Det är fjärde gången jag skriver ut mina prediktioner – mina förutsägelser för det kommande året. För klarhetens skull: rubriken är ett försök att vara smålustig; prediktionerna är defintivt inte resultatet av mystiska uppenbarelser eller plötsliga insikter efter timmar av meditation. Prediktionerna är helt enkelt en slag pulstagning av den rådande tidsandan, som eventuellt kan ge ett hum om vartåt vi är på väg. Till hjälp har jag en relativt väl ackumulerad levnadserfarenhet samt ett någorlunda mått av allmänbildning, speciellt bär det gäller samhällshistoria, politisk historia och teknikutveckling.

Begreppen allmänbildning eller bildning är egentligen ganska goda utgångspunkter för årets predikitoner. Eller snarare bristen på allmänbildning och bildning – ett läge som jag har en känsla av att åtminstone inte kommer att bli bättre under år 2019. Likt en knarrig gammal gubbe hör jag mig i olika sammanhang upprepa vikten av att man skall läsa, läsa, och läsa – vitt och brett. Det spelar egentligen inte så stor roll exakt vad, bara man helst läser även annat än vad bekanta skrivit på Facebook, Twitter eller Instagram, eller de nyhetsartiklar eller kolumner dessa bekanta råkat länka till. Det nästan totalt meningslösa tidsfördrivet på Facebook är förstås var och ens ensak – jag har inget behov av att moralisera – men jag har för länge sedan märkt hur ensidigt och historielöst även det dagliga nyhetsflödet är. Det vill säga det flöde som förr sålde annonser i tidningarna, och som idag skall sälja reklamplatser och ögonpar på nätet. Public Service hjälper bara i begränsad utsträckning i det sammanhanget, för även där känner sig producenterna idag tvungna att konkurrera om uppmärksamheten med precis samma verktyg som den kommersiella sidan. Samtidigt leder de social mediernas Gestalt till att förkortningar och förenklingar prioriteras, och till att det mesta måste utmålas i dramer med entydigt goda och onda aktörer, som vi sedan kan heja på, eller kollektivt avsky.

Några intressanta och konkreta exempel på vad det ovanstående kan leda till:

1. Jag har ganska många hyllmeter historieböcker på bokhyllorna, och bland böckerna ingår rätt många som behandlar andra världskriget, eller Tyskland under nazitiden. En del av böckerna har på grund av sakinnehållet ett hakkors på bokryggen. Under en bjudning gick en person förbi och blev chockad över att jag har ”nazistisk litteratur” på hyllan…
2. I en Facebook-kedja diskuterades en populär forskare och föreläsare, som av en debattdeltagare utmålades som apologet för nynazister. Orsaken var en tweet där någon sade att föreläsaren i ett videoklipp försvarar nazismen. Det enda föreläsaren gjorde i klippet, var att på en direkt fråga rada upp de faktorer alla etablerade historiker idag betecknar som orsaker till att nazismen kunde växa sig stark i Tyskland på 1930-talet: en förödmjukande fred efter första världskriget, den ekonomiska depressionen, massarbetslöshet, inflation etc.

Min poäng är att media borde göra sitt yttersta för att inte behandla världen som om hela den mänskliga historieskrivningen började först efter andra världskriget, eller ännu värre: efter att Finland gick med i EU.

Men kan man egentligen vänta sig något annat? Jag misstänker att det varit så här under mänsklighetens hela existens. Som kollektiv tycks vi sist och slutligen lära oss oerhört lite av det som varit; människan tycks nästan betingad att söka ordning i den ambivalenta och ibland kaotiska verkligheten genom grova förenklingar och mentala efterhandskonstruktioner som kvickt anammas som rådande sanning. Jag misstänker att det sättet att ordna verkligheten måste ha haft en evolutionell fördel för hundratusentals år sedan.

Det vore lika förenklat att idag påstå att ”allt är internets fel” – eller, vilket nu är populärt: ”allt är Facebooks fel”. (Läs här varför jag inte längre hänger på Facebook.) En del av det som i samhällsdiskussionen lyfts fram som sjukdomar hävdar jag att i själva verket är symptom. Symptom på andra, djupare liggande orsaker.

