Etikettarkiv: Inhemsk politik

Lever vi i en rättsstat? (glöm inte Sibbofallet)

Svenska,

Kommunalvalet aktuliserade frågan om vi lever i ett demokratiskt samhälle, eller om människor på riktigt har möjlighet att påverka sin omgivning. I lite vidare bemärkelse faller också denna frågeställning tillbaka på om vi lever i en rättsstat eller inte.

Enligt den gängse uppfattningen betyder rättsstat att det finns gemensamma lagar som styr samhället, och att medborgarna skyddas mot övergrepp av statsmakten genom att domstolarna är självständiga och oavhängiga både av den lagstiftande och exekutiva makten, och oavhängiga av de som för tillfället sitter vid den politiska makten. Medborgarna är också helt lika inför lagen, och medborgarna följer lagarna, eftersom de känns rättvisa och vettiga.
Allt det ovan sagda är bra att hålla i minnet när man diskuterar fallet då Helsingfors delannekterade Sibbos västra delar 2008. 
Händelseförloppet i korthet: Helsingforsfullmäktige föreslog på ordförande Jan Vapaavuoris (kokoomus) initiativ år 2006 att delar av Sibbo (en del av vilka var i Helsingfors ägo) skulle överföras till Helsingfors. Förslaget fick stöd av statsminister Matti Vanhanen (centern), och efter att Sibbo (som väntat) motsatte sig förslaget tillsatte inrikesministeriet en ”utredningsman” som arbetade fram en ”kompromiss”, som godkändes av regeringen efter omrösting 2007. En rad mycket välmotiverade besvär restes, men högsta förvaltningsdomstolen avfärdade alla och satte den sista stämpeln på affären 2008. Annekteringen blev verklighet den 1 januari 2009.
Juridiskt kan man hävda att allt gick enligt paragraferna. Det är också detta som annekteringsivrarna alltid hänvisar till. Men som vi vet har juridik inte nödvändigtvis något med rättvisa att göra. Skrapar man lite på ytan visar sig ett ganska smutsigt politiskt spel, med undertoner av starkt översitteri, och den stores oinskränkta maktutövning mot den mindre.
Högsta förvaltningsdomstolens beslut är intressant läsning och ett bra sammandrag av förslagen, regeringens motiveringar och domstolens beslutsmotiveringar. En vän av rättvisa sitter och nickar under besvärsuppräkningen: de många formfelen, de ytterst svaga motiveringarna, brotten mot kommunal självbestämmanderätt, ignorerandet av sibbobornas egna åsikter etc etc. Motiveringarna till annekteringen klingar mycket ihåligt, liksom regeringsbeslutets och högsta förvaltingsomstolens godkännande trots att man var tvungen att tillämpa kommunindelningslagens  § 5 mom. 2 om ytterst vägande förutsättningar. 
Ur min synvinkel är det mycket suspekt att högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut direkt tar parti för de tankar som ventilerades i Vapaavuoris ursprungliga förslag och ”utredningsmannens” inlaga: ”[…] att den markpolitik som Sibbo kommun har bedrivit inte har möjliggjort en naturlig utveckling av Helsingforsregionen österut. Samhällsstrukturen i Helsingforsregionen har inte utvecklats på ett harmoniskt sätt.” Domstolen hade ju uttryckligen betonat att den endast skulle avgöra om ärendets gång haft juridiskt stöd i lag. Ändå känner sig domstolen tvungen att direkt ta parti för en part i frågan, och upprepa formuleringar från de ursprungliga anspråken. 
Domstolens ordval är ändå lite mildare än då Vapaavuoris sparringpartner i kokoomus och Helsingforsfullmäktige, Harry Bogomoloff, till sist tröttnar på de som kämpar för rättvisan och låter masken falla i en insändare i Hbl: ”En tillräcklig effektivering av markdispositionen i huvudstadsregionen förutsätter att Helsingfors annekterar områden ända fram till Sibbo å, samt norrut, inkluderande Nickby.”

