Etikettarkiv: Handel

Vad är det för fel med Stockmann?

Svenska, , ,

Varuhuskedjan Stockmann är i skrivande stund på tapeten då svenskan nu manövreras ut i marknadsföring och näthandel. Det motiveras säkert som ett sätt att spara pengar, fast det verkar mycket missriktat och kontraproduktivt. Men det är inte det första misstaget Stockmann gjort. Jag kommer nedan att lista saker jag hade gjort annorlunda. Det är förstås enbart min subjektiva ”take” på saken. Jag jobbade på Stockmann med kommunikation och börsinformation 1989-1999, och har sedan dess följt med företaget endast som en outsider. Det kan mycket väl hända att ledningen suttit inne med information som på goda grunder motiverar alla de åtgärder man vidtagit. Då vill jag gärna bli rättad.

Fortsätt läsa Vad är det för fel med Stockmann? →

Matpriserna fortfarande en bluff

Svenska, ,

Stort nummer har åter gjorts av att (denna gång) S-gruppen sänkt priserna på en handfull dagligvaror, i kölvattnet på K-gruppen. Båda grupperna vill nu måla upp detta som någon slags gåva till det finska folket, som lider av sämre köpkraft på grund av de dåliga ekonomiska tiderna. Sanningen är förstås en annan.


Dragen är kort och gott svar på Lidls priskonkurrens. Lidl-kedjan har, speciellt då några av Lidl-burtikerna begåvats med en intilliggande Alko, ökat sin marknadsandel rejält.

”Äntligen får vi köpa sprit och vin även i Lidl”, tycks paret säga, då Alko flyttat in bredvid.

Direktörerna inom K och S bedyrar nu att det aldrig funnits ”luft” i priserna förr. I det har de förstås både rätt och fel. Det är nämligen fel att säga att det finns ”luft” i något som helst pris. Så skulle man kunna säga bara om det i detaljhandeln fanns en direkt koppling till priserna i producentkedjan eller till världsmarknadspriserna – vilket vi vet att inte är fallet. Rättare är alltså att säga att minuthandeln i alla lägen tar ut så mycket för varorna som marknaden (betalarna/konsumenterna) tål.

Idag står det klart att Lidl småningom inverkat på var denna smärtgräns går. Äntligen ett exempel på att konkurrensen faktiskt kan fungera på den duopolistiska finska dagligvarumarknaden. Trist bara att det behövdes en utländsk aktör för att ruska om vårt stela och ogenomskinliga system.

Att de aktuella prissänkningarna kanske dessutom är en total skenmanöver bevisas av att matpriserna i genomsnitt ökat med nästan 20 % under perioden 2010-2014 (Statistikcentralen), samtidigt som inflationen i praktiken varit några futtiga pocent. Till den delen är alltså finländarnas försämrade köpkraft orsakad av handeln själv, som nu skenheligt gör konsumenterna ”en tjänst”.

Det är lite som med den ”luft” i priserna som utgörs av de finska kedjornas allehanda bonus- och poängprogram. I motsats till vad många konsumenter så gärna tror, är de här ”bonus”-programmen ingen altruistisk gest till kunderna. De är marknadsföringsprogram (dyra sådana), tänkta att få dig att känna dig på ett visst sätt, och tänkta att förändra ditt beteende – att binda dig. Alla ”bonuspengar” och ”rabatter” du eventuellt erhåller, har du för länge sedan bekostat själv, i priset på de varor du köper. Du lurar bara dig själv, om du försöker intala dig att någon av handelskedjorna sysslar med välgörenhet – riktad till dig.

Framtiden får utvisa om prissänkningarnas har någon riktig inverkan på kedjornas marknadsandelar. Eller om sänkningarna på riktigt kan påverka finländarnas reella köpkraft (jag betvivlar det).

Intressantare blir att se om de eldar på deflationen, vilket de flesta traditionella ekonomister är ense om att är en dålig utveckling. Sprider sig prissänkningsidén nämligen till andra branscher leder det nödvändigtvis inte till mera affärsverksamhet och ökad ekonomisk aktivitet, utan till att konsumenterna i stället skjuter på icke-nödvändiga inköp (i väntan på eventuellt ännu lägre priser), vilket bara förvärrar den sjunkande prisspiralen. Med räntorna på noll står vi sedan där med våra håriga ben i spenaten, och har ekonomiskt ingenstans att ta vägen.

