Etikettarkiv: Ekonomi

Monologen (den finska dagligvaruhandelns kollaps)

Svenska,

Jag står utanför butiken. Redan butikens namn får mig att rygga tillbaka, och min inre monolog startar. Den senaste tiden har jag märkt att samma inre monolog och samma funderingar återkommer varje gång jag besöker min kvartersbutik.

I objektivitetens namn tänker jag inte avslöja butikens namn här, men som ett litet tips kan jag berätta att namnet börjar på ”Ale”. Tanken med namnet är väl att konsumenterna på något sätt skall förstå eller tro att det vankas förmånliga priser i denna affär.

Själv vet jag inte riktigt. ”Förnedringstillstånd” är kanske det översättningsord som först materialiseras i min hjärna. En förnedring gällande allt vad gott köpmannaskap och handel borde stå för. En förnedrande men tydlig symbol för allt vad som är fel med parti- och dagligvaruhandeln i Finland. Men vi tackar och tar emot – och betalar dessutom dyrt för det. Kollapsen är nästan total!

Den inre monologen övergår ibland till dialog. Jag påpekar förnedringen för min fiktive shoppingkamrat som svarar: ”Varför gör du då inte dina inköp någon annanstans?” Jag svarar: ”Bra fråga! Men i mina hemkvarter finns inga alternativ.” Runt hörnet från min bostad, inom hundra meter från varandra, finns inte bara en, utan två butiker i samma gula kedja. Med samma identiska, plastinpackade sortiment. Med samma stressade kassapersonal, som mellan varven rusar omkring för att fylla på hyllorna. Med lokalen badandes i samma vidriga, sjukgula belysning. Jag kan till och med senare exakt återskapa den vaga obehagskänslan som alltid återkommer då jag stiger över tröskeln (åtföljd av min inre monolog).

Det vi idag fortfarande kallar kvartersbutik har alltså så gott som totalt tagits över av några stora handelskedjor. Kedjorna har hittat en lukrativ nisch. Människors behov av dagligvaror är en lika säker intäktskälla som begravningstjänster och hårklippning. Det är snart sagt omöjligt att undkomma dem, speciellt om det inte finns alternativ. Jag erkänner glatt att jag idag pekar finger mot endast en skyldig. Det finns förstås andra exempel som är precis lika vidriga – det måste jag i balansens namn slå fast. Handelskedjorna är fruktansvärt likriktade i Finland, oberoende av bakgrund och tillkomsthistoria. Detta trots att det finns sådana där grundidén åtminstone på pappret är lite bättre: att butiken sköts av en privat köpman som borde känna någon sorts yrkesstolthet, och som kanske finns på plats för att ta emot respons och idéer. Men i de hårt centralstyrda kedjebutikerna finns nog föga kvar av dessa fina föresatser. Butikerna kan närmast liknas vid något slags utfodringsstationer (jag får ibland i kassakön en nästan oemotståndlig lust att råma som en ko – vi leds alla till slakt, sakta, och glatt ovetande).

Ponera då att vi accepterar kedjornas förklaring till likriktningen och alternativlösheten: att det i ett glest befolkat land som Finland helt enkelt inte finns någon annan möjlighet att driva detaljhandel än i stora centraliserade kedjor med integrerad logistik i form av inköp, lagerhållning, distribution och försäljning till slutkonsumenten. Och med visst fog kan man visserligen hävda att det för den statistiska medelkonsumenten spelar liten roll i hurudan miljö hen köper sin makaronilåda och bananjogurt. Låt oss alltså säga att allt det där stämmer.

Måste köpupplevelsen för den skull göras så erbarmlig? Måste det kännas som om man lever i en gammal planekonomi? Det finns väl inga hinder för att göra det lite bättre? Priserna på produkterna i min shoppingkorg är nämligen inte alls så förmånliga som man skulle tro på basen av hur butiken ser ut! Priserna är i själva verket sådana att jag många, många gånger hittat förmånligare mat om jag tagit mig till ett stort varuhus i Helsingfors centrum och dess delikatessavdelning: enbart av det faktum att utbudet där är så mycket mer varierat, så att jag alltid hittar något bra erbjudande.

Vänta lite nu! Börjar det låta som reklam? Har jag mutats för att styra dina konsumentvanor i en viss riktning? Jag hoppas du inte missförstår mig: tanken är inte att påverka och styra dina konsumtionsvanor, utan väcka till filosofiskt tankearbete om vad detta detaljhandelns nederlag berättar om handeln, och om oss själva som människor. Vad i vårt finländska arvsanlag gör att de flesta tydligen glatt accepterar den rådande situationen, och nästan ber om mera? Likt en pantfånge med Stockholmssyndrom: vi är gisslan, men våra sympatier har på något sjukt vis överförts på vår kapare.
Då vi är utomlands (t.ex. södra Europa) är det ju ingen hejd på vår fascination med småbutikerna, med det mest intressanta och varierande sortiment. Men vad händer då vi kommer hem? Var är protesterna? Var är insändarskriverierna? Var är esseärna? Glömmer vi så fort bort vad vi sett och upplevt? Eller blir intrycken helt enkelt bara en del av allt det andra turistiga som vi sett? Var det hela i själva verket bara en Disneyland-fantasi? Kanske vi aldrig orkar tänka tanken färdigt då vi åter är tillbaka i hemlandet en mulen måndag och skall fixa något att äta efter jobbet? Fort in, och fort ut – med lite plastförpackat malet kött i kassen. Min monolog maler på, och försöker åtminstone analysera varför jag vill så fort ut.

Också från min barndom (med risk för att jag rosar bilden en aning) minns jag distinkt att det på vår lilla gata fortfarande fanns separata butiker för kött, mjölk och bröd. Det fanns till och med en fin saluhall några kvarter bort. Men det tog inte länge förrän den första supermarketen på gatan dök upp – kanske var det början av 1970-talet. Som en gigantisk dammsugare sög den på en gång upp hela gatans dagligvarukonsumtion – det behändiga i att kunna köpa alla varor under samma tak måste ha varit en alltför stor lockelse. Men märk, att konkurrensfördelen då inte var pris, utan behändighet. Man slapp gå i olika butiker!

Jag försöker för mitt inre öga minnas i vilket skede betoningen av pris plötsligt tog över hela businessen. Det måste ha kommit senare. Kanske har det att göra med de två sista ekonomiska recessionerna? Eller kanske var det redan på 1980-talet? Jag minns inte riktigt. Men till en början måste det väl ändå ha varit någon enskild kedjas konkurrenstrumf: ”Förmånligast hos oss”. Men idag tycks det ju vara det enda och allrådande konceptet för att ens öppna en butik. Som om priset skulle vara det enda och absolut avgörande kriteriet då vi står i en valsituation, och vi skall göra oss av med våra surt förvärvade slantar. Det är nästan som om det inte ens är tillåtet att försöka konkurrera med något annat.
Inriktningen på pris och åter pris kan i vår skeva marknadsekonomi med två starka, dominerande dagligvaruaktörer inte leda till något annat än att kedjorna målar upp en chimär av att det råder en förmånlig prisnivå. Kanske är det också så, att kvartershandelns enda konkurrensförmån är denna imaginära prisnivå, då de stora volymerna – veckslutsshoppandet – flyttat ut till köpcentrens megamarketar? Någonstans här finns en ledtråd, ett samband. Butikerna hör ju till samma koncerner. Jag kan ändå inte riktigt sätta tummen på det ännu.