I Talouselämä konstaterade kolumnisten Pekka Seppänen 25.8.2006 mycket träffande vad det hela handlar om: Sibbo behandlas på samma sätt som Tjeckoslovakien behandlades av Tyskland 1938. Områdeskraven motiveras med att ett fåtal inte får motsätta sig den stora majoritetens vilja, och att den lilla egentligen bara har sig själv att skylla för att det gått som det gått. Seppänen citerar Vapaavuori som i tidningen Presso med tanke på Sibbobornas åsikt konstaterat: ”Är adertontusen Sibbobors synvinkel viktigare än en miljon andra människors?”. Seppänen ställer den mycket relevanta frågan om vem som riktigt gett Vapaavuori fullmakt att uttala sig i namn av alla Esbobor, Vandabor och övriga människor i huvudstadsregionen. Vapaavuoris logik haltar illa, och på ett mycket illavarslande sätt: åsikterna hos dem som hör till en minoritet, är alltså mindre värda än hos dem som hör till en majoritet. 
Sibbo betedde sig ur min synvinkel exemplariskt i hela härvan, med undantag för en sak: Kommunen beredde i snabb takt en ambitiös utvecklingsplan i egen regi för det omstridda området. Syftet var säkert att förekomma Helsingfors och visa att Sibbo lika bra kan göra det som Helsingfors i sina annekteringsmotiveringar förde fram. Det draget anser jag vara en aning oeftertänksamt, eftersom det med en gång rättfärdigade Helsingfors krav – lite som den mobbade, som försöker få mobbaren att sluta genom att gå med på mobbarens orimliga krav. Om en gång Sibboborna tidigare valt in beslutsfattare som förespråkat att inte föra Sibbo i denna riktning – så borde man ha hållit sig till linjen. Ett grönt Sibbo passar dessutom mig som Helsingforsbo betydligt bättre än åter nya sovstäder utan koppling till normalt liv, arbetsplatser och riktig stadskultur.
Mycket vatten har redan hunnit flyta under broarna, trots att det bara gått några år. Trenden går idag lyckligtvis mot tätare stadsstruktur och gammalt hederligt kvartersbyggande, än att släpa ut betonglådor på ängarna. Inte ens Helsingfors verkar ha speciellt mycket intresse, eller ens pengar, att börja utveckla Östersundom. Inom Helsingfors gamla gränser har man hittat gott om plats att bygga nytt (vilket alla förstås visste redan 2006) – så annekteringsmotiveringarna var kvalificerat strunt redan i denna snäva bemärkelse.
Låt oss alltså kalla annekteringen för vad den var: ett rent politiskt maktspel. Man ville knäppa en mindre på fingrarna, bara för att man kunde. Och att dessutom ge sfp en näsbränna måste ha varit en alltför läcker godbit för att låta bli. För de stora partierna finns väl knappast något mer ”onaturligt” än en kommun där sfp har en stor, eller till och med dominerande position. Samma jargong, samma tomma retorik som i Sibbofallet har även förts i debatten om Vasa och Korsholm. Det finns säkert skäl att återkomma till detta tema.
Massor mer läsing och bakgrund: Ralf Wadenströms blogg om Fallet Sibbo.

—
uppdatering 10.12.2012: smärre ordvalsändringar och preciseringar.

Glöm rösträtt för 16-åringar

Svenska

Åter har ämnet seglat upp: kravet att sänka rösträtten i kommunalval till 16 år. Jag motsätter mig kraftigt den här idén, med följande motiveringar:

