Etikettarkiv: Ekonomi

USA anno 2018: en analys inför mellanårsvalet

Både det amerikanska och det internationella mediaståhejet inför USA:s mellanårsval i november kretsar långt kring president Donald Trump. Det är förståeligt, eftersom han alldeles uppenbart är fel sorts person på posten som USA:s president. Den intensiva koncentrationen på hans person kan ändå slå tillbaka på demokraternas strategi att nu locka fram en valrörelse vars syfte är att återta majoriteten i kongressens representanthus samt vinna nästa presidentval.

Allt prat om att avsätta Trump genom olika juridiska processer måste idag ses i ljuset av det demokratiska partiets valstrategier för de kommande åren. Partiet kan knappast på riktigt önska att Trump åsidosätts som en följd av någon extraordinär process. Då tillträder ju vicepresident Mike Pence, vars habitus och framtoning är mycket mer ”presidentiell” än Trumps improviserade tölperier. Blir Pence plötsligt en populär och omtyckt president, finns det därmed risk att han återväljs till presidentposten nästa gång det är presidentval, och då sitter en riktigt konservativ, nästan bakåtsträvande republikan i Vita huset de följande fyra åren. Demokraternas strategi kan därför inte vara annan än att nu hålla upprördheten kring Trump på en precis lagom nivå före kongressvalet, och sedan ännu i två år – så att man samlar tillräckligt röster för att rösta ut Trump i vanlig ordning i nästa presidentval. Fortsätt läsa USA anno 2018: en analys inför mellanårsvalet

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

Prediktioner för 2017

Det här är det andra inlägget i en årligen återkommande serie

 


Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.

Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:

Fortsätt läsa Prediktioner för 2017

Vad är det för fel med Stockmann?

Varuhuskedjan Stockmann är i skrivande stund på tapeten då svenskan nu manövreras ut i marknadsföring och näthandel. Det motiveras säkert som ett sätt att spara pengar, fast det verkar mycket missriktat och kontraproduktivt. Men det är inte det första misstaget Stockmann gjort. Jag kommer nedan att lista saker jag hade gjort annorlunda. Det är förstås enbart min subjektiva ”take” på saken. Jag jobbade på Stockmann med kommunikation och börsinformation 1989-1999, och har sedan dess följt med företaget endast som en outsider. Det kan mycket väl hända att ledningen suttit inne med information som på goda grunder motiverar alla de åtgärder man vidtagit. Då vill jag gärna bli rättad.

Fortsätt läsa Vad är det för fel med Stockmann?

En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.

Fortsätt läsa En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Prediktioner för 2016

Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie


Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

  • Fortsatt ekonomisk malaise?
  • Invandring?
  • Ett hårdnande samhällsklimat?
  • Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
  • Terrorism och övervakning?
  • Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2016

Matpriserna fortfarande en bluff

Stort nummer har åter gjorts av att (denna gång) S-gruppen sänkt priserna på en handfull dagligvaror, i kölvattnet på K-gruppen. Båda grupperna vill nu måla upp detta som någon slags gåva till det finska folket, som lider av sämre köpkraft på grund av de dåliga ekonomiska tiderna. Sanningen är förstås en annan.


Dragen är kort och gott svar på Lidls priskonkurrens. Lidl-kedjan har, speciellt då några av Lidl-burtikerna begåvats med en intilliggande Alko, ökat sin marknadsandel rejält.

”Äntligen får vi köpa sprit och vin även i Lidl”, tycks paret säga, då Alko flyttat in bredvid.

Direktörerna inom K och S bedyrar nu att det aldrig funnits ”luft” i priserna förr. I det har de förstås både rätt och fel. Det är nämligen fel att säga att det finns ”luft” i något som helst pris. Så skulle man kunna säga bara om det i detaljhandeln fanns en direkt koppling till priserna i producentkedjan eller till världsmarknadspriserna – vilket vi vet att inte är fallet. Rättare är alltså att säga att minuthandeln i alla lägen tar ut så mycket för varorna som marknaden (betalarna/konsumenterna) tål.

