År 2022 blev det inga prediktioner alls, och snart har redan halva 2023 gått. Prediktionerna tar därför denna gång tar avstamp i en sorts återblick, den här gången med fyra teman: politik, geopolitik, teknik och ekonomi.

Det finns ett gott skäl till varför prediktionerna – en tradition på bloggen sedan 2016 – denna gång blev sena: Det händer helt enkelt för mycket, och tiden räcker inte till. Jag minns inte vem jag hört säga att emellanåt händer ingenting på åratal, men ibland sker händelser som kunde fylla åratal på några månader. Vi är nu mitt inne i det som Neil Howe och William Strauss helt korrekt, och redan 1997 förutspådde som The Fourth Turning (en samhällsobservation som jag behandlade i prediktionerna för 2017), det vill säga slutet på en era, och som återkommer ungefär efter en period på ett långt människoliv, 80–100 år.

Alla de tidigare omvälvningarna – avsluten – sedan 1600-talet har bestått av stora kriser och motsättningar, karakteriserade av en erodering av samhällskontrakt och det gemensamma förtroendet på myndigheter. Värt att notera att de två forskarnas exempel främst var tagna från Nordamerika, men att många av fenomenen kunde återfinnas i regionala tappningar på annat håll, även om tidsperspektiven kunde variera en aning. Gemensamt för alla turnings är att alla kriser även utmynnar i en ny era, där nya samhällskonstellationer och helt nya normer tar plats. Howe är för övrigt på väg med en ny bok: The Fourth Turning is Here.

Men vi är alltså inte ute ur buskarna ännu. För 2023 och några år framåt gäller min prediktion: det blir troligtvis sämre – kanske rejält sämre – innan det blir bättre.

Den politiska arenan

Jag tror alla märkt att politiken på några årtionden ändrat karaktär. Med all tydlighet har vi gått mot starkare lägerbildning, polarisering och retorisk skärpning. Och även i de utvecklade demokratierna som i Norden ser jag nu en ökande kompromisslöshet, det vill säga lägen där vissa partier kategoriskt avvisar samarbete med vissa andra partier, oberoende av hur valresultat eller andra omständigheter ser ut. Inte på grund av att det andra partiet skulle syssla med illegal aktivitet, och inte ens nödvändigtvis för att man i detaljerna skulle råka ha olika politiska åsikter om hur samhället borde utvecklas. I stället hänvisar man till ”värderingar”.

Värderingar är emellertid något vi enbart borde använda i våra inbördes mänskliga relationer. Då politiska partier börjar klistra värderingsetiketter på sig själva och andra, i stället för att i detalj berätta om vilken sorts politik de tänker föra, innebär det många nackdelar för demokratin:

• Det blir svårare för väljarna att på riktigt veta vad man röstar på. För att driva saken till sin spets: alla väljare vill förstås rösta för följande värdering: ”Vi är för allt gott, mot allt ont”.
• Om man i tillägg säger att ”vårt partis värderingar är bättre än ert partis värderingar” öppnar man upp för en icke-konstruktiv debatt med moralistiska förtecken i stället för att debattera politik. Det hela blir alltså en skönhetstävling i ”värderingar”, då politisk diskussion egentligen enbart borde handla om praktisk politik, och inget annat.
• I många fall lindar man ytterligare in värderingssnacket i hypoteser om det andra partiets ”dolda, onda avsikter”. Det öppnar upp för demonisering, och därmed för en total kollaps av alla demokratiska samtal.
• Betonar man ”värderingar” försvinner även den traditionella och för väljarna klara indelningen i partier som är mer intresserade av centralstyre versus de som talar för frihet under ansvar. Det leder samtidigt till en konfunderande betydelseförskjutning av begrepp. Plötsligt klassas till exempel den politiskt fullständigt legitima, nästan tråkiga åsikten att Finland inte borde höra till EU som en ”extrem” åsikt.

Historiens exempel visar att framväxten av på riktigt extrema rörelser sällan handlar om den förenklade verkligheten där en smått galen frontfigur börjar samla kring sig allt större skaror likatänkande som sedan i ett lämpligt läge ”tar över”. Många sådana figurer har kommit och gått, även i Finland. Extrema rörelser växer i stället fram då allt större skaror upplever att deras oro inför framtiden inte tas på allvar, eller att deras oro inte är berättigad och därför värdelös att ens diskuteras. Eller i värsta fall, bortförklaras av andra som ”vet bättre”, och som dessutom är övertygade om vad den ”egentliga, dolda avsikten” bakom oron bottnar i.

