Etikettarkiv: Internationell politik

Svensk ubåtshysteri – lyckad psykologisk krigsföring?

Svenska, ,

Av olika anledningar hann det gå några hela nyhetsdagar innan jag började uppmärksamma det senaste svenska mediepådraget gällande ubåtsspaningarna i skärgården utanför Stockholm. Det var mycket intressant att börja följa med händelsens mediabevakning, och fråga sig om en liknande incident i Finland skulle behandlas på samma sätt.

Allt kan förstås ändras på några minuter, men i skrivande stund var den svenska försvarsmaktens officiella kommuniké följande:

”Under lördagskvällen rapporterades i media om en saknad utländsk ubåt. Försvarsmakten konstaterar på söndagen att det, utifrån de underrättelser som Försvarsmakten har, inte går att dra sådana slutsatser som beskrivs i media […]”

Men rubrikerna i svensk media var av helt annan kaliber. Svenska Dagbladet, som på fredagen stått för ”avslöjandet” om ubåtsspaningar i skärgården, påstod tvärsäkert:

Svenska Dagbladet

Anrika Dagens Nyheter kunde ju inte vara sämre, så man drog till med:

Dagens Nyheter

Rubrikerna skulle åtminstone i mina ögon platsa bättre på Aftonbladets eller Expressens webbsidor, men nu hade alltså ansedda prestigereaktioner fått upp ångan.

Expressen

Alla redaktioner har också nuförtiden webb-tv, och där fortsatte de flåsiga reportagen. Naturligtvis hade reportrarna tvingats ut på de råkalla fjärdarna för att ”rapportera från platsen” – och då inget egentligen fanns att visa, rapporterades bl.a. sådana självklarheter som att marinens fartyg ser bestyckade ut, och att man mött soldater ”med skarpladdade k-pistar”. Hur man kunde veta att vapnen (som knappast var k-pistar – maskinpistolen M/45 pensionerades på 1990-talet) var skarpladdade framgick inte.

Hela soppan är en praktexempel på vad som händer när det inte egentligen finns någon nyhet. Marinen borde ju egentligen först kunna uppvisa klara fysiska bevis eller en fångad rysk ubåt, för att ett dylikt mediepådrag skulle vara berättigat. Men då sådana bevis saknas börjar de svenska medierna koka soppa på en spik: man intervjuar gamla marinkommendörer (från 1980- och 90-talets fruktlösa ubåtsjakter) samt en drös ”experter” och ”analytiker”, som oftast börjar elda på de upphetsade stämningarna eftersom de själva har någon agenda. Eller så måste ”experterna” svara på dåligt utbildade reportrars heltokiga frågor. Ett exempel: Aftonbladets reporter frågade den gamle marinkommendören Göran Frisk (efter att de övertygat varandra om att det nu måste vara fråga om en rysk miniubåt) ifall han trodde att det kan finnas kärnvapen ombord. På riktigt.

Slutresultatet kan sedan avläsas på mediehusens chattsidor där reportrar och ”experter” svarar på allmänhetens frågor. Uppskrämda medborgare undrar bl.a. om det nu råder krigstillstånd mellan Sverige och Ryssland. En slags masshysteri och masspsykos brer ut sig bland medierna och allmänheten.

Aftonbladet

Jag skulle verkligen välkomna ett läge där svenskarna skulle lyckas pressa upp en ubåt eller dess besättning, eller ta några Spetsnaz-trupper på bar gärning på någon skärgårdsklippa. Då kunde vi på riktigt ta ställning till en spännande diplomatisk och geopolitisk kris. Men vilka frågor skulle jag själv som reporter ha ställt redan på fredag?

Främst skulle jag ha frågat Svenska Dagbladet om deras tvärsäkerhet gällande de påstådda nödsamtalen på ryska – som enligt utsago föregick den svenska marininsatsen. Ifall den nödställda ubåten senare kunde kommunicera krypterat (vilket ansågs vara det slutliga beviset för en rysk militär undervattensopereration), varför skedde inte det första nödropet krypterat? Bara amatörer skulle ju riskera en undervattensoperation med att panikartat ringa nödsamtal till Kaliningrad på en öppen radiofrekvens?

Avancerad Maskirovka?
Om denna underliga start på hela kalabaliken skulle stämma, målar det för mig upp två hypoteser.  Antingen är ”nödsamtalet” fråga om ett avancerat skämt, eller så en typisk rysk ”maskirovka”: i detta fall en välplanerad militär skenmanöver med några radiosändingar och lite annan krydda – tänkt att jaga fram svenska marinen, och i förlängningen följa med hur svenskarna reagerar som grupp.

På söndag kväll meddelade ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad att svenska marinen inte har några uppgifter om nödkontakter per radio, samt att ingen i svenska försvarsmakten tagit ställning till eventuell härkomst gällande den eventuella främmande undervattensverksamheten.

Samtidigt släppte marinen en civilbild som föreställer ett vitt streck med en svart prick – där uppgiftslämnaren påstått att föremålet efter bildtagningen gått under ytan. Först återfanns bilden på svenska försvarsmaktens webbsida i mycket svag kvalitet, sparad i gif-format. Lite senare kom en jpeg ”i högresoluton”, men även den ser i uppförstoring ut som en 256-färgers gif, så den hjälper oss ”privatdetektiver” knappast alls. Det där kan ju vara precis vad som helst.

Men jag vill inte påstå att svenska marinen drömmer, eller att marinen iscensatt incidenten och manipulerat bilder för att få större anslag i framtiden (även sådana hypoteser har kastats fram). Eller att allting är en stor konspiration för att jaga in Sverige i Nato.

Jag vill inte heller utesluta att främmande ubåtar rört sig i svenska territorialvatten – eller ens att det kan vara fråga om ryska ubåtar. Själv gjorde jag värnplikt i finska marinen i mitten av 80-talet, och utan att avslöja några större hemligheter kan jag berätta att Finland då, och även idag, har beredskap att upptäcka främmande undervattensverksamhet, och att indicier, incidenter och alarm skedde då, och även fortsättningsvis sker på finska vatten.

Mig förvånar däremot det svenska sättet att sätta igång en så gigantisk cirkus kring det hela. När man spanar efter ubåtar skall det, alldeles bokstavligen, helst vara så tyst som möjligt. Men det kan hända att jag orättvist jämför veckoslutets operation med 80- och 90-talets svenska ubåtsjakter, där man även under stort mediepådrag surrade av och an med fartyg, båtar och helikoptrar – vilket är det bästa sättet att ge en ubåt möjlighet att slinka undan. Och i det aktuella fallet kan man faktiskt ur den svenska marinens uttalanden utläsa en viss frustration med den stora medieuppståndelsen och alla de vilda spekulationer som allehanda ”experter” kommer med. Det är också viktigt att, som Grenstad påpekade, göra skillnad på ubåtsspaningar, och ubåtsjakt. Under jakt har man ett mål som man släpper sjunkbomber på – då struntar man förstås i att gå så tyst som möjligt. Denna distinktion tror jag inte de svenska medierna förstår, eller bryr sig om.

Som regel kan man alltså säga, att  spaningsuppdrag, där man vill undersöka om främmande undervattensverksamhet pågår, helst borde ske i det tysta, och även i ett mindre upphetsat medieklimat, bl.a. för att en medieuppståndelse kan bidra till att avslöja den egna beredskapen och de egna metoderna – och förstås befolkningens psykologiska inställning. Den svenska marinen ville på söndagen lugna ner stämningarna, och i namn av öppenhet släppa [den tekniskt lite suspekta] bilden, för att engagera vanligt folk i observationer och tips. Man får se ur det lyckas. Som stämningarna var i de svenska medierna på söndagen misstänker jag att det bara blir tvärtom.

Avancerad Psy-ops
Om hela grejen är fråga om rysk ”maskirovka”, så kan man redan nu konstatera att det lyckades över förväntan. Resultatet blev inte bara att testa den svenska marinens beredskap, utan det hela urartade till riktig ”psy-ops”, det vill säga psykologisk krigsföring. De hysteriska reaktionerna bland ”experter” och de uppskrämda kommentarerna från allmänheten gör att man frågar sig: är det faktiskt så lätt att få svenskarna ur balans? Åtminstone jag hörde inte en enda sval och lugn lägesanalys i svensk media under söndagen.

Som socio-psykologisk övning tycker jag den intressantaste frågan är, ifall finska medier, och den finska allmänheten skulle reagera likadant i samma situation? Reflexmässigt skulle jag påstå att reaktionerna i Finland blivit mer sansade. Och då menar jag inte att det åter skulle vara fråga om ”finlandisering”, d.v.s. rädsla för att peka ut Ryssland, ifall det verkligen är påkallat.

