Del 3 i min corona-svit. Del 1 här, Del 2 här.

Coronavåren har nu gett upphov till tre blogginlägg. Det tycks finnas skäl att återkomma till ämnet med jämna mellanrum, eftersom samhällskrisen ständigt utvecklas och muterar – precis som många virus.

I ett försök att inte upprepa mig allt mycket jämfört med del 1 och del 2 – som kanske främst handlade om mediala, politiska och ekonomiska effekter, koncentrerar jag mig nu på olika sociologiska och psykologiska effekter.

Tydligt är

• att utbrottet dragit ut i dagsljuset vissa samhällstendenser som man redan tidigare kunde ana – speciellt gällande människors förhållande till varandra, till media och till social media.
• att utbrottet dessutom förstärkt vissa av de mer negativa tendenserna.

Detta anser jag att beror på att hela fenomenet är en så fertil, och dessutom global tummelplats för allehanda hypoteser och teorier, bland annat:

• gällande SARS-CoV-2:s ursprung.
• gällande hur SARS-CoV-2 smittar.
• gällande vilka befolkningsgrupper eller etniciteter som eventuellt drabbas hårdare än andra av sjukdomen COVID-19.
• gällande vilka underliggande sjukdomar eller levnadsvanor som ökar risken att insjukna allvarligt.
• gällande dödligheten av COVID-19.
• gällande vilka sorts åtgärder och restriktioner som hindrar eller minskar på smittspridningen.
• gällande eventuella vacciners vara eller inte vara, eller vilka läkemedel som eventuellt biter på symptomen i de allvarligare sjukdomsfallen av COVID-19.

Eftersom fenomenet är globalt finns det inte en chans att man kan uppnå någon riktig enighet i de här frågorna. Vem som helst kan ju konstant hitta artiklar, undersökningar eller ”studier” (det vill säga slarviga och snabbt hoprafsade vetenskapliga undersökningar) som stöder precis den uppfattning eller åsikt man själv råkar luta åt.

Att i ett lätt hyperventilerat läge dela de här artiklarna på Facebook eller Twitter för att ”bevisa” något har de flesta kanske redan märkt att inte är speciellt produktivt, eller så rent av ohälsosamt. Åtminstone tycker jag mig se – de gånger jag hoppar in i Facebook-flödet för att göra antropologiska undersökningar eller utöva mediekritik – att det allmänna illamåendet som beroendet av sociala medier orsakar accentuerats under denna kris, och att det manifesterar sig allt oftare som fräna och fräcka inlägg och kommentarer.

Men hur kommer det sig egentligen att signalerna kan vara så motsägelsefulla – till och med om man enbart tar in så kallad reputabel, etablerad media?

En förklaring är förstås att många artiklar i media just nu publiceras främst för att de har nyhetsvärde, inte för att de har innehållsvärde. Under en pågående ”grej” som SARS-CoV-2 sker nämligen en transformation på redaktionerna där alla på redaktionen mycket intuitivt känner på sig vilka artiklar som kommer att ha ”åtgång”. Om källan då ser någorlunda hyfsad ut, så kör man, utan att ägna så mycket mer tankeverksamhet åt saken – och det är ju nästan bara bättre med lite motsägelsefullhet och kontrovers.

En annan förklaring är att även så kallade pålitliga källor redan för länge sedan halkat in i samma ränna. Om en reputabel medicinsk tidskrift av forskarna erbjuds en studie som säger något spännande om till exempel effekterna av ett potentiellt läkemedel mot COVID-19, är det garanterat så att tröskeln för att publicera är lägre än i normala fall. Men efter de stora rubrikerna och skriverierna, orkar inte så många längre kolla upp fortsättningen. Har någon till exempel uppmärksammat att den omtalade studie som ”bevisade” att hydroxiklorokin är overksamt mot COVID-19, och som publicerades av reputabla Lancet, redan dragits tillbaka på grund av svagheter i källmaterialet? Till denna sorts publiceringssoppa är förstås även kopplat olika intilliggande utvecklingar, som de uppfattningar som går ut på att ingenting som president Donald Trump i USA säger helt enkelt kan vara sant. I de här fallen finns alltså även en direkt politisk, och mediepolitisk koppling till motsägelsefullheterna. (Lite mer om den politiska kopplingen i USA längre fram i texten).

