Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.
Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:
Orden ”flykting” och ”invandrare” tycks i dagens samhällsdebatt ha blandats ihop totalt. Det här är problematiskt, inte minst för flyktingar.
Den här texten är inte ett ställningstagande till Finlands flyktingpolitik (den nuvarande tycker jag är dålig), till om Finland borde ta emot fler eller färre flyktingar (jag tror vi gott kunde ta fler), eller till om invandring är bra eller dåligt (jag tror vi behöver fler invandrare, av många orsaker). Jag försöker väcka en diskussion om orden ”flykting” och ”invandrare”, och vad sammanblandningen av de två kan leda till, eftersom de två orden har vitt skilda betydelser, framför allt juridiskt.
Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.
Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:
Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.
Fortsätt läsa En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil
USA:s presidentval ser ut att bli en cirkus av oanade mått, sedan Donald Trump åtminstone matematiskt säkrat sin plats som det republikanska partiets presidentkandidat. I skrivande stund har nyhetsbyrån AP utropat (lite i förtid, tyckte många) Hillary Clinton till demokraternas kandidat. Allt ser alltså klappat och klart ut inför själva valkampanjen och valet inkommande november.
I det här skedet är det ändå skäl att lyfta fram några diskussionsämnen för er som vill delta i debatten:
Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie
Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?
Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.
Till skillnad från många andra brukar jag alltid läsa igenom de utredningar, betänkanden och rapporter som olika arbetsgrupper producerar som bas för nya laginitiativ. Därför tar det en tid innan jag hinner kommentera ordentligt.
Denna gång var jag tvungen att traggla igenom de 130 sidor som Försvarsministeriets arbetsgrupp för informationsanskaffningslag skrivit ihop under rubriken Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning (pdf). Förutom några bra termdefinitioner i början är det fråga om ett ganska luddigt papper, där den stora textmängden säkert är tänkt att slå dimridåer kring det man egentligen vill åstadkomma: en lag som skulle tillåta massövervakning av nättrafik.
Det viktigaste just nu att hålla i minnet:
För den som vill ha ett lite längre, effektivt sammandrag av det hela räcker det egentligen med att läsa den avvikande åsikt som Kommunikationsministeriet lämnat in, och som återfinns i slutet av betänkandet. Kommunikationsministeriets tjänstemän belyser på ett beundransvärt sätt hur hela arbetsgruppen med all tydlighet från början endast haft som uppgift att hitta motiveringar och ”bevis” för att en massövervakningslag behövs. I den avvikande åsikten avslöjas också att arbetsgruppen – tydligen efter samhällsdebatten i samband med Snowden-avslöjandena – konsekvent bytt ut ordet ”nätövervakning” till ”informationsanskaffning” i hela betänkandet.
Jag förde redan en kort insändardebatt med rätt så vilseledda medborgare som ansåg att Kommunikationsministeriet nu förstör allt och ”kastar sand i kugghjulen” gällande något som är nödvändigt och bra. Insändarspalterna är tyvärr lite för begränsade (och långsamma) för att föra någon vettig debatt, så jag listar i stället här de viktigaste sakerna som gör att arbetsgruppens betänkande är mycket, mycket problematiskt:
Jag kan inte annat än lyfta på hatten till de rakryggade tjänstemän på Kommunikationsministeriet som tagit avstånd från Försvarsministeriets betänkande. Lyckligtvis kommer den här saken inte att framskrida speciellt fort, eftersom de nya lagar som nu föreslås kräver grundlagsändringar. Om inte något annat inträffar…
Ord och ordval har betydelse. Jag deltog under veckoslutet i det mycket intressanta Mediespråk2015-seminariet i Vasa, och en av föreläsarna var Ann-Cathrine Jungar som forskar i partier och partipolitik. Hon behandlade bl.a Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och UKIP, men i hennes underrubrik ingick frasen: Populistiska partier av olika karaktär – högerradikala och extrema, invandrings- och EU-kritiska partier. Och i morse fick vi med morgonkaffet veta att vänsterradikala Syriza vunnit det grekiska valet.
Jag vet inte hur det är i allmänhet idag, men förr fick man inte stämpeln ”radikal” eller ”extrem”, bara för att man inte råkade omfatta samma politiska åsikt som majoriteten eller huvudfåran.
Valet att t.ex. gå med i EU var ett politiskt val, så det är väl fortfarande ett helt legitimt politiskt mål att vilja gå ut ur EU, eller att vara EU-kritisk. (En helt annan sak är om det är fiffigt eller inte, och det borde vi väl kunna debattera i lugna ordalag). Det var ju faktiskt en ganska stor del av finländarna som i tiden röstade för att vi inte skulle gå med i EU. Var de finländarna faktiskt radikala eller extrema? Samma sak gäller det politiska målet att begränsa invandring. Själv tycker jag det är en fånig idé, men jag tycker nog man bör vara av åsikten att invandrare bör fösas ihop i koncentrationsläger eller ”elimineras” på annat sätt, för att bli kallad radikal eller extrem.