I vissa fall kan detta djupare till och med vara genetiskt betingat. Men vågar jag öppet hävda att vårt genetiska bagage eventuellt kan förklara vissa aspekter av hur samhället även idag framväxer, blir jag ordentligt utstirrad. Idén om att vi lyckats utveckla oss ”bortom” biologin, och att människan föds som ett oskrivet blad, misstänker jag att starkt lever kvar i många kretsar, även akademiska sådana – och min fingertoppskänsla är att de idéerna återigen håller på att vinna mark.

En sådan inställning kan vara alldeles intressant att diskutera som en akademisk övning, men om den övertygelsen hittar klangbotten i en stark politisk eller samhällelig agenda, kan det bli problematiskt och till och med farligt – historiska exempel finns både på höger- och vänsterhåll. Jag rekommenderar starkt Steven Pinkers The Blank Slate för den som vill fördjupa sig i saken.

För klarhetens skull: att erkänna att människan i sina beslut drivs även av sin evolutionspsykologi – och inte bara på basen av (i bästa fall) opartisk information erhållen ur läroinrättingar och media – är inte samma sak som att berättiga eller bortförklara samhälleliga orättfärdigheter eller orättvisor som något som inte kan åtgärdas. Alla sanningar om oss som människor, även politiskt obekväma sådana, skall alltid lyftas på bordet. Annars sysslar vi med självbedrägeri, som för många leder till stor kognitiv dissonans – något jag mer och mer börjat tro att är en bidragande orsak till att så många idag ”mår illa”.

En av mina prediktioner år 2018 var att leden kring likatänkande sluts på många håll – med tydligare uppdelningar i ”vi och dem”, och att ropen efter auktoritärer som visar vägen framåt kommer att skalla högre. För 2019 ser jag denna utveckling inte begränsa sig endast till politiken, utan även till kretsar där den definitivt inte hör hemma, som i universitet och högskolor.

Psykisk terror

År 2019 kommer vi även att i Finland se ett tema segla upp, som för en tid sedan aktualiserades i USA, det vill säga kurser och självhjälp för de som drabbats av ”klimatångest” eller ”klimatsorg”. Orsaken är att människor bombarderats med propaganda om att Jorden och mänskligheten står inför omedelbar och total undergång om inte ”klimatåtgärder” genast vidtas. Propagandan kommer främst från politiska kretsar och har föga med vetenskap att göra, men det har redan gått så långt att även småbarn itutas denna skrämselpropaganda. Ingen meteorologisk statistik jag hittat stöder hypoteserna om att vi fått mer ”extrema” väder (till exempel den finska stormstatistiken indikerar att antalet årliga stormdagar minskat sedan 1990-talet), men ändå fortsätter propagandan oförtrutet: ”Gör vi inget inom de fem kommande åren, så…”. När det gäller barn och unga är denna sorts hysteri inget annat än oansvarig psykisk terror, som på riktigt kan orsaka allvarliga trauman. Den bör stoppas.

De-platforming

Ett av de fenomen som kommer att dyka upp oftare under 2019 är de-platforming. I ursprungslandet för många ”it-innovationer”, USA, var detta redan vardag år 2018 – min prediktion är att det aktualiseras hos oss år 2019.

De-platforming handlar om att en person avstängs från en plattform som Twitter eller Facebook, på grund av att den brutit mot kontots användarvillkor, så kallade community guidelines, eller så något annat – ofta vagt uttalade ”värderingar”.