Man kan förstås fråga sig hur det kan förekomma totalt motsägelsefulla, och samtidigt alldeles vetenskapliga åsikter om samma fråga? I skrivande stund ser till exempel ett kortisonpreparats medicinala effekter lovande ut i allvarliga COVID-19-fall där människor redan ligger i respiratorer. I början av pandemin hette det tvärtom att man skulle undvika kortison i intensivvården, eftersom kortisonets anti-inflammatoriska effekt riskerade att förstärka så kallade cytokinstormar, där en skenande immunförsvarsreaktion de facto är det som till sist orsakar patientens död.

Förklaringen till de många motsägelsfullheterna är mångfacetterad. Till en del har jag tagit upp detta i tidigare inlägg:

• pandemin är global, och det borde vara uppenbart att till exempel smittan och dödligheten beter sig annorlunda i tätt befolkade länder med andra sociala förhållanden, än till exempel i våra glest befolkade nordliga länder.
• smittan och sjukdomen tycks drabba olika befolkningsgrupper, etniska grupper och åldrar olika, och annorlunda även regionalt i kombination med andra ingredienser som underliggande sjukdomar och levnadsvanor.
• pandemin tycks avslöja ganska stora skillnader i olika länders sjuk- och åldringsvård.
• det kan redan finnas några olika grenar av viruset, som har olika effekter på olika håll och vid olika tider.
• läget utvecklas ojämnt i olika länder och regioner, varför jämförelser länder och regioner emellan haltar.
• kunskaperna utvecklas hela tiden; det kommer ny information, medan den gamla inte försvinner från nätet utan hänvisas till fortsättningsvis. Låt vara att även nya kunskaper och rön kan vara motsägelsefulla på grund av alla ovannämnda orsaker.

De sociala mediernas sanningsministerium behövdes inte

Förutom under en kort period alldeles i början – då det på sociala medier förekom felaktiga idéer om vilka hemmakurer som kunde bita på coronaviruset – har det alltså inte just alls funnits behov av den faktagranskning och styrning av klick som olika sociala media skapat i ett försök att motverka ”fake news”. Det vetenskapliga samfundet och media levererar i stället själva, och på löpande band storkalibrig ammunition för olika kontroverser.

Delandet av artiklar på Facebook eller andra sociala medier i en allvarlig fråga som corona avslöjar på ett solklart sätt de sociala mediernas avigsidor. Då ämnet inte längre är ett oskyldigt fotografi på en halväten lunch, en solnedgång eller ett barn som leker eller utför någon hobby, blir tonläget fort ganska fränt då de som inte råkar luta åt samma tolkning känner en instinktiv lust att läxa upp den som länkat eller skrivit något ”felaktigt”. Helst skall man också med en dräpande eller självbelåten kommentar länka till någon annan artikel som ”bevisar” motsatsen. Som exempel må stå diskussionen om ansiktsmaskers effektivitet, och ifall regeringen borde utlysa en kraftig rekommendation att använda sådana. Jag måste erkänna att jag själv en gång inte kunde hålla fingrarna borta från den debatten.

De mest infantila fenomenet på social medier just nu är de ”landskamper” som pågår, där inläggsskrivare jämför det egna landet med andra länder ifråga om reaktioner och åtgärder – och sedan på ett nästan makabert sätt dödstalen.

De landsvisa dödstalen kommer att variera (både uppåt och nedåt) redan av den enkla orsaken att rapporteringskutymerna är olika, och eftersom dödlighetsprocenten i COVID-19 ser ut att bli rätt så låg överlag, kan enskilda misstag eller ren och skär otur få siffrorna att skena iväg regionalt och lokalt. Till exempel om smittan lokalt kommer in i åldringsvården, där förstås hela klientelet består av personer i riskgruppen.

Åtminstone jag har ingen lust att peka ut myndigheter eller politiker i något enskilt land. De allra flesta beslutsfattare, invaggade i övertygelsen om att en globaliserad värld endast innebär fördelar, reagerade i princip för sent. Man skickade länge ut den lugnande signalen till medborgarna att smittan var långt borta och att läget var under kontroll. På många håll, bland annat i USA, beskylldes administrationen till och med för ”rasism” då man ville stänga inresandet från Kina.

