Etikettarkiv: Huvudstadsregionen

Vad är det för fel med Stockmann?

Svenska, , ,

Varuhuskedjan Stockmann är i skrivande stund på tapeten då svenskan nu manövreras ut i marknadsföring och näthandel. Det motiveras säkert som ett sätt att spara pengar, fast det verkar mycket missriktat och kontraproduktivt. Men det är inte det första misstaget Stockmann gjort. Jag kommer nedan att lista saker jag hade gjort annorlunda. Det är förstås enbart min subjektiva ”take” på saken. Jag jobbade på Stockmann med kommunikation och börsinformation 1989-1999, och har sedan dess följt med företaget endast som en outsider. Det kan mycket väl hända att ledningen suttit inne med information som på goda grunder motiverar alla de åtgärder man vidtagit. Då vill jag gärna bli rättad.

Fortsätt läsa Vad är det för fel med Stockmann? →

Malms flygfält bör bevaras

Svenska, , , , , ,

På ytan kan det låt som om dagens inlägg gäller en liten, lokal fråga – men frågan – och speciellt hur den läggs fram och debatteras – har även många allmänna dimensioner.

Saken gäller Malms flygplats i Helsingfors. För tillfället börjar hotet om stängning förvandlas från avlägsna mörka moln till ett illavarslande muller. Nu har den finska regeringen satt sin sked i soppan, då Trafikministeriet 23.10 meddelade att staten drar tillbaka sin verksamhet från Malm inom två år, inklusive flygledningen. Som beredning och grund för beslutet användes en ny konsultrapport över var privatflyget kan operera om Malm stängs, men den rapporten har redan på många håll kritiserats för att till sina metoder och slutsatser vara ovetenskaplig och olovligt tunn. Med andra ord ett politiskt beställningsarbete för att berättiga redan gjorda beslut, inget annat.

Bakom allt spökar den gamla motiveringen att Helsingfors stad borde få bygga bostäder på området.

Redan denna enkla huvudmotivering är falsk. Det finns redan planerad tomtmark med plats för 140000 människor inom Helsingfors gränser, så de 20000 som eventuellt kunde få plats på Malm spelar ingen större roll (speciellt som marken är utmanande och dyr att bygga på). I tillägg finns massvis med oplanerad mark inom Helsingfors gränser. Det finns alltså ingen vettig orsak alls att stänga Finlands andra livligaste flygplats. I stället borde beslutsfattarna med jämna mellanrum starta därifrån på en liten flygtur, som genast skulle visa att Helsingfors (och hela huvudstadsregionen) till största delen består av skog och ödemark.

Som motivering har också sagts att Malms flygfält ”går på förlust”. Till det kan man bara säga: vilka för landet essentiella och livsviktiga infrastrukturarrangemang genererar ”vinst”, och vem borde i så fall dela på den ”vinsten”?

Övriga motiveringar man hört gränsar närmast till skymfningar (som att flygplatsen endast används av en handfull förmögna med egna privatplan), så dem kan vi också genast avfärda.

Motiveringarna till att fortsätta flygverksamheten på Malm är däremot många och valida:

  • Det är bra om en huvudstad har flera flygplatser, till exempel om den ena, av en eller annan orsak måste stänga (olycka, terrorism etc).
  • Ersättande flygplatser finns inte på ett vettigt avstånd från huvudstaden, det borde i så fall byggas. Dyrt och onödigt. 
  • Planerna på ett ersättande fält har hela tiden skjutits på (både tidsmässigt och geografiskt). En flygplats 100 kilometer från Helsingfors betjänar inte längre huvudstadens behov, överhuvudtaget.
  • Flygttrafiken på Malm kan inte heller som sådan flytta över till huvudflygplatsen i Vanda, det är alldeles onödigt (och farligt) att den sorts trafik (bland annat flygutbildningen) som sker på Malm såsar in sig bland den tunga trafiken på Helsingfors-Vanda.
  • Det är mycket bättre att flygutbildningen sker i en vältrafikerad omgivning, med adekvat flygledning, än ute i de finska urskogarna. (Det är därför Finlands flygledare motsätter sig en stängning av Malm).

I tillägg kan man konstatera att Malms flygplats förr var Helsingfors enda flygplats – vilket gör både stället och speciellt flygterminalen till en kulturhistoriskt intressant och viktig plats. Kulturellt har platsen alltså lika mycket värde som vilken annan historisk plats som helst, så en stängning skulle också innebära en kulturskandal – men det kan man förstås säga att är normal kutym när politiker utan någon som helst känsla för de här sakerna fattar beslut.

År 2007 publicerades en mer ingående utredning över flygtrafiken (pdf på finska) i huvudstadsregionen där man bl.a. utredde byggandet av ersättande flygfält i huvudstadsregionen. Det var fråga om relativt ambitiösa och realistiska alternativ i Borgåtrakten och i Ingå, som dessutom skulle kunna utvecklas till riktiga regionalflygfält, utan att störa trafiken på Helsingfors-Vanda. Men inget av dessa projekt har ju ens avancerat längre än tanke-experiment, så man kan fråga sig varför det nu är så bråttom att stänga Malm, då inget ens närapå realistiskt alternativ föreligger.

Trafikministeriet pratar i sin senaste utredning om ”skapliga” förutsättningar för det (mycket nedsättande beskrivna) ”hobbyflyget” – i Hyvinge och Nummela. Nummela är dock redan tekniskt helt olämpligt, vilket även framgår av rapporten, som i samma andetag konstaterar att inte ens miljöloven och andra samhällsstipulationer på dessa platser närmelsevis räcker till för det antal starter och landningar som idag sker på Malm. Övrig privat luftfart behandlas inte alls.

