Har det faktiskt gått fyra år sedan sist? Mycket, mycket i upplägget i årets presidentvalskampanj i USA påminner om läget 2016, medan den omgivande samhällsomgivnngen och tidsandan skiljer sig ganska markant.

Först något av en ansvarsfriskrivning. Jag brukar följa med valkampanjer och politk så långt som möjligt som en sval, opartisk observatör. Det amerikanska presidentvalet ockuperar ett visst intellektuellt intresse, men något emotionellt kapital har jag inte investerat i valet – de facto förhåller jag mig mycket sällan emotionellt till politik, vare sig amerikansk eller inhemsk.

Så när jag nu ser vad folk lägger upp till exempel på Facebook inför valet i USA inser jag, att eftersom jag brukar peka ut alla politikers skenheligheter och falsarier, så ligger det nära till hands hos ganska många att beskylla mig för att ”ha valt Trump”. Men inget kan alltså vara mer fel. Jag erkänner nog att jag emellanåt ger demokraterna lite mera kring öronen – men det beror endast på att Trump-kritiken redan är så öronbedövande att det för det mesta känns fullständigt överflödigt att sälla sig till den kören. Om jag verkligen vore tvungen att välja i det amerikanska presidentvalet skulle jag rösta på liberalernas presidentkandidat: Jo Jorgensen. Jag önskar att vi även i Finland kunde rösta på ett dylikt, på riktigt liberalt parti.

Att det i det amerikanska presidentvalet finns andra kandidater än de två kandidaterna från demokraterna och republikanerna kommer eventuellt för någon som en överraskning – det är nämligen så sällan som dessa tredjepartikandidater når över nyhetströskeln och därmed blir tillräckligt kända – och erkända – för att på riktigt kunna utmana ett system där de två stora partierna cementerat hela det politiska systemet i sin egen favör. Senast skedde det då miljardören Ross Perot ställde upp i presidentvalen år 1992 och 1996. I politiska sammanhang alltså redan antik historia.

Att vi även i Finland lever i en konstitutionell republik med representativt styre, och att vi liksom USA har ett offentligt ämbete med titeln ”president” kan förleda oss att tro att de politiska systemen i stort sett är jämförbara. Men det finns mycket annat som är skäl att hålla i minnet, och som kanske glöms bort då vi diskuterar amerikansk politik utgående från våra egna premisser och vår egen horisont.

Den kanske största skillnaden är att USA är en federal stat, trots att vi i mångt och mycket uppfattar USA som ”ett enda land”, och även amerikanerna själva i många sammanhang tänker på sig som en enda nation. Men det kan ändå vara nyttigt för oss européer att i tankarna måla upp en situation där vi till exempel skulle ha ett EU med större federativ makt, och att vi med jämna mellanrum skulle välja en gemensam president med rätt så stora stora maktbefogenheter. Denna jämförelse med EU haltar förstås även den, men åtminstone kan man försöka hålla i minnet att det finns amerikanska delstater som faktiskt kan skilja sig från varandra nästan lika mycket som till exempel Finland och Portugal.

Redan utgångsmässigt skiljer sig alltså det amerikanska politiska systemet från vårt, men det finns även andra viktiga skillnader: det amerikanska presidentämbetet har större maktbefogenheter än det finska, men delstaterna i USA har betydligt större exekutiv makt än vad vi kan hitta i de finländska regionala och lokala administrationerna. Denna amerikanska maktbalans och även maktkamp noteras sällan hos oss, liksom hur stort temat ”big government” färgar de amerikanska valen och kampanjerna. Den pågående virusepidemin har visserligen till en del lyft fram den här intressanta maktfrågan. Mest kanske ändå som en ganska motsägelsefull kritik där den sittande administrationen ömsom beskylls för att försöka utöva närapå diktatorisk makt, ömsom kritiseras för att ”göra för lite” i förhållande till delstaterna.

Är USA demokratiskt?

