Många populära uppfattningar går idag ut på att vi – främst på grund av några profilstarka politiker – nått en helt ny era: post-truth, eller ”efter sanningen”. Faktum är ändå att politiken på sätt och vis alltid befunnit sig där, eftersom politiken aldrig varit en marknadsplats för objektiva sanningar. I själva verket handlar ganska lite i våra mänskliga interaktioner om objektiva sanningar.

Till vardags arbetar jag på SFV med bokutgivning, och specifikt biografier. En av dem gäller konsthistorieprofessorn och religionsforskaren Lars-Ivar Ringbom (1901–1971). Bokens författare Jan-Ivar Lindén refererar i boken ett briljant citat ur Ringboms bok ”Paradisus Terrestris”:

”Fåfängt söker du historisk sanning, om du inte vet, vad gångna tiders människor höll för sant, då de gjorde historia.”

Ringboms citat är viktigt av många orsaker. För det första antyder citatet att vi egentligen alltid borde särskilja mellan två olika sorters sanningar.

1. Objektiva sanningar. Faktuella sanningar som beskriver verkligheten korrekt och som egentligen inte behöver ifrågasättas eller tolkas, och där så gott som alla observatörer med någolunda god iakttagelseförmåga kan vara ense om att de stämmer. Dessa sanningar existerar så att säga ”utanför oss”. De kallas ofta axiomatiska, eller axiom.
2. Individuella eller kollektiva sanningar. Det vi håller för sant. Uppfattningar, övertygelser, trossatser. För en individ eller en individ i ett kollektiv som prenumererar på samma uppfattning känns de här sanningarna så gott som lika sanningsenliga som de objektiva, axiomatiska sanningarna.

Ringboms citat beskriver också en ödmjukhet som egentligen alltid borde gälla då vi försöker beskriva eller tolka händelser ur det förflutna. Men jag misstänker att den ödmjukheten känns ganska främmande för dagens forskare, som tycks vara akademiskt ganska trångt nischade i sitt eget fack, och inte så sällan dessutom dåligt allmänbildade. Så i stället för att läsa och tolka det förflutna på dess egna villkor, är det nuförtiden populärt att kalibrera historietolkningen med dagens sensibiliteter, och försöka tillämpa de forskningsgenrer och forskningsbegrepp som just nu råkar vara på modet. Ödmjukheten har då, hävdar jag, i själva verket bytts ut mot något som närmast kunde kallas arrogans.

Idag är det till exempel i samhällsvetenskaperna populärt att tala om ”intersektionalitet”. Men jag påstår alltså att det är ofruktbart att försöka tolka forntida händelser utgående från en sådan premiss, eftersom det inte fanns någon intersektionalitet förr i världen. Och det är inte så att de forna generationerna bara råkade sakna ett ord för företeelsen – för dem fanns denna företeelse inte ens begreppsligt i deras huvuden. Det vill säga intersektionalitet existerade inte alls för dem.

I förlängningen innehåller Ringsboms citat även en annan viktig lärdom, som kanske inte är uppenbar för alla: det vi idag håller för sant, kanske inte hålls för sant av framtidens människor. Till och med att de sanningar vi idag anser vara objektiva, vetenskapliga sanningar kan eventuellt i framtiden ersättas med nya och betydligt bättre beskrivningar av verkligheten.

De nu levande människorna har förstås vid varje given tidpunkt levat i samma villfarelse: att det vetenskapliga kunnandet nästan nått sin kulmen; att det bara finns lite till att veta, varefter vi sitter inne med den hundraprocentiga sanningen om verkligheten. Men det gäller alltså att vara uppmärksam på denna mycket tilltalande villfarelse. Just nu läser jag en hel del nyutkommen kosmologi och astrofysik. Det är alldeles uppenbart att vissa nya hypoteser och observationer eventuellt bättre kan förklara många hittills obesvarade frågor kring universums ursprung och framtid, liksom att det finns många nya, intressanta kandidater till ”teorin om allting”. Och lika klart är att om de här hypoteserna och teoriutkasten visar sig vara riktiga, kan det leda till paradigmskiften nästan av samma kaliber som då mänskligheten övergick från en jordcentrerad världsbild till en solcentrerad.

Sanning och politik

Hur förhåller sig då begreppet sanning till politik? Låt oss först slå fast vad en politisk diskussion i grund och botten handlar om: en debatt om hur vi framöver skall utveckla våra samhällen. Likaså torde vi kunna slå fast att det på detta område finns ganska stora åsiktsskillnader. Jag brukar inte längre dela in de här strömningarna i uttjänta begrepp som vänster eller höger, progressiv eller konservativ, utan konstaterar snarare att det tycks finnas personer som lutar mer mot centraliserade, auktoritativa styren, och de som i större grad förespråkar individuella friheter kombinerade med individuellt ansvarstagande. Dessa grundinställningar hittar man sedan hos personer både på traditionellt vänster- och högerhåll, eller för den delen bland de som kategoriseras som progressiva eller konservativa. I tillägg finns förstås även stora skaror som placerar sig någonstans mitt emellan.