Redan innanför automatdörren möts jag av ett starkt gult ljus. Men nu talar vi inte om någon mysig varmgul belysning. Armaturerna är nämligen fyllda med kallblå ljusrör. Det gula kommer från dekoren. Överallt är det gult. Gula tejper täcker fönstren. Gula väggar, gula hyllor, gula prislappar. Till och med människors ansikten ser gula ut, så gult är det. Förklaringen är enkel; gult har sedan 1980-talet signalerat BILLIGT. ”Hos oss är det galna gula dagar, året runt!” Att det sedan inte har någon riktigt koppling till själva prisnivån spelar tydligen mindre roll. Men billigt skall det se ut!

Jag går mot ”kött- och fiskdisken”. Plast, plast plast. Dyrt, dyrt, dyrt. Några köttstycken i slemmig marinad. Köttstrimlor i slemmig marinad. Hönsbitar i slemmig marinad. Två vakuumförpackade biffar av vanlig stek (utan marinad!). Kilopris 37,46 euro. Varken billigt eller speciellt bra. Snopenheten övergår fort i besvikelse, och besvikelsen övergår i en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset och bedragen. Vem kan jag fråga om ursprung, färskhet? Knappast den jäktade damen i kassan. Man kan uppgivet bara konstatera att hon, liksom alla andra, gör vad hon kan. Det lönar sig inte att fråga om något – eller att ens klaga till personalen – de är bara anställda för att ta emot våra slantar och fylla på hyllorna.

Det enda oinpackade i butiken utgörs av utbudet på grönsaks- och frukthyllorna. ”Mandariner, första klass” står det på lappen. Om de här frukterna representerar första klass, vågar jag inte ens fråga hur andra klass ser ut. Här och där syns en sallad och ibland några tomater som man kanske ids bära hem för att äta.

I kassakön gräver folk fram sina stamkundskort. Kassan frågar efter dem, och folket viftar med dem – och tror att de erhåller rabatter eller till och med reda pengar: bonus! Jag får alltid lust att ta tag i dem och ruska om dem: Förstår du inte slav, du är bara en kugge i marknadsföringssystemet! Inte bara blir du piskad, du håller i piskan själv! Vem som helst med litet logisk slutledningsförmåga inser att inget affärsföretag sysslar med välgörenhet. Alla rabatter eller bonusar du tror dig ”vinna”, har du förstås redan betalat för i priserna på övriga produkter.

Momentant kan du få någon produkt till ett aningen rabatterat pris – men i det långa loppet är det förstås butiken som går på vinst. Idén är inte att på riktigt ge dig några fördelar, utan att knyta dig till en och samma kedja genom att manipulera dina känslor. Fenomenet är det samma som håller folk vid spelautomaterna och lottokupongerna. De systemen går ut på att dela ut precis så mycket ”vinst” att du lockas att bli kvar eller återvända. Och som en robot satsar du mera och mera. I butiken förekommer ”vinsten” i forma av rabatter, kuponger eller bonus. Jag kan slå vad att precis samma delar av hjärnan lyser upp när människorna ser lappen med chockerbjudandet i butiken, som när några slantar klingar in i en enarmad bandits metallpotta. Samtidigt gör de flesta en intressant psykologisk manöver där de intalar sig att de i själva verket nu ”sparat” så mycket, att de med gott samvete kan använda ”inbesparingen” på något annat (oftast något totalt onödigt).

När jag tar upp de här frågorna kring stamkundsystemen med bekanta tror de inte sina öron. ”Att handelskedjorna skulle manipulera oss på det sättet? Det kan väl inte stämma? Vi är ju till och med ägarkund i vår butik!” Det känns ibland lite tråkigt att ta folks drömmar ifrån dem, och säkert har mindre andelslag någon gång i tiden haft någonslags ideell grund, men den tiden är förbi för länge sedan. Det ideella har drunknat i kedjornas obönhörliga kamp om marknadsandelar och dominans.

Jag står med mina tomater i kassakön, men tröttnar. Lägger tillbaka inköpen och hoppar i bilen. Kanske är det ändå bättre i det stora köpcentret? Önsketänkande, förstås, men kanske kopplingen mellan kedjans kvartersbutiker och megamarketarna nu äntligen öppnar sig för mig?

Men vill man shoppa i pärlraden av shoppingcenter i stadens utkanter är man förstås helt beroende av bil. Synd. Inte bara synd i bemärkelsen ”lite jobbigt och dyrt”, utan Synd, som i biblisk synd. Samtidigt som vi (alltså av tvång) sätter oss bakom ratten, börjar skamkänslorna välla fram. Trycket är idag enormt på att i varje vändning göra ”gröna” och ”ekologiska” val. Varje lilla tramp på gaspedalen känns som om man gasade ihjäl en söt isbjörnsunge.

Jag skakar av mig den bilden, och kurvar in i det gigantiska parkeringsgaraget. Trots bilfärden kan man ju ändå konstatera att man i samband med trippen till megamarketen oftast även får sin dagliga motionsdos där – ingen chans att få parkering nära rulltrapporna, utan det blir en promenad på närmare en halv kilometer innan man är inne i shoppingparadiset.

Samma sjukgula ljus. Konstaterar fort att utbudet totalt sett kanske är marginellt större – men för det mesta är det bara hyllorna som är större och gångarna längre. Samma tänkande, samma principer dominerar totalt. Det är lördag och de flesta ekipagen som glider omkring består av en överfull shoppingvagn, en mamma, en pappa, och två skrikiga barn. Kanske är det så, att det som jag nu upplever som ett motbjudande nödtvång, för andra är veckans höjdpunkt för hela familjen? Den inre monologen mal vidare.

Med flit har jag valt att besöka en megamarket jag inte besökt tidigare. Intressant hur det nästan är omöjligt att uträtta något inom vettig tid, trots att man har en rätt kort shoppinglista. Det är svårt att veta exakt var man kan hitta de saker man har på listan, och det blir en hel del springande i gångarna. Detta sker trots, eller kanske på grund av, det vagt familjära i kedjans butikslayout, som förstås följer en på huvudkontoret fastslagen grundplan och standard. Att man placerar mjölk och mjölkprodukter längst inne i butiken är en självklar gammal regel för alla stora butiker. På det sättet får man slavarna att irra längs lite fler hyllmetrar, så att de därmed gör fler impulsköp. (Det skall ändå bli intressant att se hur länge den regeln gäller; mjölkprodukter är ju inte i alla lägen längre så populära – men förstås, barnfamiljerna!).

Jag irrar lite tafatt omkring, hittar en burk här, en annan burk där. Tiden börjar bli knapp. Jag besluter mig för att strunta i allt, och i stället köra in till stan för att köpa något från någon av de nya, från de traditionella kedjorna fristående matbutikerna som dykt upp på olika håll. Hittills, måste jag ju erkänna, har min monolog ju medvetet struntat i dem. Men kanske har de ett lite intressantare, och dessutom närproducerat sortiment? Det har jag låtit mig berättas.

