Det är femte gången jag radar up mina prediktioner för det kommande året. Som tidigare konstaterat: jag påstår inte att jag har en övernaturlig förmåga att se in i framtiden. Jag försöker närmast samla tankarna och sätta fingret på trender i den rådande tidsandan. Vanligtvis har jag listat några nyckelord jag tror blir viktiga. I år är de: kulturyttringar, motkrafter, lägerbildning, oanade konsekvenser och förvirring. I viss grad, beroende på utvecklingen, även ekonomi. Mina tidigare prediktioner har jag sparat bakom en länk i slutet av detta inlägg – läs och kolla om jag fick rätt i något!
I mina prediktioner har jag hittills främst skrivit om saker och utvecklingar som kan betraktas som lite dystrare sidor av samhällsutvecklingen. Man kan kanske fråga sig varför jag sällan lyfter upp något positivt, och svaret är tvådelat:
- Det är mycket enklare at skriva om dystra saker, och kanske också mer spännande och intressant att läsa.
- Utvecklingen sedan förra decennieskiftet tror jag att ganska många upplevt som inte alltigenom positiv.
Före jag började med prediktionerna skrev jag ett inlägg som behandlade begreppet tidsanda, och det kan ses som ett slags förklaring till varför prediktionerna kan kännas nästan överdrivet pessimistiska, även om jag själv närmast skulle kalla dem realistiska. Personligen är jag – tro det eller ej – en ganska glad optimist, även när det gäller mänsklighetens framtid – fast då förstås på längre sikt. Någon blåögd drömmare är jag inte.
I mitt blogginlägg om begreppet tidsanda skrev jag att den generella tidsandan oftast är antingen optimistisk eller pessimistisk, medan mindre delområden antingen följer den generella tidsandan, eller så kan de även gå tvärt emot den. Det finns alltså alltid ljusglimtar även under de mest pessimistiska perioderna i historien.
Kulturyttringar
Den här gången börjar jag med att för en gångs skull lyfta fram en optimistisk trend i den generella, åtminstone lätt pessimistiska tidsandan: kulturyttringar. Jag köpte själv nyligen museikortet, och tänkte använda det första gången i början av januari för inträdet till Ateneums konstmuseum i Helsingfors. Av det blev det inget; köerna till museet och Schjerfbeck-utställningen var nämligen alldeles för långa. I stället tog jag min 6-åring, som var med mig, och så styrde vi mot Kiasma, museet för nutidskonst. Det var också fullt med människor, men åtminstone kom vi in.
Det intressanta och lyckade besöket, och de påföljande intressanta diskussionerna med 6-åringen, påminde mig om något jag ofta och i många sammanhang betonar: visst är samhällspolitiska trender, dagspolitiken eller den internationella politiken nog så viktiga och intressanta, men kultur är ju det som människor på riktigt är intresserade av. Kultur är nämligen något som man kan älska – politiken däremot mera sällan. I kulturbegreppet räknar jag dessutom in alla kulturyttringar; jag använder mig aldrig av svårdefinierade etiketter som ”populärkultur” eller ”finkultur”.
Det var fantastiskt att på Kiasma se hur dagens konstnärer friskt använder moderna tekniska medel i sina konstverk, eller kombinerar traditionella medel med nya – men synd att de flesta konstverken (installationerna) är så stora att man aldrig skulle kunna köpa hem dem, även om man i teorin hade råd.
Min hypotes gällande kulturyttringar är att kultur blir en allt viktigare livsingrediens för människor, då andra samhällsutvecklingar eventuellt känns tyngre. Finns här paralleller till andra bytningsperioder i världshistorien? Museikortet såldes som aldrig förr år 2019, och besöken ökade med 43 procent. Bokmässan i Helsingfors förra oktober drog rekordpublik. Det berättar något.
Motkrafter
En växande trend, och därmed ett av nyckelorden år 2020 kommer att vara motkrafter. Jag konstaterar till min egen glädje att det nu går att se spirande motkrafter till några trender jag upplevt som mycket problematiska den sista tiden. Till exempel protesterar en del människor nu aktivt mot teknograndiositet (överdriven tro på att tekniken kan lösa alla samhällsproblem) och övervakningssamhället, eller mot absurd identitetspolitik (som enbart betonar skillnader mellan människor, och som driven till sin logiska slutpunkt saboterar ett fungerande sam-hälle).