Om jag vore EU-kandidat

Svenska, , ,

Jag är inte uppställd i EU-parlamentsvalet. Men efter att ha fyllt i några av medias kandidattest (vanligtvis kallas de ”valmaskiner”) slog det mig att jag kanske kunde ha haft något att bidra med till den kandidatbukett som det parti jag flera gånger varit kommunalvalskandidat för ställt upp (SFP). När jag fyllde i testen fick jag nämligen mig föreslagna personer som ställt upp för allehanda obskyra samlingar som Självständighetspartiet, Förändring 2011 eller Köyhien asialla – eller så Sannfinländarna.

Nu råkar jag med åren ha blivit något av en liten EU-skeptiker, och det är ju lite oroväckande om det inte bland Partiets kandidater finns en enda som tänker som jag: att EU kanske mest borde handla om fri handel och fri rörlighet för människor, och inte så mycket om federalism, en homogenisering och pastörisering av Europa, en ansiktslös, ickedemokratiskt vald byråkrati som skapar lagar över våra huvuden, eller ett konstgjort skapande av en ”europeisk identitet”. De här är nämligen projekt som jag tror att är lika fruktlösa som i tiderna Sovjetunionen eller skapandet av ”den sovjetiska människan” var. (Det underliga är dessutom att både huvudfårornas höger och vänster hittat varandra i detta EU-imperiebygge, så en liberalist som jag känner mig även i övrigt lämnad utanför).

Jag vill alltså betona att jag i högsta grad känner mig som europé och är för Europa, med världsdelens hela och härliga, mångfaldiga kultur. Jag vill dessutom ha öppna gränser mot den övriga världen, och önskar att ett starkt miljömedvetande skall prägla beslutsfattandet, dessutom utan skojerier som ”klimatpolitik”. Jag vill inte heller vara med och bygga ett ”Fortress Europa” när det gäller ”konkurrenskraft” eller ”tillväxt” – eller andra uppenbart förlegade ekonomiska begrepp som inte tycks ha så mycket med människors välfärd att göra – mest bankernas och företagens. (Ok, börjar kanske inse att det blev för svårt för valmaskinerna att kombinera allt detta i en kandidat).

EU-parlamentet i Strasbourg

Ett stort problem som uppstått den senaste tiden är att att EU (som alltså är en politisk och byråkratisk konstruktion) i tidsandan börjat jämställas med Europa; ifrågasätter du något som gäller EU, stämplas du lätt som en Europafrånvänd isolationist eller nationalist. Det beror förstås på att en politisk skiljelinje sedan länge uppstått mellan moderata politiska krafter och allehanda nationalistiska grupper där många ultranationalister förklär sig till ”EU-skeptiker”.  Då har en moderat EU-skeptiker som jag svårt att få rösten hörd utan att nästan par automatique bli nertystad.

Jag tror det är viktigt att påminna människor om att EU är ett avtal och en politisk konstruktion som många andra. Ingen dör på riktigt ifall Storbritannien går ut EU, eller om ett EU-land slutar använda euron som valuta. Hoten som målas upp för minsta förändring är ibland så barnsliga att man baxnar. Men visst bör det erkännas att om förtroendet för en konstruktion börjar tryta, kan det totala sönderfallet sedan gå ganska snabbt (se Sovjetunionen). Så de hotbilder EU-byråkraterna visonerar är förstås ur den synvinkeln alldeles förståeliga – det gäller deras värld och världsbild. Men ramlar det hela ihop, dyker nog något annat upp i stället, så påhittig är människan. Så som väljare jag skulle framför allt inte vara så förskräckligt orolig – allting som gäller EU är inte en ödesfråga. 
Egentligen ingenting. Utom att vi borde ha en svenskspråkig finländare i EU-parlamentet. Någon från Partiet.

Myndighetspersoner och kommersiella budskap

Svenska, , ,

Så förekommer då Finlands minoritetsombudsman åter en gång som mannekäng i Synsams reklamkampanj för glasögon. Det här är misslyckat och problematiskt och väcker många frågor, som jag inte hittat tillfredsställande svar på.

