Gästbloggare är åter min mor Singa Sandelin Benkö, som i denna text postumt tar ställning till vårt samhällsklimat idag. Hon kommenterar förhållandet mellan strukturer, skolan, företag och fack, individen samt förhållandet mellan könen. Läs först, och titta först på slutet efter när texten är skriven. Bara att konstatera att texten fortfarande känd aktuell. Eventuellt har skolan åtminstone delvis utvecklats enligt de linjer som hon föreslår.

Lust och kreativitet eller emotionell sittstrejk?

Solen skiner också på sommaren i det land jag kort skall beskriva. Men människorna där går med moln över ansiktet. När barn och unga skriver uppsatser om vad de väntar sig av framtiden beskriver de skräckvisioner av undergång och katastrof. Unga par framskjuter eller rent av avvisar tanken på egna barn. Modlösa, maktlösa adopterar de kanske ändå ett barn från något fjärran land, “för att ändå göra något”. Många ungdomar är inte mera nyfikna på livet efter skolan. De har inte lust, inte kraft att göra något. Ett behov som inte kan tillfredsställas snabbt, just nu, är otänkbart. Många driver omkring i en kronisk nedstämdhet, en total organismisk protest, som yttrar sig i en “emotionell sittstrejk”. De vuxna har gett upp, eller arbetar krampaktigt. I radion talar på måndag den missmodiga psykologen, på tisdag den beklämda socialvårdaren, på onsdag den modlösa själavårdaren, på torsdag den tungsinta politikern och på fredag den uppgivna miljövårdaren, alla om förstörelse, nedgång, undergång och elände.

På fredag och lördag är det bara den allvarligt engagerade artisten som sjunger om olust, depression och varats intighet. Också tidningsartiklar, dikter, konstverk och barnens teckningar och t.o.m. forskarnas forskningsrapporter handlar om förintelse och vånda, om det störda, osunda och avvikande.
Beteckningen depression har avlägsnats från psykiatrisk terminologi. Då både vårdare och patient, förälder och barn, politiker och väljare lider av samma sakers tillstånd, betraktas det rådande sinnelaget som normalt.

Förmågan att älska fritt och kraftfullt har de flesta glömt, eller aldrig lärt sig. I en del böcker kan man läsa sig till vissa kunskaper. Men intimitet och beroende anses oerhört påfrestande för den jämlikhet man äntligen nästan genomfört, så många föredrar att vara impotenta eller frigida.

Befolkningsexperten som ännu yrkar på högre nativitet, glädje i familjen och fasta relationer mellan människorna, utsätts för bittra attacker. Forskaren som framhärdar med att undersöka uttrycksformerna för det sunda, det mänskligt fria och kreativa som utvecklas till sin fulla kraft, erhåller inga anslag och tystas ned. En obestämbar rädsla råder; osäkerhet och rastlöst missnöje svävar överallt. Några individer som ännu älskar kraftfullt, visar spontan handlingskraft, målmedvetenhet och en sund självuppskattning, ses med misstänksamhet och oro…

Det handlar naturligtvis inte om Finland.

Den reella verkligheten omkring oss speglas i vår kultur och ger direkta eller indirekta tecken på om den är i utveckling, i en stagnationsfas eller kanske rent av retarderar. Vårt språk, de hus vi bygger, de umgängesregler vi använder, den undervisning vi ger, det sätt på vilket vi älskar – allt sammantaget blir ett uttryck för vår uppfattning om människans värde, den respekt eller ringaktning vi visar det mänskliga hos människan.

I en kultur stadd i utveckling är människans centrala behov av trygghet, naturlig kontakt med andra, identitet och utrymme för utveckling, tillgodosedda. Utöver de rent fysiska behoven innebär trygghet att människan har kontroll över sin situation och kunskaper om och medel för att påverka den.
Kontakt med andra är ett vitalt behov av gemenskap, behov av att ge och få omsorg och kärlek; möjlighet att kunna uttrycka känslor, värden, förhoppningar och önskningar.

Behovet av identitet har samband med att vara klart förankrad någonstans. Identiteten skapas i samspelet med andra. Erkännande och uppskattning från vår omgivning ger det självförtroende som är en förutsättning för en sunt, fullt fungerande individ. Hos varje människa finns en mer eller mindre klar strävan till utveckling och förändring, ett behov att aktualisera kanske slumrande resurser. Men jämsides med detta existerar ett motstånd och en motvilja för det okända som ligger i förändringen. Här ligger kärnan till den ambivalens (motstridiga känslor och attityder) och osäkerhet, som är så framträdande på olika nivåer i samhället – inom organisation och institutioner, i grupper och mellan enskilda individer, allt till den intimaste relationen mellan man och kvinna.