Man har alltså gått från realistiska (men förstås dyra) alternativ år 2007, till ”skapliga” (kohtuullinen) alternativ 2014, där ordvalet avslöjar hur falskt det hela skorrar. Det viktigaste i rapporten (kanske den egentliga orsaken till hela rapporten) hittar man sedan i några bisatser: tjänstemännen på ministeriet har upptäckt att privatflyget inte administrativt (d.v.s. av stat och kommun) alls behöver beaktas ifall Malm stängs – privatflyget får helt enkelt klara sig själv efter en stängning, så gott det går. Enligt pressmeddelandet skall man ändå i den nära framtiden träffa representanter för privatflyget för att ”diskutera framtiden”. Varför sådana charader behövs efter denna knock-out övergår mitt förstånd.

Det är alltså inte speciellt lätt att försöka fundera fram sig till vad som på riktigt är på gång. Medborgaradresser har samlats ihop för fortsatt luftfartsverksamhet på Malm (den senaste på 67 000 namn), inga starka folkopinioner kräver att flygplatsen skall stängas (tvärtom tycks den för många invånare vara något man gärna visar upp), och inga vettiga rationella orsaker finns alltså för att stänga fältet – men ändå driver politikerna igenom projektet som en fix idé.

Det är kanske onödigt att här börja spekulera i vad som egentligen ligger bakom det hela. Kan det faktiskt bara vara politisk envishet eller prestige? Att någon har redan satsat för mycket politiskt kapital för att våga backa ur, efter att det hela satts i rullning? Undersökande journalister kunde gärna gräva lite i mer i frågan. Det är alltid stora pengar som sätts i rörelse då hela, nya områden byggs ut. ”Qui bono” (Vem gynnas av detta?) är en fråga som alltid borde ställas då något stort projekt ros i hamn stick i stäv med folkviljan.

Vad den Taxellska paradoxen betyder (och inte betyder)

Svenska, , ,

I dagsdebatten diskuteras åter frågan om tvåspråkiga skolor. Debatten är tyvärr färgad av många feluppfattningar och direkt felinformation, så nedan försöker jag lite reda ut begreppen.

Skolsystemet  i Finland är uppbyggt som en språkautonomi. Det är alltså inte fråga om någon ”modell” som Christoffer Taxell i tiderna presenterat och hamrat igenom.  Autonomin betyder i korthet att Finlands två språkgrupper självständigt och självbestämmande (autonomiskt) har rätt att ordna skolgången så som de finner bäst. Denna lösning var en kompromiss, i stället för en geografisk autonomi för den svenska språkgruppen, vilket efter självständigheten inte längre i praktiken gick att ordna.

Den stora grundfrågan då man funderar på blandskolor – de må vara av vilken sort som helst – är ifall minoritetsspråkets ungdomar med tanke på sin språkutveckling har möjlighet att i vardagen befinna sig i en övervägande ”egen” miljö. Detta gäller inte bara svenskspråkiga, utan även finskspråkiga ungdomar på orter där svenskan dominerar – ja, det finns sådana.

Speciellt i huvudstadsregionen är det finska språkets inflytande överlag t.ex. i massmedia och ”på gatan” så massivt och öronbedövande, att det för de svenspråkigas del sannerligen inte generellt finns behov av blandskolor ”för att de skall lära sig finska”.

Om de finskspråkiga i det här området – där lustigt nog kraven på tvåspråkiga skolor tycks vara störst – vill lära sig svenska, går det bra att gå i en svensk skola, bara man har så mycket svenska i bakgrunden att man kan förstå undervisningen. För tvåspråkiga är ju detta också ett alldeles reellt alternativ.

Det finns absolut ingen orsak att skapa blandskolor på basen av lösa antaganden och tyckanden om att ”det skulle öka förståelsen mellan språkgrupperna”. Sådana här allmänna antaganden och hypoteser handlar om emotionell argumentering, inte om fakta. Dessutom hör förhållandet (i detta fall egentligen ”andan”) mellan språkgrupperna inte alls till skolans uppgifter, och det är i högsta grad oklart om blandskolor skulle åtgärda ett enda problem på det området – problem som i många fall dessutom är starkt överdrivna. Mycket effektivare, om man vill påverka språkattityderna på sikt och kanske även till språkinlärning utöver engelskan överlag, skulle vara att tidigarelägga svenskundervisningen i de finska skolorna, och att även göra den intressantare – bl.a. öka kulturinslagen.

Det som kallas ”Taxells paradox” betyder inget mer än hans observation (presenterad bl.a. i denna artikel i SFV-kalendern 1986), att institutioner och organisationer där minoritetsspråket svenska skall samsas med majoritetsspråket finska, med största sannolikhet sakta och smygande får en helt finskspråkig administration. Och att det relevantaste och viktigaste efter några år i praktiken går på finska. Observationen handlar bara i begränsad mening om tvåspråkiga individer, eller om hur man effektivast kan skapa sådana individer eller ett gott språkklimat. Den handlar om hur man bäst skapar ett tvåspråkigt Finland ur samhällelig synvinkel. Lätt föråldrad gällande administrativa indelningar och svenskspråkig tv låter Taxells text från 1986 som den kunde vara ryckt ur dagsdebatten:

  • Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång […] är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats. Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga. Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om samhällets struktur och identitet? För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.  

Det enda Taxell alltså säger är: om man är intresserad av att det finns något svenskt inslag i Finland i framtiden (utöver att man pratar svenska i familjeförhållanden) behövs svenska enheter. Börjar man tumma på principen om enspråkiga enheter, och speciellt i något så grundläggande som i den grundläggande utbildningen, så är det slut. Finito.

I förlängning: Om någon på den finska skoladministrationssidan eller i privat regi vill arrangera språkskolor med svenska som andra språk, så varsågod! Det skulle jag applådera stort. Men när det börjar ställs krav på att de svenskspråkiga borde ge upp sin skolautonomi på lösa antaganden om ”bättre samförstånd mellan språkgrupperna”, eller förespråkarna för tvåspråkiga skolor kastar in känslomässig bullshit-argumentering om att ”finlandssvenskarna idag isolerar sig i reservat”, då blir jag arg. När har förresten ordet ”reservat” blivit ett fult ord?

