att handla om ”den metrosexuella Mannerheim som SFP:s frontfigur, vilket tilltalar dagens urbana unga”. Eller Hbl, som i kulturchefens blogg spekulerar om tilltaget är fråga om någotslags queer-uttryck. Suck.

Här ett litet tips till er alla: Idén med att klä sig snyggt är att inte göra någon affär av det – i ordets alla bemärkelser. Nu blev det bara en klibbig eftersmak av kvällsjournalistisk självpromovering á la Alexander Stubb.

Jag vet nog att det till alla politikers adelsmärke hör att promovera sig själva (speciellt i valtider) – men åtminstone borde en skicklig politiker maskera det till att gälla promovering av en idé eller en ideologi – inte enbart sig själv.

Eller så är jag hopplöst gammalmodig och idealistisk. Kanske detta är dagens melodi? Vi vet ju att politik och kommersiella intressen är intimt sammanflätade, och att den makthavande eliten i de flesta ”västerländska demokratier” även i övrigt smidigt struntar i de gränser som målats upp som omutbara i läroböckerna om folkstyre. Det tycks inte finnas några gränser längre, ens i vår idealbild av politik – allt är bara showbusiness, och allt är till salu. Till och med Mannerheim har förpassats till att bli enbart rekvisita för en photo-shoot.

–

Hoppas ni åter förstår att jag inte har något emot Carl Haglund som person – det här är inte personligt. Jag råkar också tycka att Haglund hör till de mer vettiga av alla SFP-politikerna, och det i många avseenden. Men just nu är han försvarsminister – och hans ageranden tolkas utgående från det.

Varumärkenas fascination – och Guggenheim

Svenska, , ,

Folk tycks överlag gilla att identifiera sig med olika varumärken, och gillandet har bara ökat i och med nätet och dess möjligheter för likasinnade att samlas kring sina favoriter. Detta fenomen har företagen benäget hakat på, och idag kan man t.ex. på Facebook gilla sina favoriter, för att därefter få… ja, åtminstone uppdateringar på vad företaget pysslar med, och kanske möjlighet att delta i någon tävling nu och då.

Företagen själva talar själva om tvåvägskommunikation och dialog med konsumenterna, men själv har jag aldrig förstått varför man skulle göra gratis reklam för ett företag, som i grund och botten endast är intresserat av två saker: sitt eget resultat, och på vilket sätt din plånbok kan hjälpa till att förbättra sagda resultat.

Jag skulle t.ex. aldrig ”gilla” en kafé- eller hamburgerkedja på Facebook, lika lite som jag skulle bära kläder med deras logo på, eller som ett nöt ställa mig i en halvtimmes kö, bara för att få smaka på deras likriktade utbud då en ny enhet råkar öppna.

Den här långa inledningen behövs som en grund för en hypotes som utkristalliserats för mig den senaste tiden. Samma varumärkstänkande jag beskrivit ovan tycks idag kunna skönjas även på konstens och kulturens område. Speciellt tydligt tycker jag mig ana detta när det gäller debatten kring ett eventuellt Guggenheim-museum i Helsingfors.

Förutom de som av princip  motsätter sig, eftersom att det alltid finns något ”viktigare” att satsa pengar på än kultur, kan man se två läger i debatten:

  • de skeptiska frågeställarna, som hyser stora farhågor gällande de optimistiska uträkningarna, och som vill ställa projektet i relation till hur inhemska kulturella strävanden kan påverkas av ett Guggenheim.
  • förespråkarna, som hänvisar till huset som en säker turistattraktion, och som dessutom skulle generera arbetstillfällen och sociala intäkter.

De två lägren kommer nog aldrig att kunna enas om något, eftersom inget i debatten gäller innehåll. Man diskuterar kostnader, besöksantal och licensavgifter, och glömmer totalt bort det konstnärliga innehållet. I själva verket tycks den frågan vara av helt underställd rang; debatten kretsar mest kring förespråkarnas poäng att det är huset själv (ritat av någon stjärnarkitekt) som kommer att dra folk, och skeptikernas rädsla för vem som till sist får betala hela kalaset.