  1. Undersökningar har visat att majoriteten av tonåringarna inte är intresserade av att rösta vid 16. Det finns visserligen samhällsintresserade och politiskt aktiva unga (och inget fel med det) – men det ligger ju nära till hands att anta att förslaget är ett utslag av dessa individers önsketänkande: att alla andra ungdomar är (eller borde vara) lika samhällsintresserade som de själva. Eller ett förslag av de politiker, som själva var aktiva som unga (d.v.s. majoriteten av dagens politiska elit).
  2. Förslaget motiveras med att det skulle öka samhällsmedvetenheten och deltagandet i det politiska beslutsfattandet bland unga. Jag misstänker att också detta är önsketänkande. Jag försöker tänka tillbaka på min egen ungdom. Visst var jag kanske t.o.m. mer samhällsintresserad än genomsnittet, men största delen av tiden tänkte jag nog på helt andra saker då jag var 16. Någon ökning av valdelagandet skulle därför knappast ske – mätt i procent skulle det troligen bli ännu fulare siffror än idag.
  3. Det är inte fruktansvärt länge sedan rösträttsåldern var 21. Rösträtten (och valbarheten) har alltid varit kopplade till den officiella myndighetsåldern. Sänker man rösträtten till 16, men bibehåller myndighetsåldern vid 18 får vi en mycket underlig situation, där icke-myndiga skall rösta in myndiga i fullmäktige. Man skulle alltså kunna rösta, men inte ställa upp i val. Eller ännu värre – om även valbarheten sänks till 16,  har vi plötsligt omyndiga personer i nämnder och fullmäktige som skall fatta juridiskt bindande beslut för oss andra. Ivrarna för 16 verkar inte alls ha tänkt på detta. Eller finns det också en kampanj för att sänka myndighetsåldern till 16?
Jag tycker alltså att förslaget är lika vettigt som att föreslå att sänka rösträttsåldern till 14 eller 12. Någonstans skall det finnas en gräns mellan barndom och vuxenliv. Och det är vuxna, myndiga personer som skall ta ansvar för besluten, inte barn. Mitt förslag: glöm hela grejen och använd den politiska energin till något mer konstruktivt.

Metropolförvaltning eller ej?

Svenska,

Jag kan bra tänka mig ett gemensamt fullmäktige för huvudstadsregionen med uppgift att koordinera och ta politiskt ansvar för trafik, byggplanering och hälsovård i hela regionen. Det låter betydligt fiffigare än att börja slå ihop kommunerna.
Men skapar man ett nytt förvaltningsskikt måste samtidigt städernas egna fullmäktige skäras ner med minst hälften. Vad skall de sitta och bestämma om, om allt det ”tunga” redan sköts på annat håll? Parkbänkarnas placering?
Rör vi inte i den övriga administrationen riskerar projektet att bli endast ett nytt politikerprojekt för att bygga nya ogenomskinliga förvaltningsskikt och ännu mer byråkrati. Kanske därför folk bland socialisterna är så specielt förtjusta i just den idén.

Men om vi skär i fullmäktige, får vi ett ”demokratiunderskott”, piper någon. Mitt svar: Den filosofiska frågan ifall vi lever i ett demokratiskt samhälle eller inte handlar mycket lite om antalet representanter i ett fullmäktige (eller i tilltänkta stadsdelsnämnder, byaråd etc). Demokratins vara eller inte vara sker i skärningspunkten mellan politiker, tjänstemän, planering och affärsliv. I en liten stad (javisst, inte ens ”Metropolen” skulle med internationella mått vara speciellt stor), och i ett litet land blir sakerna lätt, om inte direkt korrumperade, så åtminstone orättvisa och konkurrensbegränsande.

Demokratins väsen hemma och på EU-plan

Svenska, ,

EU-frågor skall inte tas upp under en kommunalvalskampanj, heter det. EU-kommissionens ordförande Manuel Barrosos tal nyligen innehöll dock intressanta paralleller till vår egen diskussion om kommunsammanslagningar – och vår egen fascination med stora enheter.

Barroso i The Telegraph

I sitt lite skräniga tal inför EU-parlamentet 12.9 säger Barroso rätt och slätt att det enda som kan rädda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen är en federation. Barroso säger också att det inte bara handlar om den nuvarande krisen; EU kommer inte ens under goda tider att kunna mäta sig med USA och Kina om inte integrationen blir djupare. På slutet efterlyser Barroso en ”federation av nationalstater” där ”vi delar med oss av vår självständighet”.

Ur sitt EU-stöpta perspektiv märker han det inte själv, men hans ordval innehåller mycket stora motsättningar. Oberoende hur man väljer att definiera ordet ”federation”, så är det svårt att kombinera det med ordet ”nationalstat” eller ”självständighet”. I samma veva som Barroso efterlyser nya EU-fördrag och målar upp slutmålet som ”mer demokratiskt” väljer han också att stämpla dem som eventuellt ställer sig skeptiska till denna utveckling som ”nationalister och populister”. Nästa EU-val kommer att bli spännande!

