Symboler definieras som märken, kombinationer av bokstäver, eller konkreta ting som representerar något annat än sig själv: ofta idéer, uppfattningar eller något abstrakt. Symboltänkandet utvecklas vid treårs­ åldern, och tycks vara en oskiljbar del av vårt neurologiska system.

Alla språk är uppbyggda av symboler; ordet ”hus” (vare sig skrivet eller talat) är inte ett hus, utan symboliserar ett hus. En del filosofer definierar kulturella symboler som något som pekar på något ”utanför sig självt”, där det som symboliseras är mångbottnat och mångdimensionerat och tolkas olika av olika människor, beroende på bakgrund eller sammanhang. Vissa kallar denna sorts symbol ”ikon”. Med denna definition slipper vi befatta oss med regelrätta skyltar, t.ex. trafikmärken och varningsskyltar, där tolkningen av t.ex. en stoppskylt förblir oförändrad oberoende av betraktaren eller sammanhanget.

Tolkningarna av de kulturella symbolerna påverkas under historiens gång, så att det som någon gång var accepterat kanske inte längre är gångbart, eller tvärtom. Det här leder ofta till konflikter, då den symbol som för någon kan vara en helig ikon kan vara något avskyvärt för någon annan.

För några år sedan var det stort bråk kring den s.k. bronsstatyn i Tallin. Bråket visade tydligt hur samma föremål kan symbolisera två helt olika saker beroende på betraktarens bakgrund. Speciellt starka blir reaktionerna då känslor som gäller folksamhörighet, ursprung eller patriotism kommer in i bilden.

Nazism eller hinduistisk helighet?
Ett annat bra exempel, men för oss i väst inte lika tydligt, är hakkorset, eller svastikan. De flesta av oss kombinerar symbolen instinktivt med nazismens ruskigheter eller med dagens extremgrupper, och vi reagerar med avsky då vi ser symbolen.

Ursprungligen, och fortfarande, är hakkorset emellertid en av de äldsta och heligaste symbolerna i de dharmiska religionerna, bl.a. hinduism, jainism och buddhism. De flesta indiska tempel och husportar är dekorerade med hakkors, och symbolen används ofta i samband med bröllop och religiösa fester.
I väst började symbolen dyka upp i slutet av 1800-talet efter Schliemanns ut­ grävningar av Troja, och då han associerat den med olika protoeuropeiska migrationsrörelser. På detta hakade tyska völkish­rörelser och nazismen, som adopterade symbolen på 1920-talet för att symbolisera teorierna om att tyskarna var ”arvtagare” till de indo­ariska raserna.

Men ännu i början av 1900-talet användes symbolen som ett tecken för framgång och lycka, speciellt bland flygare. Detta förklarar varför finska flygvapnet tog symbolen i användning den 18 mars 1918, då den svenske greven Eric von Rosen donerade ett flygplan till den vita armén, dekorerat med sin lyckosymbol. Det blåa hakkorset på flygplanen byttes 1945 ut till den nuvarande kokarden, men hakkorset förekommer fortfarande i flygflottiljernas egna flaggor. I dagsläget kräver det i många sammanhang långa förklaringar, så det kunde vara skäl att fundera på någon annan symbol. Det finns ju många att välja emellan.

Hammaren och skäran då?
På många håll kan man idag köpa t-skjortor med gamla sovjetiska symboler och märken. För de flesta är det lite retro, lite camp, och definitivt ”in”. Men bevisligen var sovjetregimen 1922–1991 en av de mest totalitära och förtryckande regimerna i historien, skyldig till miljontals människors död, speciellt under ledning av Josef Stalin, en galen diktator som i grymhet utan problem nådde Adolf Hitlers kaliber.

Hur kommer det sig då att sovjetsymboler inte ses med samma avsky, eller likt nazisymboler till och med förbjuds i vissa länder? Orsaken måste ligga i att Sovjetunionen i slutet av andra världskriget var på de allierades sida i kampen mot Nazi­Tyskland, och delvis också i att Sovjet själv under Krutchev gjorde upp med Stalins utrensningar och lyckades tvätta bort stämpeln av diktatorskap. En bidragande orsak är säkert också den utbredda uppfattningen bland vänstermänniskor i Väst under 60­- och 70-talet att Sovjetunionen var ett modellsamhälle.

Varför lakuflickan skulle bort
Då Cloetta Fazer i januari 2007 meddelade att den traditionella svarta negern på Fazers lakritsstänger tas bort väcktes en liten storm av indignation. I internetadresser och i insändare hänvisade man till att symbolen är gammal och traditionell, och en viktig del av den finländska identiteten sedan 1927. Man sade också att symbolen inte är rasistisk och att det ju även förekommer vita människor på olika produktförpackningar.

Inga av dessa motiveringar har dock någonsomhelst relevans. Symbolen var visserligen knappast uttalat rasistisk då den kom till, på sin höjd en aning ned­sättande. Men tiderna har faktiskt förändras.

Ett bra tankeknep är att fråga sig om vi på en helt ny lakritsprodukt skulle täckas sätta ut samma symbol. Förstås inte! Det stämmer också att det förekommer ljushyade människor på produktförpackningar. Men de finns inte där på grund av kopplingen mellan hudfärg och produkten. T.ex. Eloveena­flickan symboliserar lite diffust ”den rena finska landsbygden”, hon finns inte där för att havreflingor är vita.

Vi har för länge sedan i civiliserade kretsar kommit överens om att hudfärg inte symboliserar något alls: varken intelligens, människovärde eller någotsomhelst annat. Så varför skulle hudfärg på ett hopplöst förlegat sätt få symbolisera svart lakrits?

Söndersmulas faktiskt vår finländska identitet om symboler som negern tas bort? Förstås inte. Och lakritsen (liksom Brunbergs negerkyssar) smakar precis lika gott trots att symbolerna och namnen ändras. (Orkar någon längre minnas stohejet kring hur vår finländska identitet skulle gå förlorad då presidenterna försvann från de finska sedlarna?)

Så vad är det då frågan om? Det kan vara skäl att ställa sig den frågan nästa gång du reagerar extra starkt inför en symbol.