Idag står det klart att Lidl småningom inverkat på var denna smärtgräns går. Äntligen ett exempel på att konkurrensen faktiskt kan fungera på den duopolistiska finska dagligvarumarknaden. Trist bara att det behövdes en utländsk aktör för att ruska om vårt stela och ogenomskinliga system.

Att de aktuella prissänkningarna kanske dessutom är en total skenmanöver bevisas av att matpriserna i genomsnitt ökat med nästan 20 % under perioden 2010-2014 (Statistikcentralen), samtidigt som inflationen i praktiken varit några futtiga pocent. Till den delen är alltså finländarnas försämrade köpkraft orsakad av handeln själv, som nu skenheligt gör konsumenterna ”en tjänst”.

Det är lite som med den ”luft” i priserna som utgörs av de finska kedjornas allehanda bonus- och poängprogram. I motsats till vad många konsumenter så gärna tror, är de här ”bonus”-programmen ingen altruistisk gest till kunderna. De är marknadsföringsprogram (dyra sådana), tänkta att få dig att känna dig på ett visst sätt, och tänkta att förändra ditt beteende – att binda dig. Alla ”bonuspengar” och ”rabatter” du eventuellt erhåller, har du för länge sedan bekostat själv, i priset på de varor du köper. Du lurar bara dig själv, om du försöker intala dig att någon av handelskedjorna sysslar med välgörenhet – riktad till dig.

Framtiden får utvisa om prissänkningarnas har någon riktig inverkan på kedjornas marknadsandelar. Eller om sänkningarna på riktigt kan påverka finländarnas reella köpkraft (jag betvivlar det).

Intressantare blir att se om de eldar på deflationen, vilket de flesta traditionella ekonomister är ense om att är en dålig utveckling. Sprider sig prissänkningsidén nämligen till andra branscher leder det nödvändigtvis inte till mera affärsverksamhet och ökad ekonomisk aktivitet, utan till att konsumenterna i stället skjuter på icke-nödvändiga inköp (i väntan på eventuellt ännu lägre priser), vilket bara förvärrar den sjunkande prisspiralen. Med räntorna på noll står vi sedan där med våra håriga ben i spenaten, och har ekonomiskt ingenstans att ta vägen.

Malms flygfält bör bevaras

På ytan kan det låt som om dagens inlägg gäller en liten, lokal fråga – men frågan – och speciellt hur den läggs fram och debatteras – har även många allmänna dimensioner.

Saken gäller Malms flygplats i Helsingfors. För tillfället börjar hotet om stängning förvandlas från avlägsna mörka moln till ett illavarslande muller. Nu har den finska regeringen satt sin sked i soppan, då Trafikministeriet 23.10 meddelade att staten drar tillbaka sin verksamhet från Malm inom två år, inklusive flygledningen. Som beredning och grund för beslutet användes en ny konsultrapport över var privatflyget kan operera om Malm stängs, men den rapporten har redan på många håll kritiserats för att till sina metoder och slutsatser vara ovetenskaplig och olovligt tunn. Med andra ord ett politiskt beställningsarbete för att berättiga redan gjorda beslut, inget annat.

Bakom allt spökar den gamla motiveringen att Helsingfors stad borde få bygga bostäder på området.

Redan denna enkla huvudmotivering är falsk. Det finns redan planerad tomtmark med plats för 140000 människor inom Helsingfors gränser, så de 20000 som eventuellt kunde få plats på Malm spelar ingen större roll (speciellt som marken är utmanande och dyr att bygga på). I tillägg finns massvis med oplanerad mark inom Helsingfors gränser. Det finns alltså ingen vettig orsak alls att stänga Finlands andra livligaste flygplats. I stället borde beslutsfattarna med jämna mellanrum starta därifrån på en liten flygtur, som genast skulle visa att Helsingfors (och hela huvudstadsregionen) till största delen består av skog och ödemark.

Som motivering har också sagts att Malms flygfält ”går på förlust”. Till det kan man bara säga: vilka för landet essentiella och livsviktiga infrastrukturarrangemang genererar ”vinst”, och vem borde i så fall dela på den ”vinsten”?

