Tänkte peta lite i ett ämne som just nu debatteras i mycket inflammerade tongångar. Saken gäller justitieminister Anna-Maja Henrikssons förslag att Finland borde följa Sveriges exempel, och förbjuda sexköp (men inte försäljning).

Som det ofta går då debattämnet är kontroversiellt (eller inbegriper moraliska aspekter), tenderar förslagets motståndare och stödjare att debattera på så olika nivåer, att diskussionen fort låser sig i logiska argumentationsfel eller rena pajkastningen. Här presenterar jag därför det som jag själv kommit fram till, och som kanske kan hjälpa någon på vägen.

Det finns människor vars rättskänsla skorrar illa med assymetriska straffpåföljder, d.v.s. att bara den ena parten utför en straffbar handling, trots att två personer behövs för att utföra handlingen. De här människorna säger ofta att det enda logiska skulle vara att även försäljningen av sex förbjuds, om man nu verkligen vill komma åt prostitutionen.

Sådana här assymetriska lagar är ändå inte helt utan förebilder. På sina håll är det t.ex. olagligt att sälja hasch, medan ett litet innehav inte är straffbart. Med detta exempel i tankarna torde de flesta kunna hålla med om att det ibland kan finnas vettiga argument för att straffpåföljden endast gäller den ena parten. I själva verket är det väl så, att de som nu ljudligt talar för att även försäljning borde förbjudas, egentligen är av den åsikten att inget alls borde göras.

Det finns också de som vill gå längre i andra riktningen, och talar för en legalisering av prostitution. Då använder de helt fel ord, eftersom prostitution redan nu är lagligt, och att prostituera sig även kommer att vara det om det nya förslaget går igenom. Vad de egentligen menar är reglering, d.v.s. att man sätter upp ett system med tillstånd, licenserade bordeller, hälsokontroller och övervakning – som i Tyskland och Holland. Den diskussionen går jag inte in på här, eftersom inga sådana förslag nu föreligger.

Själv hör jag till den gruppen män som aldrig köpt sex, eller ens skulle komma på tanken att göra det. Därför har jag inget eget intresse i hur det nya förslaget utfaller. Däremot är jag liberalist och stor vän av idén om att vuxna människor borde kunna ta ansvar för sig själva och sina handlingar, så länge det inte stör andra. I denna världssyn ingår en stark känsla av att man inte behöver stifta lagar om allting. Ett förmyndarsamhälle kämpar jag alltså av princip alltid emot.

Samtidigt är jag också en vän av lag, rättvisa och ordning. Koppleri och människohandel är inte bara brott, utan också allvarliga, globala problem. Det är också vid denna skiljelinje som justitieminister Henriksson nu försökt placera den aktuella debatten. Det är ett mycket smart drag att förankra frågan i något konkret, och inte kring mer filosofiska frågeställningar som:

• är prostitution är ett yrke som alla andra?
• har någon verkligen frivilligt valt att prostituera sig?
• finns det män vars enda sätt att få sex är att köpa?
• i vilken grad spelar maktförhållanden mellan könen in?
•  etc etc

De frågorna kan vara nog så intressanta (och de tar också vanligtvis helt över nätdebatterna), men de kan knappast bli föremål för lagstiftning i sig.

Människohandelsaspekten är alltså bra. Mig stör egentligen bara de aningen tvärsäkra påståendena och slutsatserna som Henriksson nu kommer med. Jag har läst den svenska regeringens utvärdering över köpförbudslagen (1999) som publicerades 2010, och den finska utredning som Henriksson beställt, och som publicerades i september 2013.

Den finska utredningen är långt deskriptiv. Johanna Niemi och Jussi Aaltonen beskriver gammal och nuvarande lagstiftning, intervjuar en handfull poliser, åklagare, gränsbevakare samt 6 representater för medborgarorganisationer (dock utan att nämna vilka organisationer det är) och försöker komma fram till slutsatser på hur lagstiftningen borde utvecklas.