Sedan har jag märkt att en annan begreppsutredning ofta behövs: Svenskspråkiga enheter handlar inte om sär-rättigheter  eller privilegier för de svenskspråkiga , utan om lika rättigheter (yhtäläinen oikeus vs. etuoikeus). För er som ännu inte förstår: Bara om landets finskspråkiga inte alls skulle få gå i skola, skulle svenskspråkiga skolor vara ett privilegium.

Men tillbaka till tvåspråkiga skolor: Som en större, övergripande filosofisk fundering kan man också försöka föreställa sig en framtid där alla finlandssvenskar p.g.a. tvåspårkiga skolor blivit (åtminstone i beslutsfattarnas ögon) perfekt tvåspråkiga. Vad finns det då för incitament att längre bevara svenska ställning som officiellt språk i Finland? Jag brukar vanligtvis inte använda denna sorts  ”slippery slope”-argumentering, men det ligger lätt till hands att tro att en del av vissa politiska påverkares iver över tvåspråkiga skolor bottnar i detta hägrande slutmål.

 

Men som jag också tidigare sagt i många sammanhang: Trots att grundregeln bör vara enspråkiga skolor skall det förstås alltid finnas plats för experiment och flexibilitet. Det här kan bra gälla även i små kommuner med svenskspråkig majoritet. Varför inte också (som Micaela Romantschuk föreslagit) till exempel i huvudstadsregionen tänka sig en tvåspråkig skola vars målgrupp är barn från genuint tvåspråkiga familjer, och som pedagogiskt tar barnens bakgrund i beaktande.

Men experiment och försök skall vara undantag baserade på väl underbyggd fakta. Min åsikt är att sådan fakta inte är att kommunen nu skall spara pengar.

Uppdatering 21.8.2014: Taxells artikel där han presenterar ”paradoxen”
Uppdatering 6.2.2016: Tog bort onödiga parenteser, förenhetligade kursiverade ställen och rättade några stavfel.

Varumärkenas fascination – och Guggenheim

Svenska, , ,

Folk tycks överlag gilla att identifiera sig med olika varumärken, och gillandet har bara ökat i och med nätet och dess möjligheter för likasinnade att samlas kring sina favoriter. Detta fenomen har företagen benäget hakat på, och idag kan man t.ex. på Facebook gilla sina favoriter, för att därefter få… ja, åtminstone uppdateringar på vad företaget pysslar med, och kanske möjlighet att delta i någon tävling nu och då.

Företagen själva talar själva om tvåvägskommunikation och dialog med konsumenterna, men själv har jag aldrig förstått varför man skulle göra gratis reklam för ett företag, som i grund och botten endast är intresserat av två saker: sitt eget resultat, och på vilket sätt din plånbok kan hjälpa till att förbättra sagda resultat.

Jag skulle t.ex. aldrig ”gilla” en kafé- eller hamburgerkedja på Facebook, lika lite som jag skulle bära kläder med deras logo på, eller som ett nöt ställa mig i en halvtimmes kö, bara för att få smaka på deras likriktade utbud då en ny enhet råkar öppna.

Den här långa inledningen behövs som en grund för en hypotes som utkristalliserats för mig den senaste tiden. Samma varumärkstänkande jag beskrivit ovan tycks idag kunna skönjas även på konstens och kulturens område. Speciellt tydligt tycker jag mig ana detta när det gäller debatten kring ett eventuellt Guggenheim-museum i Helsingfors.

Förutom de som av princip  motsätter sig, eftersom att det alltid finns något ”viktigare” att satsa pengar på än kultur, kan man se två läger i debatten:

  • de skeptiska frågeställarna, som hyser stora farhågor gällande de optimistiska uträkningarna, och som vill ställa projektet i relation till hur inhemska kulturella strävanden kan påverkas av ett Guggenheim.
  • förespråkarna, som hänvisar till huset som en säker turistattraktion, och som dessutom skulle generera arbetstillfällen och sociala intäkter.

De två lägren kommer nog aldrig att kunna enas om något, eftersom inget i debatten gäller innehåll. Man diskuterar kostnader, besöksantal och licensavgifter, och glömmer totalt bort det konstnärliga innehållet. I själva verket tycks den frågan vara av helt underställd rang; debatten kretsar mest kring förespråkarnas poäng att det är huset själv (ritat av någon stjärnarkitekt) som kommer att dra folk, och skeptikernas rädsla för vem som till sist får betala hela kalaset.

Jag är en stor vän av konst. Om jag besöker en stad, vare sig i hemlandet eller utomlands, ingår konstmuseet eller museerna alltid i mitt standardprogram. I min repertoar ingår både klassisk och modern konst. Ofta kan jag vandra i museerna i flera timmar, till förtret för mitt resesällskap, som hellre vill shoppa eller sitta på restaurang (vilket jag nog också gör). Detta konstintresse gör att jag stortrivs i städer som London, där det t.o.m. efter flera besök alltid finns något nytt och spännande att se. (Den enda gång jag besökt New York var Guggenheim tyvärr stängt för renovering, så det blev bara MoMA den gången). Men som sagt, även mindre städer och mindre museer är intressanta.

Väl värt ett besök: National Gallery i London
Ett måste: Ufizi i Florens

Att jag ändå i Guggenheimfrågan tenderar att räkna mig till de skeptiska frågeställarna kanske därför kommer som en överraskning. Men om jag kopplar ihop hela frågan till min varumärkesdiskussion ovan, kanske du förstår vad jag menar. Min hypotes är att samma varumärkestänkande som styr människorna som ”gillar” varumärken på FB, styr mångas inställning till varumärket Guggenheim och i förlängningen museiprojektet. För dem räcker det med varumärket – det övriga är inte så viktigt. De mest barnsliga uttrycken rör sig på en förvånande låg nivå av självkänsla: ”Vi borde vara glada för att Guggenheim är intresserade av oss”.

Javisst. Guggenheim är ett välkänt och fint varumärke. Solomon Guggenheim-stiftelsen har i därför i många år strävat till att förkovra sin förmögenhet genom att sälja varumärket via franchising (i princip exakt samma sak som en hamburgerkedja). Ett museum får tillstånd att kalla sig Guggenheim för en furstlig licensavgift, och sedan en årlig franchising-avgift.