Att lugnt inse motståndets roll i vårt liv och upptäcka dess konsekvenser på alla de plan där det visar sig borde vara en viktig uppgift i en kultur som inte önskar stagnera eller retardera. Att bli kvitt all ambivalens är ogörligt. Att lära sig att leva med obeständighet, skenbara motsättningar och ett flöde av förändringar, som är begripliga, är fullt möjligt. Det är möjligt att både älska och hata på samma gång, att både samarbeta och konkurrera, utan att en katastrof inträffar.

Men låt oss betrakta några plan där motståndet mot förändring och ambivalensen tydligt yttrar sig, och konsekvenserna kan urskiljas.

Skolan har i sin målsättning tilldelats både samhällsbevarande och samhällsutvecklande mål. Kulturtradition och kunskap som befunnits betydelsefull skall föras vidare till de växande. Samtidigt skall de fostras till kritiskt tänkande och självständigt handlande individer, som konstruktivt kan kritisera det existerande och föreslå strategier för utveckling och förändring när deras tid kommer. Skolans verksamhet koncentreras i praktiken mera mot den ena polen än den andra. Skolans organisationsstruktur ända upp till skolstyrelsen och undervisningsministeriet motverkar effektivt en målrealisering av samhällsutvecklande natur.

En organisation med t.o.m. en styvt hierarkisk struktur kan fungera utvecklande, om man byggt in en identifieringsprincip som anger när strukturen, som behövs för ordning och reda, övergår till motstånd och broms. Om denna inte existerar uppstår motvilja och osäkerhet inför ansatser som strävar mot förändring, och det som ursprungligen fungerat som stöd förvandlas till hinder och kontroll. En skolorganisation av den övertunga typ som vi har kommer till en del att leva sitt eget liv och på så sätt motverka de officiella och accepterade syftena.

Inom näringslivet känner man till organisationens tendens till självständigt liv och den tröghet som ligger i låsta strukturer. Där söker man aktiva lösningar som tillåter förändring genom s.k. organisationsutveckling, chefsbyten, rationaliseringar, matrisstrukturer etc. Det är minst sagt egendomligt att det som man finner nödvändigt att göra för att säkra produktionen av ting, det finner skolan i stort sett aldrig anledning att göra för att säkerställa att våra barn får god undervisning och fostran!

Det finns tendenser till avbyråkratisering och decentralisering. Men det är ofta fråga om pseudolösningar, ord – en kritisk gräns nås mycket snabbt. Det är knappast troligt att ett centralt verk som t.ex. skolstyrelsen skulle avstå så många funktioner till kommun eller den enskilda skolan att det skulle leda till en grundlig omstrukturering av verket ifråga.

Detsamma gäller facket, lärarorganisationerna. Att inte ha kontroll på sin medlemskår och dess arbete skulle ju innebära att lärarorganisationen förlorar en av sina viktigaste funktioner. Även om statliga och fackliga organisationer i mångt och mycket ser ut att stå i ett motsatsförhållande är de samtidig varandras bästa stöd i bevarandet av den kontroll och ordning som hindrar t.ex. spontant, inspirerat utvecklingsarbete, gränsöverskridningar och okonventionella lösningar.

Inom utrednings- och utvecklingsarbete i allmänhet och inom utbildning i synnerhet syns motståndet särskilt tydligt. Olika intressegrupper kräver att få besätta viktiga kommittéplatser så att de kan bevaka sina intressen. På detta sätt tillgodoses självfallet kunskap och erfarenhet från området, men frimodighet, lust att utveckla och förändra enligt rådande realiteter i skolan införs inte lika självklart. Snarare samlas man i kommittéerna för att bevaka och befästa uppnådda positioner. Så blir t.ex. skolans fortsatta omdaning alltid en fråga om detaljer, kompromisser. Sällan kan man spåra ett inflytande i arbetet som skulle dokumentera att man arbetat utgående från en dynamisk människosyn, en uppfattning om människan och hennes kapaciteter och en bild av världen stadd i ständig rörelse. I stället för detaljer och kompromisser behöver vid strategier för att möta och behärska förändring, och ett nytt sätt att tänka för att både kunna (fortsätta) att behärska vår omgivning och samtidigt leva i samklang med den.