Som en sidotanke, i gången utanför kassorna, slår mig den riktiga orsaken till de två kedjornas totala dominans i Finland: mitt emellan två enorma supermarketar har det statliga alkoholmonopolet strategiskt placerat sin butik. För någon som undrar varför megamarketarna är så populära finns här det enkla svaret. En berättigad fråga är varför det statliga monopolet med sina placeringsbeslut stödjer en viss sorts dagligvaruhandel? Och hur ser kopplingen mellan kommunernas byggplanering och de stora kedjornas lobbyverksamhet ut? Vem tjänar egentligen på hur besluten fattas? Många frågor, men få svar. Och alltför få som ens orkar fråga. Min inre monolog säger att här skulle finnas mycket mer att luska i – men det får bli en annan dag. Nu är jag bara hungrig.

Bild: Alko

Väl tillbaka i staden konstaterar jag att de nya närbutikerna etablerat sig i stadsdelar med en befolkning där troligen de högre inkomstklasserna dominerar. Förklaringen visar sig ganska enkel. Prisnivån på produkterna är närmast hutlös. Förklaringen jag blir serverad är att det är fråga om ekologiskt odlat, närproducerat, och allt det där. På frågan om varför det automatiskt skulle innebära trettio eller fyrtio procent högre priser än för ”vanliga” produkter, får jag aldrig några vettiga svar. Uppenbarligen har orden ”ekologisk” och ”närproducerad” till stora delar redan reducerats till ren marknadsföring – och en oinformerad publik har utan bevis accepterat tanken på att allting med de stämplarna automatiskt skall vara svindyrt.

Hela sortimentets tyngdpunkt i de här butikerna ligger också på lite mer sällsynta produkter med hög marginal. Ett slags slarvig delikatessbutik alltså, men utan en uttalad inriktning. Jag märker fort att jag inte här lyckas skaffa allting på min shoppinglista, och ändå är tvungen att besöka en ”vanlig” affär.

Lätt yr och förvirrad stegar jag ut. Ingenting blev ju egentligen bättre med detta. Ett genuint alternativ och en betydligt trevligare köpmiljö, visst. Till och med betjäning på svenska! Varför känner jag mig ändå förd bakom ljuset? Kanske för att de här butikerna bara utgör hela systemets andra extrema motpol. Med sitt lite konstgjorda sortiment och sina höga priser gör de inget annat än bekräftar hur hela idén med en kvartersbutik spårat ut totalt i Finland. Var finns en normal, vanlig butik med hyggligt sortiment, vettiga priser, och en människa man kan tala om mat med?

Borde vi som med allt annat börja ropa på Europeiska Unionen efter hjälp? Jag har nog besökt EU:s olika högkvarter i Bryssel, men jag är rädd för att vi inte kan hoppas på så mycket därifrån – på sin höjd lite konkurrenslagstiftning som förhoppningsvis kommer åt vårt inhemska duopol i parti- och detaljhandeln.

Foto: European Commission/Audiovisual Services

Det viktigaste som skedde under mitt sista besök i Bryssel skedde under en paus på några timmar. Jag skulle fixa något smått och gott för hotellrumsvistelsen, och tipsades om en liten kvartersbutik, bara ett stenkast från EU-parlamentet. Här hittade jag butiken som varje finsk EU-parlamentariker borde besöka (och berätta om på hemmafronten). Det var en liten butikslokal, men med en glad, självständig köpman och ett närmast perfekt sortiment. Det första som slog mig var frågan om det i praktiken ens skulle vara möjligt att starta en sådan butik i Finland? De flesta som kan tänka sig en handelsmansbana är väl tvungna att knyta sig till någon av de stora partihandelskedjornas de facto-monopol? Visst visst, hör jag den inre monologen, det finns några undantag, du besökte ju precis ett sådant. Men varför är de bara små undantag, behäftade med de sortiments- och prisproblem jag beskrev? Butiken i Bryssel var verkligen ingen delikatessbutik med hutlösa priser. Det var rätt och slätt en välskött, snygg och trevlig mataffär. Hur svårt kan det vara?

Åter tillbaka i det gula skenet. Shoppinglistan äntligen avkryssad. Kassakön ringlar ryckigt fram. ”Behöver jag kvitto”, frågar damen i kassan. Jag gör det inte varje gång, men idag replikerar jag lätt irriterat att det inte spelar någon roll om jag ”behöver” kvitto eller ej. Det är nämligen kutym i reputabla affärer att man mot betalning erhåller kvittens (i en mataffär hjälper kvittot förstås också om något är fel med en produkt och den måste returneras). Så nej, jag ”behöver” knappast kvittot, men jag vill ha ett kvitto.

Den lilla ordutväxlingen i kassan utgör den dagliga shoppingupplevelsens och den inre monologens zenit. På väg hem med den gula kassen kommer tanken över mig. Idag får middagen vänta några timmar. Jag måste sätta mig framför datorn en stund.

Börskrasch i höst eller nästa vår?

Svenska,

Uppdatering maj 2014:
Snart har ett år har gått sedan jag skrev texten – och kraschen har ännu inte inträffat. Det gick alltså tidsmässigt fel i prognosen. Fundamenten jag beskriver har dock inte förändrats alls, och alla grundläggande problem kvarstår.  Idag skriver The Telegraph: Over-heating stock markets raise crash fears. Så vi får väl se hur det går.
September 2014: Blir det åter en oktober-skräll? Det går att argumentera båda för expansion och krasch, men handelskriget med Ryssland, som i slutändan kommer att höja energipriserna (bara tanken på av att rysk gas inte skulle strömma till Europa en kall vinter räcker) har ännu inte faktorerats in i beräkningarna. Och de vackra företagsresultaten i USA? Kanske inte så vackra.

Läser man endast media från den s.k. huvudfåran (mainstream) kunde man tro att vi ekonomiskt sett går en rosig framtid till mötes. Rubrikerna talar om hur börskurserna ångar på som aldrig förr, att USA återhämtar sig, och att oljan aldrig tar slut – kort sagt: Happy Days Are Here Again.

De flesta vill dock inte gärna tänka på att börsuppgångarna berott på endast en sak: att den amerikanska centralbanken redan ett par år öst in 80 miljarder dollar i månaden i den finansiella sektorn, liksom EU öst in miljarder och åter miljarder för att propsa upp konkursfärdiga länder. Mycket få vill tänka på att en vägg med all säkerhet kommer emot i denna post-post-industriella verklighet, där finanssektorn t.ex.  i USA utgör 40 procent av BNP, och där krediter och mjölkandet av olika finansiella transaktioner i stor utsträckning tagit över från äkta, produktiv och kapitalskapande ekonomisk aktivitet.

Det är också orsaken till det förbryllande motsatsförhållandet: trots alla miljarderna är det mycket få vanliga människor som i sitt dagliga liv sett något av pengarna – tvärtom ökar arbetslösheten, och bara att leva och finnas till blir hela tiden dyrare (för dem som har något att betala med). Stagflation kallas detta: prisinflation, men med stagnerad eller minskande ekonomisk aktivitet. Inom olika nischer upplevs även prisdeflation (sjunkande priser) vilket först låter bra för konsumenterna, men som innebär att konsumtion skjuts upp ”eftersom man får det billigare i framtiden” – vilket inte får fart på ekonomin. Att försöka spara pengar och ackumulera kapital är ingen idé – räntorna är så konstgjort låga att det inte lönar sig. I stället uppmuntras alla att ta nya krediter, precis som statsledningen.