Låt mig först få undanstökat att jag inte har något emot Eva Biaudet som person. Det här är alltså inte en attack mot Eva Biaudet. Men nu är det inte som privatperson hon förekommer i reklamen, utan som minoritetsombudsman.
Reklamkampanjen är misslyckad på två helt olika plan:
1.
Först kan man konstatera att faktumet att hon på webbkampanjen fortfarande förekommer som ”presidentkandidat” visar att någon på Synsam inte har kontroll över situationen. Har man deltagit i en valkampanj är ”presidentkandidat”  inte en titel man behåller resten av livet (vilket däremot ”president” är, ifall man blir vald).
Men också bortsett från denna småsak är reklamen kommersiellt dålig. Ok, jag förstår indelningen i två bilder, där det på den ena endast syns förnamnet (”vanliga” Eva), och hur glasögonen sedan på den andra bilden ”gör” henne till hennes arbetspersonlighet. Men jag förstår inte vad det tänkta budskapet med att ha henne med är. 
  1. Att minoritetsombudsmannen med nya glasögon får skarpare syn att granska diskrimineringsfall? 
  2. Att vi som uppskattar hennes arbete nu även borde förstå att uppskatta Synsams stora samhällsgärning (finns det en sådan)? 
  3. Att hon är med för att belöna Synsam, som visat sig ta speciellt bra hand om minoriteter, eller varit särdeles icke-diskriminerande? 
Jag tror inte det. 
Som svar på de frågor jag ställde på Facebook fick jag bl.a. att det är ”cool” att hon är med, och med detta drag  ändrar på gamla politiska tabun. Hon är dessutom ursnygg och kan därmed på ett ”sexigt feministiskt” sätt lyfta fram mänskliga rättigheter. Alla alldeles valida åsikter, men i mitt tycke ordentligt felriktade. 
Jag kan hålla med om att Eva Biaudet är jättesnygg. Men vad om vi då i stället hade en lite gråare och vardagligare minoritetsombudsman på posten, eller rentav en ful person? Skulle hen då få en självskriven plats i Synsams reklamkampanj? Knappast. Är snygghet ett kriterium för att vara minoritetsombudman?
Min poäng: om det i denna kampanj skulle förekomma andra personer på viktiga samhällsposter som arbetar för utsatta människor, då skulle jag fatta kampanjens idé. Nu består resten av gänget av bl.a. en moderedaktör, en inredningsarkitekt och några småkändisar. Biaudets arbete och samhällsinsats är i den samlingen lättviktare förstås av helt annan magnitud – vilket bara kan leda till två slutsatser: antingen valde Synsam henne enbart på grund av hennes utseende, eller så för att  ge lite ”legitimitet” åt kampanjen – man hoppas att det viktiga hon gör skall ”smitta av sig” på Synsam.
2.
Det andra, och mycket mer vägande skälet varför minoritetsombudsmannen inte borde delta i kommersiella evenemang, är att (som jag skrivit om tidigare) myndigheter och myndighetspersoner per definition i alla lägen skall föra vår (medborgarnas) talan emot stora och krassa kommersiella intressen, inte alliera sig med dem. Myndigheter skall i alla lägen vara helt neutrala. Det är alltid suspekt då en myndighet eller en myndighetsperson ger ett intryck av att (även indirekt) stöda eller gynna ett visst företag eller dess produkter. Sker detta, påverkar det naturligtvis vår uppfattning om denna myndighets förmåga att förhålla sig neutralt till de ärenden den egentligen är satt att sköta.

I det aktuella fallet  borde väl också Biaudet och hennes rådgivare ha diskuterat ett  scenario där allt slutar slutar i en ordentlig blamage för Biaudet; tänk om Synsams representater (eller någon med bara vag anknytning till Synsam) eller ett Synsam-franschisingbolag plötsligt blir del i ett uppmärksammat diskrimineringsfall? Även om den möjligheten är försvinnande liten, borde minsta risk för braskande rubriker med en leende glasögonmannekäng på bild ha manat till eftertanke.

Minoritetsombudsmannens jobb är ett allvarligt jobb, och minoritetsombudsmannen borde inte förekomma i en reklam (en reklam, för guds skull). Det förringar minoritetsombudsmannen som institution, och ökar inte trovärdigheten i jobbet i minsta grad. 
Man undrar verkligen vem som rådgett Biaudet i denna fråga. Förra gången det skedde levererades i efterhand den lätt löjeväckande förklaringen att Biaudet gick med enbart för pengarnas skull. Det är dyrt att leva i huvudstaden och försörja en rad barn, och bla bla bla.  Om förklaringen verkligen skulle stämma väcks en oroväckande fråga: betalar faktiskt ministeriet så dåliga löner, att minoritetsombudsmannen är tvungen att extraknäcka? Det faktumet borde ju i så fall ha åtgärdats efter den första gången, så hon inte upprepade gånger måste offra sig på kommersialismens altare.