Men när jag tänker på den senaste tidens finska löpsedlar, artiklar och insändare – t.ex. i samband med de senaste luftkränkningarna eller den lilla sjöincidenten med Aranda (båda rena rutinhändelser) – så måste jag erkänna att även vi gått i ”svensk” riktning. Nästan vilken liten incident som helst tycks ju duga för att piska upp stämningarna (och sälja lösnummer, förstås) – ifall Ryssland kan nämnas i sammanhanget.

Det skulle ligga nära till hands att söka en förklaring i det faktum att en hel generation vuxit upp utan att ha upplevt det förra kalla kriget. En tid då vi som var med lärde oss att inte gripas av panik för vilken småsak som helst. Men även här är jag rädd att jag har fel. En påtaglig, irrationell rädsla breder ut sig, som en tydlig följd av att även det finska medielandskapet förändrats i en mer sensationalistisk riktning.

Obama har förståelse för tortyr – i vissa fall

Svenska, , ,

Under en presskonferens den 1 augusti kommenterade USA:s president Barack Obama en kommande rapport (Senate Intelligence Committee report) om CIA:s ”förstärkta” förhörsmetoder (d.v.s tortyr), i efterdyningarna av terrorattackerna den 11 september 2001.

Till en början talar Obama i samma tongångar som innan hans första presidentvalskampanj:

[…] even before I came into office I was very clear that in the immediate aftermath of 9/11 we did some things that were wrong.  We did a whole lot of things that were right, but we tortured some folks.  We did some things that were contrary to our values. 

Obama säger rakt ut att människor torterades, och – även om hans ordval är lite underligt: ”some folks”. Han konstaterar också att det inte hör ihop med USA:s värderingar.
Men något har hänt med Obama under åren som president. Plötsligt finns det  förståelse och ursäkter för tortyr:

I understand why it happened.  I think it’s important when we look back to recall how afraid people were after the Twin Towers fell and the Pentagon had been hit and the plane in Pennsylvania had fallen, and people did not know whether more attacks were imminent […]

Så enligt Obama är det ok att tortera, om man är rädd. Och ifall man misstänker att en attack är förestående, då är det också ok att tortera.

[…] and there was enormous pressure on our law enforcement and our national security teams to try to deal with this.  

Så om man känner tryck i jobbet, då är det ok att tortera?
Sedan blir det tyvärr bara värre:

And it’s important for us not to feel too sanctimonious in retrospect about the tough job that those folks had. 

Vad menar Obama med ”too sanctimonius”? I klartext skulle det ju enligt Obama betyda att det enbart är skenheligt att åtala de som gav order om, eller som godkände tortyren, eller ens att ifrågasätta vad som skedde, eftersom ”de hade ett så tufft jobb”. All kritik är enligt Obama alltså skenhelighet (men vi får inte bli ”alltför” skenheliga).

And a lot of those folks were working hard under enormous pressure and are real patriots. 

Så ifall man är patriot är det ok att tortera?

Barack Obama under presskonferensen 1.8.2014
Obama är förstås inte ensam med att ”förstå” tortyren och de som gav order om, och utförde den. Andra namnstarka amerikanska politiker, på båda sidan av partifårorna, gick före presidentvalskampanjen till och med längre än Obama: de meddelade att de kan godkänna tortyr t.ex under ett ”tickande bomben”-scenario (Vi vet att en terroristgrupp tänker spränga en atombomb en viss tidpunkt, och vi har en fånge som vet var bomben finns).
Till Obamas förtjänst måste räknas att ha inte gick med i detta scenariospel, som förstås hör mer hemma i ett Hollywood-manus än i verkliga livet. På riktigt: hur stor är sannolikheten att vi vet exakt VAD som skall ske och till och med NÄR det skall ske – och att vi dessutom råkar ha en fånge som vi är säkra på att sitter inne med den sista, avgörande informationen? 
2.
Obamas ursäkter och tortyrförespråkarnas resonemang är förstås ganska vanliga bland människor med begränsad empatiförmåga, eller bland dem som utan att tänka efter anser att ändamålen emellanåt får helga medlen, eftersom vi ju är på ”den goda sidan”. 
De här personerna inser emellertid inte, att så fort vi överskrider tortyrgränsen, befinner vi oss inte längre på de godas sida. En rättsstat kan aldrig godkänna eller tolerera tortyr. Punkt. Det finns inga undantag, inga ursäkter, inga förklaringar. Av följande orsaker:
Förutom det simplistiska, nästan onödiga konstaterandet att tortyr omedelbart sänker oss till våra fienders nivå, och att vi därmed förlorar all gnutta av moralisk överlägsenhet, så finns det dessutom en orsak som man skulle tro att till och med förespråkarna borde borde fundera över. Tortyr fungerar nämligen enligt alla förhörsexperter väldigt ineffektivt jämfört med vanliga förhörsmetoder, eller vanligt hederligt detektivarbete. Tortyr tar oftast lång tid, och den information man eventuellt erhåller är inte speciellt tillförlitlig. Människor som torteras säger nämligen till sist vad som helst för att få tortyren att sluta. 
Det här betyder att tortyr egentligen inte alls är ett sätt att erhålla ”intelligence”. Så som de amerikanska styrkornas framfart  i Abu Ghraib-fängelset i Irak år 2003 tydligt visade, är tortyr enbart en uppvisning i total, överlägsen makt över människor. Tortyren korrumperar även förövarna totalt, oberoende om man i ett försök att legitimera det hela sätter upp ”gränser” eller skriver ”regler”.
Abu Ghraib, 2003
Hur man rationaliserar, ursäktar eller bortförklarar, så är tortyr alltså aldrig något annat än blodtörstig, sadistisk brutalitet. Och de som förespråkar, godkänner eller ursäktar tortyr är faktiskt inget annat än sadistiska jävlar.

Tror du inte ännu: Läs sammandraget av den officiella amerikanska rapporten.

Om jag vore EU-kandidat

Svenska, , ,

Jag är inte uppställd i EU-parlamentsvalet. Men efter att ha fyllt i några av medias kandidattest (vanligtvis kallas de ”valmaskiner”) slog det mig att jag kanske kunde ha haft något att bidra med till den kandidatbukett som det parti jag flera gånger varit kommunalvalskandidat för ställt upp (SFP). När jag fyllde i testen fick jag nämligen mig föreslagna personer som ställt upp för allehanda obskyra samlingar som Självständighetspartiet, Förändring 2011 eller Köyhien asialla – eller så Sannfinländarna.

Nu råkar jag med åren ha blivit något av en liten EU-skeptiker, och det är ju lite oroväckande om det inte bland Partiets kandidater finns en enda som tänker som jag: att EU kanske mest borde handla om fri handel och fri rörlighet för människor, och inte så mycket om federalism, en homogenisering och pastörisering av Europa, en ansiktslös, ickedemokratiskt vald byråkrati som skapar lagar över våra huvuden, eller ett konstgjort skapande av en ”europeisk identitet”. De här är nämligen projekt som jag tror att är lika fruktlösa som i tiderna Sovjetunionen eller skapandet av ”den sovjetiska människan” var. (Det underliga är dessutom att både huvudfårornas höger och vänster hittat varandra i detta EU-imperiebygge, så en liberalist som jag känner mig även i övrigt lämnad utanför).

Jag vill alltså betona att jag i högsta grad känner mig som europé och är för Europa, med världsdelens hela och härliga, mångfaldiga kultur. Jag vill dessutom ha öppna gränser mot den övriga världen, och önskar att ett starkt miljömedvetande skall prägla beslutsfattandet, dessutom utan skojerier som ”klimatpolitik”. Jag vill inte heller vara med och bygga ett ”Fortress Europa” när det gäller ”konkurrenskraft” eller ”tillväxt” – eller andra uppenbart förlegade ekonomiska begrepp som inte tycks ha så mycket med människors välfärd att göra – mest bankernas och företagens. (Ok, börjar kanske inse att det blev för svårt för valmaskinerna att kombinera allt detta i en kandidat).

