Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie

Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

• Fortsatt ekonomisk malaise?
• Invandring?
• Ett hårdnande samhällsklimat?
• Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
• Terrorism och övervakning?
• Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsatt ekonomisk malaise
Den finländska ekonomin vill inte få fart. Recepten och råden för att få igång maskinen kommer även 2016 att vara många, men en stor brist hos många förslagsställare blir avsaknaden av förmåga att se den stora bilden. I diskussionen lyfter man upp enskilda länder som exempel vi borde efterapa, men glömmer att det som gäller andra, inte nödvändigtvis gäller oss. Och en stor del av ekonomifrågorna är, som vi kommer att märka, egentligen energifrågor, trots att ekonomiska teorier nästan uteslutande helt frånser detta – i all ekonomisk teori sedan år 1900 är behändig och billig energi given.

Då det gäller statsskulden kommer vissa ekonomister att peka på USA som ett gott exempel på att det visst går att stimulera genom att tillverka och pumpa in pengar i (främst) finansekonomin, och därmed försöka skapa ekonomisk tillväxt och jobb. De glömmer att denna åtgärd är möjlig enbart för att dollarn är hela världens reservvaluta, och att denna konstruktion hänger på ett rätt så intrikat förhållande till Kina, som sitter på de flesta av skuldebreven. Sedan är det en annan sak att USA:s sysselsättnings- och arbetsmarknadsredovisning av de flesta inte anses speciellt pålitlig (i länken David Stockmans intressanta artikel), och att de vackra siffror Obama nu rabblar upp måste tas med en rejäl nypa salt. Visst, stimulanspengarna har nog fått fart på börsen, men inte så mycket mer (och nu ser en korrektion ut att vara på väg 2016 med en rejäl krash senast 2017). Den ”riktiga” ekonomin har däremot inte sett till några penninginjektioner och stampar fortsättningsvis på stället: reallönerna har inte stigit sedan 70-talet och folk är överskuldsatta redan i studieåldern. Av den här soppan blir det tyvärr ingen större konsumtionsfest som kunde dra med sig resten av världen i ett uppsving.

Bild från Charles Hugh Smiths mycket intressanta blogg.

Inte ens det låga oljepriset ser ut att få fart på någonting, varken i USA eller här hemma. De sjunkande priserna beror nämligen inte på att vi plötsligt fått nya och stora oljefyndigheter i produktion (något som de senaste 100 åren med jämna mellanrum gett bränsle åt ekonomin) utan på en kamp om marknadsandelar på en marknad med sjunkande efterfrågan, till stor del orsakad av höga oljepriser – som i sin tur beror på att vi gått in i en fas där enkelt (och därmed billigt) utvinnbara oljetillgångar börjar sina.

Oljan kan alltså inte denna gång rädda världsekonomin, och det blir allt svårare att ta sig ur den onda spiralen: I kölvattnet av finanskraschen 2008 förstördes massvis med kapital, och att investera i långsiktig, produktiv tillväxt ses nu som alltför riskfyllt; eventuella stimulanspengar placeras än en gång i ”innovativa finansiella instrument”, eller i säkra investeringar som guld, medan företagsvinsterna plöjs ner i återköp av aktier eller i finansmarknaden, som hittills gett avkastning. Hela detta korthus riskerar falla år 2016.

Och vanligt folk då: trots lite billigare bensin vid pumpen har inte löntagarna pengar att köra omkring och skapa  tillväxt i ekonomin. De lever från lönekuvert till lönekuvert, och kan knappast ens spara ihop ens till oförutsedda utgifter. Och varför skulle man ens försöka spara – de permanent låga räntorna, tänkta att stimulera ekonomin, ger inget på bankdepositionerna, och den uppblåsta börsen känns mer och mer som lotteri eller hasardspel.

Det låga oljepriset kommer alltså nästan enbart att slå tillbaka i form av lägre statliga intäkter i de oljeproducerande länderna, och i en stor konkursvåg i USA, där utvinningen av olja ur oljeskiffer eller oljesand kräver ett oljepris på 60-80 dollar fatet. Det kapital som spekulativt placerats i den här oljeutvinningen kommer nu att gå upp i rök, och ännu mer kapitalförstörelse kommer att ske. Det enda positiva utfallet: struntpratet om ett energioberoende USA som till och med kan exportera olja i framtiden tar slut.

Sverige nämns ibland som exempel på att allt skulle bli bättre i Finland bara vi drog oss ur eurosamarbetet. Men saker är förstås sällan så enkla. Det stämmer att euron gör att Finland inte kan devalvera, men det faktumet bortser helt från att dagens globala och långt avreglerade ekonomi är något helt annat än förr i världen: så som vi är nätverkade kommer globala och regionala smällar oberoende att påverka oss direkt. Sveriges energiläge är dessutom helt annat än Finlands, främst tack vare stor tillgång på vattenkraft.

Invandring
Europa har under 2015 erfarit en flyktingvåg som tydligen överraskade alla, och som inte alls återfanns i EU:s eller de individuella ländernas framtidsprojektioner och prognoser. Det hela borde dock ha varit ganska uppenbart efter flera år av USA:s och Europas destabilisering av Mellanöstern; först invasionen av Afghanistan 2001 och Irak 2003, sedan bombningarna i Libyen för några år sedan och idag i Syrien, för att man på det sättet barnsligt tror sig kunna åstadkomma regime-change, demokrati och en rosig framtid.

Flyktingfenomenet är mångfacetterat och varierande, men en säker prediktion för 2016 är att vi fortsättningsvis kommer att se massvis med överdriven retorik, och allt större polarisering i diskussionen kring frågan. De slutliga siffrorna för 2015 är inte färdiga, men det verkar som om antalet flyktingar som 2015 kommit till Finland blir under 30000. Är det många människor? Är det en okontrollerbar situation? Alla skulle gott och väl rymmas in på Helsingfors stadion, så kanske det hela inte är något som direkt stjälper Finland. Någon resiliens måste vi väl ha? Samma gäller EU.