Det är också denna penningförklaring som de personer jag nu diskuterat med vill ge som frikort åt Biaudet. Alla vet vi ju hur dyrt det är att bo i huvudstaden, och att försörja en familj. Men förklaringen håller inte; med den lön Biaudet kan antas erhålla, borde hon ha alla chanser att arrangera sitt liv så att just denna sorts extraknäck inte skulle behövas. 

Pengarna låter alltså mer som en snabbt ihoprafsad bortförklaring (trots att den minsann inte ökar trovärdigheten). Kanske som ett resultat av att något bättre inte gick att hitta på, då det för Biaudet och hennes stab blev uppenbart att tilltaget kanske inte var så lyckat. Alternativen är nämligen lite skrämmande: Om det var ett försök att få uppmärksamhet för minoritetsombudsmannens ”sak” så blev det ju helt fel (se mitt resonemang ovan), och om det var fråga ren och skär fåfänga så blir det ju bara värre. Märk åter att jag inte talar om privatpersonen Eva Biaudet, som förstås får göra precis vad hon vill med sig och sitt liv. Även oövertänkta och omdömeslösa saker – precis som alla vi andra. Men nu gäller det en myndighet med ett essentiellt, viktigt uppdrag.

Jag blir alltid lika förvånad då människor (och nu talar jag inte bara om Biaudet) inte uppfattar och förstår skillnaden mellan att agera som privatperson, eller i rollen av myndighetsperson. Eller som sätter likhetstecken mellan kritik av en myndighetsperson och personlig attack. Kanske det beror på att de offentliga rollerna och privatrollerna  i de små och ganska inåtvända finlandssvenska kretsarna ofta sammanblandas – dessutom mycket benäget av rollinnehavarna själva.  Men det är kanske ämne för ett helt nytt blogginlägg.

Monologen (den finska dagligvaruhandelns kollaps)

Svenska,

Jag står utanför butiken. Redan butikens namn får mig att rygga tillbaka, och min inre monolog startar. Den senaste tiden har jag märkt att samma inre monolog och samma funderingar återkommer varje gång jag besöker min kvartersbutik.

I objektivitetens namn tänker jag inte avslöja butikens namn här, men som ett litet tips kan jag berätta att namnet börjar på ”Ale”. Tanken med namnet är väl att konsumenterna på något sätt skall förstå eller tro att det vankas förmånliga priser i denna affär.

Själv vet jag inte riktigt. ”Förnedringstillstånd” är kanske det översättningsord som först materialiseras i min hjärna. En förnedring gällande allt vad gott köpmannaskap och handel borde stå för. En förnedrande men tydlig symbol för allt vad som är fel med parti- och dagligvaruhandeln i Finland. Men vi tackar och tar emot – och betalar dessutom dyrt för det. Kollapsen är nästan total!

Den inre monologen övergår ibland till dialog. Jag påpekar förnedringen för min fiktive shoppingkamrat som svarar: ”Varför gör du då inte dina inköp någon annanstans?” Jag svarar: ”Bra fråga! Men i mina hemkvarter finns inga alternativ.” Runt hörnet från min bostad, inom hundra meter från varandra, finns inte bara en, utan två butiker i samma gula kedja. Med samma identiska, plastinpackade sortiment. Med samma stressade kassapersonal, som mellan varven rusar omkring för att fylla på hyllorna. Med lokalen badandes i samma vidriga, sjukgula belysning. Jag kan till och med senare exakt återskapa den vaga obehagskänslan som alltid återkommer då jag stiger över tröskeln (åtföljd av min inre monolog).