Politik handlar alltså om en kamp mellan idéer. På senaste tid har det ändå i vissa politiska kretsar blivit populärt att spänna begrepp som ”sanning”, ”vetenskap” och ”evidens” framför de egna idékärrorna. Ursprungligen säkert som ett slags motdrag mot populismens simpla och förenklande förklaringar, eller kanske till och med mot tokiga konspirationsteoriers uppenbara lögner. Men de här begreppen är inte speciellt goda draghästar, av många orsaker.

Den politiska diskussionen, och framför allt den politiska argumentationen, har nämligen aldrig handlat om att mäta objektiva, axiomatiska sanningar mot varandra. Om politiken, det vill säga besluten om våra samhällens framtid rätlinjigt skulle lyda objektiva sanningar och vetenskapliga rön skulle ju politiska beslut enbart gå ut på att gemensamt hitta ”evidens” för hur samhällsmaskineriets olika rattar och spakar borde vridas så att ett veritabelt nirvana för alla medborgare uppstår. En sådan uppfattning – att samhällsmaskineriet är deterministiskt, det vill säga i minsta detalj förutsägbart – var även det mycket länge en tilltalande villfarelse. Många experiment gjordes på 1900-talet, och utfallet var inte lyckat – antalet döda räknas i miljoner.

Politisk argumentation – precis som slug argumentation och retorik överlag – handlar alltså inte så mycket om objektiva sanningar, utan i stället om uppradandet av

• selektiva rön och resultat
• halvsanningar
• anedoktala bevis
• överdrifter och förminskningar
• hotbilder eller utopier

Förekommer det objektiva sanningar i den politiska argumentationen, är de oftast ytterst selektivt valda för att stöda en viss argumentationsfåra. Därför går det nästan alltid att hitta andra objektiva sanningar som kan användas som motbevis. Det många gånger, och ofta med ett självbelåtet flin citerade ”Du har rätt till dina egna åsikter, men inte rätt till dina egna fakta” låter i ljuset av detta nästan löjligt banalt. I nästan all argumentation kan man nämligen som motbevis till presenterad fakta hitta ”alternativa” fakta.

Hur den politiska argumentationen egentligen fungerar bevisas även av att objektiva sanningar på ett nästan magiskt sätt kan förvandlas till ”lögner”. En tidigare amerikansk president skröt ungefär mitt i sin period med att fler amerikaner än någonsin var satta i arbete. Även denna objektiva, på statistik baserade sanning kategoriserades på en webbsida som utgav sig för att lista alla denna presidents lögner som en lögn – med motiveringen att även om påståendet faktuellt överensstämde med verkligheten, så berodde den goda siffran bara på att antalet amerikanska medborgare var större än någonsin tidigare.

Strävar vi att ärligt och korrekt beskriva politiskt liv är alltså uppfattningen om att statistik eller vetenskap kan ”berätta” något som vi direkt kan tillämpa i politiken problematisk. I omvänd riktning missgynnar denna felaktiga uppfattning även den vetenskapliga forskningen, eftersom det vetenskapliga samfundet idag känner ett stort tryck att leverera resultat som ”den rätta sidan” kan använda i sin politiska argumentation. Ett liknande och nästan ännu mer påtagligt tryck kommer från etablerad media som – av visserligen principiellt goda orsaker – vill framstå som en slags motvikt till mindre nogräknad, sensationalistisk media eller rena konspirationssajter. Sammanlagt leder detta dubbla tryck till

• att vetenskapliga kretsar tvekar när det gäller att ställa upp nya, intressanta, eller till och med utmanande vetenskapliga hypoteser.
• att vetenskapliga kretsar ogärna rapporterar resultat som inte råkar vara politiskt opportuna.
• att media i sin vetenskapliga rapportering ofta förbiser eller glömmer bort de förbehåll och försiktighetsformuleringar som nästan alla vetenskapliga resultat innehåller.
• att vetenskapsmän och media – på ett egentligen ganska ovetenskapligt sätt – rapporterar resultat på ett tvärsäkert sätt, ”så att inte någon bara kan börja tro att också klimatförändringen kan ifrågasättas”.

Som en utvikning: det är också skäl att minnas att mycket som i den dagliga politiska diskussionen presenteras som ”vetenskap” hör till kategorin rapporter; i det närmaste mycket smala och ändamålsenliga beställningsverk, tänkta att bevisa det ena eller det andra i en politisk argumentation, eller för att få medborgarna att tänka på ett viss sätt.

Kombinerat med att vetenskapen för sin finansiering dessutom idag långt är beroende av politiska beslut, leder allt det ovanstående till att vetenskapen i högre grad än förr börjat uppvisa fenomen som egentligen bara hör hemma i politiken: grupptänk, dogmer, ortodoxier, eller indelandet av personer i rättänkande och avfällingar.

