Jag vet att jag är lite sent ut med mina prediktioner – halva 2021 har redan gått. Dels har jag varit upptagen med annat, dels har det inte varit så lätt att samla tankarna under en period där jag ha en känsla av att ”något stort är på gång”. Kalla det Build Back Better (använt av politiker) eller The Great Reset (som Davos-gänget och ekonomisterna vill kalla det) – coronakrisen misstänker jag att kommer att få betydligt större följder än vad många anar.
Åter: jag är inget orakel som ser syner om framtiden. Jag försöker i mina prediktioner helt enkelt sammanfatta tidsandan till någon form av syntes över vad som är på gång. Du hittar prediktionerna 2016-2020 här.
Ekonomin
I år, och i början av år 2022 kommer ekonomin att dominera många samtalsämnen. De västerländska samhällena har för länge sedan övergett kapitalismen, och lever nu i kreditism, det vill säga ett läge där både det offentliga och företagen lånar pengar i tidigare oskådade mängder för att hålla hjulen rullande. Verktygen som regeringar och centralbanker traditionellt utnyttjat för att stävja ekonomiska nedgångar – stimulans och frikostig penningpolitik – används nu enbart för att hålla det hela igång; för att bevara status quo. Följden är att värderingar skjuter i höjden, ekonomiska bubblor pumpas upp än mer, och finansmarknadens marknadsplatser förvandlas från att ha handlat om prisupptäckt till rena casinon. I tider som dessa, där centralbanker med sina beslut blandar sig stort i samhällsutvecklingen och där utvecklingen går mot centralisering och sammanslagningar, uppstår dessutom en reell risk för korporatism – en ohelig allians mellan statsmakter och stora företag, tidigare skådad endast i 1900-talets totalitärt styrda stater.
Tecknen på att vi nått en konjunkturtopp är många. Jag följer förstås med de börslistade företagens p/e-tal (förhållandet mellan företagets vinster och aktiekursen) och konstaterar att genomsnittstalen börjar närma sig de samma som före alla tidigare stora krascher. Lika intressanta indikatorer tycker jag är rapporterna om de vilda spekulationerna på börserna eller andra marknadsplatser, eller allehanda experters uppmaningar till vanligt folk att nu ge sig in i leken.
Visst finns det chanser till snabba klipp så länge de överdrivna värderingarna ännu ökar, men chanserna för speciellt vanligt folk att ruinera sig totalt ökar också hela tiden.
Till samma sorts indikatorer räknar jag antalet skyskrapebyggen, och olika överdrifter på media- och kulturfältet, som upphaussandet av fullständigt marginella, men avvikande eller även patologiska mänskliga företeelser, ofta kopplade till människans sexualitet. Det vill säga sådant man bra kan betrakta som ”tidernas ände”-fenomen, à la Romarrikets fall. De som inte följt med samhällsutvecklingen i årtionden, eller de som annars bara redan blivit avtrubbade, noterar kanske inte de sistnämnda fenomenen, men de är faktiskt ganska många.
De signalerar stora kriser och även kommande paradigmskiften i samhällstänket – The Great Reset, om du så vill. Eller Build Back Better, som du kanske också hört nämnas och som jag återkommer till lite längre ner. I prediktionerna för år 2017 behandlade jag boken The Fourth Turning, som långt handlar om samma sak.
I den politiskt/ekonomiska debatten suddas nu många gränser ut. Modern Monetary Theory, som går ut på att en suverän stat ur tomma intet kan tillverka hur mycket pengar som helst för att finansiera sitt samhällsbygge, har fått många politiker att sammanblanda penningpolitik med ekonomisk politik. Men det är inte samma sak. Åtminstone hittills har alltför lös penningpolitik alltid lett till inflation, med allvarliga konsekvenser för ”ekonomin på gatan” – det vill säga medborgarna och företagen som i sista hand skall leva med det hela – eller betala för kalaset, om man vill säga så. En lite konspiratoriskt benägen observatör kan till och med tro att den lösa penningpolitikens syfte de facto är att småningom skapa inflation, vilket nästan är det enda sättet för en statsmakt att realistiskt betala bort ett enormt skuldberg. Drar man slutsatserna tillräckligt långt, kan man i själva verket se på denna sorts medvetna penningvärdesförsämring som en direkt konfiskatorisk åtgärd riktad mot småföretagen och medborgarna. Staten kunde lika väl ta pengarna direkt från ditt lönekonto.
