Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

• Ambivalens
• Motstridighet
• Teknograndiositet

I skrivande stund upplever börserna världen över stora svängningar efter en eländig måndag. Är detta ”den stora kraschen” som jag förutspått en längre tid? Kanske, kanske inte. Som alltid förr rullas en drös ”experter” ut i tv som säger att det inte är någon orsak till panik, att de ekonomiska fundamenten är sunda. Sannerligen ekon av 1929. Å andra sidan är det ganska många kommentatorer som säger att hela den nioåriga börsuppgången enbart beror på att centralbankerna ständigt pumpat in lösa pengar på marknaderna, samtidigt som räntorna hållits på en onaturligt låg nivå. Dessa lösa pengar har egentligen inte haft så många andra riktningar att ta än till världsbörserna, där uppgången i värderingar inte längre handlar om prisupptäckt, utan om kasinonekonomi. Och att fundamenten, de fundament som orsakade kraschen 2008, de facto aldrig rättats till, utan bara tapetseras över med lös penningpolitik. Inkomstskillnaderna har fortsatt öka och realinkomsterna för medelklassen har fortsatt minska. Även i många ”utvecklade” västländer börjar en riktig medelklass nu vara en historisk spillra, då uppdelningen i de 1 procent som i praktiken äger allt, och de 99 procent som inte äger något alls fortsätter. Vissa säger att denna sorts Pareto-distribution är ofrånkomlig i all mänsklig aktivitet, oberoende om man gillar den eller inte – ända tills en stor omställning sker. Mer om denna sorts galvaniserande omställning senare.

Vilka tider lever vi i?
Grundkänslan för många är just nu ambivalent. Det pågår ett slags smått orolig väntan på något, och det är svårt för många att besluta sig för vilka sorts tider vi lever i. Ganska mycket ser åtminstone  på ytan rätt så bra ut: på många håll tycks det materiella överflödet bara öka; och det finns statistik på att fattigdomen i världen överlag minskar. Tittar man på långtida statistik tycks grov kriminalitet minska, speciellt i västvärlden.

Och ändå har många en vag känsla av att allting barkar åt helvete – att vi lever på lånad tid och lånade resurser – speciellt då det gäller miljön. Till en del handlar domedagsprofetiorna förstås om överdrifter (jag tycker att mycket av den så kallade klimatdiskussionen hör hit), men det finns förstås även överhängande resursproblem på ett ändligt jordklot, där till exempel nya ersättande energikällor eller ersättande råvaror inte nödvändigtvis kan bära samma människoantal som de gamla.

Mycket intressant är att begreppet överbefolkning helt fallit från vokabulären. Det beror säkert på att västvärlden länge upplevt en omvänd, åldrande befolkningspyramid. Det är helt enkelt inte på modet att prata om att vi blir för många på jordklotet, då vi vi västvärlden börjar bli för få för att upprätthålla de samhällen vi är vana vid. Samtidigt har teknikutvecklingen möjliggjort effektivare användning av resurser, vilket bidragit  till att problemen skjutits på framtiden. Lite mer om teknikutvecklingen senare.

Ambivalensen hänger ihop med ordet motstridighet. Mycket i dagens värld känns motstridigt, speciellt många av de signaler som människor tar emot via media och social media. Det kan till exempel vara stor skillnad mellan officiella utsagor om utvecklingen och den verklighet många på riktigt upplever. Denna kognitiva dissonans orsakar samhälleligt missnöje, och misstänksamhet mot den styrande eliten. Nytt är att detta missnöje allt mindre får utlopp i traditionell politisk aktivitet via de gamla, etablerade partierna, utan i stället syns som proteströster för nya alternativa rörelser, eller som annan utomparlamentarisk aktivism.