Denna utveckling ter sig både märklig och oroväckande för den som vet hur den vetenskapliga processen i bästa fall borde fungera. Jag misstänker till exempel också att ganska många människor – inspirerade av politikens majoritets- eller konsensusbeslut – tror att även vetenskapen når sina rön med samma metoder. Så är det förstås inte. Även stora etablerade vetenskapliga teorier kan kullkastas av ett enda väl utfört experiment eller en enda observation. I själva verket är det så, att om en hypotes eller en teori är uppbyggd så att den inte kan kullkastas på det ovan beskrivna sättet, så är det inte fråga om vetenskap, utan om något annat.

Självet och dess sanningar

Självet, med dess självupplevda, individuella sanningar spelar alltså en mycket större roll i politisk diskussion än de objektiva sanningarna. Man kunde därför tro att en större, övergripande ideologi kunde utgöra en motsats till detta, men i själva verket är ett ideologiskt idébygge inget annat än en kollektivistisk version av en sådan självupplevd sanning eller idé om hur samhället borde se ut. Detta kan vara en delförklaring till att gamla avdankade politiska ideologier som för länge sedan lidit bankrutt åter ser ut att kunna vinna terräng bland ungdomen, paradoxalt nog i ett samhällsklimat och i en tidsanda som länge betonat individualism.

Allmän historielöshet och kort politiskt minne är förstås bidragande faktorer, men förklaringen kan också ligga i att individualismen mer och mer idag börjat handla om identitetspolitik, det vill säga att människors självupplevleser förklaras precis lika sanna som objektiv sanning. Det är en tragisk utveckling, eftersom den leder till en individualism där allt färre individer tar ansvar för sig själva och sin utveckling, och där allt fler enbart betraktar sig som offer för omständigheter de inte kan påverka. Och finns det offer, måste det också finnas förövare: en grupp människor som man kan peka ut som roten till det onda. Jag tror det kan bli svårt framöver att bygga ett sam-hälle av dessa ingredienser. I stället för att i varje läge göra ett stort nummer av det som skiljer oss åt, borde vi ju i stället betona det vi faktiskt har gemensamt.

Sanningen och sociala medier

De sociala medierna hjälper inte alls. Eftersom de lever på delningar och klick tenderar de att i flödena lyfta upp, gynna och förstärka kontroversiella ämnen och färgstarka politiska motsättningar, och puffa bort den vardagliga och gråa politiken, som ändå i mycket högre grad påverkar medborgarna på riktigt. Och i jakten på klick deltar även saklig, etablerad media i detta race mot själsbrunnarnas bottenskrap – genom braskande, överdrivna rubriker och genom att lyfta upp smala, avvikande företeelser som om de skulle vara viktiga saker som påverkar samhället i stort. De upprörda användarna av sociala medier kan sedan gadda ihop sig i en ny form av av inåtvärmande och navelskådande tribalism, därifrån steget inte är långt till avhumanisering och demonisering av andra folkgrupper. Varför något som främjar klickbildning i stället för social kohesion ens kallas för ”social media” börjar bli svårt för mig att förstå.

Webbplatser med sakligt, vetenskapligt utseende, som Wikipedia, hjälper inte heller, i synnerhet när det gäller politiskt eldfängda ämnen eller nutidshändelser. Eftersom det för ett Wikipediainlägg räcker att hitta en eller två källor att citera, går det att ”regurgera” osanningar, som sedan citeras vidare av okritiska eller okunniga journalister, varefter osanningarna får ny kredibilitet (och kan återciteras).

Jag misstänker också att vi bara sett början till problemen i och med fenomenet de-platforming – det vill säga då tillhandahållare av sociala medier täpper till avvikande röster, efter högljudda krav från andra användargrupper. Jag har visserligen tidigare sagt att avstängningarna inte har något att göra med yttrandefriheten (den finns ju kvar), och att tillhandahållarna som privata företag förstås har rätt att stänga av vilken användare som helst, av vilken godtycklig orsak som helst. I själva verket är orsakerna sällan speciellt ideologiska, utan beror krasst på att reklamfinansiärerna inte vill synas i samband med kontroversiellt material. Men trots att yttrandefriheten inte i sig är hotad av de-platforming, kompliceras nog saken idag av att många av de sociala medierna börjat få status av ett slags allmänna nyttigheter – på samma sätt som en nätkoppling idag anses höra till de medborgerliga rättigheterna och nödvändigheterna.

Här får vi helt enkelt se hur det går. Börjar de sociala medierna på allvar agera redaktionellt genom att välja och vraka bland användarna och deras åsikter i jakt på sin egen version av sanningen, flyttas också ansvaret för allt som publiceras där till hundra procent på företaget, som då alltså förvandlas till en ansvarig utgivare, med alla de förpliktelser som följer. Med några miljarder användare är det mycket oklart om de här företagen ens i teorin kan klara av en sådan sak.