Fenomenet leder till problem både för användarna och tillhandahållarna, även om problemen är av olika natur:

1. Upprördheten hos de som stängs av blir förståeligt nog stor, och upprördheten kan bli utbredd ifall den avstängda personen har följare eller anhängare (då det gäller profilstarka personer). Upprördheten beror på att de här plattformarna upplevs som en del av åsikts- och yttrandefriheten. Ett sådant påstående är i bästa fall en sanning med modifikation, eftersom de företag som tillhandahåller de här tjänsterna är privata aktörer som förstås får skriva hurudana användarvillkor som helst, eller avstänga någon – även på helt godtyckliga grunder. Det står ju var och en fritt att använda någon annan tjänst, och yttrandefrihet handlar faktiskt inte om enskilda tekniska lösningar – det är en filosofisk idé. Mer om det här.
2. Avstängningarna är ett försök att åtgärda upplevda problem med sociala medier. Men initiativen att avstänga personer handlar inte enbart om att avstänga kriminalitet, utan även om att tysta misshagliga eller fräna åsikter. Och nu har även politiker hakat på (jag talar ännu om USA), i kölvattnet av anklagelserna gällande utomstående påverkan det amerikanska presidentvalet. I ett desperat försök att självmoderera innehållet för att undgå lagstiftning om saken har Facebook och Google därför nyligen lejat tusentals moderatorer (vad hände förresten med den fantastiska artificiella intelligensen?) för att gå igenom vad som publiceras på sidorna, eller vad folk söker efter. Men det kan ändå bli riktigt problematiskt, eftersom de här företagen därmed ur juridisk synvinkel snart kan tolkas vara ansvariga utgivare. En vanlig mediakoncern med kommentarsidor kan bra moderera sitt innehåll, men för till exempel Facebook med två miljarder användare är den uppgiften totalt omöjlig utan tiotusentals moderatorer. Men hela affärsidén kollapsar med så många personer anknutna till företaget. Hur detta kommer att påverka Facebooks eller Twitters framtid får tiden utvisa – men det kan vara så att vi år 2019 får bevittna början på slutet.

De-platforming kan det oaktat bli ett alldeles praktiskt och påtagligt problem, eftersom så mycket av informationsbehandlingen och distributionen idag sker via internet och via ovan nämnda ansiktslösa kommersiella aktörer. Och då en aktör de-platformat någon, orsakar det ofta ett slags grupptryck, där även andra hakar på, ända fram till finansieringskällor som PayPal, Patreon eller kreditkortsföretagen. Då klingar förstås min hävdan att yttrandefriheten trots allt finns kvar lite tom – även om vem som helst förstås fortfarande kan utnyttja sin åsikts- och yttrandefrihet genom att ställa sig i ett gathörn och ropa ut sin åsikt, eller trycka upp egna flygblad.

AI

Jag har sett många årskrönikor och prognosticeringar som säger att 2019 blir det stora året för Artificiell Intelligens. Konstaterandet är såtillvida riktigt att bokstavskombinationen AI säkert kommer att upprepas till lust och leda hela året.

Jag har några gånger tidigare skrivit om hur svårt jag idag har med hela begreppet, eftersom det med åren urvattnats till att det snart sagt inte betyda något mer än databehanding. En kort historielektion: förväntningarna på området har sedan 1950-talet gällt alldeles riktig intelligens – att en datamaskin kan tänka autonomt, och kanske överraska oss med insikter vi inte själva kommit på, eftersom den åtminstone teoretiskt kan tänka mycket snabbare. Att Googles eller Apples fotobehandlingsprogram kan känna igen en nuna är således inte artificiell intelligens. Att Facebook modifierar ditt flöde på basen av några algoritmer eller serverar upp reklam som sägs vara anpassad för dig är inte AI. En robot som vi kunde ha interaktion med, och där vi inte alls kunde avgöra om det är fråga om en maskin eller en människa – det skulle vara Artificiell Intelligens.

Jag vet att kämpar mot väderkvarnar, så jag slutar i och med med detta inlägg gnälla om detta.

Ekonomin

Jag har redan i flera år upprepat att en ekonomisk smäll åtminstone i samma storleksordning som den år 2008 är nära förestående, och jag inser också att mina predikativa förmågor fått sig en törn på denna punkt. Men faktum kvarstår: den kris som år 2008 berodde på för stor skuldsättning och svårbemästrade derivativa finansiella instrument, tapetserades av centralbankerna över med ny, ännu massivare skuldsättning, och av finansmarknaden med än mer sofistikerade finansiella instrument. Det kan bara betyda en sak: när nästa krasch kommer, blir den i motsvarande grad större än den förra, medan verktygslådan är tom.

