Etikettarkiv: Internationell politik

Pest och kolera

Svenska

Som icke-amerikansk medborgare har jag naturligtvis inte rösträtt i det amerikanska presidentvalet. Men som så många andra människor på planeten är jag intresserad. Och då jag ändå brukar ha en åsikt om det mesta, sällar mig nu till alla andra självutnämnda experter och kommer med en egen analys av det stundande valet:

För många som enbart följer med de vanliga nyhetskanalerna uppstår lätt en bild av ett okomplicerat val. De amerikanska väljarna har att välja mellan en progressiv liberal (demokraternas Barack Obama) och en konservativ högerman (republikanernas Mitt Romney). Bilden är dock betydligt mer komplicerad än så – i själva verket försvåras valet av att det finns det betydligt mer likheter än olikheter mellan kandidaterna, speciellt i ärenden som gäller omvärlden. Vi tar kandidaterna en åt gången:

Många av de amerikanska väljare som i Barack Obama såg en förändringskraft i och med hans väloljade retorik om ”Change” och ”Hope” år 2008 har blivit grundligt besvikna. Inte ens Nobels fredspris (kanske det mest misslyckade valet någonsin) har skapat några större förändringar att hoppas på. Kriget i Afghanistan fortgår i oförändrad utsträckning och ockupationen av Irak fortgår trots ”tillbakadragningen” av trupperna (USA:s ”ambassadpersonal” uppgår idag till 17000 personer). Obama har också intensifierat drönarbombningarna med massvis av civila offer i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, till proportioner som gänget kring ex-president G.W. Bush bara kunde drömma om, och det juridiska limbot för fångarna i Guantanamo fortsätter.
För oss utanför USA:s gränser blev kanske den största besvikelsen att Obama – som det visade sig – fullt och fast är lika övertygad om den amerikanska exceptionalismen, d.v.s. att USA inte bara har rätt utan skyldighet att ingripa på olika håll i världen på ”det godas” sida, utan att känna sig bunden av internationella överenskommelser eller ens vanlig folkrätt. När det gäller amerikansk utrikespolitik finns det alltså enbart hårfina nyansskillnader mellan Obama och Romney – låt vara att skillnaderna sedan blåses upp av kampanjhögkvarteren och de media ”outlets” som backar upp den ena eller andra kandidaten.
Vad skall då progressiva liberaler klamra sig fast vid om de tänker rösta på Obama en gång till? Många pekar på (och det gör också mindre välinformerade debattörer i våra länder) hälsovårdsreformen – egentligen en sjukförskringsreform – i folkmun kallad Obamacare. Reformen handlar om att få människor utan sjukförsäkring med ”i systemet”. Personliga sjukförsäkringar blev alltså (efter försäkringsbolagens påtryckning) obligatoriska. Kritiken har varit massiv, även bland progressiva. Reformen handlar ju inte om att reformera det enormt dyra hälsovårdssystemet (som per capita kostar mer än dubbelt t.ex. jämfört med Sverige) utan om att cementera det nuvarande systemet som hotar att kollapsa inom några år.