Auktoritärer efterlyses
I år tycker jag mig tydligt också uppleva en beställning efter mer auktoritarism, och starkare centralstyrning. Och det är inte alls bara ”extremhögern” som efterlyser detta, utan även på så kallat liberalt och vänsterhåll vill man se mera statlig centralstyrning, och man vurmar för allt större befogenheter för till exempel EU att blanda sig i länders och medborgares angelägenheter. Det behöver alltså inte betyda diktatorer med oinskränkta maktbefogenheter. Men starkare, mer centraliserad maktutövning. Auktoriteter att se upp till. Någon som visar riktningen.

Bland de allra yngsta väljarskarorna på både grönt vänsterhåll och traditionellt högerhåll kan man – säkert som en reaktion på ambivalensen –  börja skönja en nästan samstämmig tro på kaderpolitik och grupptänkande. Allra märkligast är detta då det sker i traditionellt borgerliga kretsar, som tidigare betonat individens frihet.

Hittills har denna utveckling gått att kombinera med den framväxande ”Social Justice Warrior”-rörelsens identitetsbaserade politik (med till exempel 71 könsidentiteter), men en krock känns i något skede oundviklig. En identitetspolitik driven till sin spets leder ju till en individualism som blir svår att kombinera med någonsomhelst ordnad politisk aktivitet. Det lilla kommer i något skede att ge vika för det stora, troligtvis efter någon galvaniserande händelse som ställer allt det gamla på ända. (Om hur de växlande generationerna påverkar tidsandan har jag skrivit om i mina tidigare prediktioner. Jag hänvisar också än en gång till den oerhört intressanta boken The Fourth Turning från 1990-talet, som kusligt väl prognosticerar samhällsutvecklingen fram till våra dagar och vidare.)

Vad kommer denna galvaniserande omvälvning att vara? Det behöver inte nödvändigtvis vara krig, men det kan vara det. Min viktigaste prediktion är att det knappast är något som alla väntar sig, utan i stället något oförutsägbart och oväntat, vilket utlöser en räcka händelser. Samhällskontrakt, samhällssystem och samhällen vi hållit för ”eviga” kan faktiskt genomgå mycket snabba förändringar då tron på dem börjar svikta – den som var med då Sovjetunionen föll minns detta mycket väl. De som till exempel nu satsar alla kort och all sin prestige på ett växande EU kan bli besvikna förr eller senare.

Vilken sorts politiker kliver fram på scenen efter denna galvaniserande händelse? De gamla, etablerade figurerna kommer att betraktas som totalt oförmögna att tackla de nya utmaningarna i en ny tid, så jag misstänker att många, många överraskningar kommer att ske. Ett slags försmak fick vi redan då Donald Trump valdes till USA:s president, även om man med fog kan hävda att han, precis som hans motståndare, är en produkt av den gamla tiden, och lika oförmögen att få något avgörande till stånd under rådande status quo – allt sitt skryt till trots.

Och trots många gillanden på Facebook tror jag inte heller speciellt mycket på att de ”unga nunor” som dykt upp som motvikt – Trudeau i Kanada och Macron i Frankrike – kan stiga fram som ledare. För de första är de inte alls speciellt unga, och även de är alltför stöpta i traditionerna, och återupprepar mest gamla klyschor som kommer att kännas totalt irrelevanta för de nya generationerna, låt vara att de klyschorna väcker nostalgiska känslor hos efterkrigstidsgenerationen och generation X (och i viss mån till och med generation Y, millenials), som hittills suttit på makten, sitter på makten eller är på väg in i maktens korridorer.

Identitetspolitik
Lite mer om identitetspolitik: Utvecklingen i EU, Norden och Finland har inte ännu gått lika långt som i USA, men den är på väg. Även hos oss kommer man i år att t.ex. inom den akademiska världen kräva skapandet av så kallade ”safe spaces”; fysiska platser där likasinnade, eller personer med samma hudfärg eller sexuella identifikation kan träffas utan att  behöva ”utsättas” för andra tankegångar eller åsiktsutbyte – det vill säga de intellektuella konfrontationer som åtminstone tidigare ansågs normala och viktiga, speciellt i akademiska kretsar. De som försöker påpeka att denna sorts utveckling är ren och skär segregering och ett stort steg tillbaka i den sociala utvecklingen skriks ner, eller anmäls ironiskt nog till de institutionaliserade mångkultur- eller inkluderingskommittérna, och utsätts för folktribunaler och gatlopp. Till samma bild hör också att åsikter som emanerar från personer som råkar vara män, vita och medelålders per automatique inte tillmäts någon som helst relevans eller betydelse. Inte alltså ens på grund av att åsikten i sig skulle uppfattas som ”fel” eller ”kontroversiell”, utan enbart på grund av personernas bakgrund.