Den sista tanken är kanske inte så avlägsen. Till det ovannämnda är nämligen även kopplat fenomen som digitala pengar och kryptovalutor. Vad skulle ur statsmaktens och speciellt kontrollstatens synvinkel vara bättre än att i praktiken slopa kontanter, och dessutom förse alla medborgare med ett digitalt konto i centralbanken, där en ”medborgarlön” kan utbetalas ifall det blir för kärvt? Eller i omvänd ordning kan pengarna tas bort, ifall medborgaren inte förstår att spendera pengarna snabbt för att hålla ekonomin flytande? Ett sådant förfarande kan dessutom gott motiveras ur politisk synvinkel som ett sätt att behålla samhällsfreden och samhällskontraktet med medborgarna; en sorts ”muta” för att inte protesterna mot penningpolitik, fiskal politik eller annan ekonomisk politk eller politiken överhuvudtaget skall växa sig allt för högljudda.
”Bitcoin är vår räddning från ovannämnda skräckscenario”, kanske någon säger. Jag säger, ha roligt med bitcoin så länge det varar. Det är klart att centralbankerna och politikerna inte stillasittande kommer att åse framväxande av digitala valutor utan central styrning. Mycket är redan i görningen i maktens och penningutgivarnas korridorer, både i USA och i Europa. En digital dollar eller en digital euro kommer också förstås att vara betydligt mer lockande för vanligt folk än bitcoin, som i praktiken inte fungerar – och knappast någonsin kommer att fungera – som ett någorlunda pålitligt betalningsmedel eller ett pålitligt ställe att deponera värde. Då bitcoin på grund av större anonymitet dessutom används för allehanda skumrask, finns det dessutom goda motiv för politiker att helt förbjuda bitcoin eller andra fria valutor. Och varför inte med samma motivering förbjuda eller begränsa innehav av kontanter?
Om digitala euron, digitala dollars och ett centralbankskonto blir verklighet utesluter det på ett intressant sätt de kommersiella bankerna och kreditkortsföretagen ur ekvationen. Ett annat tryck kommer även från de stora företag som vill blanda sig i spelet. Tillsvidare är digitala betalningssystem som PayPal, Apple Pay eller AliPay ett slags bekvämlighetssystem, fortfarande knutna till kreditkortsföretagen, men det är bara en tidsfråga innan företagen själva vill stå för hela transaktionen, inklusive sin egna valuta. Då marginalerna pressas på annat håll, hägrar transaktionsavgifter och krediträntor framför ögonen. Facebook försökte redan, liksom Alibaba. Båda fick på nosen, men jag tror inte försöken kommer att ta slut. Förstås kan de här tankarna vara dödfödda, då centralbankerna småningom vaknar till sina egna digitala motsvarigheter.
Drömmarna om helt fristående kryptovalutor som bitcoin tror jag därför att tyvärr kommer att förbli drömmar. Eller i bästa fall en verksamhet för en mycket begränsad skara. Redan nu kopplas även ekologiska aspekter till kryptovalutorna, eftersom de flesta av dem drivs fram med enorma mängder elektricitet. Tesla slutade nyligen ta emot bitcoin, eftersom det finns en stor risk att elektricitetsanvändningen kan räknas till företagets nackdel då alla summor av Teslas ”kolavtryck” räknas ihop.
Kriser, coronor och identitetspolitik
Jag har behandlat coronapandemin i fem andra inlägg, främst dess medicinska och socialpsykologiska konsekvenser. Men det är klart att pandemin även kommer att ha politiska konsekvenser. ”Låt aldrig en god kris gå till spillo” är ju en en gammal devis som de flesta politiker säkert kan enas om. Nu talar jag inte om de gräsrotspolitiker som samlas i kommun- eller stadshusen, utan om de som på högsta nivå spelar ”Power Politics”. För de här politikerna är förstås nästan alla samhällsfrågor ”kriser”, och en kris som viruspandemin är av naturliga orsaker mycket gynnsam för den del av politikerskrået som gärna ser ett utökat offentligt inflytande i samhället, eller som anser att människor inte kan fatta egna beslut utan måste styras och kontrolleras. Om det sedan sker på bekostnad av individuella friheter säger man att det är temporärt och inte så farligt, eftersom allt sker ”i namn av det gemensamma goda”.
Jag brukar säga att ovannämnda utveckling inte nödvändigtvis är något att vara speciellt rädd för bara man är observant och talar om sakerna med deras rätta namn utan att försköna eller dagdrömma. Det är till exempel inget sammanträffande att digitala valutor i kölvattnet av coronakrisen nu frambärs som extra tilltalande. Vem vill nu hålla på med ”smutsiga” kontanter som sprider virus? Eller att vi skall vänja oss vid åtminstone tanken på ett ”coronapass” i vars och ens telefon – ett ”Ausweis” tänkt att öppna dörrar för resande och deltagande i kulturella aktiviteter – eller som ett bevis på din dygd som god medborgare. För mig luktar allt det här som de första svaga sniffarna av totalitarism. Läser ingen längre Orwells 1984?