Det frågar sig många, även jag – och jag fick i tiderna ett bra allmänsvar av en person som under flera år bekantat sig med situationen på fältet. Ja när det gäller styrandet på lokalnivå, där varje medborgare som så önskar faktiskt ganska långt kan påverka det lokala livet i sin näromgivning, men nej när det gäller politik på nationell, federal nivå som till exempel i presidentval. Saken är egentligen ganska uppenbar för alla som skrapar lite på ytan. På den amerikanska politikens toppnivå är mycket stora penningsummor involverade, och stora summor pengar korrumperar alltid – på sätt eller annat. Och detta gäller i lika stor grad både republikaner och demokrater – det lönar sig inte att låtsas om annat, även om det förstås finns gradskillnader när det gäller enskilda politiker. Företag, lobbyister och branschorganisationer betalar stora kampanjunderstöd, och väntar sig också utdelning framöver – medan kandidaterna använder dessa enorma summor på att köpa mediesynlighet – vilket likriktar både kandidaturvalet och mediebevakningen, och ger incitament för media att underblåsa personliga konflkter. Sådant ökar nämligen speciellt i presidentval kandidaternas benägenhet att i allt eskalerande takt spendera pengar på pajkastningsreklam då valdagen närmar sig.

De djupa demokratiproblemen i USA handlar alltså knappast så mycket om enbart Donald Trump eller inte, även om det demokratiska partiets kampanjpropaganda – uppbackad av en rätt så samstämmig media – försöker utmåla ett nuläge där ”demokratin står på spel”. Men så vitt jag kunnat utröna har den nuvarande administrationen inte under sina tre och ett halvt år försöka nedmontera en enda av de demokratiska institutioner som den amerikanska konstitutionen förutsätter och vilar på. Det enda förändringsförslaget jag hört om har kommit från besvikna anhängare till det demokratiska partiet, som föreslår att elektorsinstitutionen i presidentvalet skall slopas. Kravet är förståeligt i ljuset av några demokratiska valmotgångar i närhistorien, men förstås omöjligt i en federativ stat som USA – där ett ”one man – one vote” -system skulle leda till att Kalifornien och några folkrika stater på östkusten skulle avgöra valet. Det politiska intresset skulle alltså koncentrera sig endast till dessa få delstater, och de övriga skulle helt glömmas bort. Hur odemokratiskt ett sådant förfarande skulle vara bevisas med en analogi: Vi har i finländska riksdagsval valkretsar, som tjänar precis samma syfte. Utan dem skulle i praktiken alla riksdagsledamöter komma från de tre största städerna i Finland.

Det stör mig för övrigt alltid när man slarvigt hänvisar till ett land som ”en demokrati”. Demokrati är inte ett statsskick utan en filosofisk idé, och kastar man omkring den termen utan att tänka efter, finns alltid risken att nyanserna och de verkliga förhållandena helt faller bort. USA må kallas ”The Greatest Democracy in The World”, eller ”demoktatins fyrbåk”, men denna federativa, konstitutionella republik, har förstås maktstrukturer som – precis som i övriga länder – är mer eller mindre demokratiska.

Och så kommer då en opportunistisk Donald Trump år 2016 och kastar in ett lass grus i det välsmorda politiska maskineri som så länge, och i tur och ordning, gynnat de två stora partierna och deras kandidater. Det är också precis så Trump borde uppfattas – inte så mycket som en ”republikan”, utan som en självständig eller alternativ kandidat, som bara råkat ställa upp i republikanernas led eftersom systemets grundvalar motarbetar kandidater från andra partier än de två stora. Detta bevisas av att Trumps politiska hemvist bytt ort flera gånger: republikan 1987, självständighetspartiet i New York 1999, demokraterna 2001, republikanerna 2009, obunden år 2011, och åter republikan är 2012.