Stimulanserna, gratispengarna och krediterna orsakar endast en känsla av välstånd. De gör det genom att att blåsa upp ekonomiska bubblor (börskurser, råvarupriser, bostadspriser) där finansvärlden sedan kan redovisa stora ”vinster” och betala ut sina feta bonusar. I slutändan skall räkningen ändå betalas, på sätt eller annat. De flesta räddningspaket och stimulanser är ju inte något annat än mer eller mindre komplicerade skuldebrev, där återbetalningen mycket linjärt är tänkt att ske ur en framtida stark ekonomisk tillväxt (man s.a.s. lånar från framtiden). Men det börjar bli uppenbart att inga riktiga förutsättningar för denna tillväxt eller återbetalning finns.

Den allra största orsaken är ett oljepris på över 100 dollar fatet. Historiskt sett tycks den sortens ekonomiska tillväxt som vi vant oss vid under goda tider bara uppstå då fatpriset rör sig kring 20 dollar. Och tyvärr finns inga förbättringar i sikte. De ”nya” källorna, oljesand, oljeskiffer och skifferolja, är inte alls nya – de har bara hittills varit oekonomiska att utnyttja. De är dyra att utvinna, de ger dåligt utbyte och de är mycket kapitalintensiva. Den enda orsaken till att de utnyttjas är att de konventionella källorna sinar.

Frågan är alltså vad som händer med ekonomierna (de riktiga ekonomierna) då stimulansen tar slut och den falska bilden av välstånd, baserad på krediter och kreativ bokföring, raseras. Det finns inte längre några riktiga säkerheter i systemet, och då man inte med tillväxt kan betala bort skulderna (snart inte ens räntorna), återstår antingen någonslags generell skuldsanering eller skuldamnesti, eller så en galopperande inflation.

För politiker och ekonomister stöpta i den traditionella tillväxtpolitiken är båda alternativen så avskyvärda, att de förstås inte vill tala om dem, men samtidigt hoppas man ju på att det finns planer för hur vi skall göra när det oundvikliga sker. Eftersom det så kallade samhällskontraktet och tron på våra institutioner baserar sig på förtroende, skulle det vara ytterst viktigt.

Jag är ingen dystopier, men om förtroendet sviktar på allvar är det klart att de ekonomiska och sociala konstruktioner vi vant oss vid rätt fort kan finna sig irrelevanta eller helt förbidsedda. Utvecklingen kan nämligen vara snabb – det såg man t.ex. då Sovjetunionens föll.

—

Mer läsning:
Charles Hughes Smith: What If Stocks, Bonds and Housing All Go Down Together
Zero Hedge: Peak Collateral, Ben Bernankes Latest Casualty och 40 Statistics About the Fall of The U.S. Economy
The Automatic Earth: What Do We Want To Grow Into?

Låt dom gå i konkurs

Svenska, , ,

Läste igår om att ”marknaden” åter meddelat att en ny ekonomisk recession är i sikte om de europeiska politiska ledarna inte får bukt med skuldkrisen. En marknadsanalytiker väntar sig snabba politiska åtgärder ”eftersom skuldkrisen är självåstadkommen”.

Man kan hålla med om att skuldkrisen är självåstadkommen, men ”marknaden” har nog skäl att se sig själv i spegeln också. Långivarna borde ha varit på det klara med att många låntagare inte kommer att ha en reell chans att betala tillbaka lånen. Samtidigt är det politiska och ekonomiska beslutsfattandet idag så ihoptvinnat, att det inte går att hitta endast en ”skyldig”. Till och med de övervakande myndigheterna har i praktiken blivit en del av systemet som upprätthållit skimären om evig kreditfinansierad tillväxt.

Vi vanliga skattebetalare/konsumenter är inte heller oskyldiga. Vi har varit ointresserade, och ivrigt röstat på de politiker som lovat mest guld och gröna skogar, utan att fråga hur finansieringen skall skötas. Girighet och snabba klipp under den egna vakten har överlag varit rättesnöret – efter oss syndafloden…

Jag vågar ändå påstå att dagens ekonomiska malaise med största sannolikhet är ganska olik de tidigare kriserna. Detta av två sammanhängande orsaker:

  1. Skuldsättningsnivån börjar på sina håll så ohållbart hög, att det inte längre går att använda gamla beprövade knep, som att låna sig ur krisen. Rent förnuftsmässigt är det ju svårt att förstå hur ännu mera och större lån skulle kunna få ordning på någonting alls i dagens läge.
  2. Skulder med ränta skall alltid betalas ur framtida tillväxt. Den framtida tillväxten hänger på ökad produktion och effektiveringar (en stor del av ”ökningen” de senaste årtiondena har i tillägg kommit från ”finansindustrin” som inte tillverkat något av påtagligt värde). Den riktiga produktionen kan bara öka om det finns en ökande tillgång på förmånlig energi och råvaror. Men håller vi kanske på att småningom nå de gränser för tillväxt som Romklubben publicerade redan 1972?

Speciellt när det gäller ständigt ökande energitillgångar verkar väggarna att komma emot. Jag har skrivit om detta tidigare (även här), så jag går inte in på detaljerna. Låt mig dock med några exempel belysa dilemmat.

Nyheten om att Norge gjort ett nytt oljefynd på potentiellt 200-300 miljoner barrel kablades ut som en stor nyhet häromdagen. Alldeles trevligt fynd, men när dagskonsumtionen globalt är 87 miljoner barrel, förstår var och en att det nya fyndet bokstavligen är en droppe i havet. Ända sedan 1981 har den årliga konsumtionen av råolja överstigit de nya fynden. Okonventionella tillgångar, som oljesand och oljeskiffer, har visserligen stora potentiella reserver, lika stora som Saudiarabiens. Problemet med dem är att utvinningen per år är liten, och förblir liten.

Även andra viktiga råvaror blir sällsyntare, och därmed dyrare. Frågan är alltså om den nuvarande ekonomiska krisen, i tillägg till att handla om löshänt kreditgivning, handlar om en råvaru- och resurskris, som bara kan bli värre. Råvarorna är dyra, och att leta och borra efter nya reserver kräver massvis med kapital, som antingen inte finns, eller inte längre kan lånas in i ekonomin. Och hittar man ett nytt fynd, kan utvinningen bli så dyr att den inte lönar sig. En klassisk ond cirkel.

I stället för att baka ihop nya ”räddningspaket” (när har förresten mer lån varit en räddning?) och bara skjuta problemen på framtiden (”inte på min vakt”-syndromet) borde man nu sopa bordet rent. Banker och investerare som satsat på dåliga lån måste gå i konkurs. Föreställningen om att investeringar skall vara riskfria och investerare räddas av staterna (alltså medborgarna) måste få ett snabbt slut.

Nya krafter måste ta över. Krafter som dessutom är villiga att frångå mantran om ekonomisk tillväxt, eftersom det kan hända att vi för en lång framtid får vänja oss med ständig ekonomisk kontraktion.

Ekonomikrisen: Politikens och politikernas dilemma

Svenska, ,

Olika tankar kring politikens väsen har börjat utkristallisera sig i samband med den handfallenhet som politikerna nu uppvisar inför den ekonomiska krisen. Egentligen tankar som också vuxit fram efter att jag själv deltagit i några val som kandidat.

Några utgångspunkter: vi torde alla kunna vara överens om att vår representativa demokrati hör till de bättre samhällssystemen. Med jämna mellanrum har vi en reell möjlighet att i demokratiska val välja nya styrande, i stället för att tvingas leva med diktatorer och despoter.