Barroros retorik låter bekant. Liknande argument används även i vår lokal- och regionalpolitik här hemma: kommuner måste slås ihop dels för att klara av servicen, dels för att bli ”konkurrenskraftiga” mot andra kommuner och kommunsammanslagningar. Men vem man på riktigt skall konkurrera med i lilla Finland handlar nog mycket sällan om riktig ekonomi, utan om känslor. ”Om Seinäjokitrakten plötsligt blir ett område med hundratusen invånare, då måste också en hop österbottniska kommuner gå ihop.” Debattörerna får det nästan att låta som en naturlag.

Jag erkänner att jag i min ungdom tänkte ganska likadant, men jag har ändrat åsikt. För mig börjar stora enheter lukta allt mera socialism. Men dagens människor har väl redan glömt 1900-talets socialistiska experiment, och bilden blir dessutom oklar av att ”stort är skönt”-filosofin nu även kapats av högern – som klätt den i globalismens granna kläder som den ultimata versionen av ”den fria marknaden”.

Det är mycket motsägelsefullt. Alla vet att väl skötta mindre enheter är både effektivare, smidigare och kan svara på nya utmaningar betydligt fortare än kolosserna (och att de dessutom passar minoriteter betydligt bättre). Men ändå har sammanslagningar och stora enheter en stor dragningskraft.

Har någon märkt att jag inte sagt ett ord om ”demokrati” ännu? Ordet slängs ivrigt omkring i debatterna, ibland med efterledet ”underskott”, som om alla solklart vet vad det är fråga om. Också Barroso använder ordet demokrati 18 gånger i sitt korta tal. Men egentligen är det ordet ganska irrelevant och leder fort debatten in på sidospår om kommundelsnämnder, byaråd, huvudstadsregionens fullmäktige etc.

”Demokrati” är nämligen en samhällsprincip, inte ett system. Det är fel att säga ”vi lever i en demokrati”. Mycket riktigare är att postulera: ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle”.
Säger man ut den senare versionen, är man också tvungen att på allvar fundera på om vi verkligen gör det, eller vart kommande beslut leder oss i lite djupare mening.

Det gäller alltså mycket mer än om vi får avlägga en röst med fyra års mellanrum, eller delta i ett medborgarråd nu och då. Det är ju faktiskt så att vi kan känna oss mycket odemokratiskt behandlade, oberoende av vilka system vi byggt upp – den riktiga makten kan ligga någon helt annanstans än i en nämnd, ett fullmäktige eller en riksdag. Som ett snabbt exempel: få människor reflekterar speciellt mycket över de täta kopplingarna mellan det politiska beslutsfattandet och affärslivet, eller på de politiska tjänstemännens makt. Ändå sker majoriteten av behandlingen och besluten de facto i de här skärningspunkterna.

Min poäng är alltså att små, effektiva enheter åtminstone har potential att vara mer demokratiska än stora enheter, med sina nya ogenomskinliga lager av beslutsfattande som riskerar skymma de riktiga, och intressanta samhällsprocesserna.

Märkväl att jag inte principiellt motsätter mig ekonomisk effektivisering (eller ens sammanslagningar). Slöseri med resurser är aldrig bra, och rationella tillvägagångssätt skall alltid utnyttjas där det är påkallat. Jag tror inte bara att sammanslagningar och stora enheter automatiskt är svaret.

Om det inte av ovanstående framgår, så säger jag det även här: Jag tror inte på en djupare integration inom EU. Fri rörlighet och ett gemensamt ekonomiskt område är bra, en monetär union behändig (speciellt för invånarna), om den lyckas. Längre än så behöver vi inte gå. I själva verket tror jag också det är politiskt omöjligt att gå längre.

Strunt om Alkos härlighet

Svenska, ,
Som ”svar på tal” på Petri Vigliones medborgarinitiativ att folkrösta om alkoholmonopolet (Hbl 22.8) känner sig journalisten Stefan Lundberg manad att i en anslutande ”kolumn” odla några populära gamla myter om alkoholmonopolets härlighet.