Det vi idag fortfarande kallar kvartersbutik har alltså så gott som totalt tagits över av några stora handelskedjor. Kedjorna har hittat en lukrativ nisch. Människors behov av dagligvaror är en lika säker intäktskälla som begravningstjänster och hårklippning. Det är snart sagt omöjligt att undkomma dem, speciellt om det inte finns alternativ. Jag erkänner glatt att jag idag pekar finger mot endast en skyldig. Det finns förstås andra exempel som är precis lika vidriga – det måste jag i balansens namn slå fast. Handelskedjorna är fruktansvärt likriktade i Finland, oberoende av bakgrund och tillkomsthistoria. Detta trots att det finns sådana där grundidén åtminstone på pappret är lite bättre: att butiken sköts av en privat köpman som borde känna någon sorts yrkesstolthet, och som kanske finns på plats för att ta emot respons och idéer. Men i de hårt centralstyrda kedjebutikerna finns nog föga kvar av dessa fina föresatser. Butikerna kan närmast liknas vid något slags utfodringsstationer (jag får ibland i kassakön en nästan oemotståndlig lust att råma som en ko – vi leds alla till slakt, sakta, och glatt ovetande).

Ponera då att vi accepterar kedjornas förklaring till likriktningen och alternativlösheten: att det i ett glest befolkat land som Finland helt enkelt inte finns någon annan möjlighet att driva detaljhandel än i stora centraliserade kedjor med integrerad logistik i form av inköp, lagerhållning, distribution och försäljning till slutkonsumenten. Och med visst fog kan man visserligen hävda att det för den statistiska medelkonsumenten spelar liten roll i hurudan miljö hen köper sin makaronilåda och bananjogurt. Låt oss alltså säga att allt det där stämmer.

Måste köpupplevelsen för den skull göras så erbarmlig? Måste det kännas som om man lever i en gammal planekonomi? Det finns väl inga hinder för att göra det lite bättre? Priserna på produkterna i min shoppingkorg är nämligen inte alls så förmånliga som man skulle tro på basen av hur butiken ser ut! Priserna är i själva verket sådana att jag många, många gånger hittat förmånligare mat om jag tagit mig till ett stort varuhus i Helsingfors centrum och dess delikatessavdelning: enbart av det faktum att utbudet där är så mycket mer varierat, så att jag alltid hittar något bra erbjudande.

Vänta lite nu! Börjar det låta som reklam? Har jag mutats för att styra dina konsumentvanor i en viss riktning? Jag hoppas du inte missförstår mig: tanken är inte att påverka och styra dina konsumtionsvanor, utan väcka till filosofiskt tankearbete om vad detta detaljhandelns nederlag berättar om handeln, och om oss själva som människor. Vad i vårt finländska arvsanlag gör att de flesta tydligen glatt accepterar den rådande situationen, och nästan ber om mera? Likt en pantfånge med Stockholmssyndrom: vi är gisslan, men våra sympatier har på något sjukt vis överförts på vår kapare.
Då vi är utomlands (t.ex. södra Europa) är det ju ingen hejd på vår fascination med småbutikerna, med det mest intressanta och varierande sortiment. Men vad händer då vi kommer hem? Var är protesterna? Var är insändarskriverierna? Var är esseärna? Glömmer vi så fort bort vad vi sett och upplevt? Eller blir intrycken helt enkelt bara en del av allt det andra turistiga som vi sett? Var det hela i själva verket bara en Disneyland-fantasi? Kanske vi aldrig orkar tänka tanken färdigt då vi åter är tillbaka i hemlandet en mulen måndag och skall fixa något att äta efter jobbet? Fort in, och fort ut – med lite plastförpackat malet kött i kassen. Min monolog maler på, och försöker åtminstone analysera varför jag vill så fort ut.

Också från min barndom (med risk för att jag rosar bilden en aning) minns jag distinkt att det på vår lilla gata fortfarande fanns separata butiker för kött, mjölk och bröd. Det fanns till och med en fin saluhall några kvarter bort. Men det tog inte länge förrän den första supermarketen på gatan dök upp – kanske var det början av 1970-talet. Som en gigantisk dammsugare sög den på en gång upp hela gatans dagligvarukonsumtion – det behändiga i att kunna köpa alla varor under samma tak måste ha varit en alltför stor lockelse. Men märk, att konkurrensfördelen då inte var pris, utan behändighet. Man slapp gå i olika butiker!

