Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning samt en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)

Nedan några små exempel bara från skrivande stund. Visst, jag har valt kvällspressens löpsedlar, och man kan förstås säga att man där knappast någonsin hittar några vettiga djupanalyser. Jag har dock valt dem som exempel för att löpsedelsjounalistiken långt ”färgar” vår vardagliga uppfattning om vad som pågår i världen – vad som så att säga ”är på tapeten”. Och det färgar även av sig på annan, seriös rapportering (ibland omedvetet). I tillägg är förstås kvällstidningarna för ganska många människor den enda nyhetskällan, i tillägg till kanske kvällsnyheterna på tv.

Blev du rädd? Ser man Iltalehtis löpsedel kunde man ju tro att Vladimir Putin redan står i farstun med en atombomb i handen. (Testade kärnvapen: Ryssland kräver nya omrden”) Nu har jag inte köpt och läst Iltalehti (det gör jag nästan aldrig), men en snabb genomgång av internationell media på webben gav inga belägg för de stora rubrikerna. Det berättar entydigt att Putin inte förekommer på finska löpsedlar för något han gjort, utan för att en bild på Putin och en braskande rubrik säljer lösnummer. Och synar man orden noggrant ser ju det mesta dessutom ut att vara ”business as usual” för en regional stormakt.

Men det är förstås inte bara i Finland som Rysslands-hysterin används för att sälja lösnummer eller locka till klick på webben. Det pågår uppenbart en rätt så välkoordinerad ansträngning att åter utmåla Ryssland som ”The Evil Empire”. Det uttrycket myntades och användes flitigt av Ronald Reagan då han blev USA:s president på 1980-talet. Men han slutade tvärt använda det, efter att han besökt landet.

Och så är det väl även idag, om man lite förenklar. Besöker man Ryssland (jag har tyvärr gjort det bara tre gånger + ett besök i Sovjetunionen på 80-talet) märker man förstås att människorna där i stort är som överallt annanstans: de vill ha hyggliga jobb, och de hoppas på att det skall gå bra för deras barn. Några ständiga uttryck för galen homofobi eller krigshets syns förstås lika lite som under ett besök till exempel i Frankrike.

Förstås spelar den ryska ledningen och Vladimir Putin ett fult och maktfullkomligt inrikespolitiskt spel, och strävar dessutom till att fräckt öka sitt inflytande på olika håll i världen. Jaha, och än sen? Även i det avseendet skiljer sig alltså inte Ryssland alls från andra stormakter, speciellt USA. Och många vill helst inte tro det, men jag överdriver faktiskt inte när jag säger att så gott som alla politiker på ”toppnivå” (oberoende land) är korrumperade, patologiska lögnare. Ingen av dem är ”bättre” än en annan.

Propagandakriget mellan USA, ”västvärlden” och Ryssland är för övrigt intressant att följa med. En neutral observatör som jag kan bara skratta åt de mest uppenbara ironierna, som då förre president Obama talade om en eventuell bojkott av vinter-OS i Ryssland på grund av Rysslands lag mot spridning av ”homosexuell propaganda”, samtidigt som åtta amerikanska stater har så gott som likalydande lagar. Dagen därpå åkte Obama dessutom iväg för att skaka hand och ställa upp på bild med representanter för familjen Saud i Saudi-Arabien. Ett land där homosexualitet bestraffas med halshuggning.

Uppdatering 2017: I den ovan beskrivna bakgrunden hittar man också mycket av det politiska motståndet mot USA:s nye president D. Trump. Detta förstås i tillägg till att den oborstade, obildade charlatanen Trump valt att hårt kritisera den gamla eliten i Washington för allt ont.

Dessutom är det så att amerikansk PR och propaganda borde vara den bästa i världen, medan den ryska motsvarigheten oftast är så enkel och barnslig att man genast genomskådar den (just nu hittar man mycken sådan i samband med vad som händer i östra Ukraina). Så vad kan då vara grunden till den ovannämnda sortens klumpiga eskalering i Väst av propagandakriget? Behöver vi verkligen vara oroliga för ”ryska troll på nätet”.

Min egen hypotes är att det bottnar i en stor besvikelse. Man gjorde helt enkelt en fatal felbedömning då Sovjet föll och privat ekonomi och privat företagsamhet åter fick fotfäste i Ryssland. Man trodde att ryssarnas intresse och begär till västerländska saker även innebar att de även ville bli som vi (inklusive vår lite självgratulerande och självbedragande bild av hur bra vårt samhällsskick är). Alla som läst ens lite rysk historia vet förstås att inget kan vara längre från sanningen. Ryssarna har inget intresse av att bli som vi. Det bara såg ut så – under en kort, svag minut, och man kan ju faktiskt fråga sig: varför skulle de ens behöva bli som vi? Men förvåningen över att vi i ryssarnas ögon inte utgör ett eftersträvansvärt mål gnagar förstås mycket obehagligt på mångas självbild.

Det ovannämnda betyder inte att ryssarna inte uppskattar begrepp som demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet. Men de begreppen är i grund och botten filosofiska begrepp, inte system eller strukturer (som alltså kan vara mer eller mindre demokratiska). Även i Finland kan vi till exempel föra en diskussion om vår samhällsstruktur utvecklas mot mer eller mindre demokrati – i samband med kommunsammanslagningar och större samhälleliga och kommunala enheter. 