Men ett varumärke kan också tappa sin lyster. En eventuell skandal eller pinsamma avslöjanden, eller bara illvilliga rykten, kan fort (speciellt med den makt som horderna på Facebook idag har) göra ett varumärke till något ingen vill ha något att göra med. Eller så bara falnar varumärket med tiden.

Nu säger jag inte att det finns sådana överhängande faror med varumärket Guggenheim, men redan möjligheten att man kanske om 10 år sitter med ett museum som har ”fel” namn, men där man skall avskriva licensavgiften för namnet i tio år till, borde få oss att tänka efter.

Nyligen presenterade Guggenhiem-stiftelsen en ny Guggenheim-plan på en ny tomt. En PR-sajt finns också öppnad ”för att stimulera den öppna debatten” (som dock tydligen skall ske enbart på finska). Det finns också nya uträkningar på vad det hela kan kosta, och vad eventuella samhällsintäkter kan bli.

Efter att ha läst förslaget kan jag bara räkna en förtjänst på Guggenheim-stiftelsens konto: den årliga franschising-avgiften har i det senaste förslaget halverats (till en miljon euro), och summan är bunden till att besökssiffrorna uppnås. Licensavgiften på 30 miljoner dollar för 20 års rätt att använda namnet kvarstår dock.

I det senaste förslaget har man också ökat besökssiffrorna, andelen företagssponsorering och museets beräknade intäkter (och t.o.m. statens skatteintäkter) samt minskat på kostnaderna – och voila: förslaget blir betydligt mer aptitretande.

Idén är att göra det hela lite mer sväljbart för de politiker som skall besluta i frågan, men de nya beräkningarna kastar ju nog ett lätt löjets skimmer på siffrorna: tydligt är att beräkningarna är tagna ur luften, och att de vid behov går att dra något nytt ur hatten tills man nått siffror som politiskt kan röstas igenom.

Vad som på riktigt sedan sker vet ingen. Det är väl lite som med västmetron och all plötslig förvåning över att den blir dubbelt dyrare än ”beräknat”: prislapparna på de här projekten måste alltid göras politiskt smältbara – sen byggs projekten nog färdigt oberoende vad de riktiga kostnaderna blir.

Min skepticism gäller alltså inte om vi behöver ett konstmuseum till (jag gillar ju dem, och de får gärna bli fler i Helsingfors), och inte heller så mycket vad det hela kommer att kosta, och vem som betalar. Men är Guggenheim det rätta? Mina slutsatser:

  • Guggenheim kommer, det är redan bestämt på högre ort. Debatterna, diskussionerna och kommande omröstningar är till största delen politisk teater.
  • Vi vet att det blir dyrt, och troligen mycket dyrare än vad som beräknats.
  • Spelar det någon roll att det blir dyrt? Kanske inte så mycket. Konst och kultur får nog kosta, även om tiderna är svåra och det finns andra lovvärda projekt.
  • Licens- och franschising-avgifterna rimmar illa med konst och kultur, det luktar lite för mycket hamburgerkedja. Glöm inte att Guggenheim-stiftelsen främst är ute efter att förkovra sin förmögenhet, de är knappast på riktigt intresserade av oss eller våra förehavanden.

—

ps

Ännu en kommentar till Guggenheim-stiftelsen nya förslag: Förslaget lyfter fram Bilbao som ett lämpligt jämförelseobjekt, trots att Bilbao och Helsingfors (eller deras närområden) varken sociologiskt/befolkningsmässigt, historiskt eller geografiskt har något alls gemensamt. I jämförelsen radas även upp en massa effekter som stiftelsen räknar ut att museet haft på Bilbao och Baskien – men Bilbaos förnyelse var förstås en mycket större och mer invecklad process än bara öppnandet av ett museum (detta nämns med liten text i en fotnot).

Självständighetsfest på fel ställe – och det gäller inte antalet hotellrum

Svenska,

President Niinistös beslut att förlägga självständighetsdagens mottagning till Tampere-talo i Tammerfors ledde som väntat till en dåligt underbyggd artikel i Hbl, vars konstgjorda frågeställningar orsakade en verklig pseudodebatt:

  1. Var Tammerfors rätt val i stället för Åbo?
  2. Räcker hotellrum och taxibilar till i Tammerfors?
  3. Kommer festpubliken i feststass verkligen att ta sig dit?

På detta följde i de sociala medierna den förutsägbart upprörda reaktionen från ”regionerna”, som gick ut på att det finns ett Finland även utanför Ring I, och att det bara är bra för ”Hesa-borna” att festen ordnas annanstans. Detta förstås underblåst av historieprofessor Laura Kolbe i Hbl, som kallade Niinistös drag för ”modigt” och ”fördomsfritt”. (Ett ganska värdelöst yttrande, eftersom hon troligen sagt samma sak om vilken ort som helst).

Niinistös val är dock problematiskt av helt andra orsaker än de ovannämnda. Han glömmer framför allt att självständighetsfesten med åren fått formen av en officiell funktion – inte ett sportevenemang eller en musiktävling, där olika orter kan tävla om arrangerandet på lika grunder (låt vara att många tv-tittare idag säkert tror att det hela handlar om en modeuppvisning och inget annat).

Jag hoppas ingen missförstår mig: huvudstaden och regionerna är precis lika värdefulla, men på olika sätt (jag har för övrigt aldrig förstått mig på de ofta konstgjorda konflikterna mellan stad och landsbygd – vilket jag skrivit om tidigare).

Men det finns faktiskt en orsak varför ett land har en huvudstad. Det är bl.a. där utländska beskickningar finns. Det är där de högsta representanterna och tjänstemännen för många organisationer, institutioner och statliga organ verkar och bor.