Slutsats: Riktiga extremistgrupperingar förblir alltid marginella fenomen, så det är mycket intressant att forskare tydligen nu anammar samma politiska stämplar som de etablerade partierna använder om sina rivaler för att misstänkliggöra dem.
Läser man de här populistiska partiernas parti- eller valprogram är de alltså varken extrema eller speciellt radikala. Men i alla populistiska partier finns element som på riktigt är både radikala och extrema, trots att partierna i sig alltså inte befinner sig på ytterkanterna av den politiska skalan, eller öppet har extrema värderingar.
Thomas L. Knapp har en intressant idé som är på samma linje. Han går dock lite längre i ett försök att bygga upp en ny politisk indelning än den traditionella höger-vänster. (partierna och personerna är amerikanska, men de kan ersättas med våra egna)
I propose that we look at politics as a bell curve.
On the far Left (market anarchism) and the far Right (anarcho-capitalism), appetite for political government trails off to zero (which is why “Left” and “Right” libertarians have so much in common).
As we move toward the political center, that appetite grows. The “Left” and “Right” disagree on ends, but closer to that center, both see government as an acceptable means to their desired ends. And the center is a corrupting influence. As you get closer to it, you grow less willing to give up the means and more willing to give up the ends.
Ronny Rönnqvist har en mycket vanlig inställning (Hbl 23.1) då myndigheterna vill ha en blank check för att heltäckande övervaka medborgarna (denna gång på nätet): ”de laglydiga medborgarna har inget att frukta”. Som belägg för att heltäckande nätövervakning behövs, hävdar han att terrorangrepp blivit avvärjda, samt att det vore absurt att tro att myndigheterna skulle snoka i privata medborgares angelägenheter. Tyvärr har han fel på båda punkterna.
Det finns inga riktiga belägg för att annat än gammaldags, hederligt detektivarbete avvärjt några terrorangrepp. Det kräver förstås att polisen går ut, rör på sig, spanar, avlyssnar (med tillstånd) de som på riktigt är misstänkta. Att heltäckande övervaka människor är dessutom bortkastade resurser, eftersom riktiga terrorister förstås på nätet redan använder krypterad kommunikation som inte går att öppna (eller kodord). Igen: endast riktigt, fysiskt detektivarbete hjälper.
Det är förståeligt att kraven på heltäckande bevakning reses i samband med en uppmärksammad terroristattack. Det är också förståeligt att vissa medborgare reagerar som Rönnqvist, trots att chansen att dö i en terroristattack förstås är försvinnande liten, jämfört med att t.ex. dö i en trafikolycka.
Redan ur filosofisk synvinkel är heltäckande övervakning av människors kommunikationer mycket problematisk – på samma nivå som om myndigheterna hade föreslagit att slopa brevhemligheten. Personer som Rönnqvist borde också tänka på att frasen ”laglydiga har inget att frukta” tyvärr är samma fras som alla stater som sjunkit in i totalitära system använt, i alla tider. Men också i praktiken har det visat sig att system som kan missbrukas, missbrukas. Bara i vårt land tycks polishemligheter läcka ut titt som tätt, och exemplen är många på att högst vanlig, mänsklig nyfikenhet vida överstiger några ”gränser” som myndigheterna satt upp för användningen av känslig information.
Rubrikens tema har åter aktualiserats på ett konkret sätt i samband med medborgarinitiativet till en könsneutral äktenskapslag i Finland. Diskussionen före och efter omröstningen i riksdagen visade med all tydlighet hur absurd debatten blir, då vissa debattörer som argument för sin ståndpunkt använder en samling skrifter skrivna i den samhällsmoraliska omgivning som rådde för tvåtusen år sedan. Eller hävdar att det är Gud som instiftat äktenskapet att gälla enbart mellan man och kvinna.
För min del får man gärna hävda att det finns en Gud – min poäng är endast att man i en samhällspolitisk debatt bör ha betydligt bättre argument än att hänvisa till denna gudom. Vi kan nämligen inte fråga Gud vad han (eller hon) tycker, och få ett svar som alla debattörer kan enas om att har validitet – och de facto finns det ganska många debattörer som anser att man först borde presentera konkreta bevis för att Gud överhuvudtaget finns, innan man kan hänvisa till honom. Uppenbart är alltså att debattörerna inte alls befinner sig på samma spelplan, och man borde då försöka hitta andra, gemensamma regler för hur debatten kunde gå till. Men det tycks vara svårt.