Republikanernas kandidat Mitt Romney och hans skaror står också inför många utmaningar och frågor, men av lite annan karaktär. Ett stort problem är den allmänna frånvaron av entusiasm kring kampanjen. Många republikaner har insett att ekonomin inte kommer att vända inom de närmaste fyra åren, och att man kanske lika bra kunde fortsätta skylla alla problem på Obama och demokraterna, och förhoppningsvis håva in det politiska kapitalet lite senare.
Senast har Romney och hans ”running mate” Paul Ryan försökt profilera sig genom att gå åt de populära socialprogrammen Medicare (för över 65-åringar) och Medicaid (för låginskomsttagare). Syftet är uppriktigt – programmen kostar på tok för mycket och kommer inom kort att kollapsa om inget görs. Romneys kampanj skyller ändå de eskalerande kostnaderna på Obamas politik, och glömmer bekvämt bort att G.W. Bush stod för historiens största utbyggnad av Medicare år 2003, då receptmediciner blev så gott som gratis (kritikerna kallade det en inkomstöverföring till läkemedelsföretagen). Programmen är ändå förstås omåttligt populära bland vanliga väljare, så det kan bli mycket svårt att på riktigt reformera dem, lika svårt som för Obama.
När det gäller utrikespolitk har Romney anammat de konservativas politique du jour, d.v.s. att blanda sig i allting och vara redo att intervenera var som helst på jordklotet i namn av ”War on Terrorism”. De flesta observatörer har idag glömt att konservatismen i USA traditionellt stått för icke-inblandning, och att Georg W. Bush år 2000 valdes till president precis på en sådan agenda – han kritiserade Clinton för att alltför vidlyftigt blanda sig i andra länders angelägenheter. Terrorattackerna 11.9.2001 gjorde ju kvickt slut på de ambitionerna och det politiska minnet är kort, men Romneys retorik, där han försöker utgöra ett skarpare utrikespolitiskt alternativ till Obama (främst kanske när det gäller Iran) kan ändå komma att bita honom i baken. Folket börjar vara trött på de eviga krigen, och att finansiera dem.
Romneys kanske största problem är ändå Romney själv. Visserligen är frisyren och tandgarnityret ”presidentiellt”, men få som sett ett klipp från en valtillställning kan undgå att få en magkänsla av att karln inte känns riktigt äkta. De krystade försöken att i rutig skjorta verka folklig lyckas inte dölja det faktum att Romney är född med silversked i mun, och själv lever i en värld mycket långt från vanliga människors vardag. Det sätt han skaffat sina miljoner på – att köpa, splittra och länsa gamla företag – skapar inte heller många beröringspunkter till väljarskaran som sett industrijobben försvinna utomlands. Romney symboliserar i deras ögon på ett påtagligt sätt det faktum att ”finansindustrin” i dag utgör 40 procent av USA:s bruttonationalprodukt (10 procent anses vara normalt i en sund ekonomi). Till allt detta läggs förstås hans dumma felsägningar, ”gaffes”, som spelas om och om igen på Youtube och talk-showerna.

Till att tänkande människor har svårt att välja någondera kandidaterna bidrar förstås även hela det politiska systemets korruption med två partier vars politiska ryggrad smält bort i de enormt kostsamma och smutsiga kampanjerna, och där det kommersiella mediafältet förstås är mer intresserat av att förbättra sin ekonomi i form av dyra valreklamer från de två stora, än att presentera några politiska alternativ. Många observatörer börjar likna presidentvalsrörelserna vid teater – mycket buller och bång, men mycket lite förändras i grunden då vardagen inträder. Den berömda amerikanska demokratin, som på lokalnivå fortfarande är livskraftig, känns bortkommen och vilsen då det gäller presidentvalet.

Mycket skulle ännu finnas att säga om presidentvalskampanjen, speciellt om vikten av att välja rätt vicepresidentkandidat, eller om hur religiös framtoning eller ej kan inverka på väljarna. Kanske det ändå får bli till en annan gång.

Vem skulle man välja om man vore i amerikanernas skor? Själv skulle jag inte vilja ”belöna” Obama med en ny period, men samtidigt skulle jag inte heller vilja se Romney på posten. Det är synd att personer som Ron Paul aldrig kommer vidare. Han skulle ha utgjort ett intressant alternativ – en person så liberal (libertarian) att både höger och vänster blandas samman på ett intressant sätt.

Vansinnesdåd eller logisk följd?

Svenska

Reaktionerna på massakern på civila i Afghanistan har inte låtit vänta på sig. ”Han måste ha varit galen”. ”Han var full”. Till och med: ”Han hade problem med frun”. Allt detta kan man läsa i en oanalytisk artikel (med horrribla skrivfel i rubriken) på Hbl:s webbsidor.

Vilka sorts känslor är det tänkt att vi skall känna efter dessa rationaliseringar? Kanske: ”Aha, det förklarar allting. En riktig amerikansk soldat skulle aldrig göra något sådant”.
Men gå tillbaka några år i tiden. Låter fängelset Abu Ghraib bekant? Ett fängelse som upprättades efter USA:s invasion av Irak, och där oskyldiga irakier metodiskt torterades och förödmjukades av personal i den amerikanska armén. Ett system som (visade sig senare) hade den högsta politiska ledningens välsignelse. 
I ljuset av lite analys framstår den senaste massakern i Afghanistan alltså bara som den sista i en lång rad liknande massaker och övergrepp på oskyldiga civila, både i Irak och i Afghanistan. Robotbombningarna av ”terrorister” (på riktigt: lekande barn) inte att förglömma.
Så är någon på riktigt förvånad över att detta skedde? Har vi så kort minne? Om du som soldat från början indoktrinerats att ditt land är exceptionellt, kan bortse från internationella överenskommelser, och av gud har utsetts att sprida ”frihet och demokrati” i världen, är det ju självklart att du till sist blir mycket frustrerad på ”trashuvudena” som aldrig lär sig. De står ju bara där och gapar framför tv-kamerorna.
Faktum är att invånarna i Afghanistan och Irak redan i utgångsläget och uppbygget inför krigen (främst via ändlös tv-propaganda) förvandlats till undermänniskor, som man inte behöver bry sig om. Vem bryr sig om tio, tolv eller sexton oskyldiga afghaner stryker med i en bombning – vi gjorde det ju för deras eget bästa och vi är på ”de godas” sida.
Sammanfattat: Långt ifrån att ha varit en enskild människas vansinnesdåd är den senaste händelsen alltså en mycket logisk konsekvens av att en frustrerad ockupationsmakt börjar slå omkring sig. Med största sannolikhet var det här inte sista gången.