Jag köpte i slutet av 2019 Edward Snowdens självbiografi ”Permanent Record”. Snowden, ni minns, som avslöjade NSA:s och FBI:s åtgärder för att massövervaka de amerikanska medborgarna med mycket löst mandat. Boken är intressant eftersom Snowden belyser hela sin egen historia som underrättelsearbetare i efterdyningarna av terrorattackerna i USA den 11 september 2001 och hur han hamnar i exil i Ryssland. Det visar sig (naturligtvis) att han är en betydligt mer mångdimensionell person än den knapphändiga och nedlåtande persondata amerikanska myndigheter släppte efter avslöjandena, då man försökte minimera händelsen. Snowden filosoferar i boken kring teknikutvecklingen han upplevt, och hans långa väg från frivillig och ivrig underrättelsearbetare till en visselblåsare. Han argumenterar övertygande om varför massövervakning i bästa fall är mycket problematiskt och i värsta fall okonstitutionellt, olagligt eller männiksorättskränkande – vare sig det hela sker på myndigheternas instiftan eller då människor ”frivilligt” säljer sig själva till multinationella företag som Google, Facebook eller kreditinstituten. Han klargör också den viktiga skillnaden mellan visselblåsning och selektiva läckor. Selektiva läckor använder nämligen organisationer som CIA och FBI själva, för att plantera propaganda i media eller för att berättiga sin existens eller sina metoder.
Lägerbildning
Det finns förstås många andra växande krafter, motkrafter och rörelser i samhället. Jag är mycket intresserad av att iaktta dem, eftersom det inte finns någon enhällig åsikt om ifall de är goda eller dåliga – de flesta kan vara antingen goda eller dåliga, beroende på betraktarens politiska lutningar eller läggningar. Nästan alla dessa krafter och rörelser bidrar därmed till en annan stark trend som kommer att fortgå 2020: lägerbildningen, vilken är starkt knuten till de ökande samhälleliga motsättningar jag tagit upp i tidigare prediktioner.
Har man läst lite historia är lägerbildning – indelningen i vi och dem, de goda och de onda – inget bra eller önskvärt. Som förebådande ekon i fonden hörs nämligen de höga röstlägena och stöveltrampen från 1930-talet. Tidigare nämnde jag att jag kunnat skönja små motkrafter till absurd identitetspolitik, men inte blir man ju glad av att det också finns motkrafter som visserligen frånsäger sig överdriven identitetspolitik, men i stället betonar grupptillhörighet baserad på ytterst förenklade tänke- och betraktelsesätt, och ett totalt utraderande av gråzoner, ambivalens och kompromisser.
Steget från lägerbildning är tyvärr kort till demonisering. När man demoniserar anser man att ”de andra” inte längre är värda några mänskliga rättigheter – eller att de egentligen inte är några människor alls. De här illavarslande trenderna ser man för övrigt inte alls bara på politiskt extrema höger- och vänsterkanter: man kan se fenomenet i alla lägerbildningar – de må vara politiska, eller lägerbildningar som handlar om gränsöverskridande aktuella frågor. Idag är det förhoppningsvis bara på skämt man talar om att man borde ha begränsat äldre personers rösträtt i samband med folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU, men saker och ting kan eskalera mycket fort.
Till lägerbildningen och de intellektuella barriärbyggena hör en annan stark trend jag tagit upp i ett annat blogginlägg, och som inte heller befrämjar dialog och närmanden: snabba förskjutningar och betydelseutvecklingar när det gäller ord och begrepp, det vill säga att tidigare allmänt använda ord inte längre betyder samma sak för debattörerna, vilket gör att man talar förbi varandra.
Oanade konsekvenser
De sociala medierna verkar också idag snarast främja lägerbildningen i stället för dialog och kompromisstänkande, de gånger de sociala medierna inte handlar om meningslöst tidsfördriv eller narcissistiskt navelskåderi. Här kopplar jag in mitt fjärde nyckelord: oanade konsekvenser. I ett av mina längre inlägg kan du läsa varför jag inte just alls längre hänger på Facebook. Och nu har till och med CV-sajten Linkedin degenererat till Facebook-liknande dygdeposering eller meningslöst dravel, i tilläg till en lavin av irriterande reklamer och ”sponsorerat innehåll”.
Att försöka förutse oanade konsekvenser är redan begreppsmässigt en omöjlighet. De skulle ju inte vara oanade, om vi hade kunnat förutspå dem. Det som brukar ske är att någon modig person vågar gå mot strömmen och belysa eventuella negativa sidor av en ny uppfinning eller teknisk landvinning, samtidigt som förespråkarna (eller försäljarna) målar upp en skön ny värld. Erfarenheten visar sedan oftast att de riktiga konsekvenserna aldrig blir ett medelvärde av domedagsprofetior och utopistiska drömmar. Det nya kastas nämligen in en betydligt mer komplicerad verklighet än vad förväntningarna målat upp. En verklighet i ständig förvandling, som inte bara påverkas av det nya, utan också allt det gamla, och dessutom av den svårgreppbara mänskliga beteendepsykologin, som i sig är ett sammelsurium av rådande (och äldre) moraluppfattningar, och reflexmässiga, även genetiskt betingade reaktioner.
Jämförelser kan vara beskrivande: jag är säkert inte den första som pekar på parallellerna mellan senare tiders tekniska landvinningar (internet, sociala medier, mobila kommunikationer) och utvecklingen för cirka hundra år sedan (radio, tv). De uppfinningar som för snart hundra år sedan utmålades nästan enbart som goda, och som skulle upplysa och bilda mänskligheten, började även användas för spridande av propaganda, lögner och överdrifter. Vem kunde ana?