EU-parlamentet i Strasbourg

Ett stort problem som uppstått den senaste tiden är att att EU (som alltså är en politisk och byråkratisk konstruktion) i tidsandan börjat jämställas med Europa; ifrågasätter du något som gäller EU, stämplas du lätt som en Europafrånvänd isolationist eller nationalist. Det beror förstås på att en politisk skiljelinje sedan länge uppstått mellan moderata politiska krafter och allehanda nationalistiska grupper där många ultranationalister förklär sig till ”EU-skeptiker”.  Då har en moderat EU-skeptiker som jag svårt att få rösten hörd utan att nästan par automatique bli nertystad.

Jag tror det är viktigt att påminna människor om att EU är ett avtal och en politisk konstruktion som många andra. Ingen dör på riktigt ifall Storbritannien går ut EU, eller om ett EU-land slutar använda euron som valuta. Hoten som målas upp för minsta förändring är ibland så barnsliga att man baxnar. Men visst bör det erkännas att om förtroendet för en konstruktion börjar tryta, kan det totala sönderfallet sedan gå ganska snabbt (se Sovjetunionen). Så de hotbilder EU-byråkraterna visonerar är förstås ur den synvinkeln alldeles förståeliga – det gäller deras värld och världsbild. Men ramlar det hela ihop, dyker nog något annat upp i stället, så påhittig är människan. Så som väljare jag skulle framför allt inte vara så förskräckligt orolig – allting som gäller EU är inte en ödesfråga. 
Egentligen ingenting. Utom att vi borde ha en svenskspråkig finländare i EU-parlamentet. Någon från Partiet.

Inte så svartvitt i Ukraina – och på Krim

Svenska, , ,

Uppdatering 5.3: Kerrys besök, händelserna på Maidan, Putins presskonferens. 8.3: lite mer om energifrågorna.

I skrivande stund (april 2014) har det gått cirka tre månader sedan protesterna i Kiev började, men först nu, efter en rysk reaktion och någonslags rysk kraftuppvisning på Krim, börjar man se lite nyansering i rapporteringen. För de flesta börjar det bli tydligt att läget i Ukraina knappast kan reduceras till ett enkelt ”de demokratiska EU-vänliga krafterna mot det onda Ryssland”,  så som även vår egen press hittills så benäget gjort. Ukrainas historia är redan från förr mycket komplicerad (liksom för de flesta staterna i Europa), och de politiska turerna sedan självständigheten 1991 har mest karaktär av en bananrepublik (Wikipedias Ukraina-artikel har ett ganska bra sammandrag).

Därför är det mycket svårt att som utomstående observatör idag försöka tillmäta någonslags legitimitet till den ena eller den andra partens ageranden. Ännu svårare blir det av att det mesta av rapporteringen i de upphetsade stämningarna fördunklas av semantiska trick eller av den propaganda som alla sidor sprider. Det är alltså inte alldeles lätt att bara försöka skapa sig en bild av vad som pågår. Till exempel: strax innan jag skrev detta, spreds som en löpeld på sociala medier ett rykte om ett ”ryskt ultimatum”, men det visade sig vara falskt. Som genom ett trollslag försvann plötsligt  alla braskande svarta rubriker på CNN, BBC etc.
I många västmedia utgår man nu reflexmässigt från att Ryssland ”ockuperat Ukraina”. Det stämmer att Putin utverkat ett tillstånd av ryska parlamentet för att använda militärkraft vid behov, men hittills har han inte utnyttjat möjligheten. Ryssland har däremot från förr gällande Krim-halvön ett hyresavtal för sin Svarta Havs-flotta (i kraft till 2042). Enligt avtalet får Ryssland stationera 25000 soldater på Krim. Det är alltså inte så att ryska örlogsfartyg och ryska trupper på halvön är något nytt eller överraskande fenomen. Och läget mellan de ryska trupperna och de ukrainska trupperna på Krim tycks åtminstone för tillfället vara ganska avspänt – trots medias försök att piska upp krigshysterin. Det enda man kan vara säker på är att ryktena florerar, och uttalanden, rörelser och manövrar inte alls behöver vara vad de ser ut som. Speciellt ryssarna är experter på denna sorts spel som kallas ”maskirovka” – och jag har svårt att tro att ukrainarna är sämre. I efterhand är det nästan omöjligt att veta vem som till syvende och sist satte igång ett rykte, och med vilka bevekelsegrunder.
EU och USA har ur min synvinkel ett dilemma. Det är förstås populärt och bra att stöda den väst- och EU-vänliga oppositionen i Ukraina, men faktum är ju att en demokratiskt vald president (valet av Janukovytj anses av de flesta observatörer ha gått någorlunda rätt till) avsattes, och en självutnämnd klick tog makten. Semantiskt är det intressant att våra medier trots detta kallar de nya makthavarna för ”regering” och inte ”regim”. Visst, Janukovytj ser ut att ha varit en ordentligt korrumperad herre efter sina år vid makten – men i en demokrati skulle det väl ha funnits en reell chans att rösta ut honom om ett år, vid nästa val. Nu fortsätter en kutym med odemokratiska maktövertaganden, vilket inte bådar gott för framtiden.

Maidan-protesternas upprinnelse var visserligen demonstrationer för demokrati och förhoppningen om ett genuint okorrumperat politiskt system. Och dessa kretsar finns förstås kvar i Ukraina, med vissa frontfigurer i det nya styret. Dem skall vi stöda med alla medel. Men med på agendan och i den högljudda retoriken kom dock (som det brukar gå) även allehanda opportunister och andra som vädrar morgonluft när samhällsstrukturerna rämnar. Bland den brokiga oppositionen återfanns på Maidan bl.a. ledare för beväpnad milis och ”skyddstrupper”, och bland de nya ministrarna i det nya styret återfinns ultranationalister som de flesta EU-politiker inte skulle vilja frotteras med. Så de EU-politiker som nu reser till Kiev för att låta sig fotograferas  tillsammans med det nya styret, kan ännu komma att ångra det.

Också USA:s utrikesminister John Kerry dök upp i Kiev på en ”photo-shoot” med oppositionen. Vad han lyckades åstadkomma vet jag inte. Så fort han öppnar munnen tycks det ju hoppa en groda ur honom. Nästan genast då krisen började gjorde han bort sig gällande Ryssland och Ukraina med att säga: ”På 2000-talet kan man bara inte bete sig som på 1800-talet och invadera ett annat land med stöd av en helt påhittad ursäkt”. Han hade tydligen helt glömt att USA år 2003 invaderade Irak efter fabricerade bevis om massförstörelsevapen.

Kerry utlovade som en bättre regionpolitiker en miljard dollar för ”demokratiarbete i Ukraina”. Det låter ju bra, men det är skäl att minnas att denna sorts amerikanska pengar oftast endast innebär statligt amerikanskt stöd till amerikanska NGO:s (Non Governmental Organisations), och NGO:s direkt underställda det amerikanska utrikesministeriet, med de kommersiella amerikanska underleverantörerna i släptåg. Att som pr-trick strö lite pengar bland folket tror jag alltså inte att på riktigt löser några av Ukrainas problem. För mannen på gatan låter ”en miljard” som mycket, men tar man en titt på Ukrainas balansräning inser man också att det är en droppe i havet. Kerry kunde lika gärna ha utlovat ”a gazillion dollars”.

EU ville inte vara sämre, utan lovade på ett bräde 11 miljarder i ”stöd”.  Det är ändå skäl att minnas att detta ”stöd” till största delen är lån, och inga gratispengar. Med lånen kommer samma sorts krav och villkor som då Grekland fick ”stöd”. I de flesta fall blir mycket få saker bättre för folket på gräsrotsnivå  – däremot öppnas marknaderna för finansjättar och andra ränteutsugare. Scenerna då den nya ”premiärministern” Yatseniuk  besökte EU-kommissionen   och mottogs som en hjälte och statsman blev nästan äckliga.

Putins presskonferens andades rysk självsäkerhet och den typiska Putineska charmen: det är något med den ideologiskt rätlinjade Vladimir som tycks tilltala många, speciellt ryssarna själva. Den enda nyheten som Putin levererade var en alternativ version om konfliktens start: han menade att Janukovytj aldrig kategoriskt vägrat skriva på det EU-avtal som sägs ligga bakom oroligheterna – han hade bara lagt avtalet på is för att förhandla fram bättre villkor. Maskirovka? Kanske. I övrigt gav presskonferensen inget nytt som inte observatörer vetat länge om Ryssland och landets bevekelsegrunder och motiveringar, men kanske den åtminstone får tyst på de mest banala Facebook- och Twitteruppdateringarna; Vladimir Putin är ingen idiot, utan i högsta grad en slug räv. Och han sitter ganska stadigt på sin tron – några små protester i Moskva eller St Petersburg, fotograferade av västmedia så man inte ser de många ointresserade förbipasserande, rubbar sannerligen inte den ryska Tsaren.