Jag försöker för mitt inre öga minnas i vilket skede betoningen av pris plötsligt tog över hela businessen. Det måste ha kommit senare. Kanske har det att göra med de två sista ekonomiska recessionerna? Eller kanske var det redan på 1980-talet? Jag minns inte riktigt. Men till en början måste det väl ändå ha varit någon enskild kedjas konkurrenstrumf: ”Förmånligast hos oss”. Men idag tycks det ju vara det enda och allrådande konceptet för att ens öppna en butik. Som om priset skulle vara det enda och absolut avgörande kriteriet då vi står i en valsituation, och vi skall göra oss av med våra surt förvärvade slantar. Det är nästan som om det inte ens är tillåtet att försöka konkurrera med något annat.
Inriktningen på pris och åter pris kan i vår skeva marknadsekonomi med två starka, dominerande dagligvaruaktörer inte leda till något annat än att kedjorna målar upp en chimär av att det råder en förmånlig prisnivå. Kanske är det också så, att kvartershandelns enda konkurrensförmån är denna imaginära prisnivå, då de stora volymerna – veckslutsshoppandet – flyttat ut till köpcentrens megamarketar? Någonstans här finns en ledtråd, ett samband. Butikerna hör ju till samma koncerner. Jag kan ändå inte riktigt sätta tummen på det ännu.

Redan innanför automatdörren möts jag av ett starkt gult ljus. Men nu talar vi inte om någon mysig varmgul belysning. Armaturerna är nämligen fyllda med kallblå ljusrör. Det gula kommer från dekoren. Överallt är det gult. Gula tejper täcker fönstren. Gula väggar, gula hyllor, gula prislappar. Till och med människors ansikten ser gula ut, så gult är det. Förklaringen är enkel; gult har sedan 1980-talet signalerat BILLIGT. ”Hos oss är det galna gula dagar, året runt!” Att det sedan inte har någon riktigt koppling till själva prisnivån spelar tydligen mindre roll. Men billigt skall det se ut!

Jag går mot ”kött- och fiskdisken”. Plast, plast plast. Dyrt, dyrt, dyrt. Några köttstycken i slemmig marinad. Köttstrimlor i slemmig marinad. Hönsbitar i slemmig marinad. Två vakuumförpackade biffar av vanlig stek (utan marinad!). Kilopris 37,46 euro. Varken billigt eller speciellt bra. Snopenheten övergår fort i besvikelse, och besvikelsen övergår i en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset och bedragen. Vem kan jag fråga om ursprung, färskhet? Knappast den jäktade damen i kassan. Man kan uppgivet bara konstatera att hon, liksom alla andra, gör vad hon kan. Det lönar sig inte att fråga om något – eller att ens klaga till personalen – de är bara anställda för att ta emot våra slantar och fylla på hyllorna.

Det enda oinpackade i butiken utgörs av utbudet på grönsaks- och frukthyllorna. ”Mandariner, första klass” står det på lappen. Om de här frukterna representerar första klass, vågar jag inte ens fråga hur andra klass ser ut. Här och där syns en sallad och ibland några tomater som man kanske ids bära hem för att äta.

I kassakön gräver folk fram sina stamkundskort. Kassan frågar efter dem, och folket viftar med dem – och tror att de erhåller rabatter eller till och med reda pengar: bonus! Jag får alltid lust att ta tag i dem och ruska om dem: Förstår du inte slav, du är bara en kugge i marknadsföringssystemet! Inte bara blir du piskad, du håller i piskan själv! Vem som helst med litet logisk slutledningsförmåga inser att inget affärsföretag sysslar med välgörenhet. Alla rabatter eller bonusar du tror dig ”vinna”, har du förstås redan betalat för i priserna på övriga produkter.

Momentant kan du få någon produkt till ett aningen rabatterat pris – men i det långa loppet är det förstås butiken som går på vinst. Idén är inte att på riktigt ge dig några fördelar, utan att knyta dig till en och samma kedja genom att manipulera dina känslor. Fenomenet är det samma som håller folk vid spelautomaterna och lottokupongerna. De systemen går ut på att dela ut precis så mycket ”vinst” att du lockas att bli kvar eller återvända. Och som en robot satsar du mera och mera. I butiken förekommer ”vinsten” i forma av rabatter, kuponger eller bonus. Jag kan slå vad att precis samma delar av hjärnan lyser upp när människorna ser lappen med chockerbjudandet i butiken, som när några slantar klingar in i en enarmad bandits metallpotta. Samtidigt gör de flesta en intressant psykologisk manöver där de intalar sig att de i själva verket nu ”sparat” så mycket, att de med gott samvete kan använda ”inbesparingen” på något annat (oftast något totalt onödigt).