Förvirring
Det fjärde nyckelordet i år är förvirring. Många observatörer och samhällsaktiva, speciellt av liberal, yngre kaliber, misstänker jag att känner sig lite vilsna, eller till och med lurade då samhällsutvecklingen även inom våra egna ”liberala demokratier” inte alls uppvisar ständiga förbättringar, eller att det inom våra egna demokratier kan återuppstå politiska krafter som tilltalas av centraliserat styre, eller till och med av diktatoriella fasoner.
Här misstänker jag att en av orsakerna till förvirringen kan vara att vi kollektivt länge itutats ”sanningen” att allting blir bättre bara ”de unga” kommer till makten. Denna falska uppfattning kan förstås enkelt avfärdas med konstaterandet att även de unga en vacker dag dag blir vuxna, men jag tror feluppfattningen har fler dimensioner än så. Framför allt tror jag inte alls det är en generations- eller utbildningsfråga. Jag tror det vid varje given tidpunkt finns en procentandel människor (unga som äldre) som känner dragningar till styren som mera liknar envälde än demokrati; eller till ”starka ledare” som gärna tänjer på demokratiska spelregler. Det behövs sedan bara en en viss samhällsutveckling – till exempel försämrad ekonomi eller ökande inkomstklyftor – för att de här personerna börjar samla sig aktivare.
I sig kan missnöjesyttringarna och kraven som manar fram populistiska ledare och deras adepter alltså vara alldeles berättigade – men jag tror inte det någonsin går att edukera bort åsikter som lutar mot centralism och enstyre, det föds hela tiden nya människor som tilltalas av dylika idéer. Notera att jag inte påstår att det föds en fascist varje minut, eller att alla som tilltalas av populism automatiskt hyllar enväldiga diktatorer eller längtar efter den gamla sortens ”folkrepubliker”. Jag säger bara att det alltid finns människor med en disposition att i luta mot dessa idéer, givet vissa externa faktorer.
Som demokrativäktare får vi bara i alla lägen hoppas på att de riktiga diktatorerna inte kommer till makten, fast även det scenariot kan – ironiskt nog – vara en möjligt i en republik med fria val. Samtidigt räcker det förstås inte med att hoppas – republikens konstitutionella institutioner och maktdelningen måste ständigt vakas över, och vara tillräckligt cementerad så att det finns en inbyggd resiliens mot diktatoriska försök.
Jag brukar ändå avråda från frestelsen att försöka mota populistiska rörelser i grind med andra medel än fria val, så länge de håller sig inom lagens gränser. Selektiva begränsningar eller regler riktade mot specifika grupper eller tekniska lösningar är aldrig en bra idé. Speciellt vill jag värna om yttrandefriheten, som inte behöver några fler begränsningar än vad vi har idag i Finlands lagsamling: målsägandebrottet ärekränkning, och brottet hets mot folkgrupp som lyder under allmänt åtal. Yttrandefriheten är nämligen samhällets sista motgift mot tyranni – alla former av tyranni.
Ekonomin
Jag tror jag denna gång bara skriver kort om ekonomin i mina prediktioner. Kraschen jag förutspått ett par år har inte inträffat. men jag vågar fortfarande påstå att den kommer förr eller senare. Vissa nyckeltal i den amerikanska ekonomin pekar på det, även om det idag, liksom inför tidigare krascher, finns de som hävdar att ”denna gång är det annorlunda”. Andra indikatorer på en annalkande krasch som visat sig förvånansvärt pålitliga är att det byggs skyskrapor som aldrig förr, och att media är full av artiklar om att småspararna nu borde ge sig in i leken och satsa på aktier.
Modern Monetary Theory – som nu diskuteras mycket i USA inför presidentvalet kommande november – är en av orsakerna till att det åter finns människor som påstår att allt är annorlunda denna gång. Teorin låter alldeles intressant, även om mycket i den för oss i Norden inte verkar speciellt revolutionerande, utan långt faller tillbaka på keynesiansk stimulanspolitik. Det nya är kanske idén om att länder med självständig valuta (som USA) i princip kan finansiera hur mycket offentliga utgifter som helst genom att tillverka pengar ur tomma luften. I praktiska termer stämmer det faktiskt, men frågetecknen gäller förstås vad pengarna i så fall används till. Demokraternas vänsterfalang talar nu bland annat om en federal jobbgaranti som skulle få fart på lokalekonomierna samtidigt som viktigt arbete skulle utföras till exempel inom äldrevården. Men även om dylika program administrativt skulle kunna ros i hamn är det oklart vilka de slutliga effekterna blir, även om det – som teorin påstår – inte nödvändigtvis leder till en galopperande inflation. Oanade konsekvenser skulle jag gärna varna för även här.