År 2012 skrev jag en partidagsmotion till SFP:s partidag, där jag föreslog att Finland borde slopa sommartiden. Partidagen biföll motionen, och gav SFP:s representant i Europaparlamentet uppdraget att aktivt arbeta för saken. Under uppföljningen följande år fick jag höra att det hela stött på patrull inom EU, och att utsikterna att få igenom en förändring i den tröga EU-byråkratin var dåliga.

Jag var förstås inte den enda eller den första som tröttnat på den totalt onödiga visaromställningen två gånger i året – ärendet låg med all tydlighet i tiden, och vann småningom större gehör i allt bredare kretsar. År 2013 var det dags för en liten insändardebatt som jag sammanfattade i  ett av mina tidiga blogginlägg. Jag återupprepade där motiveringarna för att sluta upp med fåneriet. Främst: det gick inte att hitta någon som helst rationell och vettig orsak att syssla med övningen.

Nu har det gått fem år, och äntligen har EU-kommissionen vaknat. Det mal långsamt, men även kommissionen kan tydligen ta sitt förnuft till fånga.

Reaktionerna bland dem som fortfarande  försöker intala sig själva och andra att omställningen är bra har däremot närmast varit underhållande, och föranledde följande insändare av mig i Hbl:

Det efterlängtade förslaget från EU-kommissionens håll om att slopa sommartiden har lett till två sorts reaktioner bland de som vill hålla kvar det hela. Hbl:s egen journalist Peter Buchert exemplifierar den ena, då han i Hbl 15.9 får lägga ut sig på nästan en helsida med en märklig text som vurmar för de icke-valda byråkraterna i Bryssel, och där han omotiverat och utan bevis knippar ihop förslaget att slopa denna totalt onödiga visarövning med Brexit, nationalism och splittring.

Fred Granberg å sin sida vill ha kvar flyttandet av visarna för att det känns trevligt: han vill inte avstå ”från ljusa sommarkvällar”. Som om det inte vore ljust nästan dygnet runt i Finland på sommaren.

Det är alltså fråga om emotionella argument för sommartiden. Jag har däremot aldrig hittat några som helst mätbara bevis för att omställningen för någon nytta med sig. Att hela ruljansen mera handlar om de makthavandes nakna maktutövning (”se vad vi kan göra åt dig, slav”) bevisas av hur enkelt slopandet nu sätts i rullning, då kommissionen till sist beslutat sig.

Bedrägeri är alltid dåligt, och självbedrägeri är ännu värre. Nu kan vi kanske äntligen sluta bedra oss själva, åtminstone i denna fråga.