Prediktionerna för år 2024 handlar lustigt nog om samma teman som jag behandlade i mina allra första prediktioner från år 2016. Det känns märkligt – som om ingen samhällelig utveckling skett på åtta år. Men det visar kanske på tidsandan – det är helt enkelt bara så, att just de här frågorna dominerar vår samtid och vår pågående historiska period.

Som jag konstaterat i tidigare prediktioner: jag påstår inte att jag är en profet. Prediktionerna handlar alltså inte om specifika förutsägelser, utan snarare om ett försök att visa på hur saker och ting hänger ihop, vad som är ”på tapeten”, och vad som kan komma att segla upp den närmaste tiden.

Temalistan från 2016 såg ut såhär:

• Fortsatt ekonomisk malaise
• Invandring
• Ett hårdnande samhällsklimat
• Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland
• Terrorism och övervakning
• Klimat

Det enda jag hoppar över den här gången är terrorism och övervakning. Just nu är övervakning visserligen intressant på grund av det som av någon orsak kallas AI, det vill säga massiv databehandling och automatisering. Men jag återkommer till det i en separat artikel.

Ekonomin

Det kollektiva minnet är kort, så ganska många har redan glömt att det faktiskt inte var coronan som 2019-2020 gav upphov till massiva penninginjektioner och statlig låntagning. Det hela startade ju redan med den finansiella kraschen 2008, och ända sedan dess har ekonomisk tillväxt finansierats med nollräntor och låntagning – så till den grad att det redan för många år sedan blev det ”nya normala”. De små ränteökningarna som infördes för en tid sedan med syfte att stävja den inflation som blev resultatet, ses därför bland en hel generation finansvalpar som ”abnormalt”. Så idag sitter både finansvärlden och politikerna och hoppas på en återgång till nollräntor och ”gratis” pengar att dela ut.

Jag prenumererar på den mycket läsvärda vänstertidningen NyTid, men jag måste emellanåt småle åt skribenternas lätt övervintrade terminologi då man diskuterar ekonomi och finans – eftersom man knippar ihop alla ekonomiska och finansiella problem under etiketten ”kapitalism”. Som om vi i västvärlden inte redan i många, många år levt i kreditism, ett slags liberalsocialistiskt system där man tillverkar pengar enligt ”behov” för att bekosta dyra sociala program, och där kapital inte investeras i produktiv verksamhet, utan på grund av nollräntorna placeras i olika derivat och finansiella instrument eller i direkt spekulativ verksamhet. Precis som före kraschen 2008 bygger man åter korthus, den enda skillnaden är att summorna idag är betydligt större och att även de negativa konsekvenserna för den riktiga ekonomin därför blir större – och att centralbankernas recept redan är förbrukade.

Vad den överdrivna låntagningen leder till om räntorna stiger med med några futtiga procentenheter ser vi nu i USA, där enbart de årliga räntekostnaderna idag överskrider landets hela militärbudget. usdebtclock.com visar i skrivande stund på en amerikansk statsskuld som överskrider 34 biljoner dollar. Det är alltså 34 tusen miljarder. Detta kan jämföras med läget för 20 år sedan, då en skuld på 2-3 biljoner (trillion i USA) ansågs vara en alltför hög siffra. Det är klart att detta i längden är helt ohållbart, och att det blir konsekvenser förr eller senare.

Migration

Invandring, flyktingskap och migration är fortsatt en arena för stor begreppsförvirring. Jag har rett ut begreppen på annat håll i bloggen, så inte mer om det här. Jag konstaterar bara att en hoper utlänningar vid den ryska gränsen inte är fråga om en ”hybridaktion” eller ett ”hot mot den nationella säkerheten”. Hybridaktioner och hot mot rikets säkerhet borde enligt definitionen innehålla någon form av militär komponent, så där skulle jag ha lust att fråga den finska regeringen om de väntade sig att asylsökarna á la Mellanöstern skulle skaffa några Toyotor med maskingevär på lastflaket och börja köra omkring i Finland. Likaså kommenterade jag saken med att även om jag vet att asylförfarandet missbrukas som de facto arbetskraftsinvandring, finns det inget skäl att anta att en människa omöjligen kan vara asylsökande bara för att det är fråga om en arbetsduglig ung man. Flyktingskap är inte en ”skönhetstävling” där Finlands inrikesminister ställer upp kriterierna, och unga män är oftast de mest politiskt aktiva, och därför även politiskt förföljda.

Geopolitik

Jag har skrivit mycket om geopolitik de senaste åren. Framöver får vi se hur det går. Jag har en lite gnagande känsla av att det blir sämre innan det blir bättre, så just nu kommenterar jag helst saken ur filosofisk vinkel, i stället för att ta ställning till dagsaktuella händelser.

När jag läser insändarspalter, ledare och analyser verkar det som om konflikt och konfrontation hos ganska många börjar kännas som en möjlig, för att inte säga önskvärd utveckling. Samtidigt har begrepp som avspänning, neutralitet och dialog flugit på skräphögen. Det är klart att ren militär aggression och attack resolut ska mötas med adekvata motåtgärder. Men på många håll ser jag även bland mindre länder en utveckling bort från den sortens praktiska och pragmatiska realpolitik som beaktar verkliga förhållanden (som geografi). I stället sysslar de folkvalda ledarna med dumdristigt poserande bakom ”värderingar” eller ”en regelbaserad världsordning” – saker som stormakterna och supermakterna förstås aldrig brytt sig ett skvatt om, ifall inte de här sakerna råkar sammanfalla med deras egna globala intressen.