  1. Alko är en stor inköpare och kan köpa till billiga priser. Struntprat, Alko är en liten inköpare (Finland är ett litet land), men däremot tillräckligt stor för att inte vara intresserad av mindre, spännande vingårdar och märken. Och någon eventuell prisfördel ser minsann inte konsumenterna. 
  2. Alkos sortiment är stort och spritbutikerna i länder utan monopol har till 99 procent bara det egna landets sortiment. Ett ovetenskapligt och oundersökt påstående. Alkos sortiment är varken speciellt brett eller djupt, och jag har aldrig i länderna utan monopol (t.ex. Danmark) hört någon kräva införande av ett monopol för att ”förbättra” utbudet. 
  3. Alko finns överallt och småbutikerna kan inte skapa ett intressant sortiment utan skulle endast erbjuda ett rödvin och ett vittvin samt kossu. Javisst, Alko finns ”överallt”, om man med det menar placeringen mitt emellan (och därmed stödandet) av duopolet S- och K-kedjornas megamarketar. Att förklenande behandla småbutikers eller köpmäns förmåga att skapa sortiment är endast kränkande (men jag håller med om att Alepa eller Siwa kan ha problem – deras matsortiment är ju också erbarmligt).
  4. Butikerna kommer (om försäljningen släpps fri) endast att erbjuda rött-vitt-kossu eftersom det är allt folket sist och slutligen vill ha.  Den intressantaste delen av mytskapandet kring monopolet hänger ihop med paradoxen i de två sistnämnda myterna. Monopolälskarna glömmer vid myt nr 4 bort den logiska följdfrågan: om detta stämmer, vad behövs då monopolet till? För att edukera de otvättade massorna (dit Lundberg tydligen inte räknar sig)?  För att tillgodose de upplystas (dit Lundberg tydligen räknar sig) behov, men på alla andras bekostnad? Varför borde ”folket” betala för Lundbergs ”stora sortiment” och omfattande Alkonät, om ”folket” en gång bara vill ha rött-vitt-kossu – som är allt närbutiken kan sträcka sig till (enligt myt nr 3).
Fox News på Hbl?
Artiklen i Huussis gick obemärkt förbi, men väcker många andra intressanta frågor. I artikeln presenterade journalisten Lundberg sina åsikter som ”fakta om monopolet”, som Petri Viglione helt enkelt ”glömt att nämna”. Ett underligt von-oben-tillrättavisande, som jag inte tycker hör till god journalistisk sed. För en ovan eller okritisk läsare såg själva presentationen ut som en fortsättning på artikeln (låt vara att ordet ”Kommentar” syntes).
Journalistikens objektivitetssträvanden har förstås alltid bara varit strävanden, och kan diskuteras i oändlighet – men mer principiellt: varför skall en journalist börja ”käbbla” med den intervjuade, som ju inte har möjlighet att bemöta kommentaren? I mina ögon blir det lätt fråga om en obehaglig ”attityd-journalistik” som bl.a. högervridna Fox News började odla kring Irak-invasionen 2003. Plötsligt dyker ordet ”Commentary” upp i rutan, och då är det plötsligt fritt fram för nyhetsankaret att spy ur sig vilken smörja som helst.
Men kanske det hela också är ett uttryck för dagens Facebook- och Twitter-dominerade värld: alla förväntas hela tiden ha en åsikt om allt, och reflexen är att hela tiden ”kommentera”. (Samtidigt har Hbl ironiskt nog gjort sig av med alla riktiga kolumnister som på ett intressant sätt kan kommentera samhällsskeendena, och sysslar i stället med att sida upp och sida ner publicerar kåserier).

Stoppa förslaget om sänkta promillegränser

Svenska,

Nu då även ministrarna börjat gräla om vem som får föreslå ändringar i ratt- och roderfyllegränserna, kan det vara på plats att påminna om lite fakta.

Att sänka rattfyllegränsen från 0,5 till 0,2 promille kan med nöd och näppe motiveras med att Sverige och Norge har samma gräns, och att man därmed uppnår någon slags konsekvens. Alla de övriga motiveringarna har ingen grund i verkligheten:

”Vi skall skicka en stark signal att alkohol och bilkörning inte hör ihop”, brukar en av motiveringarna lyda. Jag vet inte vem de här människorna har intervjuat, men den signalen är nog alldeles klar redan: alla tänkande människor vet att man inte kör i fyllan. Att pilla med gränserna påverkar överhuvudtaget inte dem som ändå struntar i detta – den grupp som som rutinmässigt kör i över 1 promilles fylla och på riktigt orsakar problemen och dödsolyckorna.

