Som ”svar på tal” på Petri Vigliones medborgarinitiativ att folkrösta om alkoholmonopolet (Hbl 22.8) känner sig journalisten Stefan Lundberg manad att i en anslutande ”kolumn” odla några populära gamla myter om alkoholmonopolets härlighet.

1. Alko är en stor inköpare och kan köpa till billiga priser. Struntprat, Alko är en liten inköpare (Finland är ett litet land), men däremot tillräckligt stor för att inte vara intresserad av mindre, spännande vingårdar och märken. Och någon eventuell prisfördel ser minsann inte konsumenterna. 
2. Alkos sortiment är stort och spritbutikerna i länder utan monopol har till 99 procent bara det egna landets sortiment. Ett ovetenskapligt och oundersökt påstående. Alkos sortiment är varken speciellt brett eller djupt, och jag har aldrig i länderna utan monopol (t.ex. Danmark) hört någon kräva införande av ett monopol för att ”förbättra” utbudet. 
3. Alko finns överallt och småbutikerna kan inte skapa ett intressant sortiment utan skulle endast erbjuda ett rödvin och ett vittvin samt kossu. Javisst, Alko finns ”överallt”, om man med det menar placeringen mitt emellan (och därmed stödandet) av duopolet S- och K-kedjornas megamarketar. Att förklenande behandla småbutikers eller köpmäns förmåga att skapa sortiment är endast kränkande (men jag håller med om att Alepa eller Siwa kan ha problem – deras matsortiment är ju också erbarmligt).
4. Butikerna kommer (om försäljningen släpps fri) endast att erbjuda rött-vitt-kossu eftersom det är allt folket sist och slutligen vill ha.  Den intressantaste delen av mytskapandet kring monopolet hänger ihop med paradoxen i de två sistnämnda myterna. Monopolälskarna glömmer vid myt nr 4 bort den logiska följdfrågan: om detta stämmer, vad behövs då monopolet till? För att edukera de otvättade massorna (dit Lundberg tydligen inte räknar sig)?  För att tillgodose de upplystas (dit Lundberg tydligen räknar sig) behov, men på alla andras bekostnad? Varför borde ”folket” betala för Lundbergs ”stora sortiment” och omfattande Alkonät, om ”folket” en gång bara vill ha rött-vitt-kossu – som är allt närbutiken kan sträcka sig till (enligt myt nr 3).

Artiklen i Huussis gick obemärkt förbi, men väcker många andra intressanta frågor. I artikeln presenterade journalisten Lundberg sina åsikter som ”fakta om monopolet”, som Petri Viglione helt enkelt ”glömt att nämna”. Ett underligt von-oben-tillrättavisande, som jag inte tycker hör till god journalistisk sed. För en ovan eller okritisk läsare såg själva presentationen ut som en fortsättning på artikeln (låt vara att ordet ”Kommentar” syntes).

Journalistikens objektivitetssträvanden har förstås alltid bara varit strävanden, och kan diskuteras i oändlighet – men mer principiellt: varför skall en journalist börja ”käbbla” med den intervjuade, som ju inte har möjlighet att bemöta kommentaren? I mina ögon blir det lätt fråga om en obehaglig ”attityd-journalistik” som bl.a. högervridna Fox News började odla kring Irak-invasionen 2003. Plötsligt dyker ordet ”Commentary” upp i rutan, och då är det plötsligt fritt fram för nyhetsankaret att spy ur sig vilken smörja som helst.

Men kanske det hela också är ett uttryck för dagens Facebook- och Twitter-dominerade värld: alla förväntas hela tiden ha en åsikt om allt, och reflexen är att hela tiden ”kommentera”. (Samtidigt har Hbl ironiskt nog gjort sig av med alla riktiga kolumnister som på ett intressant sätt kan kommentera samhällsskeendena, och sysslar i stället med att sida upp och sida ner publicerar kåserier).