Jag är en stor vän av konst. Om jag besöker en stad, vare sig i hemlandet eller utomlands, ingår konstmuseet eller museerna alltid i mitt standardprogram. I min repertoar ingår både klassisk och modern konst. Ofta kan jag vandra i museerna i flera timmar, till förtret för mitt resesällskap, som hellre vill shoppa eller sitta på restaurang (vilket jag nog också gör). Detta konstintresse gör att jag stortrivs i städer som London, där det t.o.m. efter flera besök alltid finns något nytt och spännande att se. (Den enda gång jag besökt New York var Guggenheim tyvärr stängt för renovering, så det blev bara MoMA den gången). Men som sagt, även mindre städer och mindre museer är intressanta.

Väl värt ett besök: National Gallery i London
Ett måste: Ufizi i Florens

Att jag ändå i Guggenheimfrågan tenderar att räkna mig till de skeptiska frågeställarna kanske därför kommer som en överraskning. Men om jag kopplar ihop hela frågan till min varumärkesdiskussion ovan, kanske du förstår vad jag menar. Min hypotes är att samma varumärkestänkande som styr människorna som ”gillar” varumärken på FB, styr mångas inställning till varumärket Guggenheim och i förlängningen museiprojektet. För dem räcker det med varumärket – det övriga är inte så viktigt. De mest barnsliga uttrycken rör sig på en förvånande låg nivå av självkänsla: ”Vi borde vara glada för att Guggenheim är intresserade av oss”.

Javisst. Guggenheim är ett välkänt och fint varumärke. Solomon Guggenheim-stiftelsen har i därför i många år strävat till att förkovra sin förmögenhet genom att sälja varumärket via franchising (i princip exakt samma sak som en hamburgerkedja). Ett museum får tillstånd att kalla sig Guggenheim för en furstlig licensavgift, och sedan en årlig franchising-avgift.

Men ett varumärke kan också tappa sin lyster. En eventuell skandal eller pinsamma avslöjanden, eller bara illvilliga rykten, kan fort (speciellt med den makt som horderna på Facebook idag har) göra ett varumärke till något ingen vill ha något att göra med. Eller så bara falnar varumärket med tiden.

Nu säger jag inte att det finns sådana överhängande faror med varumärket Guggenheim, men redan möjligheten att man kanske om 10 år sitter med ett museum som har ”fel” namn, men där man skall avskriva licensavgiften för namnet i tio år till, borde få oss att tänka efter.

Nyligen presenterade Guggenhiem-stiftelsen en ny Guggenheim-plan på en ny tomt. En PR-sajt finns också öppnad ”för att stimulera den öppna debatten” (som dock tydligen skall ske enbart på finska). Det finns också nya uträkningar på vad det hela kan kosta, och vad eventuella samhällsintäkter kan bli.

Efter att ha läst förslaget kan jag bara räkna en förtjänst på Guggenheim-stiftelsens konto: den årliga franschising-avgiften har i det senaste förslaget halverats (till en miljon euro), och summan är bunden till att besökssiffrorna uppnås. Licensavgiften på 30 miljoner dollar för 20 års rätt att använda namnet kvarstår dock.

I det senaste förslaget har man också ökat besökssiffrorna, andelen företagssponsorering och museets beräknade intäkter (och t.o.m. statens skatteintäkter) samt minskat på kostnaderna – och voila: förslaget blir betydligt mer aptitretande.

Idén är att göra det hela lite mer sväljbart för de politiker som skall besluta i frågan, men de nya beräkningarna kastar ju nog ett lätt löjets skimmer på siffrorna: tydligt är att beräkningarna är tagna ur luften, och att de vid behov går att dra något nytt ur hatten tills man nått siffror som politiskt kan röstas igenom.