Trump valdes 2016 på ett mandat som långt handlade om tre saker:

1. en förhoppning om att han kunde städa upp ”träsket” i Washington, det vill säga det korrupta politiska system som beskrevs ovan, och som lett till en starkt upplevd alternativlöshet där inget tycks bli bättre för vanligt folk – oberoende om det är demokraterna eller republikanerna som innehar makten. Demokraternas Bernie Sanders utgjorde på vänsterkanten under primärvalsfasen en idémässigt nästan likadan populistisk tolkare av det ”vanliga folkets” känslor.
2. en tro på att en affärsman är mer lämpad att få ordning på ett land och dess ekonomi än politikerna.
3. Trumps löfte om att dra bort USA:s styrkor från olika militära konflikter och inblandningar runtom i världen.

Att Trump som personlighet är olämplig på presidentposten kan säkert de flesta hålla med om, och likaså har säkert många blivit besvikna på hans ledarskapsstil, som långt handlar om punkt nummer två: en egen övertro på att man även i politiken och världspolitiken kan nå spektakulära och snabba resultat med olika ”deals” – helst ansikte mot ansikte med motparten.

Förutom personlighetsproblemen, buffligheterna och den totala frånvaron av kompromissvilja hade Trump det ändå ganska väl förspänt inför kampanjstarten 2020. Ekonomin rullade på – låt vara på grund av att man öste in enorma penningsummor i det finansiella systemet – medan framför allt arbetslöshetssiffrorna uppvisade historiskt sett låga siffror. Likaledes infriade Trump under sin presidentoperiod sitt löfte att inte blanda in USA i olika konflikter på världsarenan, och att ta hem amerikanska trupper – en sak som vanligtvis får ganska stor genklang i breda kretsar, även över partigränserna. Och under mandatperioden koncentrerade sig demokraterna – underligt nog – inte på att vaska fram en verkligt bra motkandidat och presentera trovärdig alternativ politik, utan maskinerade i stället fram olika fruktlösa försök att smutskasta Trump, samt det dödfödda projektet att försöka avsätta honom från presidentposten. De som 2016 röstade på Trump i övertygelse om att det finns ett etablissemang, ett ”träsk” i Washington, fick alltså enbart vatten på kvarn.

Hur demokraterna till sist fastande för Joe Biden som presidentkandidat är i ljuset av det ovanstående kanske sist och slutligen inte ett så stort mysterium, även om en alternativkandidat som Bernie Sanders, Elisabeth Warren eller någon yngre, ännu radikalare kandidat säkert hade utgjort ett betydligt större tuggmotstånd för Trump. I slutändan var förstås både Sanders och Warren, som de vänsterkandidater de uppfattades som, totalt omöjliga för de finanskretsar på Wall Street som stöder det demokratiska partiet. Efter primärvalen har Biden däremot, liksom Obama i tiderna, lyckats med konststycket att erhålla mer Wall Street-pengar i kampanjstöd än republikanerna, uppemot en miljard dollar.

De amerikanska primärvalen kräver en egen kommentar. Efter att ha läst några kommentarer på nätet misstänker jag att det här och där finns en uppfattning om att de amerikanska primärvalen på något sätt är ”officiella” val – att de sker med samma formaliteter som själva presidentvalet. Korrektare skulle vara att karakterisera dem som politiska shower, uppsatta av de två stora partierna i ett försök att legitimera det som till sist sker på partikonventen där de slutliga kandidaterna väljs. Samtidigt cementerar primärvalen uppfattningen om att USA har ett rent tvåpartisystem. Men det finns alltså inget skrivet om primärval i konstitutionen eller i några lagar och förordningar – i själva verket finns det inget skrivet om ett partiväsende alls i den amerikanska konstitutionen, till skillnad från till exempel den finländska.

Kampanjerna

I skrivande stund är kampanjerna snart på slutrakan, och den fösta tv-debatten har hållits. Biden uppvisar bättre siffror i opinionsmätningarna, men min tolkning är att han ändå kämpar på i ett sorts underläge. Hans framtoning, det demokratiska partikonventet, Bidens kampanjträffar och hans kampanjreklamer saknar mycket av den energi och entusiasm som finns på motståndarsidan. Åldersskillnaden mellan Trump och Biden är inte stor, men energin på Trumps stand-up-shower – som hans kampanjmöten korrekt borde kallas – är av helt annan kaliber än de snarkfester som Bidens kampanj arrangerar.