När jag tar upp de här frågorna kring stamkundsystemen med bekanta tror de inte sina öron. ”Att handelskedjorna skulle manipulera oss på det sättet? Det kan väl inte stämma? Vi är ju till och med ägarkund i vår butik!” Det känns ibland lite tråkigt att ta folks drömmar ifrån dem, och säkert har mindre andelslag någon gång i tiden haft någonslags ideell grund, men den tiden är förbi för länge sedan. Det ideella har drunknat i kedjornas obönhörliga kamp om marknadsandelar och dominans.

Jag står med mina tomater i kassakön, men tröttnar. Lägger tillbaka inköpen och hoppar i bilen. Kanske är det ändå bättre i det stora köpcentret? Önsketänkande, förstås, men kanske kopplingen mellan kedjans kvartersbutiker och megamarketarna nu äntligen öppnar sig för mig?

Men vill man shoppa i pärlraden av shoppingcenter i stadens utkanter är man förstås helt beroende av bil. Synd. Inte bara synd i bemärkelsen ”lite jobbigt och dyrt”, utan Synd, som i biblisk synd. Samtidigt som vi (alltså av tvång) sätter oss bakom ratten, börjar skamkänslorna välla fram. Trycket är idag enormt på att i varje vändning göra ”gröna” och ”ekologiska” val. Varje lilla tramp på gaspedalen känns som om man gasade ihjäl en söt isbjörnsunge.

Jag skakar av mig den bilden, och kurvar in i det gigantiska parkeringsgaraget. Trots bilfärden kan man ju ändå konstatera att man i samband med trippen till megamarketen oftast även får sin dagliga motionsdos där – ingen chans att få parkering nära rulltrapporna, utan det blir en promenad på närmare en halv kilometer innan man är inne i shoppingparadiset.

Samma sjukgula ljus. Konstaterar fort att utbudet totalt sett kanske är marginellt större – men för det mesta är det bara hyllorna som är större och gångarna längre. Samma tänkande, samma principer dominerar totalt. Det är lördag och de flesta ekipagen som glider omkring består av en överfull shoppingvagn, en mamma, en pappa, och två skrikiga barn. Kanske är det så, att det som jag nu upplever som ett motbjudande nödtvång, för andra är veckans höjdpunkt för hela familjen? Den inre monologen mal vidare.

Med flit har jag valt att besöka en megamarket jag inte besökt tidigare. Intressant hur det nästan är omöjligt att uträtta något inom vettig tid, trots att man har en rätt kort shoppinglista. Det är svårt att veta exakt var man kan hitta de saker man har på listan, och det blir en hel del springande i gångarna. Detta sker trots, eller kanske på grund av, det vagt familjära i kedjans butikslayout, som förstås följer en på huvudkontoret fastslagen grundplan och standard. Att man placerar mjölk och mjölkprodukter längst inne i butiken är en självklar gammal regel för alla stora butiker. På det sättet får man slavarna att irra längs lite fler hyllmetrar, så att de därmed gör fler impulsköp. (Det skall ändå bli intressant att se hur länge den regeln gäller; mjölkprodukter är ju inte i alla lägen längre så populära – men förstås, barnfamiljerna!).

Jag irrar lite tafatt omkring, hittar en burk här, en annan burk där. Tiden börjar bli knapp. Jag besluter mig för att strunta i allt, och i stället köra in till stan för att köpa något från någon av de nya, från de traditionella kedjorna fristående matbutikerna som dykt upp på olika håll. Hittills, måste jag ju erkänna, har min monolog ju medvetet struntat i dem. Men kanske har de ett lite intressantare, och dessutom närproducerat sortiment? Det har jag låtit mig berättas.

Som en sidotanke, i gången utanför kassorna, slår mig den riktiga orsaken till de två kedjornas totala dominans i Finland: mitt emellan två enorma supermarketar har det statliga alkoholmonopolet strategiskt placerat sin butik. För någon som undrar varför megamarketarna är så populära finns här det enkla svaret. En berättigad fråga är varför det statliga monopolet med sina placeringsbeslut stödjer en viss sorts dagligvaruhandel? Och hur ser kopplingen mellan kommunernas byggplanering och de stora kedjornas lobbyverksamhet ut? Vem tjänar egentligen på hur besluten fattas? Många frågor, men få svar. Och alltför få som ens orkar fråga. Min inre monolog säger att här skulle finnas mycket mer att luska i – men det får bli en annan dag. Nu är jag bara hungrig.

