Etikettarkiv: Huvudstadsregionen

Demokratins väsen hemma och på EU-plan

Svenska, ,

EU-frågor skall inte tas upp under en kommunalvalskampanj, heter det. EU-kommissionens ordförande Manuel Barrosos tal nyligen innehöll dock intressanta paralleller till vår egen diskussion om kommunsammanslagningar – och vår egen fascination med stora enheter.

Barroso i The Telegraph

I sitt lite skräniga tal inför EU-parlamentet 12.9 säger Barroso rätt och slätt att det enda som kan rädda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen är en federation. Barroso säger också att det inte bara handlar om den nuvarande krisen; EU kommer inte ens under goda tider att kunna mäta sig med USA och Kina om inte integrationen blir djupare. På slutet efterlyser Barroso en ”federation av nationalstater” där ”vi delar med oss av vår självständighet”.

Ur sitt EU-stöpta perspektiv märker han det inte själv, men hans ordval innehåller mycket stora motsättningar. Oberoende hur man väljer att definiera ordet ”federation”, så är det svårt att kombinera det med ordet ”nationalstat” eller ”självständighet”. I samma veva som Barroso efterlyser nya EU-fördrag och målar upp slutmålet som ”mer demokratiskt” väljer han också att stämpla dem som eventuellt ställer sig skeptiska till denna utveckling som ”nationalister och populister”. Nästa EU-val kommer att bli spännande!

Barroros retorik låter bekant. Liknande argument används även i vår lokal- och regionalpolitik här hemma: kommuner måste slås ihop dels för att klara av servicen, dels för att bli ”konkurrenskraftiga” mot andra kommuner och kommunsammanslagningar. Men vem man på riktigt skall konkurrera med i lilla Finland handlar nog mycket sällan om riktig ekonomi, utan om känslor. ”Om Seinäjokitrakten plötsligt blir ett område med hundratusen invånare, då måste också en hop österbottniska kommuner gå ihop.” Debattörerna får det nästan att låta som en naturlag.

Jag erkänner att jag i min ungdom tänkte ganska likadant, men jag har ändrat åsikt. För mig börjar stora enheter lukta allt mera socialism. Men dagens människor har väl redan glömt 1900-talets socialistiska experiment, och bilden blir dessutom oklar av att ”stort är skönt”-filosofin nu även kapats av högern – som klätt den i globalismens granna kläder som den ultimata versionen av ”den fria marknaden”.

Det är mycket motsägelsefullt. Alla vet att väl skötta mindre enheter är både effektivare, smidigare och kan svara på nya utmaningar betydligt fortare än kolosserna (och att de dessutom passar minoriteter betydligt bättre). Men ändå har sammanslagningar och stora enheter en stor dragningskraft.

Har någon märkt att jag inte sagt ett ord om ”demokrati” ännu? Ordet slängs ivrigt omkring i debatterna, ibland med efterledet ”underskott”, som om alla solklart vet vad det är fråga om. Också Barroso använder ordet demokrati 18 gånger i sitt korta tal. Men egentligen är det ordet ganska irrelevant och leder fort debatten in på sidospår om kommundelsnämnder, byaråd, huvudstadsregionens fullmäktige etc.

”Demokrati” är nämligen en samhällsprincip, inte ett system. Det är fel att säga ”vi lever i en demokrati”. Mycket riktigare är att postulera: ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle”.
Säger man ut den senare versionen, är man också tvungen att på allvar fundera på om vi verkligen gör det, eller vart kommande beslut leder oss i lite djupare mening.

Det gäller alltså mycket mer än om vi får avlägga en röst med fyra års mellanrum, eller delta i ett medborgarråd nu och då. Det är ju faktiskt så att vi kan känna oss mycket odemokratiskt behandlade, oberoende av vilka system vi byggt upp – den riktiga makten kan ligga någon helt annanstans än i en nämnd, ett fullmäktige eller en riksdag. Som ett snabbt exempel: få människor reflekterar speciellt mycket över de täta kopplingarna mellan det politiska beslutsfattandet och affärslivet, eller på de politiska tjänstemännens makt. Ändå sker majoriteten av behandlingen och besluten de facto i de här skärningspunkterna.

Min poäng är alltså att små, effektiva enheter åtminstone har potential att vara mer demokratiska än stora enheter, med sina nya ogenomskinliga lager av beslutsfattande som riskerar skymma de riktiga, och intressanta samhällsprocesserna.

Märkväl att jag inte principiellt motsätter mig ekonomisk effektivisering (eller ens sammanslagningar). Slöseri med resurser är aldrig bra, och rationella tillvägagångssätt skall alltid utnyttjas där det är påkallat. Jag tror inte bara att sammanslagningar och stora enheter automatiskt är svaret.

Om det inte av ovanstående framgår, så säger jag det även här: Jag tror inte på en djupare integration inom EU. Fri rörlighet och ett gemensamt ekonomiskt område är bra, en monetär union behändig (speciellt för invånarna), om den lyckas. Längre än så behöver vi inte gå. I själva verket tror jag också det är politiskt omöjligt att gå längre.

”Metropol”?

Svenska

Jag vet inte riktigt varifrån alla tankar på sammanslagningar till stora enheter kommer ifrån just nu. Jag tycker de har en lite socialistisk prägel, trots att det största borgerliga partiet i Helsingfors ändå talar för ”Metropolen”. Jag erkänner att jag själv i tiden varit fascinerad av ett ”Stor-Helsingfors”, men jag har ändrat åsikt. Det har skett efter kontakter med politiker och tjänstemän i de stora kommunerna i huvudstadsregionen.