Min poäng med de ovanstående politikerkarakteriseringarna (och jag har sagt det för) är: Lägg inte alltför stor vikt vid politikers uttalanden, bygg framför allt inte upp politikerna till moraliska eller filosofiska förebilder. Politiker talar i egen sak. Många politiker är manipulativa lögnare; i större eller mindre grad – och mer eller mindre konstant.

Geopolitiskt är läget mycket intressant. Enligt den amerikanska administrationen ligger nu ”alla optioner på bordet”. Vadå – även att bomba Moskva med atomvapen? Det hela låter som tom retorik, men de högerkrafter i USA som nu beskyller Obama för svaghet borde ändå minnas att samma administration inte dragit sig från att på basen av rätt så svag s.k. ”intelligence” drönarbomba oskyldiga civila, om man misstänkt att en ”militant islamist” kan stryka med samtidigt.

Men de facto skulle det var bra om ingen av ”de stora” skulle uttala sig med basröst gällande Ukraina: USA driver förstås en precis likadan ”vi invaderar vem vi vill och av vilken orsak som helst”-politik som Ryssland, och Ryssland som arvtagare till Sovjetunionen har minsann inte obefläckade händer. Som exempel kan nämnas Stalins massdeporteringar på Krim efter II världskriget (låt vara att Stalin var georgier, och inte ryss). Lite svårt har jag också med den tyska förbundskanslerns indignerade uttalanden – det är faktiskt inte så länge sedan en annan tysk kansler härjade i regionen. Likaså britterna och fransmännen (Ok, det var 1853 under Krimkriget, men ändå). Några lektioner i historia borde förresten de flesta som nu uttalar sig ta – det är skrämmande att se hur usel historiekännedomen eller ens allmänbildningen gällande  Ukraina, Ryssland, Krim och Svarta havet är bland många högljudda kommenterare.

Som en liten avstickare är det värt att notera att många observatörer nu enbart koncentrerar sig på det militära eller politiskt/retoriska, och helt glömmer bort energifrågorna, som åter (liksom i så många andra konflikter) spelar en mycket större, realpolitisk bakgrundsroll än man kunde tro. EU är förstås gällande sina reaktionsmöjligheter bakbunden av sitt beroende av rysk energi – en fråga som även långt definierar Rysslands förhållande till Ukraina: Ukrainas obetalda energiräkning till Ryssland uppgår enligt vissa uppskattningar till flera miljarder, detta i tillägg till Ukrainas övriga, nästan hopplösa ekonomiska problem, vars lösning på det ena eller andra sättet garanterat kommer att splittra det ukrainska politiska fältet. USA skulle för övrigt inte ha något emot en ordentlig eskalerande konflikt där Ryssland stryper gaskranarna till EU – då blir det lättare att avsätta den överproduktion av amerikansk naturgas (i form av LNG – liquified natural gas) som USA för tillfället upplever. Då skall helst även frihandelsavtalet mellan EU och USA (visste ni att ett sådant var i görningen?) skrivas under detta år – annars kanske det inte lyckas.

Hur situationen utvecklas blir intressant, och det finns säkert skäl att återkomma till ämnet. Jag hoppas ingen i och med denna korta text tror att jag nu valt den ena eller den andra ”sidan”. Det är just denna sorts reflex hos många som stör mig oerhört – att omedelbart och onyanserat ”välja sida” och sedan papegojartat upprepa vilken uppenbar propaganda som helst – utan reflektion, eller ens lite eget arbete med att försöka hitta källor och verifiera påståenden.

Syrien: allvar eller skenheligt poserande?

Svenska

(uppdateras kontinuerligt)

Läget i Syrien efter den kemiska attacken gav upphov till ett sällan skådat politiskt och diplomatiskt spel. Det verkar ibland som världspolitikens händelser styrs av infall, felsägningar eller ren och skär tur. Alltid skäl att minnas att mycket som sägs på den internationella arenan handlar om helt andra agendor än de uttalade. Nedan mitt försök att reda ut läget.

Bilden av det politska läget Syrien uppmålas ofta förenklat, nästan naivt: Vi har det goda folket samlade bakom den demokratiska arabiska våren mot den onde diktatorn. Men som vanligt är läget betydligt mer komplicerat: Syrien upplever (och har de senaste två åren upplevt) ett uppslitande, sekteristiskt färgat inbördeskrig, där dessutom rebellsidans olika parter har agendor och slutmål som är vitt åtskilda, ibland på krockkurs. Bilden grumlas stort av stormakternas intressen och tävlan om dominans i hela Mellanöstern. De här stormakterna talar ofta om att skapa fred och demokrati, men de egentliga bevekelsegrunderna är alltid mer krassa och realpolitiska – skenheligheten i uttalanden är ofta frapperande.

Bakgrunden till kriget i Syrien har sin upprinnelse i många orsaker, främst ekonomiska och demografiska: De fåtaliga oljekällorna sinar, och jordbruket har drabbats av flera dåliga skördar i rad, med påföljande inflyttning till städerna, där det inte finns jobb. Befolkningsmängden ökar även annars kraftigt (liksom i Egypten), och samtidigt dras landet med stora flyktingskaror (bl.a. från Irak). Mycket olika folkgrupper med tävlande intressen bor inom de syriska gränserna, som godtyckligt drogs upp av vinnarmakterna efter första världskriget.

Även politiskt finns stora problem och brister. Hela självständighetstiden från det franska mandatet 1946 har karakteriserats av kupper och despotiska styren. En ny konstitution 2012 med öppna val till parlamentet gick ganska obemärkt förbi – och partierna på rebellsidan deltog inte i valet. Kritikerna säger att president Bashar Al-Assad (som i tiderna ”valdes” utan motkandidater), hela hans släkt och Baath-partiet fortfarande utövar oinskränkt makt i landet.

Den senaste utvecklngen startade efter den kemiska attack som genomfördes den 21 augusti. Och att något hände, är nästan det enda man som oberoende observatör kunde vara säker på. Frågan om vem som var skyldig, och vad en lämplig respons kunde vara var däremot en betydligt knepigare fråga.

Med säkerhet visste man egentligen bara att Syrien inte skrivit på avtalet som förbjuder kemiska vapen, och att Assad-regimen satt på stora lager av dem. Enligt FN-observatörer användes nervgasen sarin i atacken, men rapporten tog inte ställning till vem som beordrade attacken (den hade också metodologiska brister). Oberoende av vem man vill beskylla är det bra att minnas att det i det kaos som ett inbördeskrig utgör aldrig bara finns två parter med enkla mål – på båda sidorna om fronten finns förstås många tävlande viljor och idéer om hur kriget taktiskt bör föras. Värt att undersöka skulle vara om någon part på rebellsidan kommit över kemiska vapen (eller ämnen med samma effekt), eller om Bashar Al-Assad har full koll på sina egna trupper: där kan mycket väl finnas element som greppat en lösning de sett som alltför lockande.

USA, som planerade en attack på Syrien som straff för denna överträdelse, sade sig ha bevis för att regimen beordrat attacken. Men mycket i det som radades upp som bevis måste ändå behandlas med stor skepsis.