Skribenterna konstaterar mot slutet att antalet förundersökningar gällande människohandel och koppleri ökat de senaste åren. [Min översättning]: ”Orsaken kan vara fler brott, men de ökande siffrorna beror sannolikt på att mer resurser lagts på detta de senaste åren”. Ämnet har s.a.s. varit på tapeten.  Överlag domineras slutsatserna av ord som  ”kan tänkas”, ”kan antas”, ”möjligen”. Problemen med att samla in kalla, hårda fakta på området summeras bra av den svenska utredningens (2010) inledande ord:

Det har visat sig vara en svår uppgift att utvärdera effekterna av förbudet mot köp av sexuell tjänst. Prostitution och människohandel för sexuella ändamål är komplexa och mångfacetterade samhällsfenomen som delvis försiggår i det fördolda. Den ökade internationaliseringen och Internet som en ny arena för prostitution gör det också svårt att överblicka utbredningen. Trots att det finns ett stort antal rapporter, artiklar och uppsatser som behandlar dessa företeelser är kunskapen om omfattningen av prostitution och människohandel för sexuella ändamål således begränsad. Detta gäller särskilt kunskapen om personer som är verksamma som prostituerade på andra arenor än i gatumiljön och på Internet liksom kunskapen om förekomsten av prostitution utanför storstadsområdena.

Och:

De empiriska undersökningar som genomförts har i vissa fall haft begränsad omfattning och det förekommer olika arbetssätt, metoder och syften. Bland annat mot den bakgrunden kan det ibland finnas skäl att tolka resultaten med försiktighet.

Men trots det ovansagda:

Med dessa reservationer gjorda anser vi emellertid att det ändå är möjligt att dra slutsatser utifrån det material vi haft tillgång till […]

Båda utredningarna pekar alltså på en ganska stor metodologisk problematik, och ganska tydligt är att  slutsatserna i många fall blir mer eller mindre kvalificerade gissningar. Den finska utredningens största behållning kommer från riktig undersökningsstatistik (inte alldeles ny) över t.ex. hur många som köper sex (färre än man kunde tro), och de motiveringar de använder för att för sig själv berättiga köpet. Jag kan också till hundra procent hålla med Niemi och Aaltonen i att det finns tydliga tecken på att aktörerna i Finland (p.g.a. den nuvarande lagen) aktivt försöker maskera både koppleri och människohandel  med ”frivillighet” och ”privatföretagsamhet”.

Den tvärsäkra sista meningen i den svenska utredningen tyder på att uppdraget från början haft en lätt politisk färgning. Man har helt enkelt velat visa att lagen varit lyckad. Den finska utredningen kan kanske också beskyllas för att försöka bevisa ”något man redan vet”. I sig tycker jag inte det är något fel på politiska beställningsjobb, men i den debatt som nu pågår borde man alltså inte hänvisa till utredningarna som om de hade status av vetenskaplig forskning.

Med de här förbehållen i tankarna vill jag däremot inte (som många motståndare) påstå att problemet bara blir värre med den svenska modellen: att allting försvinner under jorden och blir ännu svårare att komma åt. Talar vi om människohandel så har fenomenet förstås alltid pågått i olaglighetens mörker – människohandel och koppleri har varit förbjudna i Finland redan tidigare, och blir förstås varken mer eller mindre illegala om det nya förslaget går igenom. Här kan inflikas, att min förhoppning är att den pågående debatten inte leder till att vi glömmer att människohandel, eller handlingar som närmast kan beskrivas som människohandel, även sker utanför prostitutionskretsarna (t.ex. tvångsarbete, flyktingar).

Några av det nya förslagets understödjare påpekar att trots att man nödvändigtvis inte skulle kunna dra ett rakt streck mellan den svenska modellen och en förbättring av människohandelsproblemet, kan man med lagen minska efterfrågan så mycket att människohandlarna inte längre intresserar sig för ”marknaden”. Man vill ”skicka en tydlig signal”, som borde avskräcka potentiella människohandlare.

Jag anser i princip att lagar helst skall vara klara och entydiga och handla om en sak i sänder. Att bygga långa orsaks- och påverkningskedjor är sällan bra, och att ”skicka signaler” borde i princip inte vara motiveringar för att stifta en lag, eftersom både signalerna och tolkningarna av dem lätt blir godtyckliga, beroende på avsändaren och mottagaren. Framför allt: lagar skall vara sådana att de går att efterfölja. Om t.ex. polisen inte har resurser att sätta fast den nya grupp brottslingar som uppstår, riskerar lagarna bara att urholka laglydigheten överlag.