Rösterna börjar nu bli mindre euforiska på många håll, och på basen av några intervjuer jag hört väntar man sig att nästa återställning i större grad kommer att handla om krediter och valutor än om finansiella instrument. Börsvärdena är inte speciellt intressanta: på grund av de lösa pengar som centralbankerna i tio år öst in har börserna inte på länge handlat om prissättning och prisupptäckt – det är mer fråga om lotteri eller hasardspel, och på sina håll till och med om svindel. De flesta ekonomer som kan räkna någorlunda hyfsat börjar inse att det enorma kreditberget omöjligen kan betalas av med de tillgångar som finns, och då uppstår frågan vad som händer den dag alla på samma gång börjar rusa mot utgångarna, i en svårstoppad och accelererande algoritmstyrd störtdykning.

Troligt är att dagens svåröverblickade och komplicerade överskuldsättning även leder till en mycket komplicerad och fragmenterad krasch med många assymetrier: hyperinflation på ett håll, deflation på ett annat. Det nya ekonomiska territoriet vi gett oss in på, kombinerat med en överstor förlitan på teknik (främst elektricitet och internet) gör att många gamla sanningar och ekonomiska recept får kastas i soptunnan, och de intressanta överraskningarna kommer även att märkas långt utanför finanscentrens glastorn.

Förr betalades överskuldsättning bort med inflation eller hyperinflation, i praktiken ett slags konfiskering av medborgarnas tillgångar. En generell skuldavskrivning lyfts emellanåt fram som ett alternativ, men det låter inte realistiskt, även om någon säger att det skedde ”under bibliska tider”. De största orosmolnen gäller nu vad som händer ifall nästa återställning och påföljande omfördelning blir så stor att förtroendet för den amerikanska dollarn sjunker mot noll. De senaste årens försök av t.ex. Ryssland, Kina och Turkiet att skapa alternativa reservvalutor än dollarn är redan det ett tydligt tecken på att förtroendet för dollarn riskerar att ta slut. De amerikanska administrationerna (oberoende av vem som råkar sitta i Vita Huset) kommer säkert inte att stilla åse att någon annan valuta börjar dominera, men den stora frågan är hur den amerikanska publiken i sitt redan nu uppretade tillstånd reagerar om dollarn plötsligt sjunker ordentligt i värde – eller ännu värre: om riktiga konfiskeringar – av till exempel guld – blir aktuella. Tillgången och priset på guld blir för övrigt också ett intressant kapitel. Under en stor ekonomisk pris blir guld bokstavligen guld värt, och det finns starka farhågor för att de guldreserver regeringarna idag bokför inte alltid har med verkligheten att göra, och att många av de guldandelar människor köpt ”på pappret”, inte heller har en motsvarighet i påtagligt, riktigt guld.

Hur hela den förestående krisen drabbar var och en personligen kommer mycket att handla om specifika kontexter: mitt hushåll, mitt jobb, mitt grannskap, min bransch/industri. Det finns alltid både vinnare och förlorare i alla kriser.

Förtroende

Ordet förtroende är nämnt några gånger. Det är också troligtvis det begrepp som mycket kommer att handla om framöver. Det gäller förstå även i det ”normalläge” vi i skrivande stund fortfarande upplever på ekonomisk mikronivå för tjänster och leveranser, och framför allt gällande de krediter som behövs för att hålla hela vår tjänste-, tillverknings- och konsumtionsekonomi rullande.

Men efter nästa krasch kommer förtroende även att bli allt viktigare på mänsklig nivå. I fall till exempel den lokala valutan blir värdelös eller butikernas hyllor gapar tomma på grund av en förlamande ekonomisk kris eller en energikris, ökar plötsligt värdet av praktiska färdigheter, goda grannkontakter och ett gott anseende. I en riktig krissituation blir alltså sådana ”immateriella tillgångar” hårdvaluta på förtroende- och överlevnadsmarknaden.