  • Videor på Youtube är, utan noggrann verifiering av tidpunkten och källorna samt bekräftelser från flera källor, inget avgörande bevis. Att rebellsidan tidigare förfalskat videosnuttar i propagandasyfte försämrar ytterligare videoupptagningarnas bevisvärde.
  • Exakta siffror på antalet civila döda räknades upp, men det visade sig att uppskattningarna långt baserade sig på overifierade rapporter i sociala media, gissningar, och matematiska modeller. Ett system där man verifierar för- och efternamn (vilket vissa observatörer gör) är det enda rätta sättet.
  • Telefonsamtalen inom den syriska administrationen som den israeliska underrättelsetjänsten snappade upp, och som USA påstod att är bevis för att regimen beordrade attacken, verkar åtminstone för mig bevisa motsatsen. De panikartade samtalen skedde efter attacken, vilket indikerar att attackbeslutet fattades av någon på fältet, inte av Al-Assad.
Värt att hålla i minnet är att stormakterna generellt sett aldrig använder underrättelserapporter (s.k. intelligence) för att planera framtida politik. Rapporterna används främst för att söka stöd för redan fattade beslut.
Användandet av kemiska vapen är helt klart ett krigsbrott. Men hela uppståndelsen kring denna ”red line” (Barack Obama i augusti 2012) ser i mångas ögon ut som skenheligt poserande. Den humanitära katastrofen i Syrien har pågått redan i två år – med hundratusentals dödade av konventionella vapen, och miljontals flyktingar. Att en nation som USA nu gjorde ett stort nummer av en enda attack ser ännu skenheligare ut i ljuset av historisk fakta: USA har inte tvekat att använda riktiga massförstörelsevapen mot civilbefolkning (Hiroshima och Nagasaki 1945), eller tvekat att stöda despotiska regimer, även de som använt gasattacker i krig (Saddam Hussein, under kriget med Iran 1980-1988).
Det leder till frågan vad den riktiga agendan bakom USA:s agerande var, förutom att hela uppståndelsen mycket lägligt vände uppmärksamheten från spioneriavslöjandena kring NSA. Både Barack Obama och utrikesminister John Kerry sade att man vill ge Assad en knäpp på fingrarna, annars riskerar de kemiska vapnen att hamna i händerna på islamiska extremistgrupper eller spridas i området. Det här är mycket motsägelsefullt, då det i kaoset efter en bombning, och med en försvagad regim, tvärtom skulle finnas en uppenbar risk att de kemiska vapnen hamnar i händerna på de radikala islamiska rörelser, som rebellsidan idag till största delen består av. 
Presicionsbombning är också ett relativt begrepp. Vill man knäppa Assad ordentligt på fingrarna måste man ju göra något mer än det som Kerry så underligt beskrev: ”the attack will be unbelievably small” – så man kan vänta sig att även oskyldiga stryker med. 
John Kerrys fria funderingar (närapå svammel) under presskonferenserna var också det som plötsligt öppnade upp en helt ny diplomatisk fåra. Hans svar på frågan om vad som kunde avvärja en USA-attack (att Assad samlar ihop vapnen under intenationell kontroll) var menat som en gliring, men togs på allvar av Syrien och Ryssland. Det var förstås meningen att hela USA-administrationen i detta skede skulle stå eniga och resoluta bakom en förestående attack, men Kerrys tabbe innebar att en USA-attack skulle uppfattas som en stor diplomatisk faux pas. Obamas nya försonlighet i talet den 10 september (som mycket tydligt egentligen bara skulle handla om den nära förestående attacken) var ett försök att släta över Kerrys felsägning. Snällt mot Kerry, som säkert i kulisserna fått en och annan åthutning. Och mycket ironiskt, att en stormakts agerande kan hänga på att en journalist råkar fråga en viss fråga under en presskonferens.
Den ovannämnda beskrivningen av händelsernas gång kan betyda bara två saker: Det finns en större agenda bakom, vars mål ligger längre fram i tiden, och som inte störs av varken Kerrys tabbar eller den uppenbara skenheligheten i USA:s reaktion på den kemiska attacken. Man för nästan hoppas det, eftersom alternativ två (mer skrämmande) innebär att det hela faktiskt improviseras fram dag för dag, och beslut som kan gälla hela Mellanösterns framtid eller fred i världen tas av människor som reagerar på simpla instinkter, eller på fantasier hämtade ut Hollywood-manus om ”Good guys” och ”Bad guys”.

Uppdatering augusti 2014:
Isis (eller IS ”Islamic State”) framfart i Irak och även i vissa områden i Syrien har ironiskt nog föst USA närmare både Assad och regimen i Iran. Plötsligt står de alla på samma sida i en kamp mot sunniterroristerna i Isis. Ännu mer ironiskt är de många tecken som tyder på att delar av IS hörde till de grupper som USA finansierade och försedde med vapen då ”oppositionen” mot Assad skulle ges lite större muskler. Ett maktövertagande i delar av Irak eller en regelrätt splittring av landet skulle nog utgöra den ultimata ”regime change” som USA strävade efter med invasionen 2003.  Man baxnar över hur ”fel” det gått.

Snowden, NSA, Greenwald, och hela härvan

Svenska, , ,

Följande punkter är några allmänna sanningar jag kommit fram till, dels långt innan det aktuella fallet, dels sedan debatten kom igång efter The Guardians avslöjanden den 5 juni 2013. Stor hjälp har jag haft av podcasten No Agenda, vars frontfigurer John C. Dvorak och Adam Curry är experter på att dekonstruera mediaflödet, och forska i bakomliggande motiv till olika händelser som lyfts upp i media.

Uppdatering 7.2.2014: Obamas ”reform”-tal och hans undersökningsutskott,, Intervjun med Snowden där det kom fram att varit CIA-anställd (ARD-intervjun, januari 2014)

1. Avslöjandena om NSA:s omfattande insamling av nättrafik, och metadata kring telefontrafiken, är inte nya. Rapporter om hemliga, låsta rum i teleoperatörernas och nätverksföretagens maskinrum har förekommit åtminstone sedan 2006.
2. Efter Snowdens Prism-avslöjanden uppstod stor oreda kring nätföretagens (Google, Apple etc) nivå av samarbete med myndigheterna. Företagen förnekade att NSA har direkt åtkomst till deras servrar, och jag tenderar att hålla med. Principen kring Prism, och dokumenten i länken ovan, tyder nämligen på att NSA inte behöver direkt åtkomst – NSA samlar helt enkelt in hela nättrafiken ”up-stream” och ”down-stream”, i maskinsalarna hos de nätverksföretag som som tillhandahåller det fysiska nätverket där företag som Google kommer ut på nätet. De tjocka optiska kablarna har en delare (därav Prism), som gör att NSA i princip får en kopia av all nättrafik. Datan analyseras, och misstänkt information flaggas för närmare undersökningar (datamängden gör det omöjligt för människor att analysera hela flödet). Troligen har NSA egna servrar som kan lagra kopiösa mängder data – åtminstone flera veckor av nättrafik. Flaggad, eller på annat sätt intressant data sparas troligen längre.

3. Insamlingen av metadata (data om data – t.ex. vilka telefonnummer ringt ett annat telefonnummer, och hur länge samtalet pågått) är inte ”ofarlig”, utan definitivt värt att oroa sig för. Metadata, insamlad och utnyttjad på rätt sätt, är precis lika avslöjande som ”riktig” data. Säkerhets- och underrättelsetjänsterna har hittills gjort tolkningen att insamlingen av metadata inte utgör regelrätt övervakning, och därmed inte kräver auktorisering. Det tål att diskuteras.

4. Informationen i övervakningssystem tenderar att missbrukas. Det såg vi i det banala exemplet med skidaren Mika Myllyläs polisdossier, som obefogat lästes av en stor grupp poliser som inte hade något alls med fallet att göra. Och där insamlingen sker en masse, blir frestelsen för användarna stor att kolla upp vad kändisar, politiker (t.o.m. presidenten, enligt Snowdens ARD-intervju), grannar, eller varför inte affärsmän (börstips) epostar eller diskuterar. Så även om du tenderar att sälla dig till gruppen som papegojaktigt upprepar ”men jag har ingenting att dölja”, borde ovanstående resonemang få dig orolig. Alla har något som inte hör till offentligheten: eventuella sjukdomar och diagnoser, ekonomisk data, eller helt enkelt privata ärenden som vi väntar oss att skall förbli mellan två parter.

5. NSA:s uttalande om att endast lite på en procent av nättrafiken samlas in är medveten dupering för godtrogna som inte vet något om nätet: då största delen av trafiken utgörs av video och fildelning är en procent i själva verket ofantliga mängder – så gott som allting relevant.