Det pågående kalla kriget med mellan Väst och Ryssland, med sanktioner och motåtgärder, är inget som skakar ryssarna i grunden. Visst, ekonomiskt och finansiellt märks sanktionerna, men för det ryska självmedvetandet betyder läget snarare en bekräftelse på att Ryssland åter börjar ha lite geopolitisk vikt att kasta omkring på den internationella brottningsarenan. Och mannen på gatan har hittills inte märkt speciellt mycket, ens på livsmedelshyllorna. Så ostutbudet minskar då vår egen Valio inte får sälja ost till Ryssland. Men hur många ostar behöver man egentligen för att vara en nöjd medborgare? Och holländska tomater tycks kunna exporteras i omärkta lådor till Turkiet, där de plötsligt förvandlas till ”turkiska” tomater. Tror någon på riktigt att detta vänder folket mot Putin?

Viktigt skulle nu vara att inte – påverkad av västpropagandan – isolera Ryssland, och den ryska ledningen. Det gjorde man inte heller under det förra kalla kriget (ifall någon minns). En isolering leder nämligen lätt till en eskalerande de-humanisering och rutinmässig demonisering, med alla faror det innebär för framtiden. När man tar del av vissa av Rysslands-memen på social medier kan man med fog hävda att en de-humanisering av Ryssland redan pågår.

Jag har i flera repriser, speciellt då jag behandlat Finlands försvar och geopolitiska läge, påpekat att ryssarna och den ryska ledningen aldrig skall behandlas med silkesvantar – ryssarna tar nämligen det som ett svaghetstecken. Hårt måste definitivt sättas mot hårt, och de insåg även de klokaste i den amerikanska administrationen under det förra kalla kriget: Theodore Roosevelts ”Speak softly, but carry a big stick” användes av de amerikanska diplomaterna under 1970-talets avspänningssträvanden för att beteckna ett läge där du har så mycket självsäkerhet att du inte behöver skrika med hög stämma eller skramla med vapnen – trots att de finns där i bakgrunden. Ett skönt uttryck för Realpolitik, vilket idag skulle kännas som en fräsch fläkt jämfört med Obama-administrationens lite tafatta försök till ”hårda ord”, med den stapplande och icke-respektingivande John Kerry som en utrikespolitisk frontfigur, som med jämna mellanrum såsar bort sig.

I det ovannämnda ”Talk softly…” bottnar också min aversion mot ett finländskt Natomedlemskap – ryssarna skulle enbart tolka ett finländskt Natomedlemskap som ett oövervägt desperat och lite fegt drag, riktat mot dem – medan de inte skulle ha något emot att vi på egen hand ser till att vi bygger upp ett starkt försvar. Efter det kan hur ekonomiskt fruktbara och bra relationer som helst byggas upp, utgående från ömsesidig respekt. Men jag har på känn att dagens Twitter-generation inte alls förstår detta. De tror väl fortfarande att det ryska folket vill grabba första chansen att kopiera oss och vår ”demokrati” – ”bara de kan bli av med den där hemska Putin – som ju måste vara galen”.

Det är bara barnsligt och oanalytiskt att avfärda Putin som sinnessjuk (det är han garanterat inte), men man kan förstås ponera frågan om hur man kunde ”få bort” honom. Förutom att han är omåttligt populär, är Ryssland ett land som inte har speciellt utvecklade valtraditioner. I förlängningen lönar det sig alltså även att fundera över vad man riskerar att få i stället för Putin, och med vilka metoder. Vad man än anser om honom som person representerar han ändå en någorlunda stabil samtalspartner, jämfört med många andra alternativ.

Idag är det också populärt att säga att Putin är ”oberäknelig”, men jag håller inte med. Det ordet används nog bara av dem jag nämnde ovan – skaran politiker och kommenterare som blev så besvikna på att ryssarna (Putin inberäknad) inte ville bli som oss att de tappat alla koncept. Har man följt med Ryssland lite längre än sedan 2000-talet, märker man att gamle Vladimir är en mycket konsekvent rysk ledare, i raden av många andra auktoritära figurer.

Få i Väst inser hur populär Putin på riktigt är bland ryssarna. Och det är inte alls enbart fråga om att hans propaganda lyckats på hemmaplan, genom påverkan och påtryckning till exempel via statsägda tv-kanaler. Läget är långt det som var i Finland under Kekkonen-eran. Alla visste vi förstås att Kekkis var en maktfulkomlig och manipulativ politiker (han kritiserades även öppet och hårt för detta, vilka Twitter-generationen inte ens vill tro att kunde ske i den tidens Finland), men ändå gillade vi honom på något underligt sätt. Han var ”presidentiell” – han hade fläkt och karisma. (Och han klarade av ryssarna på rätt sätt).

Var det bättre förr med Kekkonen? Inte är det det jag nostalgiskt försöker hävda, men det är lika onödigt att idag kritisera ryssarna för att de gillar Putin (eller spela överraskad) som att kritisera finnarna för att de inte förstod att välja bättre. Eller att påstå att Putins popularitet enbart beror på att han lyckats manipulera media. Saker och ting är mycket, mycket sällan så svart-vita och enkla.

Men den sortens förenklingar är förstås nästan det enda man får läsa ifall man öppnar en tidning eller en webbsida. Och dessutom överallt denna lustiga instinkt att hela tiden ”välja sida”, oftast utgående från särdeles banala resonemang gällande stormakternas avsikter och strävanden. Jag får alltid skälvningar då människor tror att stormakterna ser på små länder som något annat än spelknappar i ett globalt, geopolitiskt spel.