Lokalt blir det förstås många utmaningar, och även riktiga ekonomiska problem, ifall samma mängd år efter år kommer till Finland. Min prediktion är ändå att informationen om Finland som ett geografiskt och mentalt mycket kallt land i rask takt sprids i flyktinglägren och ursprungsländerna, och att strömmen därför rätt fort avtar. Eventuella problem, konflikter och kostnader med de flyktingar som redan är här kommer i vilket fall som helst att fortsättningsvis blåsas upp, både av vissa medborgargrupper, och i pressen.

Ett hårdnande samhällsklimat
De två ovannämda helheterna orsakar polarisering i samhället. Det är alltid en utmaning, speciellt för den politiska eliten. Under den ständiga uppgång vi upplevde sedan den förra depressionen på 1990-talet var det ju ingen konst att upprätthålla ”samhällskontrakt” och relativ politisk sämja, då man varje år kunde dela ut mer bröd till folket. För oss som var med om recessionen på 90-talet (och speciellt för dem som dessutom upplevt Finlands krig) känns dagsläget kanske inte i alla lägen så enormt farligt, men det finns faktiskt en hel generation som bara upplevt ekonomisk uppgång och relativa samhällsförbättringar hela sitt liv. Det är klart att dagens samhällsklimat för dem orsakar stor förvirring.

Men visst finns det också genuin orsak till oro. Medborgargarden och patruller som skall ”säkra samhällsfreden” hör verkligen inte hemma i ett rättssamhälle som fortfarande har en fungerande poliskår och myndighetsapparat. Det är därför skrämmande att justitieministern och en del av polisledningen välkomnat sådana tilltag. När det gäller den allmänna förvåningen över att poliser i olika ställningar går ut med så olika uttalanden är det väl bara att konstatera att de politiska schatteringar vi ser i regering och riksdag förstås även förekommer bland poliserna. Hade någon trott att de alla är ”neutrala” i en polariserande fråga?

I vilket fall som helst får man hoppas på att 2016 inte visar på en eskalerande trend: alla sorters ”medborgargarden” brukar nämligen ge upphov till skapandet av motkrafter – och så är slagsmålen i full gång. Få se vad polisen tycker sen, då de måste gå emellan.

Ett nytt kallt krig mellan stormakterna
Imperier har alltid en tendens att vilja se externa fiender i tillägg till de interna. Sabelskramlet och spännandet av musklerna mellan USA och Ryssland kommer därför att fortsätta, liksom olika krig via mellanhänder på den internationella arenan. Även om det kommer att leda till allvarliga incidenter (som Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsplan) kommer inte det kalla kriget att övergå i ett hett. Så som nedskjutningen visade, går inte USA med på riktigt vad som helst dess Nato-allierade hittar på, trots att Turkiet ville sammankalla ett Nato-krismöte efter nedskjutningen.

Varenda eventuella incident där Ryssland är inblandat kommer dock i Finland att utnyttjas av Natoanhängarna för att propagera för ett medlemskap. Finland kommer ändå tillsvidare att stanna utanför. Det finns ingen orsak att välja sida bland stormakter, som förstås i verkligheten ger blanka fan i vad ett litet land som Finland tycker eller tänker – stormakterna ser små länder enbart som spelknappar i det globala spelet om dominans.

Terrorism och övervakning
Även 2016 kommer det att ske terrorattacker, och även 2016 kommer varenda attack att ge upphov till högljudda krav på att myndigheterna borde få massövervaka nättrafik i Finland. Jag har i ett separat inlägg behandlat orsakerna till varför det är en onödig och farlig idé, så inte mer om det här.

I tidsandan känns terrorismen säkert för många som något nytt och påhängande, men vi som var med på 70- och 80-talen vet bättre: vi har länge upplevt detta fenomen, i olika cykler. Även 2016 kommer mycket av diskussionen om terrorsim att både omedvetet och medvetet  ledas i fel riktning. Man kommer att påstå att man får bukt med terrorism genom mer övervakning och genom att lösa upp kryptering som skyddar vanliga medborgares data (inget tyder på detta), man kommer att påstå att militärallianser och bombningar är effektiva mot terrorism (då detektiv- och polisarbete är effektivare), och man kommer att påstå att Irans och Nordkoreas atomprogram kan utnyttjas av terrorister (då man egentligen borde syna Pakistans atombombsprogram mycket noggrannare i sömmarna).

Klimat
Trots euforin efter klimatmötet i Paris kommer de flesta vanliga människor att sätta klimatet längst ner på sina listor över vad som håller dem vakna på nätterna. Då inget på riktigt hänt efter att alarmisterna redan i snart 30 år hävdat att ”gör vi inget nu, är det slut med oss om tre/fem/tio år”, är det klart att folk till sist börjar rycka på axlarna.

Idag har ändå så mycket politisk prestige investerats i denna infekterade fråga, att skrämselpropagandan fortsättningsvis kommer att intensifieras. Hollywood har för länge sedan spänts framför denna kärra med sina katastrof-filmer – och då de flesta människor får sin ”bildning” från de den sortens ovetenskapliga alster, är det klart att även klimatalarmismen får stort gehör under 2016. Men samtidigt kommer nya vetenskapliga rön att visa att det finns långt fler och intressantare mekanismer än enbart koldioxiden som påverkar Jordens temperaturutveckling. Några frön av skepticism kommer att gro hos även de mest inbitna ”rättrogna” under 2016. Sanna mina ord.