Biden-kampanjens attacker mot Trump haltar och innehåller ganska många motsägelsefullheter: Trump anklagas bland annat för att ha stått vid rodret då ekonomin under våren störtdök, men samtidigt anklagar man Trump för att inte ha stängt ner samhället tillräckligt under virusepidemin. Och som tidigare konstaterats: demokraternas överdrivna hotbilder om att valet nu är ett ”demokratins ödesval” biter knappast på en väljarkår utanför de redan frälsta. Likaledes är Trump-kampanjens överdrivna retorik om att USA glider in i socialism och armod ifall Biden väljs förstås mest till för de egna skarorna. Sådana här hotbilder är redan gammal skåpmat, och efter valen brukar man märka att så hemskt mycket inte egentligen förändrades gällande de saktillstånd som på riktigt är avgörande.

Några nya valteman

Några nya teman har ändå seglat upp i årets valrörelse. Ett rabalder gäller frågan om poströstningen, där båda sidorna investerat mycket politiskt kapital i en diskussion om hur mycket valfusk en omfattande poströstning kan leda till. Här har media, även i Finland, gjort mediakonsumenterna en otjänst genom att inte förklara och nyansera vad det hela handlar om. Procedurerna skiljer sig i detaljer från delstat till delstat, men lite förenklat kan man säga att traditionell Absentee voting är ett system där ens rösträtt och identitet på något sätt kontrolleras och verifieras, och där du själv som väljare ber att få en röstsedel. Detta system kommer även den sittande presidenten att utnyttja. I Mail-in voting, vilket många delstater nu planerar, skickas automatiskt en valsedel till alla röstberättigade, oberoende om de önskat en sådan eller inte.

Eftersom jag länge varit intresserad av val- och röstningsproblematik till exempel i fråga om elektronisk röstning och nätröstning, har jag inga problem med att hålla med en åsikt som går ut på att Mail-in voting åtminstone ökar risken för problem – speciellt andra problem än direkt valfusk, utförd av valfunktionärer. Till exempel röstförsäljning, påtryckningar, eller att någon annan än den tänkta mottagaren fyller i och skickar in valsedeln. Denna diskussion har lyst med sin frånvaro, och i stället har media överröstat varandra i att ”bevisa” att presidenten har fel; att studier visar att poströstning inte leder till valfusk. Hur någon studie kan bevisa något om ett val som ännu inte skett, och där man förväntar sig betydligt fler poströster än någonsin tidigare i historien, förstår jag inte. Studierna visar nog att amerikanerna överlag brukar vara ärliga i valsammanhang (även när det gäller poströstning i olika former), och att valfusk inte är speciellt utbrett i USA. Bra så. Till en del handlar det även om att valsystemen är så olika i de olika delstaterna. Det går helt enkelt inte tekniskt att få ihop ett omfattande valfusk, eftersom det skulle kräva alldeles för mycket arbete och stora konspirationer.

Ett annat rabalder gäller diskussionen ifall Trump tänker acceptera valresultatet – ett rabalder som börjat anta nästa löjliga proportioner. Själv har jag svårt att se hur någon kandidat inte skulle kunna godta ett rösttalsmässigt och procentuellt klart resultat (vilket åtminstone opinionsmätningarna just nu förutspår). Framför allt undrar jag med vilka medel Trump skulle försöka ”sitta kvar” efter ett sådant resultat. Skulle han kedja fast sig vid skrivbordet i ovala rummet i Vita huset tills han bärs ut?

Ett på valnatten oklart valresultat med många poströster oräknade tror jag däremot allra minst Joe Biden genast skulle vilja ”erkänna”. Eller ett mycket jämnt resultat där det finns en misstanke om att det finns oräknade röster kvar i någon avgörande delstat. Eller så förstås om det finns befogade och starka misstankar om valfusk. Det har hänt tidigare att högsta domstolen till sist avgör när rösträkningen är färdig, så inte är det något märkligt med det, och det får alla kandidater foga sig i.