Ekonomikrisen: Politikens och politikernas dilemma

Svenska, ,

Olika tankar kring politikens väsen har börjat utkristallisera sig i samband med den handfallenhet som politikerna nu uppvisar inför den ekonomiska krisen. Egentligen tankar som också vuxit fram efter att jag själv deltagit i några val som kandidat.

Några utgångspunkter: vi torde alla kunna vara överens om att vår representativa demokrati hör till de bättre samhällssystemen. Med jämna mellanrum har vi en reell möjlighet att i demokratiska val välja nya styrande, i stället för att tvingas leva med diktatorer och despoter.

Enligt spelets regler skall de demokratiskt valda göra så vettiga beslut som möjligt när det gäller våra gemensamma angelägenheter. De styrande skall hålla folkets bästa för ögonen, och ordna samhället så att det skyddar oss mot kriminalitet, korruption, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. På pappret alltså allting bra.

I praktiken är det nog ändå så att verkligheten inte riktigt motsvarar denna idealbild. Och nej, det handlar inte om att populistiskt konstatera: ”alla politiker är ruttna”. Saken är betydligt mer nyanserad än så.

De allra flesta som ger sig in i politiken (ett ganska otacksamt arbete) gör det på grund av en övertygelse att kunna förbättra något. Rätt snart märker dock en idealist att systemet känns riggat emot en. Gensvar för nya idéer är svårt att hitta bland politikerkolleger, och man märker att det mesta som körs igenom på partimöten och partidagar har uppfunnits för flera decennier sen. Det här märks speciellt i samband med kriser som den nuvarande ekonomiska krisen, där inga beprövade metoder tycks bita. Politikerna ropar efter mer ekonomisk tillväxt, och har svårt att ens tänka sig att förutsättningarna för traditionell ekonomisk tillväxt kanske inte längre finns.

Ligger då hela felet hos stela och fantasilösa politiker? Det skulle vara lätt att säga så, men jag vill påstå att även väljarna spelar en mycket större roll än de flesta vill (eller vågar) erkänna.

Av erfarenhet kan jag berätta att man som kandidat inte vinner några röster på att problematisera det nuvarande läget och föreslå nya sätt att angripa problemen. De allra flesta väljare är mycket mer intresserade av ”mer av samma”, och livrädda för förändringar (i sig ett mycket mänskligt och förståeligt drag). Blicken blir glasartad om man tar upp ämnen som kommande energikriser och vad det kan innebära för den ekonomiska tillväxten och våra samhällen. Hellre vill man höra om nya förmåner och bidrag, och allt annat som kan förbättra ens egen situation.

Det här leder till den sorts valkampanjer som är bekanta för oss alla – eller som H. L. Mencken i tiderna så träffande slog fast: ”Valkampanjer är som förhandsauktioner på stulet gods”. Politikerna är tvungna att utlova guld och gröna skogar för att bli invalda – medan ett budskap om återhållsamhet eller sparande gör att du mycket fort hamnar på den politiska historiens skräphög.

Att lova guld och gröna skogar går bra under ekonomiska uppgångar. Eller korrekt sagt: den sortens kreditfinansierade ekonomiska uppgångar vi haft sedan valutorna frånkopplades alla bindningar till något konkret av värde (exempelvis guld).

Det politiska spelet med en oanalytisk väljarkår och stora utfästelser från politikerhål ramlar sedan ihop som ett korthus då den ekonomiska tillväxten kraschar. (Och om det sköra så kallade samhällskontraktet börjar knaka i fogarna, då har vi de stenkastande människorna på gatan).

Och tillväxten kraschar alltid. Alla som kan lite matematik vet att en årlig tillväxt på t.ex. fem procent inom en kort tidsperiod innebär exponentiell tillväxt, vilken obönhörligen går i väggen – och dessutom förvånande snabbt.