Men låt oss lämna organisationen och gå in i skolan. I vårt land samlas hela årskullen av barn i samma skola, grundskolan. Syftet är att tillvarata och på ett så rättvist sett som möjligt stöda varje elevs individuella begåvning samtidigt som alla, genom samma grundskolning, ges likartad möjlighet till fortsatt utbildning efter avslutad läroplikt. Vad vi alltid vetat i praktiken, men energiskt blundat för i läroplanen, är att alla människor inte är lika begåvade och alldeles särskilt är de inte likadant begåvade, såsom vårt enhetliga skolsystem tycks förutsätta. Vi räknade inte heller med att t.o.m. begåvade unga, av olika sociala och psykologiska anledningar, kan ha hämmats på ett så tidigt stadium, bl.a. språkligt, att det inte mera i skolan med dess arbetssätt och arbetstakt är möjligt att reparera det som avstannat och förstummats hos dessa unga.

“Att alla 13-åringar ska gå i samma klass, behärska samma kunskapsstoff och vara lika verbalt och teoretiskt mogna, är en orimlighet som strider mot all modern psykologisk forskning. Grundskolan, speciellt högstadiet, är som utbildningsform ur social och psykologisk synpunkt lika rättvis som
ett tipslotteri”, säger Hans Berg i boken Överleva skolan.

Kanske härstammar rädslan för “annorlunda” lösningar, flexibel organisation inom skolan och utnyttjandet av diversifierande undervisningsformer åter i vår ambivalens: Är det möjligt att samtidigt vara jämlik och framstående? Barn med s.k. inlärningssvårigheter har fått uppmärksamhet och stöd och skall självfallet också i fortsättningen få det. Men trots detta fortsätter vi att negligera de globalt mycket begåvade eller specialbegåvade barnens behov. Det finns en spänning i samhället och särskilt inom skolförvaltning och skolplanering i fråga om de individer som på ett framträdande sätt skiljer sig från det stora flertalet. Skall en individuell prestation och begåvningsinriktning stödjas så att fullödighet och mästerskap kan framträda? Osäkerheten och det varierande förhållningssättet har inte så mycket att göra med fördelning av resurser, som man tycks tro. Mera grundläggande och mänskliga känslor av motvilja och motstånd är säkert för handen; avund, icke-generositet och oförmåga att glädja sig åt excellens och begåvning när det framträder hos andra! Motståndet kan sedan lätt klädas i ekonomiska och organisatoriska termer som möjliggör ett indirekt och ofta omedvetet uttryck för den ambivalens planerare och administratörer känner.

En konsekvens är att man fromt och tyst hoppas att de begåvade skall klara sig på något sätt, trots att de känner sig både bortstötta och uppskattade, både uppmuntrade och hindrade. I en miljö med så motstridiga budskap är det emellertid svårt att fritt utvecklas och både komma underfund med sin optimala kapacitet och lära sig att använda den. Väl ute i samhället väntar man sig nog att de begåvade skall fungera maximalt och bidra med sin kompetens.

Trots vissa svårigheter med att definiera vad som avses med begåvning och kreativitet, och var gränserna går, brukar man räkna med att en viss kreativ och intellektuell kapacitet som går utöver den genomsnittliga indikerar begåvning. Det finns olika sätt att beräkna hur stor grupp begåvade elever är av totalantalet elever. En del forskare anser att 3 procent är riktigt, andra räknar med att hela 20 procent av totalantalet kan anses höra till gruppen globalt eller specialbegåvade. Det är då alltså fråga om barn och ungdom som i dag i skolan inte får all den stimulans och utmaning och de utvecklingsmöjligheter som deras kreativitet och begåvning skulle förutsätta. Här kan man inte peka på lärarens möjligheter att individualisera eller fördjupa inom ramen för undervisningen. I gruppen finns säkert specialbegåvningar vilkas kapacitet skulle kräva insikter och kunskaper som inte ens den mest hängivna lärare kan antas besitta.

Dessutom behandlar begåvade barn information snabbare. De använder i allmänhet 50–75 % mindre tid än medeltalet för att instudera ämnen och uppöva färdigheter. För denna ansenliga grupp och viktiga potential ur samhällelig synpunkt krävs andra organisatoriska och innehållsliga lösningar som t.ex. accelererad undervisning (t.ex. 3 årskurser på 2 år), mentor-system med en expert-handledare, utanför skolan om nödvändigt, som påtar sig ansvaret för en personlig handledning av specialbegåvningen i sitt ämne. Men först och främst krävs ett igenkännande av det motstånd som existerar och en medveten bearbetning av den, var den än yttrar sig.