Till detta argument får jag ofta svaret att inte heller detta spelar så stor roll – det viktigaste skulle vara att den nya lagen  ”skickar en normativ signal” att det är fel att köpa en annan människa. Men då är vi fort åter inne på de filosofiska hårklyverierna. Missförstå inte: jag håller fullt och fast med om att det är fel att ”köpa en människa”, oberoende situationen. Men i min bok är det mer fråga om en oskriven och intuitiv moralisk samhällsnorm, inte något som entydigt kan skrivas i en lagparagraf. En analogi: Även om det inte fanns en lag som förbjuder misshandel och mord, skulle jag aldrig misshandla eller mörda en människa. Det är förstås mitt moraliska samvete som hindrar mig, inte det faktum att det råkar finns en lagtext som behandlar detta. Överfört till dagens debatt: att med en ny lag försöka ”skicka en signal” påverkar knappast på djupet dem som från början är disponerade att tycka att det är helt okej att köpa sex.

Så hur ställer jag mig till det senaste förslaget? Trots allt det ovan sagda är min inställning svagt positiv. I en idealvärld skulle ingen behöva prostituera sig, och det är väl bara att konstatera att även vår egen, av protestantisk tradition färgade lagstiftning emellanåt börjar likna den sydeuropeiska katolska traditionen: ibland handlar det mer om högre ideal än om konkretism, och ibland till och med om rent och skärt önsketänkande. Vad som än händer med det nya förslaget finns det väl ingen som på riktigt väntar sig att det inte även i framtiden finns de som är villiga att sälja, och de som är villiga att köpa sex, med alla tillhörande problem. Men kanske det blir lite bättre.

Kanske vi äntligen kan sluta prata om att ”ingen någonsin avgår i Finland”. Nuförtiden tycks man ju avgå för vilken pyttesak som helst.

Så utvecklingsminister Heidi Hautala påverkade bakom kulisserna, och tog indirekt Greenpeace sida då ett statsbolag ville polisanmäla Greenpeace för en aktion på en finsk isbrytare för en tid sedan. När det för några dagar sedan, långt efter det skedda, frågades om händelsernas gång  sade hon att diskussionerna skett på allmänt plan, och lite senare att hon ”glömt” hur det hela hade gått till. Det visade sig sedan att hon gällande de här minnesbilderna varit sparsam med sanningen, och för denna transgression kände hon sig till sist (efter ett ordentligt politiker- och mediadrev) tvungen att avgå från sin post.

Häromdagen kunde man samma dag läsa två intressanta artiklar i Hbl som belyste ett växande samhällsproblem. Den ena artikeln behandlade förslaget till en lag som skulle ge väktare möjlighet att ta över uppgifter som hittills endast hört till polisen, den andra att R-kioskerna tagit över smärre myndighetsfunktioner, som t.ex. att lämna ut färdiga pass.

Först de aktuella fallen: Det första förslaget är mycket problematiskt. Jag brukar inte syssla med logiskt felaktig ”slippery slope”-argumentering, men mycket nära ligger ju ett antagande att utökade väktarbefogenheter på ett område, ger väktarna som jobbar på helt på andra områden en känsla av att de har polisbefogenheter och lite större rätt att ”ta i med hårdhanskarna”. Fortsatt överföring av polis- och bevakningsuppdrag till privata instanser kan också leda till att företag, organisationer (eller varför inte partier) skapar egna ”skyddstrupper” för att ”hålla ordning” i sammanhang eller på platser där man av någon randig orsak upplever att myndighetsutövningen på något sätt är bristfällig. Än mer problematiskt är att tjänstemanen som bereder förslaget är före detta förvaltningschef på det privata säkerhetsföretaget Securitas.

Fallet med R-kiosken låter på ytan som ett icke-problem. Det är ju fråga om bättre service. I stället för att köa på polisstationen, plockar man upp passet på hemvägen. Få tänker dock på de grundläggande problemet: myndigheter och det offentliga skall arbeta i befolkningens tjänst, och övervakas av våra demokratiskt valda representanter – de skall inte med sin verksamhet eller sina beslut gynna eller stöda en viss sorts affärsverksamhet. (Ett annat exempel som jag ofta tagit upp är placeringen av det statliga alkoholmonopolets butiker, som stöder de två största dagligvarukedjorna – duopolet – i Finland.)

Det filosofiska och samhälleliga fenomenet där stat och myndigheter börjar springa företagens ärenden, eller där stat och företag bildar en slags allians med öppna dörrar emellan, brukar betecknas som en avancerad form av korporatism. Och korporatismen nådde ju – som vi alla vet – sin höjdpunkt i 30-talets fascistiska samhällen. Så det är inte alls utan orsak vi borde vara oroliga för dessa små trender som sakta äter sig in i vår samhällsstruktur.