Så har då försvarsminister Carl Haglund sällat sig till de ”moderna” politikerna, som så att säga tänjer på de etablerade gränserna genom att ställa upp som fotomodell i Helsingin Sanomats månadsbilaga, med Mannerheimmuseet som fond.

Låt mig kort slå fast varför detta är problematiskt, ut många synvinklar.

Kläderna gör mannen, det stämmer. Och visst var det så att Urho Kekkonens blev en politiker av rang först då någon av hans flickvänner fick honom att klä sig snyggt och statsmannamässigt. Även Mannerheim själv var intresserad av snygga kläder (och uniformer), och visste hur avgörande ett första intryck kan vara – eller hur mycket mera självsäkerhet man kan få av att vara rätt klädd vid rätt tillfälle. Likaså har även Carl Haglund gjort namn av sig av att vara snyggt klädd i offentliga sammanhang. Så vad är då problemet med Haglunds ”modiga” drag (som någon av Hbl:s enkätmakare fått det till)?

Följande:

• Det finns en dold gräns som utövare av offentlig makt inte borde överskrida. Det är gränsen där de lätt uppfattas alliera sig med kommersiella intressen. Artikeln i HS är inte ett referat av Carl Haglunds, försvarsministeriets eller SFP:s politiska ställningstaganden. Den är inte ens ett ”hemma-hos”-porträtt på privatpersonen Carl Haglund (förutom några triviala detaljer som han nämner). Det är en redaktionell reklam gjord i samarbete med de modefirmor som levererat kläderna till fotograferingen. Försvarsministern har alltså ”sålt sig” till några modefirmor. Detta oberoende om några pengar bytt ägare efter fotograferingen, eller inte.
• Det egna motivet för Haglunds medverkan är svårt att tolka som något annat än en uttryck för den idag så vanliga politiska narcissismen. Om tanken var att promovera Mannerheim, Mannerheimmyten eller Mannerheimmuseet så blev det ordentligt snedtänt: Haglund är sannerligen inte någon Mannerheim (åtminstone inte ännu) – hur många hyllmeter han än har om marskalken hemma i bokhyllan. Men främst borde Haglund ha ställt sig frågan: skulle Mannerheim ha ställt upp på något liknande? Knappast. Mannerheim hade betydligt mer finess än så.

Frågan som borde ställas är: vem vinner på detta? Försvarsministern (och den institutionens trovärdighet)? Haglund som politiker? Nej, den enda som på riktigt vinner är de klädmärken som nu har fått en ”endorsement” av Finlands försvarsminister. Och HS, som kanske säljer några extra lösnummer – och på något sätt analyserar ihop det att handla om ”den metrosexuella Mannerheim som SFP:s frontfigur, vilket tilltalar dagens urbana unga”. Eller Hbl, som i kulturchefens blogg spekulerar om tilltaget är fråga om någotslags queer-uttryck. Suck.

Här ett litet tips till er alla: Idén med att klä sig snyggt är att inte göra någon affär av det – i ordets alla bemärkelser. Nu blev det bara en klibbig eftersmak av kvällsjournalistisk självpromovering á la Alexander Stubb.

Jag vet nog att det till alla politikers adelsmärke hör att promovera sig själva (speciellt i valtider) – men åtminstone borde en skicklig politiker maskera det till att gälla promovering av en idé eller en ideologi – inte enbart sig själv.

Eller så är jag hopplöst gammalmodig och idealistisk. Kanske detta är dagens melodi? Vi vet ju att politik och kommersiella intressen är intimt sammanflätade, och att den makthavande eliten i de flesta ”västerländska demokratier” även i övrigt smidigt struntar i de gränser som målats upp som omutbara i läroböckerna om folkstyre. Det tycks inte finnas några gränser längre, ens i vår idealbild av politik – allt är bara showbusiness, och allt är till salu. Till och med Mannerheim har förpassats till att bli enbart rekvisita för en photo-shoot.

–

Hoppas ni åter förstår att jag inte har något emot Carl Haglund som person – det här är inte personligt. Jag råkar också tycka att Haglund hör till de mer vettiga av alla SFP-politikerna, och det i många avseenden. Men just nu är han försvarsminister – och hans ageranden tolkas utgående från det.