Ord och ordval har betydelse. Jag deltog under veckoslutet i det mycket intressanta Mediespråk2015-seminariet i Vasa, och en av föreläsarna var Ann-Cathrine Jungar som forskar i partier och partipolitik. Hon behandlade bl.a Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och UKIP, men i hennes underrubrik ingick frasen: Populistiska partier av olika karaktär – högerradikala och extrema, invandrings- och EU-kritiska partier. Och i morse fick vi med morgonkaffet veta att vänsterradikala Syriza vunnit det grekiska valet.
Jag vet inte hur det är i allmänhet idag, men förr fick man inte stämpeln ”radikal” eller ”extrem”, bara för att man inte råkade omfatta samma politiska åsikt som majoriteten eller huvudfåran.
Valet att t.ex. gå med i EU var ett politiskt val, så det är väl fortfarande ett helt legitimt politiskt mål att vilja gå ut ur EU, eller att vara EU-kritisk. (En helt annan sak är om det är fiffigt eller inte, och det borde vi väl kunna debattera i lugna ordalag). Det var ju faktiskt en ganska stor del av finländarna som i tiden röstade för att vi inte skulle gå med i EU. Var de finländarna faktiskt radikala eller extrema? Samma sak gäller det politiska målet att begränsa invandring. Själv tycker jag det är en fånig idé, men jag tycker nog man bör vara av åsikten att invandrare bör fösas ihop i koncentrationsläger eller ”elimineras” på annat sätt, för att bli kallad radikal eller extrem.
Slutsats: Riktiga extremistgrupperingar förblir alltid marginella fenomen, så det är mycket intressant att forskare tydligen nu anammar samma politiska stämplar som de etablerade partierna använder om sina rivaler för att misstänkliggöra dem.
Läser man de här populistiska partiernas parti- eller valprogram är de alltså varken extrema eller speciellt radikala. Men i alla populistiska partier finns element som på riktigt är både radikala och extrema, trots att partierna i sig alltså inte befinner sig på ytterkanterna av den politiska skalan, eller öppet har extrema värderingar.
Thomas L. Knapp har en intressant idé som är på samma linje. Han går dock lite längre i ett försök att bygga upp en ny politisk indelning än den traditionella höger-vänster. (partierna och personerna är amerikanska, men de kan ersättas med våra egna)
I propose that we look at politics as a bell curve.
On the far Left (market anarchism) and the far Right (anarcho-capitalism), appetite for political government trails off to zero (which is why “Left” and “Right” libertarians have so much in common).
As we move toward the political center, that appetite grows. The “Left” and “Right” disagree on ends, but closer to that center, both see government as an acceptable means to their desired ends. And the center is a corrupting influence. As you get closer to it, you grow less willing to give up the means and more willing to give up the ends.
Ronny Rönnqvist har en mycket vanlig inställning (Hbl 23.1) då myndigheterna vill ha en blank check för att heltäckande övervaka medborgarna (denna gång på nätet): ”de laglydiga medborgarna har inget att frukta”. Som belägg för att heltäckande nätövervakning behövs, hävdar han att terrorangrepp blivit avvärjda, samt att det vore absurt att tro att myndigheterna skulle snoka i privata medborgares angelägenheter. Tyvärr har han fel på båda punkterna.
Det finns inga riktiga belägg för att annat än gammaldags, hederligt detektivarbete avvärjt några terrorangrepp. Det kräver förstås att polisen går ut, rör på sig, spanar, avlyssnar (med tillstånd) de som på riktigt är misstänkta. Att heltäckande övervaka människor är dessutom bortkastade resurser, eftersom riktiga terrorister förstås på nätet redan använder krypterad kommunikation som inte går att öppna (eller kodord). Igen: endast riktigt, fysiskt detektivarbete hjälper.
Det är förståeligt att kraven på heltäckande bevakning reses i samband med en uppmärksammad terroristattack. Det är också förståeligt att vissa medborgare reagerar som Rönnqvist, trots att chansen att dö i en terroristattack förstås är försvinnande liten, jämfört med att t.ex. dö i en trafikolycka.
Redan ur filosofisk synvinkel är heltäckande övervakning av människors kommunikationer mycket problematisk – på samma nivå som om myndigheterna hade föreslagit att slopa brevhemligheten. Personer som Rönnqvist borde också tänka på att frasen ”laglydiga har inget att frukta” tyvärr är samma fras som alla stater som sjunkit in i totalitära system använt, i alla tider. Men också i praktiken har det visat sig att system som kan missbrukas, missbrukas. Bara i vårt land tycks polishemligheter läcka ut titt som tätt, och exemplen är många på att högst vanlig, mänsklig nyfikenhet vida överstiger några ”gränser” som myndigheterna satt upp för användningen av känslig information.