6. Avslöjandena har lett till artiklar om hur man kan skydda sig mot myndigheternas snokerier. Några saker är skäl att hålla i minnet:

  1. Krypterade kopplingar (SSL) till nätföretagen (Google, Apple etc) är i princip omöjliga för någon att läsa på vägen. De kopplingarna är dock bara säkra så länge som företagets krypteringsnyckel stannar kvar enbart hos företaget. Via s.k. National Security Letters kan de amerikanska myndigheterna (åtminstone i princip) tvinga företagen att ge sig ifrån nycklarna, och det kan ske utan att företagen får berätta offentligt om detta. [uppdatering 10.10.2013]: Exakt detta tycks ha skett med den semisäkra eposttjänsten Lavabit, som stängdes av sin administratör i augusti 2013.
  2. Autenticeringscertifikat är också problematiska. Om myndigheterna kan tvinga dem till sig, kan myndigheterna utge sig för att vara t.ex. Facebook eller Google, utan att användarna märker det. Diktaturer har redan använt sig av sådana tricks för att samla information om oliktänkare. 
  3. Epost är i grunden ett osäkert system. Uppkopplingen för att hämta eposten kan krypteras, men datan lagras okryptyerad, och datan lagras öppet på många ställen (t.ex. för att kunna vidareförmedlas, eller i slutändan läsas av människor). T.ex. Gmail har krypterad uppkoppling, men datan lagras okrypterad, så att Gmail vet vilka reklamer den skall klämma in, beroende på innehållet. Krypterar man sina meddelanden med t.ex. PGP, är ända metadatan öppen (avsändare, mottagare) – annars går inte eposten fram. Andra lösningar som Bitmessage är lovande och intressanta, men lider förstås av brist på momentum och att de är allmänt okända.
  4. The Onion Router (Tor) och dess webbläsare försöker anonymisera din webbtrafik genom att kryptera din trafik, och kasta omkring den via flera maskiner (upprätthållna av frivilliga), tills trafiken emanerar någonstans på nätet. Webbläsaren används av aktivister och oliktänkare, men även av barnporrsurfare. Bakgrundskrafterna idag är icke-vinstgivande Tor Project samt många frivilligkrafter, men projektet har – överraskande nog – sin upprinnelse i den amerikanska flottans forskningslaboratorium. Helt utan problem är systemet inte, NSA följer förstås noggrannt med systemets noder, och kan troligen rätt långt matcha den trafik som går in i systemet med den som kommer ut.  [uppdatering 10.10.2013]: Det tycks vara möjligt att i viss mån och i vissa begränsade situationer använda cookies för att matcha trafiken in och ut. För en tid sedan infekterades lite äldre Tor-webbläsare av en riktad trojansk häst skriven i javascript, och planterad av FBI.   

7. Efter avlöjandena har president Obama flera gånger efterlyst en debatt om ”balansen” mellan säkerhet och personlig integritet – liksom många andra ledare. Men det finns ingen ”balans” att hitta mellan säkerhetskrav och integritet – antingen har man t.ex. brev- och telefonhemlighet (där undantag som övervakning endast kan ske på basen av domstolsutslag), eller så har man det inte. En systematisk, dold insamling och lagring av epost och annan nättrafik, baserad på hemliga domstolsbeslut utfärdade av en hemlig domstol (FISA Court) är tydliga kännetecken på en polisstat.
Hans långa men i innehållslösa tal om reformer i systemet försökte avleda diskussionen till samma ”ingen är intresserad av dig personligen” och ”vi har avstyrt många terroristattacker”, men det undersökningsutskott av Obamas vänner och bekanta som skulle uttala sig i frågan avfärdade oväntat (åtminstone för Obama) båda argumenten.
8. Det finns en stor inneboende rivalitet mellan de olika kända och för allmänheten mindre kända amerikanska underrättelsetjänsterna. Enligt statuterna skall t.ex. den federala polisen FBI syssla med inrikes frågor, CIA med utrikes underrättelsefrågor, och NSA med signalspaning och kryptering (och aldrig spionage på amerikanska medborgare). Då mandaten efter terrorattackerna 2001 utvidgades, uppstod många situationer där tjänsterna började trampa varandra på tårna. Snowdens avslöjanden kan vara en läcka, planterad av någon annan underrättelsetjänst än NSA. Update:  I en intervju med tyska ARD säger Snowden första gången att han varit en operativ CIA-anställd. Som många i busineessen säger: ”man lämnar aldrig byrån”.

Nedan en lista på den s.k. underrättelsegemenskapen i USA, och under vilka ministerier de lyder:

  • Självständiga myndigheter
    • Central Intelligence Agency (CIA)
  • United States Department of Defense
    • Defense Intelligence Agency (DIA)
    • National Security Agency (NSA)
    • National Geospatial-Intelligence Agency (NGA)
    • National Reconnaissance Office (NRO)
    • Air Force Intelligence, Surveillance and Reconnaissance Agency (AFISRA)
    • Army Intelligence and Security Command (INSCOM)
    • Marine Corps Intelligence Activity (MCIA)
    • Office of Naval Intelligence (ONI)
  • United States Department of Energy
    • Office of Intelligence and Counterintelligence (OICI)
    • United States Department of Homeland Security
    • Office of Intelligence and Analysis (I&A)
    • Coast Guard Intelligence (CGI)
  • United States Department of Justice
    • Federal Bureau of Investigation (FBI)
    • Drug Enforcement Administration, Office of National Security Intelligence (DEA/ONSI)
  • United States Department of State
    • Bureau of Intelligence and Research (INR)
    • United States Department of the Treasury
    • Office of Terrorism and Financial Intelligence (TFI)[7]

9. En stor del av debatten efter avslöjandena i juni har av någon orsak kretsat kring frågan om Edward Snowden är en hjälte eller skurk. Den debatten är rätt så meningslös, eftersom han förstås varken är hjälte eller skurk. Han har avslöjat hemlig information. Är den informationen relevant och intressant för oss, och borde vi vara glada för att den kom ut? Javisst – myndigheterna har alldeles tydligt i hemlighet och utan övervakning missbrukat eller gått över sina befogenheter, och det är den informationen och den debatten vi skall koncentrera oss på.

10. Snowden, tillsammans med journalisten Glenn Greenwald, hans pojkvän David Miranda och dokumentärfilmaren Laura Poitras, håller nu på att bli mediakändisar med helt egna ”storyn” (böckerna kommer säkert snart, kanske till julen). Deras uttalanden används redan för andra käpphästar och agendor. Deras personliga öden har ett visst intresse, men borde inte få överskugga de stora frågorna.

11. Vissa amerikanska kongressledamöter vill anklaga Snowden, och till och med journalisterna som rapporterat hans avslöjanden, för landsförräderi. Det är ganska underligt, eftersom man, enligt den amerikanska grundlagen, kan dömas för landsförräderi endast om man är amerikansk medborgare, och fört krig mot USA, eller hjälpt och stött USA:s fiender. Att dra ett rakt streck mellan avslöjandena på några Powerpoint-bilder och den enda ”fienden” för tillfället: ”radikal islam”, kan vara mycket svårt att göra.
12. Har legitima säkerhetssträvanden märkbart ramponerats på grund av avslöjandena? Har terroristerna (vem det nu kan vara) fått överhanden? Knappast. Misstankarna om omfattande övervakning är som sagt inte nya, och riktiga terrorister använder knappast Gmail eller textmeddelanden som sin kommunikationskanal. Att informationen i något skede skulle läcka ut, kan nog den amerikanska underrättelseapparaten skylla sig själv för. Underrättelseapparaten lär ha cirka två miljoner utomstående personer (konsulter, kontraktsarbetare, underleverantörer) med ”security clearance”.  Då är det bara en fråga om när avslöjandena kommer. Två miljoner kan inte hålla käft.
13. Att mycket handlar om dimridåer, stormaktsspel, och mediaspel på hög nivå visade bl.a:

  • Rapporterna om att flygplanet som förde Bolivas president Evo Morales från Moskva nertvingades för att landa i Österrike. I själva verket avslöjar ljudupptagningar på radiokonversationen med flygledningen att piloterna på planet själva ansökte om landningstillstånd. De använde ett gammalt pilottrick för att snabbt få landningstillstånd utanför den egentliga färdplanen – de kontaktade flygledningen och sade att de har svårt att få en pålitlig indikation på hur mycket bränsle de har kvar (ett annat beprövat trick är att påstå att det finns en sjuk passagerare ombord). Så hela Twitter- och Facebookstormen, kalabaliken och de indignerade uttalandena var alltså rena smörjan. Ingen kom på att fråga hur USA ens teoretiskt hade kunnat haft någon jurisdiktion i Österrike, som inte ens är Nato-medlem. Men fortfarande propageras memet att USA ”tvingade” ner planet.
  • Twitter- och Facebookstormen (med media i följsamt släptåg) som orsakades av att The Guardians chefredaktör ”tvingades” söndra en dator efter påstådd påtryckning från de brittiska myndigheterna. De indignerade reaktionerna på nätet blev ”kriget mot journalismen har börjat”, men ingen kom på att fråga varför chefredaktören agerade som en ryggradslös räddhare. Den enda rätta reaktionen på ett orimligt myndighetskrav hade förstått varit: ”up yours”, inte att gå ner i källaren och söndra en dator. Hans tilltag är förstås bara The Guardians sätt att sparka lite liv i storyn – den stora publiken tycks ju ta avslöjandena om omfattande, illegal övervakning med en axelryckning: ”jag har ju inget att dölja”. Att på det här sättet förstöra en dator borde alla ha fattat att är en rent symbolisk gest, speciellt då det i detta fall gjordes helt frivilligt, enligt chefredaktör Alan Rusbridgers egen video (…”after the threat of legal action”). Och media och blogosfären svalde The Guardians bete med hull och hår…
  • Glenn Greenwalds pojkvän David Miranda stoppades på London-flygplatsen Heathrow då han skulle resa från Berlin hem till Brasilien. Han hölls i förvar i åtta timmar medan myndigheterna försökte gå igenom hans minnepinnar och dator, hänvisandes till en brittisk terroristlag som tillåter att man plockar in i princip vem som helst som man misstänker för terroristfuffens. Indignationen var åter stor i mediavärlden, men idag är det klart att det hela var en ”set-up” av The Guardian för att få en bra artikel. Enklare, och mycket förmånligare hade Miranda förstås flugit från Berlin till Brasilien t.ex. via Lissabon, och då hade han bl.a. sluppit Schengen-gränsen i London. Kanske tilltaget med nöd och näppe kan godkännas som ett försök att belysa de drakoniska brittiska terroristlagarna, men skäl är alltså att komma ihåg att incidenten var ett led i det mediaspel som nu sker på hög nivå.