Vad som på riktigt sedan sker vet ingen. Det är väl lite som med västmetron och all plötslig förvåning över att den blir dubbelt dyrare än ”beräknat”: prislapparna på de här projekten måste alltid göras politiskt smältbara – sen byggs projekten nog färdigt oberoende vad de riktiga kostnaderna blir.

Min skepticism gäller alltså inte om vi behöver ett konstmuseum till (jag gillar ju dem, och de får gärna bli fler i Helsingfors), och inte heller så mycket vad det hela kommer att kosta, och vem som betalar. Men är Guggenheim det rätta? Mina slutsatser:

  • Guggenheim kommer, det är redan bestämt på högre ort. Debatterna, diskussionerna och kommande omröstningar är till största delen politisk teater.
  • Vi vet att det blir dyrt, och troligen mycket dyrare än vad som beräknats.
  • Spelar det någon roll att det blir dyrt? Kanske inte så mycket. Konst och kultur får nog kosta, även om tiderna är svåra och det finns andra lovvärda projekt.
  • Licens- och franschising-avgifterna rimmar illa med konst och kultur, det luktar lite för mycket hamburgerkedja. Glöm inte att Guggenheim-stiftelsen främst är ute efter att förkovra sin förmögenhet, de är knappast på riktigt intresserade av oss eller våra förehavanden.

—

ps

Ännu en kommentar till Guggenheim-stiftelsen nya förslag: Förslaget lyfter fram Bilbao som ett lämpligt jämförelseobjekt, trots att Bilbao och Helsingfors (eller deras närområden) varken sociologiskt/befolkningsmässigt, historiskt eller geografiskt har något alls gemensamt. I jämförelsen radas även upp en massa effekter som stiftelsen räknar ut att museet haft på Bilbao och Baskien – men Bilbaos förnyelse var förstås en mycket större och mer invecklad process än bara öppnandet av ett museum (detta nämns med liten text i en fotnot).

”Homopussens” konsekvenser

Svenska,

I och med att man blir lite äldre blir man också lite klokare. Då upptäcker man också allt fortare när någon försöker dra en vid näsan. När det gäller fallet med den famösa ”homopussen” i Finlands bidrag till Eurovison Song Contest märkte jag redan från början att grejen inte alls hade att göra med det som målades upp i media.

I korthet: det var ett PR-trick för att vispa upp lite kontrovers kring sången, inget mer. 

Och innan du kastar dig över tangentbordet för att beskylla mig för homofobi – läs lite längre.

Min slutledning stöds av de båda tänkbara scenarierna:

  • antingen tröttnade PR-gänget kring Krista Siegfrieds på kritiken om att sångens ord var för konventionella och ”bakåtsträvande”, och beslöt införa ”homopussen” i slutet av numret för att ge mera ”djup” och ”mening” åt det hela.
  • eller (nästan värre); ”homopussen” fanns med i beräkningarna från början. Tanken var att våra ögon skulle öppnas och vi skulle inse det ”geniala” och ”omkullkastande” i denna ”reveal”, som kom först på slutrakan.

I båda scenarierna handlar det hela alltså inte om äkta progressivitet, eller att på riktigt arbeta för t.ex. könsneutrala lagar, utan rätt och slätt om kallt beräknande marknadsföring. I sin värsta form kanske diskussioner och resonemang om att ”med detta får vi homorösterna” (som om homosexuella skulle utgöra en slät och enkel demografi som röstar som en fårskock).

Symptomatiskt började man efter semifinalens första puss se massor av felaktig information i de sociala medierna, bl.a. om att Turkiet plötsligt dragit sig ur Eurovisan p.g.a. ”homopussen” (i själva verket skedde uttåget långt tidigare, p.g.a. Turkiets missnöje över att ”de stora” alltid automatiskt är i finalen).

Idén med att klicka ”Like” på dessa bilder var väl att inför de sociala mediernas tribunal bevisa att man inte har minsta spår av homofob i sig. Mycket, mycket underligt egentligen, eftersom Krista Siegfrieds veterligen inte är homosexuell, eller ens gett vinkar om att hon skulle vara bi-curious. Vem som helst kan också se (kolla YouTube) att pussen är ganska stel och obekväm – d.v.s. teater, och inte känslor.