Enligt spelets regler skall de demokratiskt valda göra så vettiga beslut som möjligt när det gäller våra gemensamma angelägenheter. De styrande skall hålla folkets bästa för ögonen, och ordna samhället så att det skyddar oss mot kriminalitet, korruption, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. På pappret alltså allting bra.

I praktiken är det nog ändå så att verkligheten inte riktigt motsvarar denna idealbild. Och nej, det handlar inte om att populistiskt konstatera: ”alla politiker är ruttna”. Saken är betydligt mer nyanserad än så.

De allra flesta som ger sig in i politiken (ett ganska otacksamt arbete) gör det på grund av en övertygelse att kunna förbättra något. Rätt snart märker dock en idealist att systemet känns riggat emot en. Gensvar för nya idéer är svårt att hitta bland politikerkolleger, och man märker att det mesta som körs igenom på partimöten och partidagar har uppfunnits för flera decennier sen. Det här märks speciellt i samband med kriser som den nuvarande ekonomiska krisen, där inga beprövade metoder tycks bita. Politikerna ropar efter mer ekonomisk tillväxt, och har svårt att ens tänka sig att förutsättningarna för traditionell ekonomisk tillväxt kanske inte längre finns.

Ligger då hela felet hos stela och fantasilösa politiker? Det skulle vara lätt att säga så, men jag vill påstå att även väljarna spelar en mycket större roll än de flesta vill (eller vågar) erkänna.

Av erfarenhet kan jag berätta att man som kandidat inte vinner några röster på att problematisera det nuvarande läget och föreslå nya sätt att angripa problemen. De allra flesta väljare är mycket mer intresserade av ”mer av samma”, och livrädda för förändringar (i sig ett mycket mänskligt och förståeligt drag). Blicken blir glasartad om man tar upp ämnen som kommande energikriser och vad det kan innebära för den ekonomiska tillväxten och våra samhällen. Hellre vill man höra om nya förmåner och bidrag, och allt annat som kan förbättra ens egen situation.

Det här leder till den sorts valkampanjer som är bekanta för oss alla – eller som H. L. Mencken i tiderna så träffande slog fast: ”Valkampanjer är som förhandsauktioner på stulet gods”. Politikerna är tvungna att utlova guld och gröna skogar för att bli invalda – medan ett budskap om återhållsamhet eller sparande gör att du mycket fort hamnar på den politiska historiens skräphög.

Att lova guld och gröna skogar går bra under ekonomiska uppgångar. Eller korrekt sagt: den sortens kreditfinansierade ekonomiska uppgångar vi haft sedan valutorna frånkopplades alla bindningar till något konkret av värde (exempelvis guld).

Det politiska spelet med en oanalytisk väljarkår och stora utfästelser från politikerhål ramlar sedan ihop som ett korthus då den ekonomiska tillväxten kraschar. (Och om det sköra så kallade samhällskontraktet börjar knaka i fogarna, då har vi de stenkastande människorna på gatan).

Och tillväxten kraschar alltid. Alla som kan lite matematik vet att en årlig tillväxt på t.ex. fem procent inom en kort tidsperiod innebär exponentiell tillväxt, vilken obönhörligen går i väggen – och dessutom förvånande snabbt.

Vill man utveckla detta resonemang, kan man även koppla in den finansiella ekonomin, som ju har en stor investering i det nuvarande systemet med ”evig tillväxt”. Den ”eviga” tillväxten kräver nämligen också evigt växande krediter (känns det igen från tidningsrubrikerna?), vilket leder till en situation där hela samhällsekonomin allt mindre handlar om konkret  produktion och allt mer om ”finansiella innovationer”.

Vårt demokratiska system med allt dyrare valkampanjer leder dessutom till en allt starkare koppling mellan å ena sidan finans- och affärsvärlden och å andra sidan politikerna. Detta behöver inte alls innebära renodlad korruption, men det innebär att politikerna mycket fort anammar finansvärldens sätt att prata och resonera. I stället för att hålla folkets bästa för ögonen, håller man bankernas eller finansinstitutens bästa för ögonen.

Politik är, som vi märker, inte alls ”det möjligas konst”. Politik handlar i verkligheten om att bibehålla status quo så länge det går, och dessutom med väljarkårens stora godkännande och applåder. Till exempel de små skyfflingar, räddningsaktioner och stödpaket vi nu ser i Europa kan närmast liknas vid att arrangera däcksstolarna på Titanic, eller försöka laga en bilmotor som skurit genom att mixtra med backspegeln. Enstaka idealister kan ibland få sin röst hörd, men kan aldrig vända på skutan.

I kristider handlar politik kort sagt om att skjuta på problemen, så att de förhoppningsvis inte strittar i ansiktet under den egna valperioden. Och medborgarna – väljarna – är mer än villiga statister i det här skådespelet. Man lägger ”skulden” för misslyckanden på de partier som ”haft ansvar”, medan man fort glömmer de misslyckanden som partierna i opposition tidigare gjort. Charaden fortsätter, och det är mer eller mindre likgiltigt vem som väljs, eller vem som sitter i regeringarna. Skillnaderna mellan partierna är närmast akademiska; ingendera ”sidan” har några nya svar på dagens nya utmaningar.

Finns det alternativ? Knappast sådana, som kan väljas fram i reguljära val. Förespråkar jag alltså revolution? Inte alls! Jag misstänker bara att kriser som den nuvarande ekonomiska krisen i rask ordning leder till paradigmskiften, som i ett svep kan göra en hel politikergeneration fullständigt överlopps. Men det kommer säkert en ny efter det…

Grönt blådunster

Svenska, , ,

Den brittiska energiforskaren David MacKay säger att de hållbara energiformerna inte kommer att räcka till om vi vill göra oss av med beroendet av olja och andra fossila bränslen. I tillägg till en kombination av flere olika energikällor måste energieffektivitet och energisparande åtgärder dessutom öka med flera magnituder. Boken  kan fritt kan laddas ner på www.withouthotair.com.

I sin bok på över 380 sidor som publicerades 2009 behandlar MacKay alternativa, förnybara energikällor ur ett realistiskt perspektiv.
– Syftet med min energibok var att få slut på ”utsläppen” av struntprat som dominerar energidebatten i Storbritannien. Struntpratet har tagit över debatten eftersom så mycket av diskussionen blir emotionell, till exempel gällande vind- eller kärnkraft, utan att någon ids titta på de riktiga siffrorna. Eller om någon nämner siffror, är det bara för att göra intryck eller plocka poäng, i stället för att bidra till insiktsfull debatt om alternativen, skriver MacKay.

MacKay är fysikprofessor vid Cambridge, och hans bok handlar främst om energiförsörjningen i Storbritannien. Exemplen är ändå tillämpbara på vilket utvecklat industrisamhälle som helst, där 80–90 procent av energiförsörjningen sker med fossila bränslen.