Snowden-sagan ser alltså inte ut att vara slut på länge. Jag återkommer med uppdateringar till detta blogginlägg när något nytt inträffar, eller något sker som är värt att kommentera.

Glöm Nato – satsa på det egna försvaret

Svenska,

Lite längre version av en insändare 13.5.2013 i Hbl (som turligt nog publicerades i debattflödet samtidigt som Sture Gadd hade en kolumn förespråkande Nato med ungefär exakt de felaktiga grunder jag tar upp i texten)

—

Ett ny och mycket farlig uppfattning rör sig nu bland Natoförspråkarna i ledarstick och insändarspalter. D.v.s. att Sveriges oförmåga att med egna jaktplan reagera på en rysk militärövning ”bevisar” att det är dags (även för Finland) att gå med i Nato. Så innan debatten alltså helt spårar ur är det skäl att konstatera: det finns inga ”Nato-trupper”. Nato är en allians som består av medlemsländernas egna försvar. Att negligera sitt eget försvar och hoppas på att någon ur alliansen skulle sköta beredskapen eller försvaret är olovligt naivt. (Baltic Air Policing i Litauen är en småskalig Nato-operation för de tre baltiska Nato-länder som i praktiken saknar eget flygvapen). Missar och fadäser i den egna beredskaps- och försvarsförmågan borde i länder som  Sverige och Finland alltså inte alls blandas in i Nato-debatten.

Hur någon i teorin ens kan tro att Nato skulle vilja ha smitare till medlemmar går över mitt förstånd. Det säger sig självt att om alla Natoländer tänkte likadant  – att någon annan nog sköter vårt försvar – skulle alliansen bli en ännu större papperstiger än organisationen är idag.

Är man på riktigt intresserad av Finlands försvar så utvecklar man Finlands försvar och ödslar inte tid och resurser på Nato – och ser med politiska beslut till att försvaret har tillräckliga (helst ökande) anslag.

Sture Gadd skriver i en kolumn med rubriken ”Dags för Nato” att ryska Iskander-robotar är placerade så att de kan slå ut Finlands elnät. Hur det faktumet skulle tala för Natomedlemskap förstår jag inte. Om elnätet är sårbart skall vi väl skydda det själva  (jag har av en elingeniör hört att det behövs lite mer än ett pojkhyss för att slå ut det) och inte blanda in Nato-frågan i den diskussionen.

Som så många andra talar Gadd sedan också om eventuella cyberattacker som orsak att gå med i Nato. Med risk för att jag måste upprepa mig: en militärallians har ABSOLUT INGENTING att bidra med på den fronten. It-utmaningar sköts med it-resurser, inte med pansarvagnar och jaktplan.

Slopa sommartiden!

Svenska, ,

Jag är förstås inte ensam om att tycka att sommartiden är något av de mest onödiga övningar vi sysslar med – speciellt i ett nordligt land som vårt, där det under sommarhalvåret i vilket fall som helst är ljust nästan dygnet runt.

Men det intressanta är, att ingen jag hittills diskuterat saken med kan ange en enda  vettig orsak till varför vi överhuvudtaget sysslar med denna grej, vars enda resultat på personligt plan är förvirring och trötthet, och på personligt och samhälleligt plan massvis extra arbete (omställning av klockor, datorer, system) med risk för också allvarliga sammanblandningar och till och med olyckor.

Inte ens Wikipedia ger något vettigt svar. Alternativen är:

  1. En practical joke av Benjamin Franklin då han var ambassadör i Frankrike (han hade räknat ut hur många kilometer stearinljus regeringen kunde spara om de steg upp en timme tidigare).
  2. Elinbesparingar i fabriksproduktion under första världskriget.
  3. Elinbesparingar i fabriksproduktion under andra världskriget.
  4. Energiinbesparingar efter energikrisen på 1970-talet.
Inget av det ovannämnda har någon mätbar relevans i dagens värld. Vi bara går på av gammal vana, utan att överhuvudtaget tänka efter. Några bekanta tror till och med att klockvridningen har något med vårdagjämningen att göra, eller att det är fråga om någon slags vårritual, som vi utfört sedan urminnes tider.

Här är en sak där EU på riktigt kunde göra något. Bort med sommartiden! Eller alternativt (om den nu verkligen gör någon nytta), gör den permanent – vi följer ju inte nu heller soltid, utan normaltid (tidszoner), som kan avvika ganska mycket från soltiden. Det är ju själva omställningen som är problematisk.

Natodebatten som aldrig börjar

Svenska,

Det hade varit roligt att närvara vid den Finlandssvenska försvarsdagen som ordnades 19.1.2013 i Dragsvik i Ekenäs. Programmet verkade verkligt intressant med många bra talare.

Eftersom jag inte deltog kan jag bara kommentera det hela utgående från pressraporteringen.  Till största delen handlar den om programpunkten Diskussion om Finlands säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar. Hbl väljer att utifrån Helena Partanens (direktör för försvarspolitiska avdelningen vid Försvarsministeriet) inlägg  rubricera hela artikeln ”Nato förtjänar ärlig debatt”. Partanen citeras såhär: ”Det heter alltid att tidpunkten är fel för Natodebatter. Det måste bli en ändring på det”.

Jag har då aldrig hört någon säga att det är fel tid för debatt, men Partanens uttalande kan bra stå som en symbol för det sätt som de flesta Natoivrare valt att föra hela ”debatten”. I stället för att rent ut förespråka, och också motivera ett medlemskap i Nato, väljer man att vagt antyda att debatten aldrig kommit igång eller att den förs på fel sätt.

I bakgrunden ligger säkert rädslan för att ondgöra ”folkopinionen”, som det även hänvisades till i diskussionen i Dragsvik. Galluparna har ju visat att en majoritet av finländarna inte anser att ett medlemskap är motiverat. Men i stället för att alltså med vettiga argument motivera ett medlemskap väljer Natoivrarna (vilket också framkom av andra panledeltagares åsikter) att som motpoler ställa upp den upplysta skaran (där de själva ingår) mot den enkla ”folkopinionen” (som alltså säkerligen skulle byta åsikt bara den skulle få rätt information).

De glömmer behändigt, att även många upplysta och insatta debattörer (dit räknar jag mig själv) valt att inte förorda ett Natomedlemskap, och att de fört debatten i många år redan.

I Dragsvik-diskussionen är det endast forskaren Thomas Ries som kör öppet för Nato, men hans motiveringar haltar i mitt tycke illa. Sabelskrammel på ryska sidan gränsen borde enligt min mening besvaras med egna resurser – USA:s hjälp känns i realpolitiskt ljus osannolikt i en verklig krissituation, trots ett eventuellt Natomedlemskap.

Slutet av Hbl-rapporteringen blir riktigt rolig läsning.  Bland hotbilderna som på något sätt borde föra oss närmare Nato (detta har även Natos generalsekretetare Anders Fogh-Rasmussen talat för) är cyberattacker mot finländsk infrastruktur. Låt mig nu en gång för alla säga att det är rena löjleriet att tro att Nato kan ge Finland något på detta område. Om vår infrastruktur är sårbar gällande nätattacker, så skall det problemet förstås åtgärdas med bättre nätsäkerhet, inte med en militärallians.

