Jan-Erik Andelin odlar i sin Hbl-ledare den 6 november 2010 som vanligt ganska underfundiga bilder och analogier som riskerar att fördunkla hans budskap. En sak är dock helt klar: han har anammat Umayya Abu-Hannas onekligen snedtända tolkning av finlandssvenskarnas ställning i Finland. Han skriver att hon berättigat frågar sig varför finlandssvenskarna skall ”ha en annan ställning än andra språkgrupper av samma storlek”.

Det skulle vara intressant att veta vilken lika stor grupp Umayya och Andelin avser: den ryska språkgruppen uppgår till 26909, den estniska till 22604. De som har engelska som modersmål i Finland uppgår till 11344. Svenskspråkigt registrerade var cirka 290000, alltså TIO GÅNGER FLER än någon annan språkgrupp.

Andelin försöker ge en känga åt liberala SFP med att ”i ett liberalt samhälle har få medborgare särskida privilegier”.  Men bäste Umayya och Andelin: lika rättigheter är INTE samma sak som privilegium! Ifall de svenskspråkiga skulle få sjukvård, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle servicen vara ett privilegium. Ifall de svenskspråkiga skulle få gå i skola, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle språket vara ett privilegium.

När man skriver om de här sakerna är det viktigt att man är mycket noga med orden. Det är skrämmande att Andelin inte bara räknar lika åt pipan som Umayya (det kan förstås ske för vem som helst som inte orkar kolla upp fakta). Mera skrämmande är att han även anammar orden och jargongen, och därmed är med om att väva ihop den ”story” om finlandssvenskarna som i längden riskerar att bli ”sanning”.