Utesluter man människor och deras oro från den politiska arenan och parlamentarismen trots framgångar i demokratiska val bäddar man alltså lätt för att de här skarorna av naturliga skäl börjar se utomparlamentariska metoder som mer lockande. När konflikterna och kompromisslösheten ökar, ökar dessutom beställningen på starka, auktoritativa ledare – i alla politiska läger. Det är inte en bra utveckling.

I Finland borgar vårt valsystem för att även mindre åsikter och också minoriteter (som den svenskspråkiga) får politisk representation. Det är ett ypperligt system jämfört med länder där ”the winner takes it all”, och som i praktiken leder till tvåpartisystem. Även om många historiskt hävdat att demokrati bara kan fungera under goda tider, vågar jag påstå att blockpolitik (i praktiken ett tvåpartisystem) under stor samhällelig stress är det system som nästan obevekligen leder till så skarpa motsättningar att det även kan utmynna i våld. USA är ett bra exempel, där på knivsudd jämna valresultat kombinerat med tekniskt dubiösa valsystem gör det möjligt för vardera partiet att om vartannat beskylla det andra för röstnings- eller valfusk, och därmed delegitimisera själva valresultaten. Nästa presidentval i USA blir synnerligen intressant.

Block- och lägerbildningen samt efterfrågan på auktoritativa ledare leder även till att gamla ideologier återuppstår, även de som för länge sedan kastats på historien skräphög. (Jag såg precis på Twitter en rad seriösa födelsedagshyllningar till Karl Marx). Ibland återuppstår de här ideologierna i lite ny skepnad och med nya slagord, som kan vara både gröna, röda och svarta. Jag förutspår att planekonomi och större statliga interventioner åter kommer att kastas fram som svar på framför allt ekonomiska, men idag också ekologiska utmaningar, och massornas uppslutning bakom en enda officiell ”sanning” kommer att propageras – inte enbart av myndigheter, utan även av ett snällt lydande mediafält. Den gamla kloka devisen ”Question Authority” börjar anses kontroversiell, nästan revolutionär. Tror du mig inte? Jag ställer en fråga som exempel på detta: Var är den journalistiska upprördheten, var är de gemensamma medieuppropen och protesterna gällande behandlingen av visselblåsare som Julian Assange, Edward Snowden etc.

Geopolitik

Allt det ovanstående som gäller politiken gäller även geopolitiken. Var och en kan se att block- och lägerbyggandet bara ökar, samtidigt som fingerpekande och en demonisering av motparten med avstamp i ”värderingar” allt mer börjar ersätta pragmatism, diplomati, neutralitet och avspänning. De tre senaste orden har idag nästan blivit fula ord.

Kriget i Ukraina utvecklas i allt högre grad mot ett så kallat proxy-krig mellan Ryssland och Västmakterna. Aktivare försök i Väst till en vapenvila eller fred skulle småningom vara bra, även om en eskalering av kriget ännu inte behöver innebära en katastrof. En eskalering höjer ändå risken för att det sker misstag eller missförstånd med oviss utgång, som i kombination med moraliska åtaganden kan göra ett storkrig nästan oundvikligt – lite i stil med då första världskriget startade. Som historien många gånger visat, behöver allianser inte alls vara några fredsgaranter under en sådan utvecklingsfas.

Västmakterna håller tyvärr nu på att måla in sig i en handlingsmässig återvändsgränd, och det kan därför vara Kina som till sist kan ta på sig äran för att få ett slut på kriget – en moralisk guldmedalj som är alldeles onödig att bevilja landet. Hittills har USA:s inställning till kriget inte geopolitiskt åstadkommit så mycket mer än att fösa ihop de gamla rivalerna Ryssland och Kina – något som alla tidigare amerikanska administrationer lyckats undvika.

Nästa krutdurk på den internationella arenan kan bli Kina-Taiwan, ett område där både Kina och USA en vacker dag kan komma att ångra sina ömsesidiga, bombastiska uttalanden och utfästelser.

Någon försiktighet tycks överlag inte längre gälla i internationella relationer. Röstlägena blir allt högre, och förtäckta hot hör till vardagen. Som jag skrev i mitt inlägg om Finland i Nato – man får verkligen hoppas att diplomatin åter kan vinna terräng, och att inte åtaganden som i praktiken är återvändsgränder till sist leder till att det endast är vapnen som talar.