I diskussionen nämndes inte denna gång terrorism (åtminstone inte enligt rapporteringen). Det var ju skönt, eftersom inte heller det området är speciellt betjänt av en tung militärallians. Bekämpande av terrorism sker i de allra flesta fall mycket bättre med polisiära insatser, med underrättelsetjänster eller med hederligt detektivarbete. Pansarvagnar, flygplan och missiler hör mycket sällan till ekvationen. Det var först i samband med USA:s missriktade och resursslösande ”krig mot terrorismen” som gränserna på det här området medvetet suddades ut – och på den trenden har Nato med Fogh-Rasmussen i spetsen tacksamt hakat på.

Lite fördjupning: mina frågor-och-svar gällande Nato.

—

Tillägg:
I debatten förekommer nu även ett mem om att det finns resurser att ”kunna försvara sig högst en vecka mot ett angrepp”, myntat av svenske överbefälhavaren Sverker Göranson. I förlängningen används denna fras av Natoivrarna som motivering att gå med i Nato, därifrån hjälpen på något sätt är är tänkt att komma efter en vecka.
Men intervjun med Göranson i Svd ger inte mycket kött på benen: vem angriper, på vilket sätt, mot vilka mål, med vilken målsättning? Man skulle inte tro att en överbefälhavare väljer att leverera så förenklade och barnsliga scenarier i landets tyngsta tidning, men det gör han. Att på basen av detta tala för ett medlemskap i Nato faller redan på startlinjen. Och den som verkligen läst Natos statuter vet att de ingalunda är garantier för ett ingripande, eller automatisk hjälp.

Tankar om yttrandefrihet och hatprat

Svenska, , ,

Debatten om yttrandefrihet går emellanåt het. Men ganska många debattörer har rätt vaga föreställningar om vad de i grunden debatterar – ibland blandas begreppen så mycket att man efter att ha läst insändarna inte riktigt vet vad skribenterna egentligen anser i frågan. Till en stor del beror det på att frågan om åsikts- och yttrandefrihet idag benäget kopplas till diskussionen om vi behöver ny eller skärpt lagstiftning mot det som kallas hatprat.

Åsikts- och yttrandefriheten är på många håll idag ofta konkretiserad i någon form av lagstiftning – Finland fick remarkabelt nog en tryckfrihetslag redan på 1700-talet – men yttrandefrihet är först och främst en princip och en filosofi, inte en entydig lag- eller förordningssamling. Lika viktigt är att åsikts- och yttrandefriheten inte handlar om någon specifik teknisk lösning för att sprida information.

Ibland står yttrandefriheten till och med i motsatsförhållande till lag. Ett bra exempel är att vi i Finland har en lag som förbjuder hädandet av Gud, men den paragrafen är uppenbart verkningslös idag. Ett exempel på att yttrandefrihet inte handlar om teknik är mediahusens kommentarfunktioner på nätet. Det står förstås varje mediahus fritt att ha sådana, eller att ta bort dem. Tar någon bort kommentarfunktionen är det inte fråga om censur eller en begränsning av yttrandefriheten – eftersom yttrandefriheten trots det ju fortfarande finns kvar. Vi hade yttrandefrihet långt innan det ens fanns ett internet där man kunde kommentera nyheter.

Att den tekniska utvecklingen gjort det lättare att yttra sig påverkar i sig alltså inte denna yttrandefrihetens princip eller filosofi. Inte heller att utvecklingen gjort det är lättare än förr för människor att sprida sina åsikter och uppfattningar. Inget i yttrandefrihetsprincipen har heller ändrats av att mycket på nätet kan ske anonymt (förr i världen använde man anonyma pamfletter och flygblad).

Men trots att inget egentligen ändrats när det gäller principen, höjs idag på många håll röster för att begränsa yttrandefriheten, speciellt på nätet, eller när det gäller andra tekniska lösningar. För att bevisa nödvändigheten av de här begränsningarna knippas många för själva yttrandefrihetsprincipen ovidkommande saker till diskussionen. Sakerna är i och för sig viktiga samhällsärenden, som mobbning, terrorism, uppvigling till brott, människohandel etc. Många debattörer missar dock att det för dessa misshagliga fenomenen redan finns adekvat lagstiftning för att motarbeta dem.

I kölvattnet kring detta simmar sedan frågan om hatprat, och ifall ny, skarp lagstiftning borde skapas kring detta svårfångade begrepp. De som förespråkar ny lagstiftning rider oftast på egna käpphästar – i den senaste insändardebatten var en röd tråd att kritiserandet eller förlöjligandet av religiösa åsikter borde kategoriseras som ”hatprat” och därmed förbjudas. Det handlar i många fall alltså om försök att begränsa yttrandefriheten, så att ingen bara tar illa vid sig på grund av någons uttalanden.

Det hör förstås till normal hövlighet att inte ösa ur sig vad som helst – att medvetet såra personer. Men yttrandefrihet betyder även omvänt att man inte borde ”ta på näsan” om någon kritiserar ens åsikt – alla diskussionsparter borde i alla lägen kunna skilja på sak och person, och ingen borde försöka höja sina egna åsikter eller trosuppfattningar över kritik, till och med frän sådan.

De mera välmenande kraven på reglering av ”hatprat” är väl i grunden försök att skydda ”den lilla människan” från orimliga påhopp och hatkampanjer på nätet. Men problemen hopar sig mycket fort: vem skall definiera vad som är hatprat? Vilka ord skall förekomma för att en text eller ett uttalande skall definieras som hatprat? Vilka skall de nödvändiga undantagen vara, och i vilka sammanhang kan undantagen godkännas? Skall Googles eller Facebooks algoritmer få avgöra saken? Det är också lite svårt att se hur Facebook, Google o.s.v. skulle kunna moderera flödena med mänsklig arbetskraft utan att hela affärsidén kollapsar. Likaså är det svårt att se att nättillhandahållarna kan göra något: nättrafiken är numera oftast krypterad, och den bör inte öppnas upp bara på grund av en yttrandefrihetsdiskussion.

Ytterst är åsikts- och yttrandefriheten ett av de viktigaste motmedlen mot politisk tyranni, vilket bevisas av att det inte existerar åsikts- och yttrandefrihet i en tyranni eller i ett totalitärt samhällssystem. Så bra att minnas, att om vi hos oss börjar stifta ”välmenande lagar” finns det inget som skulle hindra politiker med totalitära böjelser från att försöka tysta kritik mot egna politiska idéer eller övertygelser med hänvisning till ”hatprat”.

Summa:

  • Åsikter och uppfattningar (hur tokiga eller misshagliga de än är) borde bemötas på deras egna meriter – inte med ny lagstiftning eller genom att tillskriva dem egenskaper de inte har. 
  • De flesta negativa fenomen i samhället har redan adekvat lagstiftning. 
  • Att i separat ny lagstiftning begränsa yttrandefriheten på olika områden gör lagstiftningen ogenomskinlig och svårtydd – och den riskerar därmed att i bli ett verktyg för den sittande samhällsledningens paranoia och godtycklighet.
  • Lagstiftning skall alltid vara universell. Den skall inte handla om specifika tekniska lösningar, som t.ex. internet, servrar på internet, sociala medier eller mobiltelefoner. Sådana lagar blirt fort föråldrade, och samtidigt  uppstår massvis med kryphål.

Finland har redan nu en ytterst bra lagstiftning i de här frågorna: yttrandefriheten är stor, men som enskild medborgare kan du stämma personer eller organisationer som du tycker att kränkt din ära. Det är då fråga om ett målsägandebrott, det vill säga du måste själv starta en juridisk process. Sedan ser lagstiftaren mycket hårt på det som kallas hets mot folkgrupp, det vill säga att en hel grupp t.ex. tillskrivs negativa egenskaper, med syfte att uppvigla andra till våldsdåd eller skrida till andra kollektiva åtgärder som diskriminering. Detta faller inom allmänt åtal, d.v.s. det är allmänna åklagaren som startar processen.

Så nästa gång du på nätet ser något som stöter dig eller inte passar in din egen åsiktsvärld – ropa inte efter ny lagstiftning, utan starta en egen blogg, skriv insändare, skriv på Facebook, och bemöt tokigheterna. Ser du däremot något som är brottsligt (hets mot folkgrupp), meddela polisen.

Uppdaterad 10.12.2012, 17.7.2014, 13.1.2015 och 4.10.2017: små uppfräschningar för att göra texten mer tidlös, samt smärre rättelser, tillägg och ordvalsbyten. 13.1.2019: stiliseringar för att göra texten klarare, ändrade den gamla, lite arroganta rubriken ”Allt du behöver veta om…”.