Jag har inga egna barn i skola i Helsingfors, och mina egna erfarenheter är så gamla att de inte längre är relevanta gällande skolnätsreformen i Helsingfors. Därför har jag valt att inte kommentera den inflammerade sakfrågan, utan bara kommenterat själva diskussionsklimatet och diskussionen.

Debatten har ur min synvinkel nämligen varit ytterst intressant, då den vimlat av klassiska retoriska knep, som det i alla debatter lönar sig att vara uppmärksam på. När jag tänker efter har debatten om skolnätsreformen i så hög grad bestått av dessa retoriska trick, att jag i slutändan inte lärt mig speciellt mycket om vare sig reformförslaget eller kritiken. Nåväl:

Ad hominem-attacker: Deltagarna i debatten har fått höra att deras åsikter inte kan tillmätas något värde, antingen på grund av deras socio-ekonomiska bakgrund, deras stadsdel, eller på grund av att de har ett påstått egenintresse i frågan. Detta är inte ett relevant argument, eftersom förslag och motförslag borde bemötas utgående från förslagens egna meriter, oberoende vem som framför dem.

Straw-man-attacker: Ett förslag eller dess motförslag målas av motståndarna upp med helt nya påhittade negativa egenskaper, som sedan sågas ner i stället för att det riktiga förslaget bemöts. En slarvig lyssnare tror att hela förslaget därmed är sågat.

Personliga erfarenheter: I en debatt där man ställer två saker mot varandra, hittar man oftast personliga erfarenheter som kan tala för båda alternativen. Man hittar t.ex. alltid personer som haft en härlig skoltid, eller en miserabel skoltid, både i stora och små skolor. De här erfarenheterna, hur intressanta de än är, kan inte tillmätas relevans i en diskussion som gäller stora mängder människor.

Vädjan till auktoriteter: I stället för att försvara den egna åsikten på dess riktiga meriter går det här tricket går ut på att vädja till att en auktoritetsfigur, eller bara i allmänhet till ”forskning”, som man påstår stöder den egna åsikten. Trots att det här argumentet kan ha meriter, hittar man ofta även andra auktoriteter eller annan forskning som stöder motsatsen.

Spela på rädslor-argumentet: I stället för att bemöta det andra argumentet målar man som fullständigt säkert upp allt det hemska som kommer att följa på ett eventuellt beslut – utan att ha några riktiga belägg för farhågorna. En variant har med brådska att göra: gör vi inte det här genast, blir katastrofen så mycket större i framtiden.

Så nästa gång debattkarusellen får fart – håll det ovannämnda i minnet. Och försök återföra debatten till själva sakfrågan.