Motståndet finns självfallet inte bara i hierarkins topp. Också inom skolan ger den utfall både bland elever och lärare. Det har visat sig att t.ex. lärares uppfattning om en god elev inte sammanfaller med kännetecknen på en kreativt fungerande elev. En god elev utmärks av självständigt tänkande, målmedvetenhet, flit, humor, nyfikenhet, artighet, ärlighet o.s.v. Av dessa egenskaper sammanfaller bara två – nyfikenhet och självständigt tänkande – med de egenskaper som anses känneteckna den kreativa, produktiva individen.

Från lärarnas lista fattas bl.a. viktiga faktorer vid kreativ förmåga såsom intellektuellt mod, självständigt omdöme, förmåga att totalt uppgå i uppgiften för handen, intuition, uthållighet, vilja att ta risker, ovilja att acceptera auktoritetsåsikter. Paradoxalt nog kan detta innebära att social anpassning och social lämplighet är delvis oförenliga med kreativ utveckling och produktion. Undra på att motstånd föreligger! Hur skall skolan lösa problemet med konkurrerande positiva karakteristika (den ideala elevens och den kreativa elevens)?

Men vidare inåt, mot familjen och de institutioner som håller upp den, eller respektive, har den i sitt grepp.

”Kärnfamilj” används idag som skällsord. Som en följd av detta tvekar förvirrade vuxna och föräldrar i dag om sin roll som individer med en viktig fostrande uppgift. I sin osäkerhet inför de motstridiga budskap som familjen utsätts för, har föräldrar i hög grad avsagt sig det aktiva ansvaret för sina barns uppfostran och deras utveckling till sunda, självständiga och sociala individer. Vilka än anledningarna i grunden är, så är följderna tydliga.

Ungas könsidentitet rubbas. Föräldrarna ger inte klara signaler om när de betraktar sina unga som vuxna. Att växa upp till en produktiv individ som finner tillfredsställelse i arbetet är inte lätt, när förebilderna, föräldrarna, sällan ses trivas med sitt arbete eller kan iakttas utföra det. Hemmen tenderar att bli samlingsplatser för korta möten, inte en umgänges – och tillväxtmiljö där den sociala säkerheten grundläggs.

Några forskare (Bloom, Davis och Hess) har konstaterat – när de undersökt otrygga och stimulansfattiga hemmiljöer – att ungefär 80 procent av barnets förmåga att lära sig och prestera bestäms redan vid fyra års ålder.

Barn lever och upplever inte världen med sina föräldrar i dag. Den utmaning, anspänning och avspänning som ingår i alla uppgifter, antingen vi arbetar eller älskar, förblir dold för de växande som oftast ser sina föräldrar i hobby-sammanhang eller i kontinuerligt, avspännigslöst hemarbete. I stället blir barnen omhändertagna av olika institutioner. Babyn i familjevård, lilla syskonet i barnträdgård och de större i olika skolor, beroende på ålderskategori.

Samhällets ambivalens inför födande och reproduktion visar sig tydligast just här. Olika varianter av omvårdnad, (alltid tekniska och organisatoriska lösningar) prövas och har företräde vid olika perioder. Pengar slussas, än till barntillsyn, som det heter, än till familjevård. Vad är det man talar om? Det handlar ju om att leva med och fostra!

Särskilt den unga familjen, mitt i sin reproduktions- och fostrargärning, lämnas utanför. Dess lust och vilja och förmåga att handla negligeras. Dess hälsa och välfärd, både den psykiska och fysiska, måste den kämpa för! Ett motstånd som tar sig uttryck i dolt eller öppet hot om ”bestraffningsmetoder” är satt i system. Ansökningar om bidrag, avdrag eller tillägg, kö för platser, för mycket eller för litet inkomster, sköt hemma, för bort, skriv utredningar och bevisa att familjen är värd att existera, få barn och glädjas över dem. Och ändå handlar det om samhällets viktigaste uppgift – att fostra sunda, fullt fungerande individer kapabla att arbeta, relatera till andra människor och utvecklas!

På ett ohyggligt grymt och oroväckande sätt lyckas man se bort från psykologiska realiteter som ligger i öppen dag. Redan den terminologi man skapat kring barnen visar det blinda motståndet. Dagvård, barntillsyn, omhänderta. I Sverige talar man redan om “behandlare” på olika institutioner för barn och ungdom! Det är fråga om en lång rad olika fostrarmiljöer, kulturmiljöer, där ständig påverkan sker på alla plan, socialt, psykologiskt, fysiskt. Varje människorelation som barnet under sin uppväxttid knyter (tillåts knyta) har signifikant betydelse, och lämnar spår.