Polisen och inrikesministeriet är inte förtjusta. Att plötsligt göra en helt ny grupp människor till ”brottslingar”, skulle nämligen kräva stora investeringar i ny mätutrustning i polisbilarna, eftersom normala mätare inte kan kalibreras med så stor noggrannhet att man säkert kan döma någon (i dagsläget tar man slutligt blodprov på stationen för att slå fast alkoholhalten i blodet). Det behövs också ny lagstiftning för att kunna ”snabbdöma” de nya brottslingarna direkt vid mättillfället.

Det som egentligen mest avslöjar trafikministerns okunskap är att hon även buntat ihop det ovannämnda med ett förslag att samma 0,2 promille skall gälla på sjön. För att säga det snällt så är förslaget mycket problematiskt. Justitieministern har redan påtalat det största: det finns ingen chans att övervaka detta. Detta är en bra grundregel för all lagstiftng: lagar som inte kan övervakas tenderar att urholka rättsuppfattningen och folks laglydighet överlag (förutom att det aktuella förslaget förstås kastar ett löjets skimmer över myndigheterna, som därmed med all tydlighet bevisar att de inget vet om hur det går till på sjön).

För alla som rör sig på hav och sjöar är det solklart att man alltid är spiknykter om man framför en större farkost och har passagerares liv på sitt ansvar. Men det är rena löjleriet att skapa brottslingar av människor som t.ex. suttit på grannens terrass och njutit några svala glas vittvin i solnedgången, och som sedan puttrar hemåt med sin aktersnurra på en tom fjärd.

Min misstanke är att vi sakta håller på att få en annan jurisdiktion i Finland än den vi tidigare haft. En lag- och förordningssamling som inte handlar om reell verklighet eller ens väntas kunna implementeras och övervakas, utan där man uttrycker goda intentioner och fromma förhoppningar. Eller där lagarna återspeglar en viss grupps snäva uppfattningar om moral och sed (trafikministern har ju avslöjat att hon nästan maniskt drivs att genomföra detta projekt – och att en av drivkrafterna är den lössläppta inställningen till bl.a. alkohol som hon tycks kunna skönja bland ungdomen.

Jag är en aning oroad.

Ekonomikrisen: Politikens och politikernas dilemma

Svenska, ,

Olika tankar kring politikens väsen har börjat utkristallisera sig i samband med den handfallenhet som politikerna nu uppvisar inför den ekonomiska krisen. Egentligen tankar som också vuxit fram efter att jag själv deltagit i några val som kandidat.

Några utgångspunkter: vi torde alla kunna vara överens om att vår representativa demokrati hör till de bättre samhällssystemen. Med jämna mellanrum har vi en reell möjlighet att i demokratiska val välja nya styrande, i stället för att tvingas leva med diktatorer och despoter.

Enligt spelets regler skall de demokratiskt valda göra så vettiga beslut som möjligt när det gäller våra gemensamma angelägenheter. De styrande skall hålla folkets bästa för ögonen, och ordna samhället så att det skyddar oss mot kriminalitet, korruption, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. På pappret alltså allting bra.

I praktiken är det nog ändå så att verkligheten inte riktigt motsvarar denna idealbild. Och nej, det handlar inte om att populistiskt konstatera: ”alla politiker är ruttna”. Saken är betydligt mer nyanserad än så.

De allra flesta som ger sig in i politiken (ett ganska otacksamt arbete) gör det på grund av en övertygelse att kunna förbättra något. Rätt snart märker dock en idealist att systemet känns riggat emot en. Gensvar för nya idéer är svårt att hitta bland politikerkolleger, och man märker att det mesta som körs igenom på partimöten och partidagar har uppfunnits för flera decennier sen. Det här märks speciellt i samband med kriser som den nuvarande ekonomiska krisen, där inga beprövade metoder tycks bita. Politikerna ropar efter mer ekonomisk tillväxt, och har svårt att ens tänka sig att förutsättningarna för traditionell ekonomisk tillväxt kanske inte längre finns.

Ligger då hela felet hos stela och fantasilösa politiker? Det skulle vara lätt att säga så, men jag vill påstå att även väljarna spelar en mycket större roll än de flesta vill (eller vågar) erkänna.