Vill man utveckla detta resonemang, kan man även koppla in den finansiella ekonomin, som ju har en stor investering i det nuvarande systemet med ”evig tillväxt”. Den ”eviga” tillväxten kräver nämligen också evigt växande krediter (känns det igen från tidningsrubrikerna?), vilket leder till en situation där hela samhällsekonomin allt mindre handlar om konkret  produktion och allt mer om ”finansiella innovationer”.

Vårt demokratiska system med allt dyrare valkampanjer leder dessutom till en allt starkare koppling mellan å ena sidan finans- och affärsvärlden och å andra sidan politikerna. Detta behöver inte alls innebära renodlad korruption, men det innebär att politikerna mycket fort anammar finansvärldens sätt att prata och resonera. I stället för att hålla folkets bästa för ögonen, håller man bankernas eller finansinstitutens bästa för ögonen.

Politik är, som vi märker, inte alls ”det möjligas konst”. Politik handlar i verkligheten om att bibehålla status quo så länge det går, och dessutom med väljarkårens stora godkännande och applåder. Till exempel de små skyfflingar, räddningsaktioner och stödpaket vi nu ser i Europa kan närmast liknas vid att arrangera däcksstolarna på Titanic, eller försöka laga en bilmotor som skurit genom att mixtra med backspegeln. Enstaka idealister kan ibland få sin röst hörd, men kan aldrig vända på skutan.

I kristider handlar politik kort sagt om att skjuta på problemen, så att de förhoppningsvis inte strittar i ansiktet under den egna valperioden. Och medborgarna – väljarna – är mer än villiga statister i det här skådespelet. Man lägger ”skulden” för misslyckanden på de partier som ”haft ansvar”, medan man fort glömmer de misslyckanden som partierna i opposition tidigare gjort. Charaden fortsätter, och det är mer eller mindre likgiltigt vem som väljs, eller vem som sitter i regeringarna. Skillnaderna mellan partierna är närmast akademiska; ingendera ”sidan” har några nya svar på dagens nya utmaningar.

Finns det alternativ? Knappast sådana, som kan väljas fram i reguljära val. Förespråkar jag alltså revolution? Inte alls! Jag misstänker bara att kriser som den nuvarande ekonomiska krisen i rask ordning leder till paradigmskiften, som i ett svep kan göra en hel politikergeneration fullständigt överlopps. Men det kommer säkert en ny efter det…

Varför Nato är en dålig idé

Svenska,

Uppdatering mars 2023: Finland är på väg in i Nato. Denna text, vars första version skrevs för över tio år sedan, har därmed förlorat sin relevans som debattinlägg i frågan om vi skall gå med eller inte. Jag låter den stå kvar som historieskrivning och hänvisar i stället till inlägget Finland i Nato. Fast många av de frågetecken gällande alliansen jag tar upp i inlägget nedan är fortfarande relevanta. Främst:

  1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
  2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
  3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde gälla då man diskuterar Nato. Före Ukrainakriget, då många bytte åsikt gällande Nato på grund av rädsla, vädjade Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skulle gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitta med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.

Fortsätt läsa Varför Nato är en dålig idé →

Irak-kriget

Svenska

De tre insändarna nedan föranleddes av prof. Hans Rosings insändare som lovtackade USA:s president George W Bush för att han demokratiserat Irak och att landet nu gick en rosig och solig framtid till mötes. Han svarade två gånger med i princip oförändrade argument. Den sista, viktigaste meningen i min tredje insändare klippte Hbl bort, av någon anledning.