”Se så progressiva och frigjorda vi är!” Spontant och äkta? Knappast.

Jag har en ganska stark konservativ impuls i många frågor. Folk som gärna vill dela in människor i olika läger har därför svårt med att placera mig, eftersom jag samtidigt är mycket progressiv, äkta liberal i de flesta frågor, och intresserad av att försvara individuella rättigheter. Jag anser t.ex. att all lagstiftning skall vara könsneutral.

Mig störde alltså inte ”homopussen” för att den anspelade på homosexuella förhållanden eller rättigheter, utan för att den gjorde det med falska premisser. Mig stör överhuvudtaget att man under en sångtävling (där sångerna borde tävla) gör sexuella anspelningar (jag hade blivit precis lika störd av en heterokyss med sexuella undertoner).

I min tankevärld hör nämligen sexualiteten till privatlivets sfär. Vad folk har för sexuell läggning anser jag att är deras egen sak. Jag tycker att folks preferenser på det området hör till de minst intressanta personliga egenskaperna, och förvånas alltid stort vid kaffeborden när personers (som inte är närvarande) sexuella läggning förs på tal – som om det självklart och automatiskt borde berätta något intressant och avslöjande om ifrågavarande person.

I fallet Siegfrieds väntade jag mig även lite mer analys och funderingar i de etablerade medierna efter tävlingen. Men till exempel Hbl och Svenska YLE har också svalt PR-betet med hull och hår, och ställer enbart frågan om det var ”homopussen” som orsakade Finlands dåliga placering. ”Europa var väl inte redo för detta” konstaterar Siegfrieds själv (i mina öron låter det som PR-människornas spin), och underförstått skall vi förstå att största delen av Europas befolkning (för att inte tala om människorna i ”Östblocket”, inklusive Turkiet) är bakåtsträvande homofober. ”Vi”, de ”progressiva” och ”framåtsträvande” kan sedan himla oss – och få våra fördomar än mer förstärkta.

Den vinklingen är förstås ett mycket enkelt sätt att slippa andra frågor kring sången och numret, och ingenstans ser man minsta resonemang om det i själva verket kunde vara så att andra än jag märkte det lite billiga PR-tricket, eller åtminstone kände sig olustiga till mods, med en vag känsla av att något inte står rätt till i hela uppståndelsen. Eller att låten helt enkelt inte denna gång gillades av tillräckligt många (det händer ju varje år att tippade favoriter inte klarar sig).

Slutresultatet blev alltså att arbetet för sexuella rättigheter eller könsneutral lagstiftning knappast alls gynnades. Uppmärksamheten koncentrerades i stället på en konstgjord ”kontrovers” – frammanad av en beräknande PR-apparat.

Homosex är också sex, så det hela blev i slutändan bara en del av den allmänna sexualiseringen av vår vardag (en hel del heterokarlar kanske också ”tände”). Och nivån på vad detta påhitt tillförde samhällsdebatten var väl ungefär samma, som då det i tv-program om heminredning alltid skall finnas med en obligatorisk karikatyr på en homosexuell man.

Man kan bara sucka, och hoppas på att inte så många dras vid näsan nästa gång.

Uppdatering:
Efter lite feedback vill jag gärna göra en sak klar: Jag tror fullt och fast att Krista Siegfrieds har ärligt uppsåt – hon är säkert för sexuella minoriteters rättigheter.

Min poäng är inte heller att misstänkliggöra äktheten i hennes eventuella motiv – problem har jag däremot med hur detta manifesterades; den biten känns onekligen som dålig rådgivning från gänget runtomkring. Det blev dålig smak av det här, och resultatet blev endast den sortens kvasidebatt jag beskriver ovan.

dvd - eller cdskivor

Till försvar av fysisk media

Svenska,

Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa på olika tekniksajter. I min dagliga dos ingår även podcasts som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men ibland blir jag lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa från ”döda träd”, eller att nätbaserad film redan slagit ut de otympliga skivorna.

Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:

  • lättillgänglighet
  • snabbhet

Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns dessutom modernt, grönt och ekologiskt, då tillverkning och transporter uteblir (mer om det längre ner). Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn. Allt bra alltså?

Kanske inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:

1. För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra nerladdningar där, eller ödsla massvis med tid för att föra över min nuvarande samling, även med alla dokumentärer och allt extramaterial. Till ett sådant scenario skulle också höra motsvarande stora backup-system, medan de skivor jag har inte alls löper samma risker för katastrofala dataförluster som magnetisk media eller SSD-lagring. 

2. Att helt ”koppla loss” och lagra allt i molnen, eller lita på att t.ex. Netflix har ett tillräckligt och intressant utbud tror jag inte att jag gör – på den ständigt skiftande marknaden litar jag inte alls på något företags förmåga att ta hand om detta på lång sikt, eller ens för fem år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta faktum: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster, av vilken orsak som helst, och utan någon ersättning till dig. 

3. Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den till exempel på iTunes, Youtube eller Amazon, köper du i själva verket endast en rätt att titta på filmen flera gånger. Den filmen kan lika väl plötsligt dras bort, till exempel på grund av skiftande distributionsrättigheter.

4. Du kan aldrig – i motsats till fysisk media – enkelt och behändigt ge bort en e-bok eller en film i present, sälja den på en andrahandsmarknad, och även köpa den begagnad. Dina eventuella barn kommer heller aldrig att kunna ärva ett bibliotek bestående av e-böcker eller en nätbaserad musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till. Du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen för streaming.

5. Integritetsproblemen är stora. Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon någonstans exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, så att författarna därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet. En tryckt bok som anses farlig av de styrande kan köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar i någons databas – i din online-profil, som idag är en handelsvara (komplett med ansiktsigenkänning på grund av alla bilder du laddat upp) och som säljs och köps på marknader vi inte har en aning om.

Vad är egentligen det gröna valet?

Idag är det pop att ”göra sig av med prylar”. Till diskussionen kopplas ganska märkliga ekologiska motiveringar och uppfattningar, speciellt då det gäller böcker eller filmer. Här några tankeväckande fakta:

1. En tryckt bok drar efter tillverkningen noll energi, och det gör den så länge den fysiskt existerar, vilket kan vara flera hundra år. Och inte bara det – alla tryckta böcker har ett värmevärde. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning finns alltså lagrad i den, och kan i nödfall vid behov utnyttjas (börja snälla med skatte- eller statistikböckena). E-böckerna däremot kräver hela tiden elektricitet då man läser dem, och dessutom apparatur och tekniska arrangemang. Till allt detta kan förstås ännu läggas att tryckta böcker är inrednings-, diskussions- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista e-böcker på paddan. Tryckta böcker har alltså betydligt större sex-appeal.

Även DVD- och Blu-ray-skivorna drar noll energi efter att de tillverkats, och minimalt då de spelas upp. Medan däremot Netflix, Amazons och Googles servrar surrar dygnet runt för att kunna serva upp en film. Den stupendiösa energiförbrukningen för dessa serverhallar ökar enligt rapporter för tillfället exponentiellt.

En filmsamling med fysisk media
En del av min filmsamling. De är cirka 1400 i dagsläget.

Så vad är på riktigt det ekologiska alternativet? Jag har på känn att då alla effekter räknas in, vinner fysisk media idag ordentligt, även om ganska många intuitivt tänker annorlunda.

Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media aldrig ersätter fysisk media. Utvecklingen är förhoppningsvis inte så linjär som redaktörerna vill få det till – men det är klart att det är frestande att måla upp även detta som en ”kamp”, där den ena parten måste utgå med ”segern”. Jag hoppas på att det inte är så enkelspårigt.