Övriga motiveringar man hört gränsar närmast till skymfningar (som att flygplatsen endast används av en handfull förmögna med egna privatplan), så dem kan vi också genast avfärda.

Motiveringarna till att fortsätta flygverksamheten på Malm är däremot många och valida:

  • Det är bra om en huvudstad har flera flygplatser, till exempel om den ena, av en eller annan orsak måste stänga (olycka, terrorism etc).
  • Ersättande flygplatser finns inte på ett vettigt avstånd från huvudstaden, det borde i så fall byggas. Dyrt och onödigt. 
  • Planerna på ett ersättande fält har hela tiden skjutits på (både tidsmässigt och geografiskt). En flygplats 100 kilometer från Helsingfors betjänar inte längre huvudstadens behov, överhuvudtaget.
  • Flygttrafiken på Malm kan inte heller som sådan flytta över till huvudflygplatsen i Vanda, det är alldeles onödigt (och farligt) att den sorts trafik (bland annat flygutbildningen) som sker på Malm såsar in sig bland den tunga trafiken på Helsingfors-Vanda.
  • Det är mycket bättre att flygutbildningen sker i en vältrafikerad omgivning, med adekvat flygledning, än ute i de finska urskogarna. (Det är därför Finlands flygledare motsätter sig en stängning av Malm).

I tillägg kan man konstatera att Malms flygplats förr var Helsingfors enda flygplats – vilket gör både stället och speciellt flygterminalen till en kulturhistoriskt intressant och viktig plats. Kulturellt har platsen alltså lika mycket värde som vilken annan historisk plats som helst, så en stängning skulle också innebära en kulturskandal – men det kan man förstås säga att är normal kutym när politiker utan någon som helst känsla för de här sakerna fattar beslut.

År 2007 publicerades en mer ingående utredning över flygtrafiken (pdf på finska) i huvudstadsregionen där man bl.a. utredde byggandet av ersättande flygfält i huvudstadsregionen. Det var fråga om relativt ambitiösa och realistiska alternativ i Borgåtrakten och i Ingå, som dessutom skulle kunna utvecklas till riktiga regionalflygfält, utan att störa trafiken på Helsingfors-Vanda. Men inget av dessa projekt har ju ens avancerat längre än tanke-experiment, så man kan fråga sig varför det nu är så bråttom att stänga Malm, då inget ens närapå realistiskt alternativ föreligger.

Trafikministeriet pratar i sin senaste utredning om ”skapliga” förutsättningar för det (mycket nedsättande beskrivna) ”hobbyflyget” – i Hyvinge och Nummela. Nummela är dock redan tekniskt helt olämpligt, vilket även framgår av rapporten, som i samma andetag konstaterar att inte ens miljöloven och andra samhällsstipulationer på dessa platser närmelsevis räcker till för det antal starter och landningar som idag sker på Malm. Övrig privat luftfart behandlas inte alls.

Man har alltså gått från realistiska (men förstås dyra) alternativ år 2007, till ”skapliga” (kohtuullinen) alternativ 2014, där ordvalet avslöjar hur falskt det hela skorrar. Det viktigaste i rapporten (kanske den egentliga orsaken till hela rapporten) hittar man sedan i några bisatser: tjänstemännen på ministeriet har upptäckt att privatflyget inte administrativt (d.v.s. av stat och kommun) alls behöver beaktas ifall Malm stängs – privatflyget får helt enkelt klara sig själv efter en stängning, så gott det går. Enligt pressmeddelandet skall man ändå i den nära framtiden träffa representanter för privatflyget för att ”diskutera framtiden”. Varför sådana charader behövs efter denna knock-out övergår mitt förstånd.

Det är alltså inte speciellt lätt att försöka fundera fram sig till vad som på riktigt är på gång. Medborgaradresser har samlats ihop för fortsatt luftfartsverksamhet på Malm (den senaste på 67 000 namn), inga starka folkopinioner kräver att flygplatsen skall stängas (tvärtom tycks den för många invånare vara något man gärna visar upp), och inga vettiga rationella orsaker finns alltså för att stänga fältet – men ändå driver politikerna igenom projektet som en fix idé.