En sammanslagning har två stora risker i dagens läge:

En tvångsmässig annektering av Esbo, Vanda och Grankulla leder till att Helsingfors rätt tungrodda byråkrati (speciellt när det gäller stadsplanering) exporteras till hela regionen. Ganska lite blir speciellt mycket bättre med det. Man skapar då en enhet som åter lämnar kranskommunerna helt utanför det vettiga samarbete som även måste ske med dem, och där de nuvarande kommunerna på ett mycket flexiblare sätt kan agera. Situationen och förhållandena är inte likadana i väster som i öster. Helsingfors problem är inte hela regionens problem.

En lång rad samarbetsprojekt är just nu på gång mellan huvudstadsregionens kommuner när det gäller det som är viktigast för invånarna: planering, infrastruktur och utbildning. Nu skall vi ge de projekten lite arbetsro, och dessutom ta med kranskommunerna i samarbetet.

Jag tror att sammanslagningsivern uppstår mest av känslomässiga skäl. Man tycker att att ordet ”metropol” med en miljon invånare låter bra, utan att tänka på att det inget har att göra med administrativa strukturer. Stockholm består av sju-åtta kommuner utan att vi tänker på det. (Och någon riktig metropol kan aldrig skapas i Finland – vi är alldeles för få för det. Åk till London, Paris eller Moskva för att bekanta er med riktiga metropoler.)

Det är lite som med ”toppuniversitetet”: man inbillar sig att om man slår ihop M.A. Numminen med Eino Grön, så blir det på något magiskt sätt Pavarotti. Det är inte så det funkar.

Men framför allt: samgångar skall ske frivilligt. Som representant för ett rättsparti kan jag inte anse annat. Annekteringen av västra Sibbo var de stora partiernas öppna och nakna, mycket osmakliga maktpolitik förtäckt i ”metropol”-prat. Ingen har ännu på ett trovärdigt sätt förklarat hur operationen på något sätt gjort livet bättre för invånarna i Helsingfors, som samtidigt skall finansiera en lång rad andra stora infrastrukturprojekt. Sibbo-skandalen blev inte mindre av att de Gröna sällade sig till kören av annekteringsivare med de mest skenheliga motiveringar.

—
Uppdatering september 2012: Några nya ordval, lite skärpningar här och där.

Vägtullar och rusningsavgifter?

Svenska,

Jag är inte i princip emot rusningsavgifter eller vägtullar (gillar t.ex. tanken på ett utläppsfritt kärncentrum där elbilar kunde åka ”gratis”), men det finns några saker vi måste klargöra innan vi på allvar börjar diskutera saken.

Det kanske viktigaste skulle vara en diskussion om vad det egentliga syftet med avgifterna skall vara. Skall syftet vara att göra Helsingfors centrum fotgängar- och cykelvänligare, eller skall syftet vara att minska billtrafiken i hela huvudstadsregionen? Skall pengarna gå i stadens (städernas) kassa, eller på något sätt stöda kollektivtrafiken direkt? Skall i ärendet blandas in koldioxidutsläppsmål (i mitt tycke lite långsökt) eller andra ”högre” syften? Vägtullarna i Stockholm minskade visserligen en aning på trafiken, men summorna som kommer in är inte så stora. I en liten stad som Helsingfors kommer de troligen inte att bekosta alla de stora satsningar på t.ex. spårtrafik som måste göras.

Efter diskussioner med tjänstemän både vid Helsingfors trafikplanering och SAD har jag fått det klart för mig att trafiken in mot Helsingfors centrum faktiskt inte är speciellt problematisk – det är tvärtrafiken på Ring I och Ring III som stockar sig. Det kommer att bli svårt att införa avgifter på ringvägarna, då vägarna går genom flera kommuner, och det finns många alternativa vägar som bilisterna kanske tar i stället. Dessutom står kollektivtrafiken inte till tjänst med några vettiga alternativ på de här sträckorna.

En helt annan aspekt är att vägavgifter, för att vara effektiva, måste bli rätt höga. Då blir de lätt till sin natur odemokratiska, eftersom de bereder väg för dem som har så mycket pengar att avgifterna inte bekommer dem, medan mindre bemedlade ”tvingas ta bussen”. Klart är alltså att avgifter endast kan motiveras ifall kollektivtrafiken samtidigt får en ordentlig vitamininjektion i form av stora satsningar på rälstrafik.

Avgiftens storlek är en svår balansgång. Sätter man den för lågt täcker intäkterna inte systemets kostnader. Och sätter man den alltför hög riskerar man att minska trafiken så mycket att intäkterna även då blir för låga. Ett optimum är en avgift som hämtar mer än vad systemet kostar – och att det på riktigt har någon betydelse för att bekosta kollektivtrafiklösningar, som alltid är dyra.

Någon har föreslagit att man borde vänta med avgifterna tills man via satellit kan följa med bilarna, så att man för körandet kan utmäta direkta kilometeravgifter. Det förslaget tycker jag vi kan glömma genast. Förutom att det blir krångligt och dyrt, angår det inte någon byråkrat varifrån jag kommer eller vart jag är på väg.