Genom ett hölje av “ideologier” (uttryckta i organisation, tidsschemata, sätt att bli tilltalad, vidrörd o.s.v.) föses barnet i perioder och institutioner, i en rytm som inte valts av naturen, utan av samhällsplanerarna som suttit där, mitt i sina motstridiga känslor.

Ambivalens och osäkerhet på så många områden. Från institution och organisation till grupp och familj – ja – enskilda individer i förhållande till varandra. Varför har osäkerheten och motståndet så grymma och rigida, ibland destruktiva konsekvenser? Motstridiga känslor, särskilt inför fundamentala mänskliga företeelser, som inte blir medvetna eller kan accepteras, åstadkommer en låsning och resulterar i ett motstånd som riktas både utåt och inåt.

Det är svårt att uthärda spänning, ovisshet och den obeständighet som kännetecknar levande liv. Genom att förneka de känslor förändring väcker och genom oviljan att uppge våra försök att fixera och fasthålla, är vi ständigt sysselsatta med att fruktlöst välja mellan, eller sammanjämka, fenomen som samarbete/konkurrens, beroende/autonomi, altruism/egoism, integration/självhävdelse, erövring/underkastelse o.s.v.

Ändå existerar allt detta jämsides och är blott olika sidor av samma företeelse. Särskilt tydligt kan vi se detta i den sista länken i kedjan vi betraktar, relationen mellan man och kvinna. Ursprunget.

Diskussionen har mycket rört sig kring mansroller och kvinnoroller. Därmed har man undvikit att beröra det grundläggande manliga och kvinnliga och könsliga både hos mannen och kvinnan. Genom att föra diskussionen till rollens mera ytliga plan (vem skall diska, förtjäna och amma), har man sluppit att befatta sig med den uråldriga ambivalensen i man/kvinna förhållandet – den farliga lockande kvinnligheten och den utmanande överväldigande manligheten. Intimiteten, närheten i ursprungsförhållandet är svårt att uthärda, och ändå är det just den vi längtar efter.

Behov av dominans och underkastelse växlar, och inte bara hos mannen. På väg till, och på väg bort ifrån den andra; beroende och oberoende, att erövra och få ge sig – om detta handlar det djupast sett. Och dessa dynamiska rörelser och konstellationer återspeglas i handlingar, förhållningssätt och relationer utåt – i familjen, gruppen, organisationen och samhället.

När kvinnor tyngs av skuldkänslor för att de strävar att ha framgång eller få makt och på så sätt uttrycka och utnyttja sina manliga potentialer, visar detta sig i en rejektion just av mannen. Ju häftigare hon svänger mellan rädslan för och lusten att ge efter, att vara kvinnligt “passiv” och receptiv, och över till det aggressivt framåtsträvande, aktiva och manliga, desto häftigare blir de yttre reaktionerna. Många kvinnor tror att de måste välja – bli undergivna, tjänande och lidande. Eller bara vara starka, känslolösa, och för alltid aktiva. I vartdera fallet vänder de grymheten mot sig själva. Kvinnor tenderar ju att stöta bort det manliga hos sig därför att det manligas manifestationer i den dagliga verkligheten ses som något negativt, t.ex. att vara ambitiös, konkurrerande, kallt effektiv o.s.v. Att det manliga också är mycket annat såsom överdådig kampglädje, pojkaktig nyfikenhet och hälsosam egensinnighet, tappas kanske bort.

Men också männen, som känner motstånd inför sina kvinnliga “behov” och som i resistansens tecken fastnar i arbetskramp, en prestationscirkel, tenderar att förskjuta kvinnan både inom sig och utanför sig. Kraven på s.k. rollöverskridningar väcker då både motstånd och motstridiga känslor.

En man är en man och en kvinna är en kvinna. En väletablerad och integrerad identitet, av vilken könsidentiteten är en viktig del, är förutsättningen för ett sunt vuxet liv. Könsrollen blir då en sekundär fråga och s.k. rollöverskridningar fullt naturliga tilldragelser. En sund man sköter naturligt sitt barn och en sund kvinna kan t.ex. fritt sträva efter och uppleva både makt och framgång. Vad vi nu behöver är kunskap om spänningen mellan könen – vem forskar i det? Den furia som kvinnors medvetenhet fört med sig kan användas konstruktivt. Det förutsätter paradoxalt nog en medveten omedvetenhet som möjliggör passionen, lusten och besattheten – föreningen i ett fritt givande och tagande mellan man och kvinna. Att kunna vara fritt beroende mynnar ut i ett naturligt oberoende där lust och kreativitet kan utvecklas. Där har ambivalensen och de motstridiga känslorna accepterats och ersatts av obeständighetens sällhet.