Rubrikens tema har åter aktualiserats på ett konkret sätt i samband med medborgarinitiativet till en könsneutral äktenskapslag i Finland. Diskussionen före och efter omröstningen i riksdagen visade med all tydlighet hur absurd debatten blir, då vissa debattörer som argument för sin ståndpunkt använder en samling skrifter skrivna i den samhällsmoraliska omgivning som rådde för tvåtusen år sedan. Eller hävdar att det är Gud som instiftat äktenskapet att gälla enbart mellan man och kvinna.
För min del får man gärna hävda att det finns en Gud – min poäng är endast att man i en samhällspolitisk debatt bör ha betydligt bättre argument än att hänvisa till denna gudom. Vi kan nämligen inte fråga Gud vad han (eller hon) tycker, och få ett svar som alla debattörer kan enas om att har validitet – och de facto finns det ganska många debattörer som anser att man först borde presentera konkreta bevis för att Gud överhuvudtaget finns, innan man kan hänvisa till honom. Uppenbart är alltså att debattörerna inte alls befinner sig på samma spelplan, och man borde då försöka hitta andra, gemensamma regler för hur debatten kunde gå till. Men det tycks vara svårt.
I vårt land leder denna sorts problem lyckligtvis inte till värre saker än att någon blir sårad, eller känner att det inte finns tillräckligt med ”respekt” i debatten. Utomlands ser vi betydligt värre problem. När religiösa övertygelser (tillsammans med hänvisningar till uråldriga skrifter) i ursprungsområdena för de tre stora monoteistiska religionerna används för att motivera politiska eller territoriella anspråk blir det ofta fråga om blodsutgjutning eller regelrätta blodbad.
Jag läser som bäst religionshistorikern Karen Armstrongs ”För Guds skull”, som kom ut för några år sedan som ett mottdrag till bland annat Richard Dawkins ”The God Delusion” och Christopher Hitchens ”God is Not Great”. Alla böckerna är mycket läsvärda, och trots att man kan se Armstrongs bok som en slags motvikt till den ateism som bland annat Dawkins (och jag) representerar, sitter alla tre ändå till sist nästan i samma bordsända; Armstrong pekar nämligen starkt på religionernas – även de monoteistiska religionernas – ursprungligen starka mysticism, där ”tro” inte handlar om att blint ”tro” på trossatser eller på en personifierad gud – utan där initiering och ritualer öppnar vägen till ett gott och fullödigt liv, inkluderande de medmänniskor man möter som inte råkar tro som man själv (Armstrong hittar paralleller både till religionerna i Öst och till grekiska filosofer).
Armstrong påminner oss om att religion förr var en helt integrerad del av vardagen. Hennes lite idealistiska bild handlar om hur själva utövningen (förr, och som hon hoppas, även idag) är betydligt viktigare än att ”tro”. Devisen om att bete sig mot andra, så som man hoppas de skall bete sig mot en själv, ingår ju i så gott som alla religioner (även i de tre ”stora”), och Armstrong citerar även passusen i Koranen som säger att ”Bokens folk” (judar och kristna) bör behandlas med respekt eftersom de har samma Gud som islam.
Jag har inte läst Armstrongs bok helt färdigt, så jag vet inte om hon försöker hitta något svar på varför så många troende trots allt är ordentligt i luven på varandra, inte bara mellan religionerna, utan även internt. Och när vi kommer så långt i debatten tenderar jag att hålla med Dawkins: skulle inte allting vara lättare utan religion? Att bete sig som folk och uppföra sig hövligt mot andra är väl högst vanlig humanism, och allting skulle ju bli så mycket enklare i fall vi enbart kunde resonera om gemensamma saker och problem rationellt och med förnuft, och inte blanda in övernaturliga aktörer, och deras förmodade vilja i diskussionen.
Armstrong vänder på steken och vill skylla rätt många problem på den ”kalla”, rationella vetenskapen. Hon menar att även religiös fundamentalism är ett nytt påfund, ett sentida försök att inlemma religionens mythos i vetenskaplig logos. Man har enligt Armstron sedan några hundra år tillbaka felaktigt börjat läsa de heliga skrifterna bokstavligen, i stället för att göra tolkningar.
Hon har säkert en poäng i detta, men jag misstänker att folk i dagens föränderliga värld faktiskt söker stabilitet, enkla sanningar och rättesnören i skrifterna. Då blir religionen inte en from och ödmjuk livsstil (en utövning), utan enbart ett sökande efter belägg och berättigande för egna åsikter gällande det ena eller det andra. Jag har läst både Bibeln och Koranen (svensk översättning), och jag kan meddela att problemet i så fall är att skrifterna är så ”mångsidiga”, att det i dem går att hitta berättigande för vilken ståndpunkt som helst (även helt galna). Och om vi faktiskt försöker förbättra läget genom att göra nya tolkningar och omtolkningar leder det enbart till en uppslitande debatt om vem som får avgöra vilken nya tolkning som är den rätta. Ett nytt koncilium? Nya kyrkomöten? Oftast leder de träffarna inte till enhet, utan ytterligare splittring.
Så goda föresatser till trots, kommer vi tydligen inte ifrån att troende människor benäget projicerar sin religion (eller vad de råkar veta om den) på högst värdsliga företeelser. Ett stort tilläggsproblem är att religionerna är stora gruppföreteelser. Jag tycker det sällan blir bra med grupptänkande och dogmer när det gäller frågor om vår existens eller om det finns en mening med livet. Visst, vad andra tänkt om sakerna borde alla mångsidigt läsa och studera, men slutsatserna borde alltid vara högst personliga.
När diskussionen kommit så här långt märker jag att jag fort börjar luta åt teman som ”behövs religion över huvudtaget”, eller ”missar jag något som ateist”? Men det tar vi nästa gång, då jag också behandlar det utlovade resonemanget om varför jag anser att ett ämne som teologi inte borde finnas på ett vetenskapligt universitets studieplan.