Rent protokollmäsigt hade alltså det enda rätta varit att ställa in festen i år – eller hålla den i en närliggande, lämplig lokal. Niinistös val visar tyvärr på en bristande insikt i de här elementära sakerna, och man kan bara spekulera i den diskussion som säkert föregått det hela i presidentens kansli. Den officiella kommentaren att Tammerfors ligger lämpligt till för alla i Finland är förstås kvalificerad nonsens – många andra städer (främst Helsingfors) har lika bra trafikförbindelser. Om uttalandet borde tillmätas någon vikt borde ju festen utan diskussion ordnas i Tammerfors varje år.

På basen av diskussionen i sociala medier tolkar jag också att Tammerfors-valet för många (kanske det var Niinistös syfte) borde upplevas som ett ”erkännande” till regionerna och regionernas representanter på festen. Men jag tycker nog man med fog kan fråga sig om festgästerna från när och fjärran kommer att tycka likadant. Om vi är ärliga blir det ju ändå en resa för de flesta, och Tammerforsgrejen ändå en slags B-fest jämfört med den riktiga mottagningen i den riktiga omgivningen, hur mycket Tampere-talo än anstränger sig.

Sist och slutligen kan man sedan med en suck fråga sig om det är värt att ens debattera hela saken. Jag gör det ändå ibland, speciellt då jag tycker det är värt med en påminnelse om traditioner och adekvat protokoll (eller då diskussionen halkat in på fel spår). Det är förstås en kamp mot väderkvarnar, speciellt i en tid då principen om minsta (eller lägsta) gemensamma nämnare tycks gälla på många kulturområden. Men man kan ju alltid försöka.

Retoriska knep i skolnätsdebatten

Svenska,

Jag har inga egna barn i skola i Helsingfors, och mina egna erfarenheter är så gamla att de inte längre är relevanta gällande skolnätsreformen i Helsingfors. Därför har jag valt att inte kommentera den inflammerade sakfrågan, utan bara kommenterat själva diskussionsklimatet och diskussionen.

Debatten har ur min synvinkel nämligen varit ytterst intressant, då den vimlat av klassiska retoriska knep, som det i alla debatter lönar sig att vara uppmärksam på. När jag tänker efter har debatten om skolnätsreformen i så hög grad bestått av dessa retoriska trick, att jag i slutändan inte lärt mig speciellt mycket om vare sig reformförslaget eller kritiken. Nåväl:

Ad hominem-attacker: Deltagarna i debatten har fått höra att deras åsikter inte kan tillmätas något värde, antingen på grund av deras socio-ekonomiska bakgrund, deras stadsdel, eller på grund av att de har ett påstått egenintresse i frågan. Detta är inte ett relevant argument, eftersom förslag och motförslag borde bemötas utgående från förslagens egna meriter, oberoende vem som framför dem.

Straw-man-attacker: Ett förslag eller dess motförslag målas av motståndarna upp med helt nya påhittade negativa egenskaper, som sedan sågas ner i stället för att det riktiga förslaget bemöts. En slarvig lyssnare tror att hela förslaget därmed är sågat.

Personliga erfarenheter: I en debatt där man ställer två saker mot varandra, hittar man oftast personliga erfarenheter som kan tala för båda alternativen. Man hittar t.ex. alltid personer som haft en härlig skoltid, eller en miserabel skoltid, både i stora och små skolor. De här erfarenheterna, hur intressanta de än är, kan inte tillmätas relevans i en diskussion som gäller stora mängder människor.

Vädjan till auktoriteter: I stället för att försvara den egna åsikten på dess riktiga meriter går det här tricket går ut på att vädja till att en auktoritetsfigur, eller bara i allmänhet till ”forskning”, som man påstår stöder den egna åsikten. Trots att det här argumentet kan ha meriter, hittar man ofta även andra auktoriteter eller annan forskning som stöder motsatsen.

Spela på rädslor-argumentet: I stället för att bemöta det andra argumentet målar man som fullständigt säkert upp allt det hemska som kommer att följa på ett eventuellt beslut – utan att ha några riktiga belägg för farhågorna. En variant har med brådska att göra: gör vi inte det här genast, blir katastrofen så mycket större i framtiden.

Så nästa gång debattkarusellen får fart – håll det ovannämnda i minnet. Och försök återföra debatten till själva sakfrågan.

Lever vi i en rättsstat? (glöm inte Sibbofallet)

Svenska,

Kommunalvalet aktuliserade frågan om vi lever i ett demokratiskt samhälle, eller om människor på riktigt har möjlighet att påverka sin omgivning. I lite vidare bemärkelse faller också denna frågeställning tillbaka på om vi lever i en rättsstat eller inte.