På tal om ”rasism”. Jag kan inte förstå att det kan vara ”rasistiskt” att diskutera det faktum att viruset emanerade från Kina, eller att så gott som alla pandemier och influensor emanerar därifrån, oftast från ”livsmedelsmarknader”, som det heter. Till faktumet att det sedan 1950-talet finns ett viruslabb i Wuhan som enligt rapporter specifikt undersökte coronavirus från fladdermös finns också säkert orsak att återkomma till; reputabla nyhetsbyrån AFP hade en bra sammanfattning. Hypotesen om att något ”rymt” från labbet är i dagsläget en lika bra hypotes som någon annan, men saken kan förstås i det långa loppet tystas ner av politiska orsaker, eftersom det visat sig att många västliga forskningslabb haft intimt samarbete med labbet. En mediapsykologisk notering: då den amerikanska administrationen lyfte upp den ovannämnda hypotesen och lade fram bevis för att labbet tidigare prickats för dåliga säkerhetsrutiner, var media snabb med att mycket märkligt, och enbart för att ”bevisa” att Trump sysslar med konspirationsteorier, inte avfärda den hypotesen, utan en helt annan hypotes: ifall viruset var ett konstgjort virus tillverkat i labbet. Även svenska YLE publicerade en sådan ologisk och råddig artikel.

Till frågan om vad som idag får eller inte får diskuteras är förstås även kopplad Kinas globala expansion i form av ekonomiska och infrastrukturella program. Italien var först (och veterligen fortfarande det enda) bland de västliga ekonomierna att skriva under ett ”Belt and Road”-avtal med Kina, precis ett år innan coronavåren startade på allvar. Är det ett sammanträffande att det industriella norra Italien drabbades hårdare än många andra ställen i Europa? Frågan har inte uppmärksammats just alls, men jag kommer ändå i detta inlägg att hålla mig från att rada upp alla mina egna uppfattningar om det ena eller andra gällande coronavåren – jag sparar de kommentarerna till coronainlägg nummer 4, som kommer att bli någon sorts årssummering i höst.

Vetenskap och blodig business

Så mycket som det nuförtiden betonas att beslut och åsikter – även politiska sådana – borde basera sig på evidensbaserad vetenskap (denna något skeva uppfattning skall jag också återkomma till i ett annat inlägg), lönar det sig också att hålla i minnet att även om den vetenskapliga processen i bästa fall är opartisk och sker utan konfirmeringsbias, och sedan via peer-review leder fram till pålitliga resultat, så är forskningen som sådan inget annat än en blodig business: på akademiskt håll en kamp med vassa armbågar om forskningsanslag och internationell uppmärksamhet, och på den kommersiella sidan en bitter kamp om att ta fram produkter som säljer.

Det finns alltså under en kris som denna ett starkt incitament för forskare att publicera, även om inte precis allting i processen skett så noggrant. Det finns därtill incitament att publicera rön som kan vara svagt underbyggda eller nästan uteslutande spekulativa (så kallade kvalificerade gissningar). Sådana resultat kan vara relevanta, eller så inte. Läser man en braskande rubrik, lönar det sig alltså att gå till källan, och läsa hela artikeln till slut. Längst ner brukar alla förbehållen listas, med ordvändningar som ”preliminära resultat”, ”mer forskning behövs”, ”försiktighet och ödmjukhet i tolkningarna”, ”många obesvarade frågor”. (Bara de där förbehållen hittade jag i ursprungsartikeln som gällde ifall SARS-CoV-2 kan spridas som aerosoler).

På andra sidan står den kommersiella läkemedelsindustrin, där det förstås nu finns ett enormt ekonomiskt incitament att vara den första som utvecklar ett vaccin eller en medicin. Som jag ser det finns det av den orsaken även en risk att någon aktör kommer att lansera något – det må vara lite halvfärdigt – bara för att hinna före de andra. Och innan detta något kan lanseras är det bäst att hålla intresset uppe med lite ”positiva nyheter” om hur utvecklingsarbetet pågår, eftersom en enkel liten rubrik kan få aktiekursen att skjuta i höjden. Jag har redan läst ganska många sådana artiklar, de flesta i grund och botten nästan totalt meningslösa.