Det är kanske onödigt att här börja spekulera i vad som egentligen ligger bakom det hela. Kan det faktiskt bara vara politisk envishet eller prestige? Att någon har redan satsat för mycket politiskt kapital för att våga backa ur, efter att det hela satts i rullning? Undersökande journalister kunde gärna gräva lite i mer i frågan. Det är alltid stora pengar som sätts i rörelse då hela, nya områden byggs ut. ”Qui bono” (Vem gynnas av detta?) är en fråga som alltid borde ställas då något stort projekt ros i hamn stick i stäv med folkviljan.

Nätneutralitet – en god idé?

Så har då President Obama lanserat sitt Net Neutrality-initiativ, till idel lovord och hurra-rop.

Jag vill dock lämna in en avvikande åsikt. Dels har Obama-administrationens initiativ en politisk agenda som få uppmärksammat, dels bottnar hela begreppet nätneutralitet i många missuppfattningar om hur nätet i verkligheten fungerar.

På pappret låter det ju bra. I korthet: Ingen internetleverantör skall få prioritera trafik till egna tjänster framom trafik till andra leverantörers liknande tjänster (till exempel video). Ingen internetleverantör skall få förhindra åtkomst till lagliga sidor. 
Är man emot detta fina är man förstås emot ”ett fritt och öppet internet”. Och man kan förstås säga att marknadsläget i USA, med i praktiken två helt dominerande leverantörer på de flesta orter, är lite annorlunda än till exempel i Europa, där konkurrensen tycks fungera lite bättre.
Men vänta lite nu. Har någon noterat att Obama föreslår att det är Federal Communications Commission (FCC) som skall skapa och övervaka de här reglerna, på samma sätt som FCC övervakar etermedia i USA?

FFC har förstås länge suktat efter nya domäner, då gammaldags broadcast börjar krympa, och FCC aldrig fått lägga vantarna på amerikansk kabel-tv (vilket är orsaken till varför nästan alla intressanta amerikanska tv-serier produceras för kabel-tv som HBO eller AMC – i fall du inte visste).

Internetleverantörerna borde enligt Obama-administrationen nu alltså regleras och övervakas på samma sätt som amerikansk marksänd radio och tv. Några komiska, välkända exempel på denna reglering är att det till exempel är förbjudet att [piiiiip] (svära) i sändning, och att det delas ut häftiga böter om ett naket kvinnobröst råkar skymta förbi under ”family viewing time”.

Nätbloggare och podcast-producenter är nu berättigat oroade för att ett FCC-övervakat internet innebär till exempel licenser, eller att en omodern och löjlig byråkrati börjar tala om vad som får sägas och göras på nätet. (Regelverket som reglerar etermedia går på 600 sidor).

Men det handlar om så mycket mer än detta. Till skillnad från en tv- eller radiosändare når internet hela världen. Så det viktigaste ordvalet i förslaget är

If a consumer requests access to a website or service, and the content is legal, your ISP should not be permitted to block it.

Jag har aldrig hört att någon nätleverantör skulle ha blockerat åtkomst till någon webbsida alls, så för det första kan man fråga sig om det ens är nödvändigt att börja lagstifta om detta. (Dessutom tycker jag det är synd att vi alla nuförtiden alltid reduceras till ”konsumenter”). Men de viktigaste orden är ”and the content is legal”. I framtiden skall FCC i samråd med andra myndigheter alltså avgöra vad som är ”lagligt” på webben – och i förlängningen börja bötfälla eller stänga ”olagliga” sidor. Det är förstås meningen att vi skall förstå denna passus som gällande hemskheter som barnporr och annat lika frånstötande – men för sådant finns det ju redan lagar.

Så man behöver inte mycket fantasi för att förstå att passusen egentligen handlar om att administrationen enkelt vill kunna stänga åtkomsten till (ur deras synvinkel) ”olagliga” sajter som Wikileaks, eller till exempel sajter som förmedlar Snowden-avslöjandena – där materialet ur strikt juridisk synvinkeln är olagligt  på grund av hur det samlades in.