Farhågorna och hotbilderna om att Trump vid ett valnederlag med militären eller med sina ”anhängarskaror” skulle utföra någon slags kupp eller maktövertagande, måste nog i detta skede avfärdas som rena struntet. Om något sådant verkligen skulle ske, lovar jag att på Youtube sätta ut en film där jag äter upp min gamla hatt. Hela den här diskussionen sker som i en främmande dimension – som om ingen av de amerikanska samhällsinstitutionerna längre skulle existera, och hela USA redan är ett fullständigt laglöst samhälle – en bananrepublik.

Den första tv-debatten

Den första tv-debatten visade med tydlighet hur Trump med sin bufflighet är sin egen värsta fiende. Det hade varit en enkel match att i lugn och ro avvärja eller motbevisa många av Bidens påståenden, men det hela urartade bara till ett pinsamt käbbel mellan två gamla gubbar.

Trumps taktik gick tydligen ut på att försöka få Biden ur balans så att han skulle blanda bort sig, men Biden lyckades samla sig väl jämfört med några tidigare svaga och lite svamliga framträdanden. Egentligen lyckades Trumps taktik först på slutet, då Biden försökte få sympatipoäng med att koppla ihop en snyfthistoria om sin son som tjänstgjort i Irak, med påståendena om att Trump sagt nedlåtande saker om veteraner och stupade under en resa till Frankrike för att ihågkomma stupade i första världskriget (påståenden som endast anonyma källor hävdat). Det käbblet började ändå fort handla om Bidens andra son och hans dubiösa kopplingar till ett ukrainskt energibolag, samt de positioner Trumps barn innehar i administrationen. Som en sval observatör kan notera: personlighetsfrågor dominerar visserligen ofta de amerikanska valkampanjerna, men eftersom det är omöjligt för någondera parten på den här nivån att helt tvätta sig ren från misstankar om korruption och nepotism, skulle diskussionen må bra av att man i stället koncentrerar sig på sakfrågorna.

En av sakfrågorna handlade om hanteringen av den senaste tidens kravaller i samband med Black Lives Matter-protesterna. När moderatorn pressade Biden i frågan om han själv till exempel kontaktat demokratiska guvernörer och borgmästare för att försöka stävja de protester som urartat i våldsamheter och mordbränder hamnade Biden på defensiven – det enda han fick ur sig är att det inte angår honom eftersom han inte för tillfället innehar ett offentligt ämbete. Uppenbart är att demokraterna alltför länge sett mellan fingrarna och trott sig hämta politiska poäng genom att inte fördöma våldsamheterna. Biden och demokraterna gör också ett stort misstag då de, liksom 2016 tar ”den svarta gemenskapens” och ”minoriteternas” röster för givna, och på ett ganska simpelt sätt beskyller Trump för rasism. Trump-kampanjen har länge haft mycket effektiva motknep och bra talskrivare, som nedan i videon ”Healing, not hatred”. Rasismkortet behöver i slutändan inte alls vara så effektivt som Biden-kampanjen hoppas på.

Något märkligt skedde också då tv-debattens moderator Chris Wallace nämnde händelserna i Charlottsville 2017, och påminde om att Biden sagt att president Trumps uttalanden i samband med protesterna kring statyn över Rober E. Lee utgjorde den impuls som fick Biden att ställa upp. Wallace gav därefter ordet till Biden, men Wallace borde förstås i stället ha satt Biden på pottan eftersom Biden-kampanjens centrala påståenden om att Trump kallat nynazister för ”fine people” för länge sedan avfärdats som falska av alla så kallade fact-checkers. Biden-kampanjen använder ändå fortsättningsvis detta falska mem i kampanjen, och det citeras fortfarande även flitigt i våra finska medier. (Trump avsåg de fredliga demonstranter som var för eller emot nerrivandet av statyn).