Vettiga siffror saknas
MacKay säger att det enda olika energidebattörer nu enas om är att ”något borde göras”. Oenigheten är stor om vad som borde göras, även inom de olika ”lägren”. Olika alternativ ställs mot varandra, och oftast utan vettiga sifferunderlag.
– Hur mycket energi kan alternativen realistiskt leverera, till vilken ekonomisk och social kostnad, och med vilka risker? Folk säger alltför lättvindigt ”kärnkraft kostar för mycket”, eller ”vi har massor av outnyttjad vindkraft”, och de få gånger verkliga siffror förs fram, fördunklas deras mening av deras enormitet, säger MacKay.
Los Angeles-invånarna kör varje dag en sträcka motsvarande en resa till Mars och tillbaka, britternas skräppapper skulle varje år fylla 103 488 tvåvåningsbussar…

Om alla gör lite, åstadkommer vi endast lite…
Resultatet av meningslösa siffror blir enligt MacKay en flod av nonsens, som i slutändan brukar utmynna i ”goda råd” för hur vi skall rädda planeten.
– BBC uppmanar bland annat oss att dra ur mobilladdaren när vi inte laddar mobilen. Om någon protesterar med att mobilladdarna inte närapå står för vår största energikonsumtion rullar man ut argumentet ”många bäckar små”. En mycket mer realistisk mantra skulle förstås vara: ”om alla endast gör lite, kommer vi också att åstadkomma mycket lite”.

Även företagen bidrar till nonsens-flödet. MacKay pekar ut BP som på sin webbsajt stolt förklarar att de minskat sina koldioxidutsläpp genom att byta färg på sina tankfartyg.
– Vem som helst kan väl räkna ut att innehållet i tankfartygen är mycket intressantare än fartygens yttre. BP säger även på sin targetneutral.com-sajt att de kan ”neutralisera” dina koldioxidutsläpp för bara 40 pund i året. Hur går det ihop? Om kostnaden för att fixa klimatförändringen skulle vara så låg hade vi förstås redan gjort det.

Använd klara argument
MacKay ger även en slev åt politikerna. De som vill jämföra förnybara källor med kärnkraft säger: ”vindkraft kan potentiellt ge el åt alla hushåll i Storbritannien”, och i samma andetag: ”tio nya kärnkraftverk skulle minska våra utsläpp med endast fyra procent”.
– Uttalande är missvisande, eftersom man byter spelplan mitt i argumentet. Sanningen är att mängden elektricitet som kan skapas av de potentiella vindmöllorna är exakt samma som den tio kärnkraftverk skulle generera: att ge el till alla hushåll i Storbritannien står faktiskt för endast fyra procent av alla utsläppen!

Enligt MacKay borde vi i stället för meningslös och missvisande debatt i snabb ordning få svar på bl.a. följande frågor:

  • Kan ett land som Storbritannien ens i princip leva på endast sina egna förnybara energikällor?
  • Kan en energikris undvikas om alla sänker termostaten med en grad, kör en mindre bil och tar ut mobilladdaren när den inte behövs?
  • Borde skatterna på transportbränslen höjas betydligt och hastighetsbegränsningarna sänkas?

– Om politikerna säger att klimatförändring är ”ett större hot än terrorismen”, borde då inte regeringarna kriminalisera resande och konsumtion? Eller är energikrisen sist och slutligen ett överbefolkningsproblem?

Faktuella påståenden vs. etiska
MacKay säger sig ha gjort sitt bästa för att hans bok skall handla om fakta. Han säger att energidebatten ofta är kaotisk och emotionell eftersom många blandar ihop faktuella påståenden med etiska påståenden.
– Faktuella påståenden är till exempel: ”förbränningen av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp på 34 miljarder ton årligen”, eller ”en temperaturökning på två grader leder till att Grönlandsisen smälter inom 500 år”. Faktuella påståenden kan antingen vara sanna eller falska, vilket ofta blir en fråga för vetenskapen. I många fall kan avgörandet dessutom bli: mer eller mindre sannolikt.
– Etiska påståenden är däremot: ”det är fel att utnyttja globala naturresurser på bekostnad av kommande generationer”, och ”politiker borde enas om ett tak på koldioxidutsläpp”. De här påståendena är varken sanna eller falska, utan vi håller antingen med eller inte beroende på våra värderingar.

Etiska påståenden går ofta stick i stäv med varandra: Tony Blairs regering sade att Storbritannien borde sträva till att minska koldioxidutsläppen med 60 procent fram till 2050, men samtidigt uppmanade finansminister Gordon Brown flera gånger de oljeproducerande länderna att öka sin produktion.
MacKay säger att hans bok inte handlar om den etiska frågan om det är rätt eller fel att Europa och Nord-Amerika slukar största delen av världens energikaka.
– Min bok handlar om det faktum att vi inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. Den handlar om att hjälpa läsaren känna igen ineffektiva och meningslösa förslag och att identifiera energipolitik som är samstämmig med läsarens etiska värderingar.

Kan vi leva utan fossila bränslen?
Idag kommer den överlägset största delen av de utvecklade ländernas energi från fossila bränslen. Exakt hur länge vi kan förlita oss på den källan befattar sig MacKay inte med, däremot om det överhuvudtaget går att leva utan fossila bränslen.

I sin bok adderar han dagens energikonsumtion i en röd stapel, medan han i en grön stapel adderar Storbritanniens olika förnybara energialternativ för att se om det hela kan gå jämnt ut.

Konsumtionsstapeln innehåller transport, värme och nedkylning, belysning, informationssystem och prylar, mat och industri, medan stapeln för hållbar energiproduktion innehåller vind, solenergi, vattenkraft, vågenergi, tidvattensenergi, geotermisk energi och kärnkraft. Kärnkraften har ett frågetecken, eftersom det inte är klargjort om den alls kan räknas som ”hållbar”.
MacKay fyller upp staplarna med resten: flygtrafik i röda stapeln, solenergi och biomassa i gröna stapeln o.s.v.
– Slutstaplarna blir till sist förvånansvärt jämna, men då gäller det att minnas att vi kastat alla ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn överbord. Vissa alternativa källor trampar dessutom på varandra – i mitt scenario måste solenergifarmerna kämpa om samma landplättar som energigrödorna. Och det räcker med att vi beslutar oss för att offshore-vindkraft blir för dyrt för att staplarna hamnar i stor obalans.

MacKay lämnar i början helt bort de ekonomiska aspekterna.
– Ifall alternativa energikällor är ekonomiskt möjliga är en viktig fråga, men ofta dominerar den frågan för mycket. Man frågar sig: ”är vindkraft billigare än kärnkraft?”, i stället för att först fråga sig ”hur mycket blåser det?”, och ”hur mycket uran finns kvar i marken?”. Ifall alternativen ens i teorin kan täcka vår nuvarande konsumtion, då är det dags att se på de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna, säger MacKay.

En blekare bild uppstår om vi märker att alternativen inte når upp för att täcka vår konsumtion. Oberoende vad de ekonomiska realiteterna då är, finns det inte tillräckligt förnybar energi för vår nuvarande livsstil, och massiva förändringar är att vänta.

Räcker alternativen till?
Med enkla räkneexempel visar MacKay kapitel för kapitel hur svårt det kommer att bli att ersätta de fossila bränslena. Om man till exempel täcker hela tio procent av de blåsigaste ytorna i Storbritannien med vindmöllor, skulle energin räcka till endast hälften av den mängd som enbart personbilstrafiken idag gör av med. Solenergi fungerar verkligt bra där det är riktigt soligt – men vill de länderna sälja sin solenergi till oss? Och hur skall den levereras?