Små länders nationella intressen kan förstås tidvis sammanfalla med den ena eller andra stormaktens, men det kan knappast i fredstid vara i Finlands intresse att politiskt och militärt rikta in sig på samma sätt (alignment) som en av stormakterna, med sina alldeles egna globala ambitioner att styra världen enligt eget förgottfinnande. Att göra en sådan kovändning i både vår säkerhetspolitiska linje som i vår försvarsbetonade militärdoktrin ökar med största sannolikhet den militära spänningen i vårt närområde, och gör oss till en geopolitisk spelknapp för USA. Men som jag konstaterade i början, det tycks märkligt nog finnas en hel del finländare som ser det här som något nödvändigt och önskvärt. Man kan enbart spekulera i motiven.

Geopolitik: Imperiebyggen

Jag röstade i tiderna för Finlands inträde i EU eftersom samarbetet på den tiden fortfarande präglades av fri handel och fri rörlighet. För den politiska union och den federalstat som EU idag utvecklas mot skulle jag aldrig rösta.

Jag vet inte vad det är med den politiska människan? Kan man inte bara låta saker vara i fred? Varför tilltalar centralism och politiska imperiebyggen, och vem gynnar det i slutändan? Och innan du kära läsare – liksom EU – börjar prata om att EU är en ”garant för fred”, påminner jag gärna om att alla europeiska länder inte hör till EU, och att viktigt fredsarbete pågick och har pågått även på alldeles andra arenor (t.ex. inom Europarådet och OSSE) ända sedan andra världskriget. Det är bara de senaste decennierna som EU försökt kapa åt sig äran för detta.

Jag börjar också bli innerligt trött på kommissionens ordförande som reser omkring och uttalar sig som ett statsöverhuvud och håller sina barnsliga ”State of the Union”-tal årligen. Eller som varannan vecka välkomnar än den ena, än den andra korrumperade staten med i ”vår familj” inom en nära framtid.

Nu talar vissa federalentusiaster redan om att införa majoritetsbeslut på alla EU-nivåer så att man får rättning i ledet med så kallade ”bråkstakar”. Sådana röster hör man till och med i små länder som Finland. Då glömmer man att tongivande, stora EU-länder som Tyskland och Frankrike förstås kommer att strunta i sådana majoritetsbeslut, ifall de inte råkar behaga dem. Införs ett sådant system kan man alltså med fog hävda att dessa två länder via EU-projektet lyckats med något som varken Napoleon eller Hitler lyckades med i politiskt avseende – att få nästan hela Europa att dansa efter sin pipa. Och vi valsade alla med frivilligt.

Just nu hoppas jag därför på en radikal nedmontering av det politiska EU-bygget och en återgång till det viktiga: handel och fri rörlighet. Våra länder, deras historia och kultur är en gång för alla så olika, att ett centraliserat styre är helt omöjligt. Men som realist inser jag förstås också omöjligheten i att slåss mot denna självgoda, självuppfyllande och självgratulerande byråkrati.

EU:s utvidgning borde också ta en ordentlig paus. Just nu diskuteras lyckligtvis inte Turkiet längre, men i stället talar man med andra länder – enbart av politiskt opportuna skäl, och inte på grund av att de här länderna skulle ha några som helst förutsättningar att uppfylla ens de elementäraste kriterierna för medlemskap eller för att det skulle gynna EU som helhet. Börjar man tumma på kriterierna till exempel med ett ”expressförfarande” gällande Ukraina – ett land som i korruption och oligarkstyre bara kan mäta sig med Ryssland – innebär det förstås ett abrupt slut på EU. Men kanske det är det som faktiskt blir EU:s öde. Sen kan vi åter börja bygga upp något bättre.

Klimat

Till denna rubrik hör nuförtiden begreppet ”grön omställning”, som kommer att påverka all mänsklig aktivitet. Långt före klimatet ens kom på tapeten påpekade många forskare och även jag att fossila bränslen är en ändlig resurs, och att det är bäst att börja planera för vår framtida energiförsörjning ifall vi vill upprätthålla det vi nu kallar hög levnadsstandard, och samtidigt även utöka denna levnadsstandard till en stor världsbefolkning.

Här finns en intressant ”hönan och ägget”-koppling mellan energi och befolkning som är sällan ventilerad: det var precis ibruktagandet av den behändiga energiformen (och gödselråvaran) olja – och lite före det energikällan kol – som möjliggjorde mekaniserat jordbruk, ”den gröna revolutionen” på 1960-talet och den massiva befolkningstillväxten sedan slutet av 1800-talet. Inte alltså så att en massiv befolkningsökning var en naturlag som krävde nya energiformer.

Eftersom energiinnehållet i så kallade hållbara energiformer är betydligt lägre än för fossila bränslen och distributionen betydligt svårare blir den svåra balansgången framöver hur vi ska ta oss ner för tillväxtens gausskurva på andra sidan. Eftersom olja dessutom är en avgörande ingrediens även i gödsel och därmed matförsörjning, kan det hela bli ganska fult.

Jag ser det därför som mycket märkligt att det idag finns politiska krafter i EU som drivit igenom lagstiftning som direkt påverkar nationell självförsörjning när det gäller livsmedel. Bondeupproren har inte låtit vänta på sig, så man får hoppas på lite mer vett från beslutsfattarna i framtiden. De som arbetat fram den missriktade lagstiftningen får man väl hoppas att ha varit välmenande, men åtgärderna ökar sannerligen inte på EU:s anseende i medborgarnas ögon.