Nedan även administrationens officiella uttalande strax efter händelserna. Notera än en gång att jag inte länkar de här videorna för att jag vill ”försvara Trump” eller ”föra Trumps talan”. Jag anser fortfarande att Donald Trump på många, många sätt är olämplig som president, men jag anser samtidigt att om man vill hålla den sittande presidenten ansvarig för att i alla lägen hålla sig till sanningen, så bör man åtminstone ställa samma krav på sig själv.

Det är klart att man kan avfärda Trumps George Floyd-tal och det officiella uttalandet ovan med en axelryckning: ”det är som något Trump bara säger, men som han själv inte tror på”. Jag erkänner villigt att jag känner samma cyniska misstänksamhet nästan alltid då en politiker öppnar munnen – oberoende politisk hemvist. Samtidigt inser jag ändå att ett försök att tränga in i människors hjärnor för att påstå något om vad de på riktigt tänker förstås bara kan handla om rena gissningar. Men oberoende detta så förtar videosnuttarna ett av Biden-kampanjens mest centrala teser om att Trump eller hans administration ”aldrig tagit avstånd från extremgrupper”. Det är som om det demokratiska partiet kör samma skrapiga skiva från kampanjen 2016, men i tron att Biden skall lyckas ta hem potten med detta budskap där Hillary Clinton gick bet.

Tips till Trump och Biden inför nästa tv-debatt

I lite lättare ton: här kommer några tips av en mediaexpert till de båda kandidaterna inför nästa tv-debatt:

Trump borde vinnlägga sig om att inte vara så bombastisk. Hans uppsyn och hans rörelser bakom podiet påminner allt mer om Benito Mussolini, eller en förvuxen bebis som någon snott skallran av. Med självironi och humor skulle han komma mycket längre, eftersom han dessutom är övertygad om att han startar från ett bättre läge. Det är helt ok med handrörelser som understryker argumenten, men då borde han använda båda händerna, och försöka öppna upp det hela med att se lite mer inbjudande ut, och inte så defensiv. Ett ständigt höjt pekfinger i ”aja-baja”-stil fungerar definitivt inte, det är enbart avstötande. Även om det är frestande att hela tiden avbryta, måste man försöka hålla sig. I den förra kampanjen var Trump bra på att använda ”Excuse me!” då någon i sin tur försökte avbryta honom – i denna debatt var detta effektiva knep som bortblåst. Ingen tittare hör något då båda kandidaterna börjar prata i mun på varandra, och då även moderatorn blandar sig i leken blir det hela ett enda kacklande. De blir, som vi säger i branschen, dålig tv.

Biden försöker utstråla vitalitet, kraft och beslutsamhet, men hans lite trötta uppsyn ger mera ett intryck av uppgivenhet och desperation. I hans tal och rörelser skymtar emellanåt fram en skröplig gammal människa. Biden återkommer gång på gång till hur hemsk Trump är, i stället för att tala om sina egna fördelar. Vill man framstå som det sansade alternativet borde man även hålla sig från att kalla motståndaren för clown – det greppet kommer inte att vinna över någon från den andra sidan. Inför tv-debatten hade någon tydligen också gett Biden rådet att ”tala direkt till det amerikanska folket” genom att ställvis titta rakt in i kameran. Det blev riktigt kusligt. Biden har också ett otäckt grin som dyker upp titt och tätt, där han bara visar tänderna. Det är svårt att avgöra om han försöker le, le ironiskt, eller grimasera av smärta – verklig eller symbolisk.