Av erfarenhet kan jag berätta att man som kandidat inte vinner några röster på att problematisera det nuvarande läget och föreslå nya sätt att angripa problemen. De allra flesta väljare är mycket mer intresserade av ”mer av samma”, och livrädda för förändringar (i sig ett mycket mänskligt och förståeligt drag). Blicken blir glasartad om man tar upp ämnen som kommande energikriser och vad det kan innebära för den ekonomiska tillväxten och våra samhällen. Hellre vill man höra om nya förmåner och bidrag, och allt annat som kan förbättra ens egen situation.

Det här leder till den sorts valkampanjer som är bekanta för oss alla – eller som H. L. Mencken i tiderna så träffande slog fast: ”Valkampanjer är som förhandsauktioner på stulet gods”. Politikerna är tvungna att utlova guld och gröna skogar för att bli invalda – medan ett budskap om återhållsamhet eller sparande gör att du mycket fort hamnar på den politiska historiens skräphög.

Att lova guld och gröna skogar går bra under ekonomiska uppgångar. Eller korrekt sagt: den sortens kreditfinansierade ekonomiska uppgångar vi haft sedan valutorna frånkopplades alla bindningar till något konkret av värde (exempelvis guld).

Det politiska spelet med en oanalytisk väljarkår och stora utfästelser från politikerhål ramlar sedan ihop som ett korthus då den ekonomiska tillväxten kraschar. (Och om det sköra så kallade samhällskontraktet börjar knaka i fogarna, då har vi de stenkastande människorna på gatan).

Och tillväxten kraschar alltid. Alla som kan lite matematik vet att en årlig tillväxt på t.ex. fem procent inom en kort tidsperiod innebär exponentiell tillväxt, vilken obönhörligen går i väggen – och dessutom förvånande snabbt.

Vill man utveckla detta resonemang, kan man även koppla in den finansiella ekonomin, som ju har en stor investering i det nuvarande systemet med ”evig tillväxt”. Den ”eviga” tillväxten kräver nämligen också evigt växande krediter (känns det igen från tidningsrubrikerna?), vilket leder till en situation där hela samhällsekonomin allt mindre handlar om konkret  produktion och allt mer om ”finansiella innovationer”.

Vårt demokratiska system med allt dyrare valkampanjer leder dessutom till en allt starkare koppling mellan å ena sidan finans- och affärsvärlden och å andra sidan politikerna. Detta behöver inte alls innebära renodlad korruption, men det innebär att politikerna mycket fort anammar finansvärldens sätt att prata och resonera. I stället för att hålla folkets bästa för ögonen, håller man bankernas eller finansinstitutens bästa för ögonen.

Politik är, som vi märker, inte alls ”det möjligas konst”. Politik handlar i verkligheten om att bibehålla status quo så länge det går, och dessutom med väljarkårens stora godkännande och applåder. Till exempel de små skyfflingar, räddningsaktioner och stödpaket vi nu ser i Europa kan närmast liknas vid att arrangera däcksstolarna på Titanic, eller försöka laga en bilmotor som skurit genom att mixtra med backspegeln. Enstaka idealister kan ibland få sin röst hörd, men kan aldrig vända på skutan.

I kristider handlar politik kort sagt om att skjuta på problemen, så att de förhoppningsvis inte strittar i ansiktet under den egna valperioden. Och medborgarna – väljarna – är mer än villiga statister i det här skådespelet. Man lägger ”skulden” för misslyckanden på de partier som ”haft ansvar”, medan man fort glömmer de misslyckanden som partierna i opposition tidigare gjort. Charaden fortsätter, och det är mer eller mindre likgiltigt vem som väljs, eller vem som sitter i regeringarna. Skillnaderna mellan partierna är närmast akademiska; ingendera ”sidan” har några nya svar på dagens nya utmaningar.

Finns det alternativ? Knappast sådana, som kan väljas fram i reguljära val. Förespråkar jag alltså revolution? Inte alls! Jag misstänker bara att kriser som den nuvarande ekonomiska krisen i rask ordning leder till paradigmskiften, som i ett svep kan göra en hel politikergeneration fullständigt överlopps. Men det kommer säkert en ny efter det…