2.
Sedan är det skäl att konstatera att hela debatten om nätneutralitet karakteriserats av massvis med missuppfattningar. Speciellt högljudda har varit den grupp konsumenter (nu använder jag ordet gärna) som upplevt att deras Netflix inte fungerar så bra. Misstankarna har genast lagts på nätleverantörerna, och speciellt de leverantörer som har egna betalvideotjänster. Men i de flesta fall handlar det om helt andra saker. Nedan försöker jag klargöra lite:

  1. En nätuppkoppling fungerar aldrig som ett streck mellan en avsändare och en mottagare (t.ex. Netflix -> tittaren). Nästan all nättrafik gör många ”hopp” mellan olika nätleverantörer, innan den är framme hos dig. Vid problem och stockningar kan trafiken dessutom ta en helt annan rutt. Det är det som är hela idén med nätet, som uppfanns av den amerikanska militären för att motstå en kärnvapenattack.
  2. Videofiler tar upp till tio gånger mer plats än vanlig webbtrafik och epost, och orsakar därmed en massiv trafik. 
  3. Traditionellt har nättrafik mellan olika nätleverantörer skötts som s.k. peering-trafik: nätleverantörerna tar inte betalt av varandra för användningen av bandbredd och kopplingarna mellan leverantörerna, så länge den ömsesidiga trafiken i vardera riktningen på ett ungefär balanserar ut. Video, främst Netflix, har tyvärr ändrat på hela ekvationen: trafiken blir så massiv och får så ensidig riktning, att kostnaderna för små nätleverantörer (som skall ansvara för ”mellanhoppen”) blir enorma, samtidigt som de inte har möjlighet att få ut några pengar av den som orsakar trafiken (Netflix), för att investera i mer bandbredd. Och ännu mindre är chansen förstås nu, efter Obamas initiativ. Det kommer att leda till att endast de stora, monopolaktiga nätleverantörerna så småningom blir kvar.
  4. Det är alltså denna bandbreddsbrist i ”mellanhoppen” som är den största orsaken till att Netflix hackar, inte någon brist på nätneutralitet.
  5. Netflix har den senaste tiden löst det här problemet genom att man innanför nätgränserna hos vissa stora nätleverantörer installerat ”svarta lådor” där hela Netflix-utbudet finns lagrat. Då slipper man förstås mellanhoppen, men jag kan inte tolka Obamas förslag på annat sätt än att dessa lådor strider mot idén om att ingen trafik får favoriseras. Lådorna måste alltså bort, trots att de idag förbättrar ”konsumenternas” upplevelse.

I Obamaförslaget ingår även en närliggande idé om att förbjuda ”paid prioritization”:

No service should be stuck in a “slow lane” because it does not pay a fee.

Analogin med ”trafikfiler” är löjlig och missvisande för hur internet och nättrafiken fungerar, men saken gäller förstås Netflix, som misstänker att deras trafik sinkas, och inte vill delta i infrastrukturkostnaderna som företaget orsakar. Det hela blir ändå ganska svårtolkat – för tillfället betalar vi ju extra för en snabb nätkoppling, och leverantörerna påverkar hela tiden användarnas trafikhastighet beroende på hur mycket man betalar.

Det är alltså inget nytt att bandbredden hela tiden formas med olika sorts prioriteringar. Alla borde ju också kunna glädjas åt att en nätleverantör kontinuerligt formar bandbredden, så att till exempel vanlig webbsurfing och epost går att göra, trots att resten av huset tittar på Netflix. Eller att en gallstensoperation som utförs på avstånd via videolink kan få lite extra prioritering. Men nehej – det skall alltså nu bli förbjudet.

Vad USA hittar på gällande nätet brukar de flesta andra följa efter – antingen av ren rutin, eller så av slentrian för att man inte orkar fundera igenom saker ordentligt. En reglering av internet har även föreslagits av självaste FN. Min starka åsikt är dock att ett internet reglerat av USA:s myndigheter eller av FN inte är en önskvärd utveckling.

Är ”klimatförändringen” bara ett svepskäl?