Enligt den gängse uppfattningen betyder rättsstat att det finns gemensamma lagar som styr samhället, och att medborgarna skyddas mot övergrepp av statsmakten genom att domstolarna är självständiga och oavhängiga både av den lagstiftande och exekutiva makten, och oavhängiga av de som för tillfället sitter vid den politiska makten. Medborgarna är också helt lika inför lagen, och medborgarna följer lagarna, eftersom de känns rättvisa och vettiga.
Allt det ovan sagda är bra att hålla i minnet när man diskuterar fallet då Helsingfors delannekterade Sibbos västra delar 2008. 
Händelseförloppet i korthet: Helsingforsfullmäktige föreslog på ordförande Jan Vapaavuoris (kokoomus) initiativ år 2006 att delar av Sibbo (en del av vilka var i Helsingfors ägo) skulle överföras till Helsingfors. Förslaget fick stöd av statsminister Matti Vanhanen (centern), och efter att Sibbo (som väntat) motsatte sig förslaget tillsatte inrikesministeriet en ”utredningsman” som arbetade fram en ”kompromiss”, som godkändes av regeringen efter omrösting 2007. En rad mycket välmotiverade besvär restes, men högsta förvaltningsdomstolen avfärdade alla och satte den sista stämpeln på affären 2008. Annekteringen blev verklighet den 1 januari 2009.
Juridiskt kan man hävda att allt gick enligt paragraferna. Det är också detta som annekteringsivrarna alltid hänvisar till. Men som vi vet har juridik inte nödvändigtvis något med rättvisa att göra. Skrapar man lite på ytan visar sig ett ganska smutsigt politiskt spel, med undertoner av starkt översitteri, och den stores oinskränkta maktutövning mot den mindre.
Högsta förvaltningsdomstolens beslut är intressant läsning och ett bra sammandrag av förslagen, regeringens motiveringar och domstolens beslutsmotiveringar. En vän av rättvisa sitter och nickar under besvärsuppräkningen: de många formfelen, de ytterst svaga motiveringarna, brotten mot kommunal självbestämmanderätt, ignorerandet av sibbobornas egna åsikter etc etc. Motiveringarna till annekteringen klingar mycket ihåligt, liksom regeringsbeslutets och högsta förvaltingsomstolens godkännande trots att man var tvungen att tillämpa kommunindelningslagens  § 5 mom. 2 om ytterst vägande förutsättningar. 
Ur min synvinkel är det mycket suspekt att högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut direkt tar parti för de tankar som ventilerades i Vapaavuoris ursprungliga förslag och ”utredningsmannens” inlaga: ”[…] att den markpolitik som Sibbo kommun har bedrivit inte har möjliggjort en naturlig utveckling av Helsingforsregionen österut. Samhällsstrukturen i Helsingforsregionen har inte utvecklats på ett harmoniskt sätt.” Domstolen hade ju uttryckligen betonat att den endast skulle avgöra om ärendets gång haft juridiskt stöd i lag. Ändå känner sig domstolen tvungen att direkt ta parti för en part i frågan, och upprepa formuleringar från de ursprungliga anspråken. 
Domstolens ordval är ändå lite mildare än då Vapaavuoris sparringpartner i kokoomus och Helsingforsfullmäktige, Harry Bogomoloff, till sist tröttnar på de som kämpar för rättvisan och låter masken falla i en insändare i Hbl: ”En tillräcklig effektivering av markdispositionen i huvudstadsregionen förutsätter att Helsingfors annekterar områden ända fram till Sibbo å, samt norrut, inkluderande Nickby.”

I Talouselämä konstaterade kolumnisten Pekka Seppänen 25.8.2006 mycket träffande vad det hela handlar om: Sibbo behandlas på samma sätt som Tjeckoslovakien behandlades av Tyskland 1938. Områdeskraven motiveras med att ett fåtal inte får motsätta sig den stora majoritetens vilja, och att den lilla egentligen bara har sig själv att skylla för att det gått som det gått. Seppänen citerar Vapaavuori som i tidningen Presso med tanke på Sibbobornas åsikt konstaterat: ”Är adertontusen Sibbobors synvinkel viktigare än en miljon andra människors?”. Seppänen ställer den mycket relevanta frågan om vem som riktigt gett Vapaavuori fullmakt att uttala sig i namn av alla Esbobor, Vandabor och övriga människor i huvudstadsregionen. Vapaavuoris logik haltar illa, och på ett mycket illavarslande sätt: åsikterna hos dem som hör till en minoritet, är alltså mindre värda än hos dem som hör till en majoritet. 
Sibbo betedde sig ur min synvinkel exemplariskt i hela härvan, med undantag för en sak: Kommunen beredde i snabb takt en ambitiös utvecklingsplan i egen regi för det omstridda området. Syftet var säkert att förekomma Helsingfors och visa att Sibbo lika bra kan göra det som Helsingfors i sina annekteringsmotiveringar förde fram. Det draget anser jag vara en aning oeftertänksamt, eftersom det med en gång rättfärdigade Helsingfors krav – lite som den mobbade, som försöker få mobbaren att sluta genom att gå med på mobbarens orimliga krav. Om en gång Sibboborna tidigare valt in beslutsfattare som förespråkat att inte föra Sibbo i denna riktning – så borde man ha hållit sig till linjen. Ett grönt Sibbo passar dessutom mig som Helsingforsbo betydligt bättre än åter nya sovstäder utan koppling till normalt liv, arbetsplatser och riktig stadskultur.
Mycket vatten har redan hunnit flyta under broarna, trots att det bara gått några år. Trenden går idag lyckligtvis mot tätare stadsstruktur och gammalt hederligt kvartersbyggande, än att släpa ut betonglådor på ängarna. Inte ens Helsingfors verkar ha speciellt mycket intresse, eller ens pengar, att börja utveckla Östersundom. Inom Helsingfors gamla gränser har man hittat gott om plats att bygga nytt (vilket alla förstås visste redan 2006) – så annekteringsmotiveringarna var kvalificerat strunt redan i denna snäva bemärkelse.
Låt oss alltså kalla annekteringen för vad den var: ett rent politiskt maktspel. Man ville knäppa en mindre på fingrarna, bara för att man kunde. Och att dessutom ge sfp en näsbränna måste ha varit en alltför läcker godbit för att låta bli. För de stora partierna finns väl knappast något mer ”onaturligt” än en kommun där sfp har en stor, eller till och med dominerande position. Samma jargong, samma tomma retorik som i Sibbofallet har även förts i debatten om Vasa och Korsholm. Det finns säkert skäl att återkomma till detta tema.
Massor mer läsing och bakgrund: Ralf Wadenströms blogg om Fallet Sibbo.

—
uppdatering 10.12.2012: smärre ordvalsändringar och preciseringar.

Arbetslöshet är inte entydigt

Svenska

Jag sitter med som suppleant i Helsingfors stads sysselsättningskommitté (ordinarie medlem är Kristina Juth). Kommittén är inte en nämnd på samma sätt som stadens andra nämnder, men har en föredragande tjänsteman, och ger emellanåt uttalanden i ärenden som tangerar sysselsättning. Kommittén beviljar bl.a. även understöd till föreningar och organisationer som sysselsätter – speciellt de som sysselsätter och integrerar invandrare.

I år deltog jag i kommitténs årliga seminarium där både ordinarie och suppleanter är inkallade, och där vi i tillägg till den föredragande tjänstemannen får höra inkallade experter berätta om och tolka bl.a. sysselsättningsstatistik och olika åtgärder som staden står för.