När det gäller vaccin får vi se hur det går. Snarlika viruskusinen SARS-CoV-1, som år 2003 orsakade allvarliga fall med större dödlighetsprocent än aktuella SARS-CoV-2, försvann av sig självt på ett mystiskt, hittills oförklarat sätt, innan vaccinen som höll på att utvecklas togs i bruk. Hypotesen är att karantänsåtgärderna och sommarens sol och värme ledde till att viruset försvann. Kommer samma att ske med SARS-CoV-2 under sommaren på norra halvklotet och under södra halvklotets sommar om ett halvt år? Svaret på den frågan vet ingen idag. En hel del tips får vi säkert då vi ser vad de upplättade restriktionerna gällande folksamlingar nu leder till.

Arketyper kryper fram

Ur filosofisk synvinkel kommer man säkert länge att debattera de mer drastiska åtgärderna under pandemin: nedstängningarna och restriktionerna. Var det faktiskt nödvändigt att i bästa kinesisk kommunistpartistil stänga ner så gott som allting och köra ekonomin i sank?

För tillfället går det att tolka faktumet att det i Finland dog färre personer under coronavåren är året innan på två sätt:

1. Att de svepande restriktionerna var onödiga, eftersom de svåra sjukdomsfallen och dödsfallen främst drabbade de som även annars skulle ha drabbats av till exempel årsinfuensan (medianåldern för de som dött i COVID-19 är 84 år, källa THL).
2. att restriktionerna och rekommendationerna om distans och handtvättning inte bara var nödvändiga utan också lyckades ypperligt, och därmed motade viruset i grind.

Vartåt man tenderar att luta i denna tolkning tror jag hänger på ens grundinställning gällande officiella auktoriteter. Själv placerar jag mig kanske någonstans mitt emellan. Samtidigt som jag lyfter på hatten för de som på politiskt mandat väljs till officiella poster och tvingas fatta svåra och impopulära beslut, har jag enormt svårt med de lysande glorior som vissa kommentatorer lägger på sagda personers hjässa under en kris som denna.

Politikerna i beslutande ställning är nu en gång för alla valda att sköta ett jobb, och det är därför alldeles onödigt att tillskriva dem egenskaper som vi oftast inte ens har en aning om ifall de faktiskt har. I tillägg till att sådana glorior bäddar för besvikelser framöver, tenderar de att grumla och likrikta tankeverksamheten, och detta är dåligt, eftersom auktoriteter alltid skall ifrågasättas. Annars riskerar de att växa till auktoritärer.

“Throughout human history, as our species has faced the frightening, terrorizing fact that we do not know who we are, or where we are going in this ocean of chaos, it has been the authorities – the political, the religious, the educational authorities – who attempted to comfort us by giving us order, rules, regulations – informing, forming in our minds their view of reality. To think for yourself you must question authority and learn how to put yourself in a state of vulnerable, open-mindedness; chaotic, confused vulnerability to inform yourself.”
― Timothy Leary

“The disappearance of a sense of responsibility is the most far-reaching consequence of submission to authority.”
― Stanley Milgram

Det finns även två andra tydliga grupperingar kring frågan om restriktioner och rekommendationer.

1. de som tycker att det gjorts tillräckligt, och till och med kanske för mycket.
2. de som tycker att det kanske gjorts för lite, och att nedstängningarna helst borde pågå långt in i framtiden – tills ett vaccin utvecklats.

Med en mycket ytlig och lite överdriven generalisering ser jag följande: Människor i grupp 1 tror jag är intresserade av individuella friheter. De ifrågasätter instinktivt alla sorts restriktioner, och misstänkliggör kanske också motiven. Människorna i grupp 2 tror jag lutar mer mot centraliserat styre. De lyder ofta auktoriteter utan att blinka, och ”tjallar” till exempel gärna på Facebook för minsta transgression mot de officiella rekommendationerna.