Ekonomin

Systemet där ekonomierna hållits ovanför vattenytan med skuldtagning, nollräntor och massiva injektioner av pengar som trollas fram ur tomma intet börjar nu synas som påtagligt urvattnade valutor, prisökningar och försämrad köpkraft. Inflationsbegreppet tycks samtidigt orsaka stor begreppsförvirring: Inflation handlar inte om att konsumentpriserna går upp. I ekonomiska termer betyder inflation en ökning av penningmängden utan motsvarande ökning av något värdefullt i ekonomin, som ökad produktivitet eller bättre produkter i vid bemärkelse. Då sedlar ännu var populära talade man om att staterna började betala sina skulder och för sina samhällsprogram genom att trycka upp mera sedlar. Alltså med pappersbitar som har ett värde bara så länge alla är överens om att de har något värde. Nu gör man det ännu enklare, bara genom att öka centralbankernas balanser. Men resultatet är det samma. En minskning av penningvärdet. I mångt och mycket kan denna åtgärd ses som en extra, dold skatt som läggs på medborgarna. Sådant är aldrig bra.

Denna grundkurs i inflation tycks var helt bortglömd, även bland många ekonomer. Troligtvis därför att den ledande nationen i världen, USA, länge kunnat bekosta sin levnadsstandard på sagda sätt, eftersom landets valuta fungerat som internationell handels- och reservvaluta. Och förstås för att dollarn fortfarande haft ett skimmer över sig som ”a store of value”, trots att guldmyntfoten slopades redan under president Nixon på 1970-talet.

De tydligaste tecknet på att förtroendet för dollarn ändå börjat svikta är att många länder nu söker efter en ersättande handelsvaluta. En sådan förtroendeförlust kan leda till en ordentlig krasch och till galopperande inflation i USA. Vad ett ekonomiskt kraschat USA leder till kan man spekulera i, och ett tydligt tecken på att vissa redan anar vart vi är på väg är att nästan alla länders centralbanker redan en tid ökat sina guldinnehav. Guld är nämligen tillsvidare under kriser det enda bestående ”store of value” som mänskligheten hittat på. Guld är inte bara fysiskt beständigt, det är även omformbart och har inneboende egenskaper som både tekniskt och industriellt är viktiga – och kan bli viktigare. Guld är dessutom, till skillnad från det som utmålas som dess digitala motsvarighet Bitcoin, egentligen inte ett spekulationsinstrument. Ett gammalt talesätt säger att ett uns guld håller dig med bröd i ett år. Det beror på att priset på guld alltid förändras i förhållande till något annat. Stigande guldpriser handlar alltså mindre om att guldet plötsligt blivit mer ”värt”, utan om att de valutor vi mäter guldvärdet i minskat i värde och köpkraft.

Teknik

Jag skriver eventuellt något längre om AI i ett annat inlägg. Men alldeles kort: AI har inget att göra med artificiell intelligens. Det finns ingen sådan. Intelligens återfinns fortfarande enbart i biologiska entiteter som människan och i vissa djur. Intelligens handlar om medvetande och självmedvetande, och en massa annat unikt för oss som jag inte går in på här. Det som vi kan se och interaktera med till exempel på ChatGPT är ett trolleritrick där själva framställningen och tonen ger ett sken av bakomliggande intelligens. 99,99 procent av det som nu utmålas som ”AI” handlar om att datorerna blivit snabbare, samtidigt som datamängderna som datorena kan behandla blivit större. Inget mer. Systemen som folk nu bländas av drar dessutom enorma mängder energi, och dessutom utan en vettig business-modell. Någon ”hållbarhet” finns alltså inte alls där. AI har nu bara blivit något som alla teknologiföretag just nu måste ”ha”. Har du det inte i din ”play” kan det nämligen påverka börskursen negativt, och detta förklarar en hel den av den hyperbol man nu ser.

Säkert kommer även det som nu kallas ”AI” att påverka oss. Scenarierna och hotbilderna som nu målas upp är ändå starkt överdrivna. Repetitiva, enkla jobb som hittills gjorts av människor kan visserligen ta slut. Det kan bli ett problem, men knappast ett oöverstigligt problem. Liksom med AI kommer jag senare att behandla arbetsmarknaden som utmaning i samhällsbygget och samhällskohesionen.

Summa

Någon klok person har skämtsamt sagt att det är svårt att göra förutsägelser – speciellt om framtiden. Just nu sker händelserna i så snabb takt att det faktiskt är omöjligt att säga något som gränsar till övertygelse. Allt det ovanstående skall förstås läsas med detta i tankarna. Men spännande blir det säkert, och med största sannolikhet även överraskande.

Jag är inte rädd, för jag brukar inte vara rädd för någonting. Ibland känner jag en gnagande oro, och känner ett knip av sorg i magen, eftersom jag starkt känner på mig att kommande kriser även kommer att kräva oskyldiga människoliv. Jag ställer mig frågan: Har vi som mänsklighet faktiskt inte kommit längre? Förra gången skulle ju bli ”sista gången”.