Bild: Alko

Väl tillbaka i staden konstaterar jag att de nya närbutikerna etablerat sig i stadsdelar med en befolkning där troligen de högre inkomstklasserna dominerar. Förklaringen visar sig ganska enkel. Prisnivån på produkterna är närmast hutlös. Förklaringen jag blir serverad är att det är fråga om ekologiskt odlat, närproducerat, och allt det där. På frågan om varför det automatiskt skulle innebära trettio eller fyrtio procent högre priser än för ”vanliga” produkter, får jag aldrig några vettiga svar. Uppenbarligen har orden ”ekologisk” och ”närproducerad” till stora delar redan reducerats till ren marknadsföring – och en oinformerad publik har utan bevis accepterat tanken på att allting med de stämplarna automatiskt skall vara svindyrt.

Hela sortimentets tyngdpunkt i de här butikerna ligger också på lite mer sällsynta produkter med hög marginal. Ett slags slarvig delikatessbutik alltså, men utan en uttalad inriktning. Jag märker fort att jag inte här lyckas skaffa allting på min shoppinglista, och ändå är tvungen att besöka en ”vanlig” affär.

Lätt yr och förvirrad stegar jag ut. Ingenting blev ju egentligen bättre med detta. Ett genuint alternativ och en betydligt trevligare köpmiljö, visst. Till och med betjäning på svenska! Varför känner jag mig ändå förd bakom ljuset? Kanske för att de här butikerna bara utgör hela systemets andra extrema motpol. Med sitt lite konstgjorda sortiment och sina höga priser gör de inget annat än bekräftar hur hela idén med en kvartersbutik spårat ut totalt i Finland. Var finns en normal, vanlig butik med hyggligt sortiment, vettiga priser, och en människa man kan tala om mat med?

Borde vi som med allt annat börja ropa på Europeiska Unionen efter hjälp? Jag har nog besökt EU:s olika högkvarter i Bryssel, men jag är rädd för att vi inte kan hoppas på så mycket därifrån – på sin höjd lite konkurrenslagstiftning som förhoppningsvis kommer åt vårt inhemska duopol i parti- och detaljhandeln.

Foto: European Commission/Audiovisual Services

Det viktigaste som skedde under mitt sista besök i Bryssel skedde under en paus på några timmar. Jag skulle fixa något smått och gott för hotellrumsvistelsen, och tipsades om en liten kvartersbutik, bara ett stenkast från EU-parlamentet. Här hittade jag butiken som varje finsk EU-parlamentariker borde besöka (och berätta om på hemmafronten). Det var en liten butikslokal, men med en glad, självständig köpman och ett närmast perfekt sortiment. Det första som slog mig var frågan om det i praktiken ens skulle vara möjligt att starta en sådan butik i Finland? De flesta som kan tänka sig en handelsmansbana är väl tvungna att knyta sig till någon av de stora partihandelskedjornas de facto-monopol? Visst visst, hör jag den inre monologen, det finns några undantag, du besökte ju precis ett sådant. Men varför är de bara små undantag, behäftade med de sortiments- och prisproblem jag beskrev? Butiken i Bryssel var verkligen ingen delikatessbutik med hutlösa priser. Det var rätt och slätt en välskött, snygg och trevlig mataffär. Hur svårt kan det vara?

Åter tillbaka i det gula skenet. Shoppinglistan äntligen avkryssad. Kassakön ringlar ryckigt fram. ”Behöver jag kvitto”, frågar damen i kassan. Jag gör det inte varje gång, men idag replikerar jag lätt irriterat att det inte spelar någon roll om jag ”behöver” kvitto eller ej. Det är nämligen kutym i reputabla affärer att man mot betalning erhåller kvittens (i en mataffär hjälper kvittot förstås också om något är fel med en produkt och den måste returneras). Så nej, jag ”behöver” knappast kvittot, men jag vill ha ett kvitto.

Den lilla ordutväxlingen i kassan utgör den dagliga shoppingupplevelsens och den inre monologens zenit. På väg hem med den gula kassen kommer tanken över mig. Idag får middagen vänta några timmar. Jag måste sätta mig framför datorn en stund.