När jag tänker på mig själv inser jag förstås att de flesta människor består av någon form av blandning. Ändå tror jag – och här ligger kanske det intressanta – att det går att peka ut båda sorterna bland alla politiska schatteringar och i alla åldersgrupper. Min hypotes är att de är ett slags mänskliga arketyper: de återkommer i alla generationer, och har inte så mycket att göra med slitna politiska etiketter som vänster och höger, konservativ eller progressiv.

Det mänskliga synsätt som kanske på något sätt hänger ihop med lite mer traditionella politiska indelningar är inställningen till hur den aktuella krisens ekonomiska följder skall tacklas. Åtminstone tanken på ”helikopterpengar” återfinner man idag mer bland den nya vänstern, medan strama finansiella och fiskala tyglar förespråkas främst bland den traditionella högern – även om det förstås finns överlöpare på båda sidorna.

Eventuellt kan vi få se lite fler och nyanserade synsätt på den ekonomiska smällens följdverkningar när det gäller de psykiska kostnaderna, eller restriktionernas inverkan på redan utsatta och svaga grupper i samhället. Samtidigt misstänker jag tyvärr att denna ”mjuka” diskussion kommer att falla helt i skymundan av diskussionen om de råa ekonomiska siffrorna, och debatten om hur låntagningen skall finansieras – med skatter eller nedskärningar – precis som det gick efter den stora recessionen i brytningen av 1980- och 90-talet.

Kanske arketyperna som överskrider de politiska gränserna och krisens globala natur även är förklaringen till varför det varit svårt att politisera krisen, åtminstone i Finland. I ett samhälleligt splittrat USA som nu står inför en ”het sommar” och ett presidentval i slutet av året, är saken förstås annorlunda. Där har det – lätt tillspetsat– redan gått så långt att den som röstar demokratiskt bär ansiktsmask, medan den som röstar republikanskt inte bär ansiktsmask.

När verkligheten överträffar filmen – eller tvärtom

Jag såg nyligen för första gången filmen ”Contagion” (2011), som precis handlar om hur hela världen tas på sängen av en global viruspandemi. Mycket av händelserna i filmen följer på ett kusligt sätt ”manuset” för verklighetens coronavår år 2020. Steven Soderberghs film strävade till att vara till hundra procent rätt i vetenskapen, så upplevelsen blev i coronavårens kölvatten ganska märklig: antingen reagerade jag med: ”varför tog ingen denna film på allvar”, eller så ”hur mycket har världshälso-organisationen WHO och regeringarna riktigt tittat på den här filmen?”

Filmen fick ”rätt” i att viruset kom från fladdermöss, och att viruset spreds via droppsmitta och passiva vektorer (t.ex. ytor). Även ”rätt” i myndigheters och politikers motsträviga och sena reaktioner, bland annat för att inte skrämma upp allmänheten, och ”rätt” i konstaterandet att alla människor inte smittas under en pandemi, och att inte alla människor som blir smittade dör. Filmen fick dock ”fel” i dödligheten – som i filmen låg på 20–30 procent – och i att en stor roll under pandemins förlopp spelades av en uppmärksammad konspirationsteori, som gick ut på att ett enkelt naturpreparat botade virusets effekter. Den stora dödligheten för filmens virus var förstås bara ”fel” jämfört med SARS-Cov-2, för även sådana mer dödliga virus är tänkbara.

Den stora dödligheten i filmen fanns med för att göra Contagions scener med hårt genomdriven karantän, social kaos och ordningsproblem (som plundring av butiker) mer trovärdiga. Någon sådan social kaos har vi inte sett under coronavåren på grund av restriktionerna – det var andra faktorer som utlöste sådan protester i USA, även om många kommentatorer även sett en koppling mellan de Black Lives Matter-protester som övergått i våldsamheter, och en utlösning av någon sorts uppdämda känslor under coronarestriktionerna.

Intressant nog möttes demonstrationerna – som spreds till många länder, även Finland – av få fördömanden för att demonstranterna umgicks på gator och torg utan hänsyn till distansrekommendationerna. Motiveringen att saken var så viktig att det var värt det kan jag hålla med om, men liberalisten i mig hejar på och motiverar hellre det hela med sakens filosofiska aspekt: det är en mänsklig rättighet att demonstrera – för vad som helst! Och vad bättre om man samtidigt kan ifrågasätta auktoriteter.