Förnybar energi räcker inte ensamt
MacKay för i slutkapitlen en kritisk diskussion med sig själv och sina slutsatser. Han jämför också sina resultat med de estimat olika organisationer och institutioner gjort över de förnybara energikällornas potential.
– Slutsatsen blir entydigt att hur positivt vi än ser på förnybara källor, så realistiskt sett kan Storbritannien inte fortsätta som förr enbart på egna energikällor – speciellt då man börjar räkna med befolkningens åsikter och attityder.
I en skämtsam men allvarlig bild av sina staplar räknar MacKay bort alla de förnybara energiformer som människorna i allmänhet anser för dyra eller alltför förfulande för miljön, och som idag möter hårdnackat motstånd. Det blir tyvärr inte mycket kvar av den gröna stapeln.
– I ett utvecklat industrisamhälle måste vi alltså göra stora minskningar i vår energianvändning i framtiden. Att stänga av mobilladdarna sparar på årsbasis el motsvarande elförbrukningen i 66 000 hushåll i Storbritannien. Det låter mycket, men siffran måste jämföras med att det finns 25 miljoner hushåll i landet. 66 000 är alltså en fjärdedel av en procent. Alltså småpotatis när vi talar om energiförsörjningen som helhet.

Energisparande och effektivitet!
Hur då nå de verkligt stora inbesparingarna? Att minska befolkningsmängden och radikalt ändra livsstil är en väg (speciellt att övergå från privatbilism till eldriven kollektivtrafik i massiv skala). Att investera i ny teknik och effektivitet är en annan, eller att övertyga andra länder att sälja sin förnybara energi till oss. Bokens slutkapitel ägnar MacKay till att se på dessa scenarier, och samtidigt avliva en del sega myter speciellt när det gäller upphaussade möjliga tekniska landvinningar, som vätgasbilar eller koldioxidavskiljning i kolkraftverk.

Mot slutet tar han även en titt på olika alternativ ur en investerings- och politikvinkel.
– Viktigt skulle vara att göra om skattesystemen så att de styr oss i mer ”grön” riktning på alla plan. Vill vi stöda utvecklingen bort från fossila bränslen måste fossila bränslen ha ett tillräckligt högt och stabilt pris. Vi borde också beskatta nedsmutsning och resursanvändning hårdare, och beskatta arbete mindre. Det är tokigt att det är dyrare att reparera en DVD-spelare än att köpa en ny, vilket beror på att DVD-reparatörerns arbete beskattas så hårt och är omgivet av omfattande och dyr pappersexercis.

Investeringarna i forskning gällande förnybar energi måste också öka drastiskt.
– År 2007 använde brittiska regeringen 1,5 miljarder pund för att möblera om försvarsministeriet, men bara 12 miljoner pund för forskning i förnybara energikällor.

Enligt MacKay håller tiden på att rinna ut.
– Storbritanniens energi kommer till 90 procent från fossila bränslen. Och med tendensen hos de flesta att säga nej till kärnkraft, nej till vindkraftsfarmer och nej till egentligen allt annat än kraftverk som bränner fossila bränslen är jag rädd att vi inte kommer loss från de fossila bränslena innan det är för sent. Under tiden nöjer vi oss med halvmesyrer: lite effektivare kolkraftverk, några elbilar, handel med utsläppsrätter, några vindkraftverk och ett otillräckligt antal kärnkraftverk.

Bankstödet till Tyskland godkändes…

Svenska

Så är då även Finland med då ett stödpaket skall sys ihop för Portugal. Euron är räddad, Portugal kan betala sina räntor och räkningar i juni, och Finlands ansikte är räddat.

Man borde jubla, men jag har ändå en gnagande känsla i magen. Misstänker starkt att det går som för Grekland, som fick ett likadant paket för ett år sedan – och idag är tillbaka i ruta noll (eller egentligen i en ännu värre situation). Man skjuter på problemen, i stället för att låta den ekonomiska cykeln ha sin gilla gång.

Stödpaketen motiveras för de finska väljarna med att vi samtidigt stöder oss själva. Det finns ett visst mått av sanning i det påståendet. Finland är beroende av export, och kraschar den europeiska ekonomin på grund av en domino-effekt där de överskuldsatta länderna inte längre får krediter och slutar med betalningarna, så råkar även Finland i blåsväder.

Det inneboende problemet med den motiveringen har de flesta privatpersoner ändå ganska lätt att omfatta. Privatpersoner vet att om man skuldsatt sig över öronen, blir situationen knappast bättre av att man tar en rad snabblån med höga räntor. Och på samma sätt som de som sysslar med snabblån motiverar det med rena fantasier (som att de snart vinner på Lotto) sysslar nu stödstaterna med rätt fantasifulla prognoser om stark ekonomisk tillväxt, som är tänkt att lyfta de överskuldsatta länderna ur den onda spiralen.

Med de nya lånen vill man alltså blåsa liv i precis de samma konstellationer som orsakade den finansiella kraschen 2008. Samtidigt finns det nästan inga tecken på att en stark ekonomisk tillväxt står för dörren. En tillväxt måste ha en koppling till den riktiga ekonomin och till resurser och råvaror, inte bara till den finansiella världen. Och här står världen inför stora utmaningar: Peak Oil, stigande råvarupriser, stigande matpriser, ökande arbetlöshet, stagflation (inflation utan tillväxt och utan högre löner).

Frånkopplingen mellan den finansiella världen och den riktiga ekonomin ”på gatan” illustreras bäst av det läge vi ser idag: många länder (även USA) är i praktiken bankrutt, men samtidigt slår börskurserna nya rekord, uppblåsta av de gratispengar som staterna pumpar in i tron att optimismen på börsen skall sprida sig till den större befolkningen, som åter borde ta nya lån och maxa ut sina kreditkort i en ny konsumtionsorgie (= tillväxt). Jag tror tyvärr inte att det kommer att hända.

Portugalpaket, Greklandspaket och Irlandspaket. Man kunde lika bra tala om direkt bankstöd. De europeiska bankerna (speciellt tyska banker) har stora exponeringar mot länderna som slarvat. De som kan sätta in siffror i Excel har för länge sedan märkt att flera Lehman Brothers lurar på den europeiska bankkartan.

Själv börjar jag luta åt att låta korthusen rasa. De kommer att rasa förr eller senare. Det här vet även politikerna, men de syr ihop de här paketen eftersom de är intresserade av att den slutliga kraschen inte sker under den egna valperioden. Ok, vissa har förstås en genuin oro för att kraschen leder till samhällsoro, vilket tidigare inte slutat så bra i Europa, men jag anser att kraschen bara blir värre, ju längre man skjuter på den.

Uppdaterad 19.4.2012 – några ordvals- och skrivfel.

Bostadslåneavdraget är ett dolt bankstöd – inget mer

Svenska

Skatteavdraget för bostadslåneräntor i de personliga skatterna motiveras ofta såhär: ”Avdraget sporrar till att spara till sitt eget hem och möjliggör för många unga att köpa sin första lägenhet.”

För länge sedan kan det förstås ha varit så här, men tänk om det i själva verket är tvärtom – avdraget gör idag att bankerna är villiga att ge hur stora lån som helst (vilket därmed höjer bostadspriserna), och cementerar ett system där de flesta vanliga löntagare blir ränteslavar till sin bank i tiotals år.

Att ”äga” sin bostad har länge ingått i den officiella mantran över den plikttrogna medborgarens lycka, itutad sedan barnsben av staten, bankerna och andra auktoriteter. För att uppmuntra människor till detta har staten satt två boendeformer i helt olika ställning skattemässigt – tar du ett lån från banken kan du dra av räntekostnader i din beskattning. Men som med så många andra goda idéer har även detta avdrag fått andra vittgående konsekvenser, som man i tiderna kanske inte alls räknade med.