Det är en mycket intressant, men också en mycket farlig utveckling. Speciellt finlandssvenskarna borde akta sig för att gå med i sådana här identitetsspel med etniska övertoner – det är nämligen efter det ett mycket kort steg för större grupperingar i landet att till exempel totalt avfärda de svenskspråkiga finländarnas legitima bekymmer med precis samma argument: saken i sig är inte ens värd att ta till behandling, eftersom den framförs av personer som hör till en viss etnisk grupp (”som vi ju vet att är belastad av den ena eller andra saken”).

Yttrandefriheten
Till samma bild hör även starka attacker på ytttrandefriheten. Det är ett ord som ofta används fel på många håll, och där människor ofta sammanblandar den filosofiska idén om yttrandefrihet med olika tekniska lösningar. Jag har skrivit mer om yttrandefrihet tidigare, men i sammandrag kan konstateras att Facebook eller kommentarsfält på mediernas webbsidor har mycket lite med yttrandefrihet att göra. Yttrandefrihet hade vi nämligen långt innan internet fanns, och yttrandefrihet har vi förhoppningsvis kvar även den vackra dag då Facebook inte längre finns. Haka alltså inte upp er på enskilda tekniska lösningar. Se bara till att åsiktsutbyte verkligen kan ske fritt, och försök hålla er från att kräva lagar och förordningar som stakar ut vem som får säga vad och i vilket läge.

Det är nämligen en myt att man kan ändra på människors tankar eller beteende via språket, eller genom att förbjuda eller påbjuda bruket av vissa ord. Det är mycket bättre att låta språket utvecklas organiskt, och att även släppa fram korkade åsikter – de brukar falla åt sidan av egen tyngd, och försöken att sätta locket på åsikter man inte råkar tycka om leder bara till att trycket underifrån ökar. De som försökt koka gröt på högsta värme och under lock vet hur sådant brukar sluta.

Teknograndiositet
Till tidsandans motstidigheter hör även teknograndiositeten: tron på att om inte politiken kan rädda oss, så kan åtminstone tekniken och ingenjörskonsten göra det. Den bländande och accelererande tekniska utvecklingen ger faktiskt intrycket av att inget är omöjligt, och att alla problem kan lösas med en app i smarttelefonen, genom att Elon Musk säger något om raketer eller batterier, eller genom att man förverkligar enorma tunnel-, skyskrape- eller broprojekt.

Jag gillar teknik stort, men jag tycker också om att belysa baksidorna. Ett av de största problemen i Finland är den pågående, alltomfattande – och som det påstås – oundvikliga digitaliseringen. Men det är bara den tekniska utvecklingen som är oundviklig; vad vi väljer att göra med den är faktiskt helt i våra egna händer. Digitaliseringens stora bakomliggande syfte är effektivitet och penninginbesparing – och det ger upphov både till filosofiska och tekniska risker. Förutom att det är en samhällelig skandal att tvinga människor att digitalisera sig bara för att de skall kunna betraktas som fullvärdiga medborgare, riskerar vi även att bygga så intrikata och sårbara samhällssystem att minsta avbrott eller disruptiva händelse riskerar att lamslå alltihopa.