I vårt land leder denna sorts problem lyckligtvis inte till värre saker än att någon blir sårad, eller känner att det inte finns tillräckligt med ”respekt” i debatten. Utomlands ser vi betydligt värre problem. När religiösa övertygelser (tillsammans med hänvisningar till uråldriga skrifter) i ursprungsområdena för de tre stora monoteistiska religionerna används för att motivera politiska eller territoriella anspråk blir det ofta fråga om blodsutgjutning eller regelrätta blodbad.
Jag läser som bäst religionshistorikern Karen Armstrongs ”För Guds skull”, som kom ut för några år sedan som ett mottdrag till bland annat Richard Dawkins ”The God Delusion” och Christopher Hitchens ”God is Not Great”. Alla böckerna är mycket läsvärda, och trots att man kan se Armstrongs bok som en slags motvikt till den ateism som bland annat Dawkins (och jag) representerar, sitter alla tre ändå till sist nästan i samma bordsända; Armstrong pekar nämligen starkt på religionernas – även de monoteistiska religionernas – ursprungligen starka mysticism, där ”tro” inte handlar om att blint ”tro” på trossatser eller på en personifierad gud – utan där initiering och ritualer öppnar vägen till ett gott och fullödigt liv, inkluderande de medmänniskor man möter som inte råkar tro som man själv (Armstrong hittar paralleller både till religionerna i Öst och till grekiska filosofer).
Armstrong påminner oss om att religion förr var en helt integrerad del av vardagen. Hennes lite idealistiska bild handlar om hur själva utövningen (förr, och som hon hoppas, även idag) är betydligt viktigare än att ”tro”. Devisen om att bete sig mot andra, så som man hoppas de skall bete sig mot en själv, ingår ju i så gott som alla religioner (även i de tre ”stora”), och Armstrong citerar även passusen i Koranen som säger att ”Bokens folk” (judar och kristna) bör behandlas med respekt eftersom de har samma Gud som islam.
Jag har inte läst Armstrongs bok helt färdigt, så jag vet inte om hon försöker hitta något svar på varför så många troende trots allt är ordentligt i luven på varandra, inte bara mellan religionerna, utan även internt. Och när vi kommer så långt i debatten tenderar jag att hålla med Dawkins: skulle inte allting vara lättare utan religion? Att bete sig som folk och uppföra sig hövligt mot andra är väl högst vanlig humanism, och allting skulle ju bli så mycket enklare i fall vi enbart kunde resonera om gemensamma saker och problem rationellt och med förnuft, och inte blanda in övernaturliga aktörer, och deras förmodade vilja i diskussionen.
Armstrong vänder på steken och vill skylla rätt många problem på den ”kalla”, rationella vetenskapen. Hon menar att även religiös fundamentalism är ett nytt påfund, ett sentida försök att inlemma religionens mythos i vetenskaplig logos. Man har enligt Armstron sedan några hundra år tillbaka felaktigt börjat läsa de heliga skrifterna bokstavligen, i stället för att göra tolkningar.
Hon har säkert en poäng i detta, men jag misstänker att folk i dagens föränderliga värld faktiskt söker stabilitet, enkla sanningar och rättesnören i skrifterna. Då blir religionen inte en from och ödmjuk livsstil (en utövning), utan enbart ett sökande efter belägg och berättigande för egna åsikter gällande det ena eller det andra. Jag har läst både Bibeln och Koranen (svensk översättning), och jag kan meddela att problemet i så fall är att skrifterna är så ”mångsidiga”, att det i dem går att hitta berättigande för vilken ståndpunkt som helst (även helt galna). Och om vi faktiskt försöker förbättra läget genom att göra nya tolkningar och omtolkningar leder det enbart till en uppslitande debatt om vem som får avgöra vilken nya tolkning som är den rätta. Ett nytt koncilium? Nya kyrkomöten? Oftast leder de träffarna inte till enhet, utan ytterligare splittring.
Så goda föresatser till trots, kommer vi tydligen inte ifrån att troende människor benäget projicerar sin religion (eller vad de råkar veta om den) på högst värdsliga företeelser. Ett stort tilläggsproblem är att religionerna är stora gruppföreteelser. Jag tycker det sällan blir bra med grupptänkande och dogmer när det gäller frågor om vår existens eller om det finns en mening med livet. Visst, vad andra tänkt om sakerna borde alla mångsidigt läsa och studera, men slutsatserna borde alltid vara högst personliga.
När diskussionen kommit så här långt märker jag att jag fort börjar luta åt teman som ”behövs religion över huvudtaget”, eller ”missar jag något som ateist”? Men det tar vi nästa gång, då jag också behandlar det utlovade resonemanget om varför jag anser att ett ämne som teologi inte borde finnas på ett vetenskapligt universitets studieplan.
Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning samt en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)
Fortsätt läsa Ryssland – realpolitik i november 2014