Staden gör en hel del, ofta i samarbete, och i koordination med andra instanser – på kommitténs ordinarie möten sitter bl.a en representant för ELY-centralen. Även tjänstemän som jobbar med stadens olika sysselsättnings- och utbildningsprogram avrapporterar under kommitténs möten, och mer djupgående under det årliga seminariet.

Kommittén har under perioden letts av Ville Ylikahri (grön) på ett mycket bra och sakligt sätt. På Kristinas och mitt bord faller naturligt att bevaka de svenskspråkigas rätt att få tjänster på sitt språk. Det finns i kommittén en stor förståelse för svenskspråkiga behov, och förståelse för att särlösningar då ofta är av nöden. Inte ens den sannfinländske representanten har gjort något nummer av detta.

Sammandrag av åtgärder
Som en kort summering av kommitténs arbete och sysselsättningsläget (och vad som görs) kan berättas följande:

Staden, tjänstemännen och beslutsfattarna är mycket medvetna om sysselsättningsproblemen, och speciellt de ungas problem, med alla de risker för marginalisering och utanförskap som uppstår. Det som tyvärr kanske mest syns i mediarapporteringen är fullmäktiges spektakulära extra anslag på tio miljoner euro för att åtgärda ungdomsarbetslöshet, men det pågår även mycket annat långsiktigt programarbete som inte får så mycket uppmärksamhet.

Tsemppari är ett program som strävar till att förhindra dropouts på andra stadiets yrkesutbildning på grund av ohälsa (fysisk eller psykisk). Arbetet är långt förebyggande, i andan av Undervisningsministeriets direktiv och ungdomslagen. Intressant ny landsomfattande statistik: 29 procent av de som ej fortsätter studera efter grundskolan återfinns ej i arbete eller studier efter 15 år. I medeltal fyra unga kommer på arbetsoförmögenhetspension dagligen.

Tulevaisuustiski (för 15-17-åringar) är en rådgivningspunkt i Kampen (gamla busstationens andra våning). Punkten har både uppsökande verksamhet (man försöker ringa alla som s.a.s. faller emellan, och inte dyker upp på andra stadiets utbildning) och uppföljning. Experimentet kommer nu att permanenteras då resultaten varit goda. Verksamheten fortsätter som förr, och man skall även börja utreda akademiska studerandes och studenters situation. På seminariet fick vi en fin bild av Tulevaisuustiskis personal och den framåtanda de har.

Armi är en lågtröskelverksamhet i utbildningsinstitutionerna som ger levnadstips i vardagen. Koordinerar och samarbetar med Tsemppari.

Utöver detta sker mycket i form av samarbetsavtal med andra organisationer, även inom tredje sektorn: Sovinto, Hdo/Vamos, Hero, Vihreä keidas etc.

I ovannämnda tjänster finns dock inga svenskspråkiga inslag. De svenska motsvarigheterna till ovannämnda tjänster ges främst i Sveps och Luckan (UngInfo). Staden är med och finansierar dessa tjänster, som är speciellt intressanta, då de även betjänar svenskspråkiga ungdomar i de övriga huvudstadskommunerna.

För alla våra beslutsfattare är det enormt viktigt att Sveps och Luckan får det erkännande och det stöd de är värda för sin viktiga verksamhet, som byggts upp i gränsöverskridande anda långt innan detta begrepp kom på modet. Det finns också plats för förbättring; ofta är de olika momenten i stadens understöd för svenska tjänster procentuellt betydligt mindre än vad det svenska befolkningsantalet skulle påkalla.

Sysselsättningsläget
Kommittén får hela tiden tillgång till aktuell sysselsättningsstatistik. Något man lärt sig under åren i kommittén är, att arbetslöshet och sysselsättning är betydligt mer dynamiska och intressanta fenomen än man kunde gissa. De arbetslösa är aldrig en enda “massa”. Det finns enorma individuella skillnader, olika förutsättningar att ta åt sig åtgärder, och olika förutsättningar att hitta arbete på den öppna marknaden. Och samtidigt som det finns en stor skara arbetslösa, finns även många lediga arbetsplatser som inte hittar sökande (och förstås även massvis med ogjort jobb ute i samhället).

Arbetslöshetsgraden är i dagsläget cirka 9 procent i Helsingfors (en procentenhet mindre än i landet i genomsnitt). I slutet av sommaren fanns cirka 28000 arbetslösa, men samtidigt fanns också cirka 10 000 lediganslagna jobb. Tydligt är alltså att jobb och arbetstagare inte i alla lägen möter varandra. Det kan bero på fel utbildning eller andra strukturella orsaker. T.ex. hälsosvårdsbranschen har stor brist på arbetskraft.

Efter en liten förbättring i mitten av valperioden liknar förhållandet mellan arbetslösa och lediga jobb just nu tyvärr det som rådde då recessionen började 2008. Det är ett tecken på att vi åtminstone inte går mot ljusare tider. En arbetslöshetsgrad på 8-9 procent är oroande, men inte katastrofal. Bra att minnas att ingen stad (eller land) någonsin når “full” sysselsättning – vanligen räknar man med att en arbetslöshetssiffra på 3-4 procent motsvarar full sysselsättning.

Helsingfors satsningar
Helsingfors stad satsar mycket på sysselsättning. I budgeten finns sammanlagt reserverat över 43 miljoner euro detta år.

Personalcentralen står för 34 miljoner euro, Socialverket för cirka 6 miljoner, Utbildningsverket för 2,6 miljoner, och Ekonomi- och planeringscentralen för cirka en miljon. Till detta har alltså fullmäktige även öronmärkt en “jubileumsårspeng” på tio miljoner.

En notering här är bra att göra. Staden har som princip att aldrig säga upp fast anställd personal. Detta förklarar också varför Helsingfors stad är Finlands största arbetsgivare (mellan 39 000 och 43 000 anställda, beroende på hur man räknar) Detta kan anses ha en sysselsättande effekt, men som kommuninvånare kan man förstås fråga sig om det är ett effektivt sätt att använda skattepengar. De som på detta sätt enbart “sysselsätts” utan att ha något vettigt att göra kunde kanske hitta produktivt arbete någon annanstans. I dagens ekonomiska läge får sådana tankegångar förstås ett drag av spekulation.