Till det ovannämna är kopplat andra tydliga fenomen som kunde skönjas redan innan coronan, som att människor åter grupperar sig kring gamla politiska teorier som för länge sedan kastats på historiens skräphög. Eller att dialog och sansad debatt på många håll fått ge vika för dogmatiskt grupptänkande, eller dehumanisering av politiska motståndare. Det är som om lärdomarna från 1900-talet helt håller på att glömmas bort. Attityden i många läger tycks vara: ”Vi är inte här för att diskutera. Vi vet redan vad sanningen är. Antingen är du med oss, eller så är du vår fiende”. Indelandet i goda och onda är redan i full gång. Frontlinjerna kring vem som får sätta agendan, vem som får höras, eller vem som får beskriva ”sanningen” går kring frågor som tangerar både miljö och ekonomi – och i allt större utsträckning även identitet.
Klaus Schwab, grundaren av World Economic Forum, talar om The Great Reset: ett slags kommande stor och nödvändig omfördelning i kölvattnet av coronakrisen, en kris han helt skamlöst jämför med ett världskrig. Europeiska centralbankens chef Christine Lagarde använder samma uttryck. WEF och dess omskrivna årliga konferens för politiska påverkare och företagsledare i Davos i Schweiz avfärdas av många som en ”drinking club” för rika och berömda som gynnats av den ekonomiska globaliseringen, men jag misstänker att organisationen kanske ändå har större inflytande än så. Ganska många av de som flyger in i sina privata jetplan kanske faktiskt via Davos övertygar sig själva om att de besitter någon slags given visdom gällande framtidens samhällsutveckling. Hur denna övertygelse sedan påverkar riktiga beslut bland de politiker som sitter vid makten återstår att se. Men det är inget sammanträffande att tankar på globala skatter, till exempel en koldioxidskatt eller en transaktionsskatt, nu på allvar dryftas och även lyfts fram på traditionellt högerhåll. Egentligen är det inget att vara förvånad över; idéer om centralisering och toppstyrning är ju inget som är förbehållet vänsterkrafter. Politikerna använder ändå just nu ett lite mindre stridbart uttryck än The Great Reset för dessa ganska omvälvande idéer: i politiska kretsar heter det Build Back Better. Boris Johnson lade inför senaste G7-möte till en egen knorr, så att det blev Build back better – fairer and greener, och så fick han en skopa ovett över sig för att flög till G7-mötet från London till Cornwall i ett jetplan. Men det är väl inget att bli upprörd över – att vänta sig att politiker skall leva som de lär, är nog att vänta sig för mycket.
När det gäller identitet ser jag inte en alltigenom positiv utveckling. Delvis har jag behandlat frågan i mitt inlägg om vad som är sanning, men nu ser jag faktiskt åter begreppet ”ras” och till och med ”rasteori” (critical race theory )i rubrikerna för universitetens kursutbud, och det gör mig lite orolig. Senast det var på det sättet gick det inte så bra.
Jag vet mycket väl att det nu är tänkt att begreppet ”ras” skall användas i någotslags konstruktivt syfte, för att skydda minoriteter eller synliggöra oförätter. Men själv föddes jag bara 20 år efter att begreppets användning lett till oerhörda mänskliga förluster. Vi uppfostrades därför till att hela begreppet är fullständigt onödigt – vi är ju alla av den mänskliga rasen, oberoende av hur vi råkar se ut, eller varifrån vi råkar komma. Vi lärde oss också att strukturerna skall ge alla en lika chans, och att problem som ojämlikhet eller felaktigt bemötande resolut skall lösas gemensamt, utan att vi börjar dela in oss baserade på vår hudfärg, eller isolera oss i inåtvända och inåtvärmande kotterier. Vi fick också inpräntat i oss att det i alla lägen är fel att på basen av en persons hudfärg eller härkomst tillskriva denna person stereotypiserande egenskaper eller ”gemensam skuld” för någon historisk oförrätt.
Jag går gärna i diskussion om någon tycker det jag sagt ovan är totalt bakvänt. Men jag tycker att min uppfostran åtminstone var en ganska bra utgångspunkt för ett diverst samhällsbygge. Jag kommer åtminstone aldrig att beskriva en enda person som tillhörande någon ”ras”. För mig är det ett fult ord, och ordet kommer att förekomma i min vokabulär endast för att beskriva min antirasism.