Ett bra  exempel är idén om att skippa kontanter och föra över alla pengar till kort eller appar i smarttelefonerna. Vad skall människorna göra under till exempel ett längre elavbrott, där man inte kan ladda sin telefon, eller där butikernas kortterminaler slutar fungera? Hur skall man köpa mat, om inte butiken accepterar kontanter?  Hur skall butiken ens få några matleveranser, ifall ”just-in-time”-systemet står stilla? Vems är ansvaret om din penning-app blir hackad, då alla inblandade ur teknisk synvinkel kan skylla på varandra? Och ju mer vi bygger ihop och integrerar olika system, desto mera riskerar vi att även skadeverkningarna på grund av dataintrång blir gränslösa. Och de dataintrången kommer att ske – det om något är oundvikligt i dagens värld.

Att teknograndiositeten är verklighet här och nu, bevisas av dagens modeord: artificiell intelligens, maskinlärning, algoritm, robotseende. Alla är datateknikens områden som intensivt utforskats sedan 1950-talet, men som i praktiken endast fått en naturlig tilläggsskjuts av allt snabbare processorer och av att signalbehandling idag sker i processorer med flera kärnor som kan arbeta parallellt. All hype till trots har inte något avgörande genombrott skett på de här områdena, och fortfarande döljs mycken alldaglig, medioker och även felaktig programmering bakom dessa modeord som alla slänger omkring sig utan minsta eftertanke. Minns Googles ”sofistikerade” igenkänningsalgoritm för foton, som taggade människor med mörkare hudfärg som ”apor”. Eller en liknande algoritm som hittade ”burritos” i konstverk från 1500-talet. Eller Microsofts twitter-bot som var baserad på ”artificiell intelligens”, men som man på nolltid fick att spy ur sig de mest vidriga misogyna och rasistiska kommentarer. Och dessa företag skall alltså sättas att värna om våra pengar eller vår hälsodata? Nej tack.

Modeorden används, som så mycket annat, alternativt för att blända publiken, eller för att skylla ifrån sig då något gått fel. Vi kan få höra att ”det var algoritmens fel”, men mer sällan att ”det var slapp eller dålig programmering”.

Det går faktiskt att programmera och testa så att system blir helt buggfria. Styrsystemen för månlandningsmodulen (1969) och rymdskytteln (1980-talet) är exempel på sådana saker, där det helt enkelt inte får finnas några fel, eftersom de materiella och mänskliga konsekvenserna kan bli så kostsamma. Det är emellertid även mycket dyrt och tidskrävande att skapa sådana program, så det är barnsligt att tro att de algoritmer Google, Tesla eller Apple kokar ihop till exempel för självkörande bilar ens kommer i närheten av samma nivå. Så jag föredrar att hålla i ratten själv, så länge det är möjligt. Grundtips: I alla sammanhang där någon teknik erbjuds som en ”lösning” bör vi fråga oss exakt vilket problem denna ”lösning” är tänkt att lösa. Självkörande bilar och flygande bilar är alldeles roliga tankeexperiment, men löser de på riktigt något reellt problem? Och om det finns ett reellt problem, är de den rätta lösningen? Mycket av det som hajpas är bara distraktioner.

På senare tid har artiklar om kvantmekaniska datorer börjat dyka upp, och vi kan anta, att skriverierna och nyheterna fortsätter även år 2018. Kommer kvantdatorerna att rädda världen, om nu till och med Kanadas premiärminister Trudeau kunde säga något om dem, utan att totalt göra bort sig? Ursäkta om jag gör någon besviken, men knappast. Som med så mycket annat är det till syvende och sist alltid fråga om ifall de lovande labbexperimenten kan skalas upp till praktiska tillämpningar. Tillämpningar som kan få någon betydelse för något.

”Vi lever sannerligen i intressanta tider”. Den gamla klyschan känns allt mindre och mindre som en klyscha. Men tidsandan kan förändras förvånansvärt fort. Min lilla lista på ord är säkert annorlunda nästa år.

Det var allt för denna gång. Jag hoppas kunna kommentera samhällsutvecklingen här på bloggen lite oftare än på sista tiden.