Långtidsarbetslösa
Ett alldeles speciellt område utgör de s.k. långtidsarbetslösa, d.v.s. de som varit arbetslösa över 500 dagar – men i praktiken oftast mycket längre, ibland t.o.m. sedan den senaste depressionen på 1990-talet. En del av de här människorna har en massa andra problem (alkoholmissbruk, psykiska problem etc.) och är mycket svåra att sysselsätta annat än med småpysslande i olika verkstäder.

Hittills har denna grupp ändå varit en ganska diffus statistiksiffra, men på seminariet fick vi en preliminär rapport från en större statistisk undersökning som gjorts på denna demografiska grupp för att i större grad bena ut vad den består av.
En del av det som kom fram har de flesta haft en magkänsla för förut, men också en del överraskningar kom fram.

Det har visat sig att personerna i gruppen oftast uppvisar en rörelse mot långa sjukledigheter, förtidspensioneringar, pensioneringar eller sjukpensioneringar etc, än mot permanent anställning. Män dominerar inte (som någon kanske kunde tro) utan utgör 57 procent av gruppen. Andra starka kännetecken är relativt hög ålder, modersmål annat än finska eller svenska, låg utbildningsnivå, och att personerna ofta är ogifta eller frånskilda. Geografiskt återfinns de här personerna oftast i östra Helsingfors, i praktiken inte alls i det södra distriktet.

De i gruppen som fått jobb hör till de yngre skiktet, och de är ofta människor som någon gång haft arbete eller deltagit i sysselsättningsåtgärder. Intressant nog finns här även en stor andel personer med främmande språk som modersmål; ofta unga, kvinnor och högt utbildade.

Frågan hur man skall ställa sig till de allra svårast sysselsättningsbara blir nästan filosofisk. Alla är förstås överens om att de inte kan lämnas vind för våg – men faktum är att regelrätta sysselsättningsåtgärder ”biter” betydligt bättre t.ex. på unga och utbildade – och därmed blir effektivare. En vettigare lösning kunde alltså vara att man ur sysselsättningsåtgärderna lyfter ut de som på riktigt inte är förmögna att ta emot ett arbete, och i stället erbjuder dem pension kombinerat med andra stödjande åtgärder. Just nu driver de här personerna på ett otillfredsställande sätt omkring i systemet.

Metropolförvaltning eller ej?

Svenska,

Jag kan bra tänka mig ett gemensamt fullmäktige för huvudstadsregionen med uppgift att koordinera och ta politiskt ansvar för trafik, byggplanering och hälsovård i hela regionen. Det låter betydligt fiffigare än att börja slå ihop kommunerna.
Men skapar man ett nytt förvaltningsskikt måste samtidigt städernas egna fullmäktige skäras ner med minst hälften. Vad skall de sitta och bestämma om, om allt det ”tunga” redan sköts på annat håll? Parkbänkarnas placering?
Rör vi inte i den övriga administrationen riskerar projektet att bli endast ett nytt politikerprojekt för att bygga nya ogenomskinliga förvaltningsskikt och ännu mer byråkrati. Kanske därför folk bland socialisterna är så specielt förtjusta i just den idén.

Men om vi skär i fullmäktige, får vi ett ”demokratiunderskott”, piper någon. Mitt svar: Den filosofiska frågan ifall vi lever i ett demokratiskt samhälle eller inte handlar mycket lite om antalet representanter i ett fullmäktige (eller i tilltänkta stadsdelsnämnder, byaråd etc). Demokratins vara eller inte vara sker i skärningspunkten mellan politiker, tjänstemän, planering och affärsliv. I en liten stad (javisst, inte ens ”Metropolen” skulle med internationella mått vara speciellt stor), och i ett litet land blir sakerna lätt, om inte direkt korrumperade, så åtminstone orättvisa och konkurrensbegränsande.

Gratis kollektivtrafik – nej tack

Svenska,

Med jämna mellanrum föreslås att kollektivtrafiken i Helsingfors borde bli avgiftsfri, senast i en fullmäktigemotion härom dagen. Motiveringarna lyder ofta att gratis kollektivtrafik skulle öka kollektivtrafikens popularitet och minska privatbilismen. Det finns vissa belägg för detta, men frågan är om det räcker till. Jag brukar sälla mig till motståndarna, och med dessa argument:

  • Kollektivtrafikens kostnader försvinner inte, utan skall då i stället i ännu större grad bekostas med andra medel – antingen så att det blir mindre pengar till annat, eller genom att öka skatteuttaget. Ingendera alternativet är bra.
  • Avgiftsfri kollektivtrafik innebär de facto en inkomstöverföring från de som har sämre tillgång till kollektivtrafik till dem, som har nära till spårvagns- eller busshållplatsen.
  • Frågan är om ökande passagerarmängder ens närmelsevis kan ställas i relation till de kraftigt ökande kostnaderna. 
  • Om passagerarsiffrorna mot förmodan ökar riktigt ordentligt, så ökar kostnaderna än mer, då man i så fall måste investera i fler spårvagnar, bussar, depåer etc. Alternativt sjunker servicestandarden (överfulla, smutsiga och dåligt skötta färdmedel).
  • För många ligger det nära till hands att tycka att det som inte kostar något är så gott som värdelöst. En avgiftsfri kollektivtrafik tenderar att förvränga och fördunkla ekonomiska frågor.

Jag understryker ändå att jag är stor vän av kollektivtrafik. I framtidens energikriser kommer kollektivtrafiken att spela en allt större roll, och Helsingfors satsningar på spårtrafik är mycket välkomna. Priserna i kollektivtrafiken skall alltid vara så låga att de är konkurrenskraftiga och inte känns oöverkomliga. Det skall vara rent och snyggt i färdmedlen, och resandet skall vara tryggt för alla.