Det är synd att en vetenskapsman som Hans Rosing, som borde stå som exempel för kritiskt tänkande, med hull och hår svalt den i efterhand framkrystade förklaringen till Irak-kriget: att det sist och slutligen var frågan om en benevolent demokratiprocess – en tjänst till det irakiska folket (Hbl 9.4). 
USA och Storbritannien gick till krig med två motiveringar: att Irak hade kemiska massförstörelsevapen, och att Saddam Hussein hade kontakter till al-Qaida. Efteråt har det visat sig att anfallarna inte bara hade totalt fel, de hade också fabricerat ”bevis” för att få en FN-stämpel på kriget.
Kriget var med andra ord enligt internationell rätt ett olagligt anfallskrig, där enligt senaste räkning cirka 100 000 irakier och närapå 5000 amerikaner fått sätta livet till, medan cirka 4,7 miljoner irakier är flyktingar. Enligt Röda korset är den humanitära situatonen i landet fortfarande en av de mest kritiska i världen, och i medeltal dödas 6 människor varje dag i självmordsattacker och bombsprängningar. 
Jag vet inte vilket pris Rosing sätter på ”demokrati” (kanske ”till vilket pris som helst”), men denna rationalisering i efterhand känns nog ordentligt bakvänd. 
En allmän observation: tron på att USA med sina presidenter i spetsen har ”goda” avsikter, och vill avsätta onda diktatorer i världen enbart för allas vårt välbefinnande är nog olovligt onyanserad, närapå naiv. USA sysslar (som andra stormakter) med krass realpolitik – det är helt onödigt att som åskådare stå bredvid, klappa i händerna och upprepa nötta klychor.
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing tror att vi står på olika ideologiska sidor då det gäller blodtörstiga diktatorer (Saddam Hussein). Det gör vi inte – jag tycker lika lite om diktatorer som han (det gjorde jag redan då USA stödde Saddam med pengar och vapen på 80-talet). 
Men nu var det inte ideologi vi diskuterade, utan metoder. Det finns tyvärr inget trevligt sätt att ockupera ett land. Och det är tyvärr inte bilder på glada människor vid valurnorna som kommer att utgöra de ikoniska bilderna från Irak-kriget, utan bilder på tortyr och övergrepp på oskyldiga människor i fängelset Abu Ghraib, filmer med USA-soldater som skrattande skjuter civila (se Wikileaks), och hundratusen oskyldiga civila döda. Vad detta betyder i förlorad goodwill för USA går inte att mäta.
Framför allt: jag väljer och vrakar inte bland konsekvenserna. Godkänner man ockupationen godkänner man också den institutionaliserade tortyr som USA sysslade med efter anfallet. Godkänner man det på falska föresatser startade kriget godkänner man också att hundratusen helt oskyldiga människor dödats. Att slingra sig ur detta innebär en intellektuell kollaps, väl fångad av den amerikanske samhällskritikern Arthur Silber (powerofnarrative.blogspot.com): 
”Vi insisterar på att få höra vilka ”ideal” vi stridit för, och på att få höra att våra intentioner var ”goda”. Många av oss gör det i felriktat och destruktivt försök att hitta ”mening” i våra liv: våra hämmade själar hindrar oss från att hitta tillfredsställelse och lycka i våra individuella liv, så vi söker ”stolthet och ära” genom att kliva över ändlösa högar av lik. 
Och vad som försvinner i allt detta är den outhärdliga skräck och smärta som drabbar individuella människor.”
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing låter bli att argumentera med fakta i vår lilla diskussion om Irakkrigets mål och metoder utan regurgerar bara sina gamla insändare. Då argumenten tryter tar han dessutom till en billig Ad Hominem-attack, vilket han om någon borde veta att är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag är verkligen ingen ”blåögd idealist”, det förstår alla som läser mina insändare ordentligt. Och om det är någon som har rosenröda drömmar, så är det Rosing som tror att ”priset snart kommer att glömmas” och att ”Iraks folk nu har goda möjligheter att välja sina ledare och uppnå ekonomisk blomstring”. Cynisk realist kallar Rosing sig. Cynisk håller jag med om, men inte realist.
Realism är 55 döda i bombattacker samma dag (10.5) som Rosings insändare publicerades. Realism är att fatta att stormakter inte sysslar med altruism (annat än i sin propaganda). Realism är att inse att det viktigaste resultatet av USA:s äventyr i Irak (som hittills kostat den amerikanska ekonomin 3 biljoner dollar) är tusentals nya al-Qaida-rekryter. Realism är att inse att USA:s världsanseende fått skador som tyvärr kommer att ta årtionden att reparera.
Bottenlös, omänsklig cynism är däremot att tycka att att hundratusen oskyldiga liv ”är värt priset”. Bottenlös cynism och historielöshet är att jämföra dagens situation med Saddams diktaturstyre, som frikostigt stöddes av samme USA med vapen och pengar i tiotals år. Som svar på ditt specifika påstående: Jag ger faktiskt blanka fan i vad Georg W. Bush kan tackas eller inte tackas för när det gäller Irak. Jag är inte intresserad av tomma, meningslösa, fraser.
Jag har en enkel fråga till dig Hans Rosing, innan jag för min del avslutar debatten. Var går din gräns för det pris som oskyldiga skall förväntas ”betala” i vår nobla kamp för ”demokrati”? Vi vet nu att hundratusen kvinnor, män och barn är helt ok för dig. Hur är det med tvåhundratusen? Trehundratusen? Nu slipper du diskutera mänsklig moral och anständighet, du behöver bara nämna en siffra – ditt högsta bud.