Som en fläkt från 1980-talets överhettade spekulationsekonomi fångade ”Kasinoekonomins fall” på Svenska YLE mitt intresse. Artikeln handlade emellertid inte om 80-talet eller om parallellerna till dagens ekonomiska verklighet efter den ekonomiska kraschen 2008, utan alldeles konkret om hur städer och delstater i USA, som öppnat spelkasinon i Las Vegas fotspår, nu fått märka hur människors pengar inte räcker till – med stängningar och stor arbetslöshet som följd.

Den underliggande ironin hade dock undgått artikelförfattaren Chriso Vuojärvi: i en ekonomi vars volym i flera år blåsts upp av finansiella transaktioner och bokföringskosmetik på högsta nivå hade alltså även ”den riktiga ekonomin” valt att satsa på ”Money for Nothing” i stället för produktivt kapitalskapande och samhällsinvesteringar.

Men i och för sig är det väl nästan fel att tala om ironi. Lika bra kunde man kalla hela soppan följdriktighet. Det som ena dagen är sanning på ”marknaden” blir ju ofta nästa dag oemotsagd sanning bland politiker och beslutsfattare. Och trots att kopplingen mellan kasinoaspekterna i den finansiella sektorn och antalet spelkasinon i delstaterna inte är spikrakt, berättar det om samma sorts grundinställning: det som gäller är hoppet om snabba vinster på relativt sett obefintlig insats.

Samma dag som jag läser rubriken får jag också per e-post en välrenommerad banks marknadsanalys. Där påstås att världsekonomin återhämtar sig, att den amerikanska ekonomin går bra och att aktiekurserna där stiger. Inget att oro sig för alltså?

Min analys är denna: Aktiekurserna i USA är konstgjort uppblåsta av en massiv injektion av statliga pengar i marknaden. Det här gör den amerikanska marknaden (och långt även ekonomin) till rena låtsaskapitalismen. Det kunde man kanske leva med, men konsekvenserna är allvarligare än så: injeceringarna förhindrar även en korrekt prisupptäckt på aktiemarknaden och inbjuder till bubblor på många andra marknader. De ”permanent höga aktiekurserna” (vi vet hur det brukar gå med dem) gör att den finansiella sektorn idag har nästan ännu mindre koppling till den riktiga ekonomin än före 2008, trots att vi  sluppit de obegripligaste finansiella instrumenten.

Min hypotes är denna: Nästan alla tider av stark ekonomisk tillväxt har varit beroende av ett förmånligt oljepris, och med stor sannolikhet kommer vi inte att se sådana tider igen: världsproduktionen av  ”enkel” olja nådde sin kulmen kring 2005, och alternativen – djuphavsolja, arktisk olja, skifferolja, oljesand, biobränslen etc. – är så dyra att utvinna att de inte har en chans att fungera som ersättare, annat än i kemisk mening. I en ekonomi byggd på olja leder det här till en ekonomisk kräftgång som inte har ett slut, trots små ljusglimtar här och där (en långsam nergång är aldrig linjär eller homogen). Ljusglimtarna, eller andra falska intryck till exempel på grund av kreativ statlig bokföring, ses alltid av ekonomisterna och de talande huvudena på tv som ”en nystart”, ”en spirande uppgång” eller något annat ”positivt”.

Min konspirationsterori är denna: De riktigt stora beslutsfattarna är förstås underrättade om sakernas verkliga läge, men att vända ekonomierna i en icke-oljeberoende riktning är svårt. Främst vågar ingen diskutera högt vad som kan komma att hända, eftersom oljan är så avgörande (den håller inte bara ekonomierna igång, utan är till exempel oersättlig i gödselindustrin – och därmed matförsörjningen). I tillägg vet de flesta att en ”ny ekonomi” baserad på något annat än olja troligen blir en mycket mindre ekonomi, och på sådana deviser vinner ingen politiker några val. De stora massorna har man därför  redan en tid försökt galvanisera inför framtidens uppoffringar med pratet om klimatförändringar som kräver omedelbara åtgärder. Ifall det kan stävja massprotester och social oro i framtiden återstår att se.