Avdraget sporrar bankerna ger hur stora lån som helst till människor som egentligen inte har råd med dem, speciellt på ”heta” marknader som i huvudstadsregionen. I allt detta spelar förstås in en historiskt låg räntenivå, vilket gör att månadskostnaderna för lånet på pappret kan se överkomliga ut (för ett lån på 30 år) – innan räntorna en vacker dag stiger. En frikostig kreditgivning (där bostaden fungerar som ”säkerhet”) har dock konsekvenser: prisnivån på bostäder tenderar att löskopplas från vad människor på riktigt har råd med. Ökande priser leder till att prisbilden blir skev – det blir mycket svårt att avgöra  om avdraget egentligen alls leder till någon inbesparing jämfört med om avdraget inte funnits. Mycket bättre för alla skulle förstås vara en klarare och tydligare marknadsbild av vad bostäderna faktiskt kostar.

Bankerna och de till bankerna knutna bostadsförmedlingsfirmorna har förstås inget emot de ökande priserna – det är ju gratispengar till dem i form av allt högre förmedlingsavgifter (Oftast 4-5 procent på försäljningspriset). Ser man saken ur denna vinkel märker man att skatteavdraget de facto är ett dolt bankstöd, inget annat. Avdraget försätter även människor som väljer andra boendeformer (som att bo på hyra) i skattemässigt olika situationer – vilket inte borde ske i en rättsstat.

Ett argument för avdraget har länge varit att ”ägande” är något bra, och att bostadspriserna alltid stiger. Bostaden är därmed en bra ”investering” för vanliga människor.

De här argumenten är i de flesta människors fall rena snömoset. Samma argument användes i USA, och man behöver inte vara speciellt läskunnig för att se hur det gick. Miljontals människor hamnade efter kraschen 2008 ”under vattnet”; de satt fast i en bostad eller ett hus som var värt mindre än hälften av vad de var skyldiga till banken – och trots att priserna åter stigit på grund av att staten pumpat in några triljoner marknadspengar, går det sällan att blåsa ny luft i gamla, spruckna bubblor. Spekulanterna flyttar pengarna till något nytt objekt (idag föredras säkrare objekt med riktigt värde som guld, silver, koppar etc).

För det andra är inte en människas bostad en ”investering” i ordets egentliga bemärkelse. Vi behöver alla tak över huvudet, så de flesta av oss säljer och köper inte bostäder och fastigheter som investeringar. Och en prisökning i form av en prisbubbla är ju aldrig någon vettig ”avkastning”, om du inte i praktiken kan realisera kapitalet. (Den som äger ett hus kan dessutom intyga att det aldrig är fråga om en ”investering”, utan en kapitalsänka, som kontinuerligt kräver underhåll och förbättringar, bara för att hålla ihop). Mycket bättre för alla skulle ju vara om bostäder var billiga i inköp, än att de ständigt skulle ”öka i värde”. I ljuset av det ovan sagda finns det ju ingen vettig orsak för att prisnivån på bostäder och hus skulle öka, bortsett från att hålla takt med inflationen (som varit låg de senaste åren).

Att ens tala om att ”äga sin bostad” är ju i de flesta fall rena struntpratet: vill du in i systemet, och inte har egna pengar (arv, förmögenhet) från början, är det ju banken som äger din bostad i 20-30 år, medan du är ränteslav åt banken.

Avdragsivrarna säger ibland att ett slopande av avdragsrätten automatiskt skulle höja hyrorna, då ett större antal människor då skulle välj den boendeformen. Automatiska höjningar tror jag inte på, hyresprisnivån tenderar nämligen att handla om vad folk i verkligheten har råd att betala med sin lön (ingen har väl någonsin fått lån i banken för att betala sina hyror), medan bostadspriserna är rena fantasipriser utan koppling till verkligheten – egentligen ett pyramidspel där de som kommer sent med i spelet riskerar att förlora mycket (när räntorna stiger, och då prisbubblan spricker.

Ett nytt fenomen är att hyresvärdarna, speciellt de stora i Helsingfors, ändå höjer hyrorna ordentligt, och därefter litar på att folk lyfter utkomststöd från Kela. På ett bakvänt och mycket ironiskt sätt kan man då säga att staten stöder även hyresboende (låt vara behovsprövat), i stil med ränteavdraget för ägobostäder. I själva verket visar hela soppan på hur olika statliga stöd förvränger marknaderna.

Bostadsekvationen i en livsbudget är mycket enkel: De flesta ekonomer är ense om att på en sund bostads- och lånemarknad borde din bostads pris inte överstiga 3 gånger din årslön, och att du i alla lägen borde kunna sätta ner 20 procent i handpenning. Man kan bara ta en titt på prisnivån och vilka lån folk får i huvudstadsregionen för att se att vi är långt ifrån detta. Omvänt gäller att en bostad på en normal marknad borde kunna ge en realavkastning på 4-5 % på den investerade summan för att det överhuvudtaget skall löna sig att hyra ut den. Även här har prisnivån gjort att det i normala fall inte är möjligt – vilket leder till att det inte finns en vettig hyresbostadsmarknad. Hyresvärdarna måste syssla med välgörenhet, för att alls få hyresgäster.

I valet av bostadsform borde man alltid kolla upp vad som är förmånligare: att hyra bostad, eller att ”hyra pengar” från banken. Tyvärr har vi alltså ett system (avdragsrätten) som enbart gynnar det senare alternativet (och höjer prisnivån).

Idag är det dock svårt att rucka på systemet. Bostadslåneavdraget älskas nämligen av både väljare och politiker, eftersom avdrag som dessa de är lätta för politikerna att ”sälja” till väljarna, som sväljer allt med hull och hår i stället för att stanna upp och tänka efter: vem gynnar systemet på riktigt, vem drar i slutändan nytta av detta?

—
Uppdatering 3.12.2012: Smärre ord- och stilval. 26.6.2014: ny grafik. 9.2.2017: Uppdatering: QE-pengar i USA. mars 2017 utkomststöd

Kvinnor i företagens styrelse

Svenska

Många som anser att vi inte behöver några könskvoter i företagens styrelser hävdar att ”kompetens” och ”professionalism” skall vara det avgörande för om man får sitta i en styrelse eller ej.  Främst är det män som använder de här orden, och därför misstänker jag att det mera handlar om att försöka vidmakthålla de insider-klubbar som företagsstyrelserna nu består av, med samma gubbar om varandra i olika företag. Professionalism i styrelsearbetet tycks nog handla mest om att vara ”proffs” på att sitta i styrelser, inte nödvändigtvis om att på riktigt veta något om den bransch företaget är i. För övrigt sitter ju oftast de största ägarna i företagens styrelser (vilket är helt ok). Då handlar det snarare om att få in mer kvinnor bland ägarna, vare sig det är stiftelser, banker etc.

En viktig poäng som företagen kunde fundera på med tanke på framtiden (och om man på riktigt vill tala om kompetens) är att man redan nu i kommunala och statliga sammanhang inte längre talar om “kvinno-kvoter”, utan om jämn könsfördelning. På många håll behövs de här reglerna redan idag för att inte männen skall bli underrepresenterade.

Och ser man på vilket av könen som idag utbildar sig (av de som skrev slutarbete i högskolorna 2008 var 64 % kvinnor, 36 % män), kan de här kvoterna bli alldeles behövliga i framtiden även i företagen, för att se till att även männen finns representerade i styrelserna.