Finlandssvensk media

Rapporteringen från kampanjen i finsk och speciellt finlandssvensk media är rätt så undermålig. Jag följer med både Svenska YLE och prenumererar på Hbl, men ganska ofta blir jag besviken. Många journalister och kommentatorer verkar inte använda speciellt mycket energi på egen tankeverksamhet, eller på att gå till riktiga källorna (C-SPAN är bra för att se vad en politiker sagt på riktigt), utan de citerar rakt av CNN, Washington Post, MSNBC eller New York Times – medier som ända sedan Hillary Clintons presidentvalskampanj lutat kraftigt åt det demokratiska partiets håll. Just dessa amerikanska medier råkar även jag läsa, och för alla som länge följt med amerikanskt politiskt liv är det uppenbart att man inte längre enbart kan förlita sig på dem om man vill få en någorlunda fullödig bild av det politiska livet i USA.

Är jag upprörd över sakernas tillstånd? Inte alls. Att medierna på många håll gått från att ha varit oberoende och neutrala bevakare till att vara så gott som partipolitiska språkrör – eller åtminstone starkt färgade av politiska lutningar – är inte något nytt eller unikt, varken i USA eller hos oss. Perioden då opartiskhet var en stark ledstjärna bland stora, tonsättande medier blev historiskt sett ganska kort, kanske ungefär perioden mellan 1945–2005. Terrorattacken i New York 2001, Irakkriget 2003 och den finansiella krisen 2008 fungerade kanske som vattendelare i denna utveckling. Likaså de sociala mediernas snabba intrång från 2010 och framåt, och att de traditionella papperstidningarna fick se sin ställning som ”den tredje statsmakten” ständigt minska.

Jag har behandlat den frågeställningen förr i olika inlägg – i korthet handlar det också om att vårt samhälleliga liv i rask takt är på väg in i en ny historisk fas med nya starka lägerbildningar, nya förenklade etiketter på människor och grupper – och nya demoniseringar: Antingen är du med oss, eller så är du vår fiende. Utrymmet för gråskalor, nyanser, ambivalens och tveksamhet blir helt enkelt mindre hela tiden, samtidigt som den demagogiska tvärsäkerheten ökar, vilket nästan helt tränger ut moderata krafter från den politiska arenan. Precis samma sak skedde för hundra år sedan. Jag är ingen vän av överdrivna hotbilder, men vi skall åtminstone hoppas på, och arbeta för att slutresultatet denna gång blir bättre – och att moderata krafter oberoende politisk färg fortsättningsvis kan bygga broar över ideologiska taggtrådar, och föra en vettig och konstruktiv samhällsdebatt.

Jag har själv tidigare hävdat att populistiska amerikanska politiker som Donald Trump, Bernie Sanders eller varför inte Alexandria Ocasio-Cortez, egentligen är symptom på den pågående samhälleliga polariseringen, inte orsaken till den. Men här är jag nog tvungen att nyansera åsikten: man kommer ju inte ifrån att populistiska politiker allt som oftast instinktivt även kastar bensin på polariseringens lågor, i stället för att försöka släcka dem.

Tekniska innovationer är inte oviktiga i sammanhanget, och nackdelarna med en ständig uppkoppling börjar på många håll kanske bli större än fördelarna. Som propagandarör spelar nätet och sociala medier väl redan samma roll som radion på 1920- och 1930-talen. Och eftersom även traditionella medier idag allt mer känner sig tvungna att ”välja sida”, blir det allt svårare för moderata centerkrafter att höras och synas. Det är helt enkelt inte på modet att försöka motsätta sig ett grupptänkande som gör nästan varenda samhällsfråga till en ideologisk fråga.

Så vi får se hur det går. Sannerligen intressanta tider. Rädd eller ångestfylld är jag inte, kanske främst för att jag som sagt inte investerar emotionellt i de här sakerna. Jag minns bra stämningarna då valresultatet var klart i det amerikanska presidentvalet år 2016, och många morgonen därpå gick omkring med miner som om ett krig hade brutit ut. På Facebook såg jag bland annat: ”Hur skall vi berätta det här för barnen?” Nåja, himlen föll inte ner när allt kom omkring. Och när två politiska läger nu målar upp alla de kommande katastrofer som kommer att ske om den andra sidan vinner, brukar jag säga att utfallet oftast landar någonstans mitt emellan. Jag tror att det kommer att gå så även denna gång i USA.